http://hanshammarstrom.blogg.se

Jag är ombedd att göra en utvärdering efter mina åtta veckors arbete på Fundación Lorenzo Milani. Helst borde den vara på spanska, känner mig alls inte mogen, det är svårt nog på engelska. Börjar dock på svenska, så jag har en bas nedtecknad av det jag har att anföra.

Jag kan tänka mig att på en institution som denna är behovet av resurser oändliga. Varje intagen är unik i just sitt handikapp. Vissa behöver stöd på heltid medan andra klarar sig bättre. Vissa förstår ingenting, andra ganska mycket. Många är ju multihandikappade, på både psykisk och fysisk nivå. Vilka svarar på utbildning? Vilka är helt hopplösa? Det finns en hel skala däremellan. Vilka skall få del av de knappa resurser som finns till förfogande? Vilka lämnas helt utanför?

Kan Paula någonsin bli bättre om hon så satts i den dyraste behandling resten av sitt liv? Jag ställer samma fråga om Mikaela som hela tiden ger sig själv örfilar som ofta drabbar ansiktet med rejäla slag över näsan. Därpå dunkar hon huvudet i väggen och biter sig själv i handen.

Miguel som varje morgon kommer med tandborsten, vill ha tandkräm, men sedan krampaktigt stänger munnen. Nästa omöjligt att få in borsten. Detta jobb pågår ständigt. Hur kan man locka honom öppna munnen, han kan ju både äta och småskratta. Att borsta själv verkar som en dröm.  Spelar det någon roll när han ändå saknar så många tänder? Hur är det med Matias, Evita och Angeles, finns någon prognos för en bättre existens? Finns hjälp eller bara assistans för att mildra den tillvaro man är dömd till för hela sitt återstående liv? Vissa intagna har familj som bryr sej, andra är gömda, glömda eller förnekade, också sexuellt utnyttjade. Jag vill helst inte veta vilka, det hela känns så grymt.

Hur tänker skolledningen när lärarkåren inte räcker till, fyra timmar per dag är nog ett maximum vad den mänskliga friska naturen härdar ut i denna värld. Det är i alla fall min erfarenhet. Är det då man kanske frågar efter volontärer? Ledningen känner sig tvingad att göra något för intagna, lärare och assistenter, det finns ett tomrum av omätlig dimension. Vad får man då för resurstillskott i form av volontärer. Jo ungdomar, ofta flickor, som vill komma till Argentina för att lära spanska, resa runt, ha kul och att jobba minimalt då tiden inte räcker till mer. Eller så får man en äldre man som i mitt fall. En ung människa vill skaffa erfarenhet för framtiden, en gammal har som regel redan skaffat sig sin. Man har helt enkelt alltså mycket olika utgångspunkter för jobbet.

När man saknar såväl ett fullgott språk som utbildning i handikappfrågor och olika sjukdomar i anslutning därtill, blir man som en av de intagna, då man själv upplever sig som handikappad. Lärarna på skolan har ingen möjlighet att lägga ner tid på volontärerna också. Det är inte lätt att lägga ut arbetsuppgifter under så olika förutsättningar. Vänligt bemötande är dock nog så viktigt, och att lärare och volontärer fungerar bra tillsammans.

Vad kan då bli volontärens insats? Elever som har vissa möjligheter att lära, att få ett drägligare liv, dessa tar lärare, psykologer och terapeuter givetvis hand om. De hopplösa fallen, majoriteten, faller av naturliga skäl på volontären. Man får då själv ta för sig, det finns inget arbetsschema, inga instruktioner. Här gäller att improvisera efter eget gottfinnande. Lärarna har fullt upp med sitt viktiga värv, att ta hand om de som är behandlingsbara.

En sammanfattning av volontärens arbetsuppgifter:

Knyta skosnören, lösa upp besvärliga knutar

Borsta tänder, torka munnen

Tvätta händer, torka

Torka drägel, uppmana stänga munnen

Assistera rörelser i gympan

Dela ut lunch, macka mat, ibland mata, torka munnen

Dra upp byxor

Lösa tvister mellan småkillarna

Rita förebilder

Klippa

Klippa ur och klistra

Vässa pennor

Lära någon hålla i en penna, ofta hopplöst

Lära någon dra ett streck, ofta hopplöst

Promenera hand i hand, den viktigaste sysselsättningen

Kasta boll

Bära saker tillsammans

Ge fart i gungan

Dessa arbetsuppgifter är kanske inte vad en ung människa tänkt sig och vill ha erfarenhet av. En äldre man som gjort sitt tycker han gör en insats för mänskligheten i stället för att bara leva det goda livet. Det liv som bara ett ytterst fåtal har fått möjlighet att tillgodogöra sig så länge hälsan håller i sig. Är vi dessutom lyckligt lottade med friska barn lever vi i de bästa av världar. 

Jag vill framhålla att jag från början ryggade tillbaka för det okända, jag var rädd, tyckte många individer var så obehagliga, gillade inte närmanden. En speciellt känslig fråga för unga flickor. Idag efter att ha lärt känna så många olika typer av handikapp och sjukdomar är den känslan som bortblåst. Jag känner de intagna, kan var och ens speciella egenheter, också förmågor. Många tycker jag mycket om, kramar gärna och vill verkligen ställa upp för. Försöka nå en kontakt. Jag ryggar inte tillbaka för någon, tar i stället för mig, och försöker mildra det till synes hopplöst liv många för. Man måste vara mitt i händelsernas centrum för att i någon mån förstå vidden av de problem som institutioner och skolor med handikappade står inför. Jag beundrar lärarnas tålamod och förmåga att ta sina elever. Om man nått framgång i rehabiliteringen är nog en fråga för var att ge svar på.

Min närvaro under åtta veckor kan sammanfattas enkelt.

Hade jag inte varit där tror jag inget varit annorlunda idag,

Endast min egen erfarenhet från en annorlunda värld

Den energi de intagna eleverna gett mig,

Den värme jag känt från lärare och ledning,

Kommer för alltid att leva kvar i mina tankar

Jag har sett lidande av olika slag på mycket nära håll i Ecuador och Mexiko nu också i Argentina. Visst kan man ge bidrag, stödja organisationer, men det här med att ge av sig själv, sin egen person, det slår det mesta och kanske svårt att förstå för en utomstående. Det ger det extra tillskott av energi som ligger i vår överlevnadsstrategi. Något att fundera över i bonusdebattstider. Jag är i hög grad medveten om att utan en hyfsad pension vore sådana här äventyr och insatser omöjliga att genomföra.

Icke för ty känner jag mig helt nöjd med mitt bidrag.

Córdoba i mars 2009

Hans Hammarström


Här kommer en några bilder från mina sista dagar på skolan, också från avslutning



På promenad utanför skolan. Lucas, Evita och Christina




Vi plockar kastanjer




Äntligen har Teresa lyckats förklara något!




Katrin kollar att Matias skriver riktigt




Mario är en jättefin kille, döv och hjärnskadad, omöjligt få kontakt med, men är nästan alltid så glad




Eftermiddagslärarna som jag fått fin kontakt med när jag jobbat heldag för att ha ledig fredag.




Jag har ätit lunch med eleverna varje dag, mycket varierad och god kost


 

I skolans trädgård finns en bananplanta. Kolla in fröställningen där man kan se
det som skall bli bananer.




Det är tisdag och vi förbereder redan fredagens avslutningsparty. Tårtbak.




Ett spännande gäng som jag gärna slår mej ner hos, vi kan inte kommunicera alls
på det vanliga sättet, men trivs ändock mycket bra tillsammans.




En del tar det bara lugnt och deltar aldrig i gemensamma aktiviteter




Nu har vi fått sällskap på bänken, några tog min plats.




Det är fredag och det stora avskedspartyt är i startgroparna
Varm korv med bröd står bland annat på menyn



Vi börjar komma i feststämning




Christina är så nöjd med sin nya look fast hon inte ler just här




Estela ler men vill inte ha någon ny look




Dagen till ära har man bjudit in en riktig fotograf, han har sin storebror Matias
här på skolan. Matias lider av någon form av autism och deltar aldrig i gemensamma
göromål. Här ser vi brorsorna tillsammans.





Kevin och jag väntar på intåget i matsalen. Vi kan absolut inte kommunicera på det vanliga sättet men
har jättekul och skrattar ihop. Kevin fattar humor. Ex. om jag säger till honom Vad är bäst? Que es mejor?
Då stänger han munnen, sedan skrattar vi åt det hela.




Matsalen i festskrud, vi har själva gjort dekorationerna.




Här från andra hållet




Christina vill inte le riktigt idag, lärarna säger hon är ledsen för att jag skall sluta!




Lucas har fått sin sverigehatt och blev jätteglad. Om jag frågar honom, Que es mejor?
kan han också stänga munnen, men han måste påminnas hela tiden.




Christina har fått en älg från Sverige, hon blev rörd till tårar, det var svårt få henne glad igen




En som alltid är glad i mitt sällskap är Paula. Här poserar vi med hennes älg från Sverige.
Paula förstår nog ingenting, har dock familj som tänker på henne och där tar man hand om
presenten.

Jag blev själv så varmt avtackad att jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Alla var med, skolledning, lärare, kökspersonal och så alla mina nya kompisar. Jag skall få foton per mail från Matias brorsa.

Bilden på mej och Paula får avsluta bildkavalkaden. En som jag gjort glad men som inget förstår.
Har det ett värde? 
Christina som blev ledsen men förstår, vad har det för värde?

Knepigt att svara på.

Hans Hammarström

Att resa tillhör mina absoluta favoritsysselsättningar, resan gärna kryddad med ett volontärjobb. Både planering som genomförande och efterföljande bloggskrivande är nog så spännande.

Vis av erfarenhet från att bli bestulen och andra otrevligheter måste vissa kriterier numer vara uppfyllda eftersom jag ofta reser ensam.

•-         det får aldrig bli jäktigt och allt skall genomföras med god tidsmarginal

•-         bagagets omfång ett absolut minimum, inga utifallattsaker skall med, får införskaffas efter hand och behov

•-         ju färre prylar, desto mindre att glömma

•-         tystnad, ro och vila är viktig för planeringen i stort och smått

Här sitter jag nu på bussterminalen en timme innan avgången till Mendoza, porten till Anderna. Jag kan i lugn och ro ta en fika med nybakad bulle, strosa runt bland tidningskiosker, finns någon spännande reselitteratur månne. Jag kan titta på människor som också reser så här tidigt på morgonen, klockan är ju bara sju.  Det är många som jäktar och far omkring. Jag har tid att bara spana runt. Inga stressmoment. Bussen skall gå om en kvart, bäst att resa sej.

Vi färdas sydvästut från Córdoba, det börjar ljusna och man kan förstå det blir en molnfri dag och förmodligen lika varm som gårdagen med inemot fyrtio grader. Redan i kön till bussen hamnade jag bland snacktanterna med mottot prata, prata, prata. Inte minsta avbrott ens för andhämtning. Klart att tanterna fått platserna bakom mej, det kunde jag nästan ana. Det har nu gått en timme och dom bara fortsätter. Jag förstår inte vad samtalen handlar om, men kan höra att dom säger, då sa hon..... och då sa han.......man byter röstlägen från falsett till bas och försöker efterlikna rösterna, ibland med dialektala inslag. Något av det jobbigaste jag vet.

Trodde det var en svensk företeelse men gäller tydligen globalt. Jag spanar förgäves efter en plats längre bak. Det finns en bredvid en snygg tjej. Där kan man ju inte slå sej ner, det kan ju uppfattas som ett närmande. Det är svårt att koppla bort de malande rösterna. Undrar just om dom skall orka fortsätta i tio timmar till, den tidsrymd vi har framför oss. Jag tröstar mej med att dom kanske snart skall gå av. Dessutom, här i Argentina har jag aldrig störts av ohejdat mobilsnackande. På det området gäller här tydligen disciplin. Njut av den tystnaden i stället. Jag fäller tillbaka ryggstödet för att slappna av. Det går inte för då hamnar jag nästan i knät på den ena damen där bakom. Dom sitter i upprätt ställning, kanske för att ladda lufttillförseln.

Tänk om jag slapp parfymdoften som tränger på. Får man möjligen be om största möjliga tystnad, som man gjorde på cirkusdirektören Bronetts tid.

Här gäller redan rökförbud, kanske kan det utökas?

Efter några timmar råder dock lugn och stillhet i bussen, inga röster stör friden, nästan alla har slumrat till. Bakom mej är det bara en tant kvar och hon sitter och skriver. Den snygga har fått sällskap av en som också sitter och skriver. Var det möjligen hon som satt bakom mej? Undrar vad som hänt?

Jag bryr mej inte, plötsligt kommer jag ihåg vad som hände för en vecka sedan i rundtursbussen med dagsutflykten Córdobas omgivningar, hur irriterad jag var. Jag berättar i presensform.

Nu stannar bussen igen för att vi skall shoppa. Jag undrar just för vilken gång i ordningen. Bussbolaget eller möjligen guiden har säkert provision på inköpen. Man gör allt för att vi skall öppna plånboken. Vid varje stopp finns det eftersläntare som shoppat i sista minuten och vi i bussen får tålmodigt vänta trots att tidslimiten redan passerats. Det hänger nämligen ihop med den kvinnliga guidens intresse för vad som döljs i påsarna. Man måste se och snacka om grejorna, efter analysen skall sedan paltorna gå runt i bussen. Kvalité skall bedömas liksom färger och om priset var lagom. Min känsla är att guidens intresse för kläder är större än själva guidandet.

Sista stoppet har vi bara en kvart på oss. Jag väljer att sitta kvar, orkar inte jaga bland fler prylar. Varför kommer dom aldrig? Guiden och en kvinna saknas. Vi har gått fem minuter över tiden, vad har hänt? Tio minuter, femton minuter, nu börjar vi skruva på oss. Äntligen kommer dom med ett jättepaket och massor av små. Guiden ber faktiskt om ursäkt och förklarar att det förelegat ett inköpstillfälle som man bara inte kunde missa. Ett schackspel med handgjorda pjäser av indiansnitt, där varje figur omsorgsfullt skulle väljas ut, en och en. Sextiofyra stycken alltså, inte undra på att det tog tid. Nu skall bönder, hästar, torn förevisas och gå runt i bussen. Jag är färdig att kasta ut den drottning jag fått i nypan, rakt ut genom fönstret.

Här gäller redan rökförbud, kanske kan det utökas?

För länge sedan, mer än ett halvsekel har gått, gjorde Ingemar Bergman en film, Tystnaden.

Den begrep jag mej aldrig på och kallade för smörja. Idag funderar jag ofta över vad tystnad betyder, för mej är den viktig, ju äldre jag blir. Idag är det en bristvara, det är ju sällan alldeles ljudlöst. Om det var den tystnaden som Ingemar åsyftade kanske jag börjar förstå filmen och kan omvärdera mitt betyg.

Idag har jag upplevt den absoluta tystnaden, på fyratusen meters höjd i Anderna, på gränsen mellan Argentina och Chile och med beskydd av Cristo Redentor/Kristus Frälsaren. Man känner också stämningen, atmosfären från Inkatiden innan vi kom dragandes med vår Herre.

Vägen till denna rofyllda plats var dock fylld av massa störande ljud.

Det fanns bara en plats kvar när jag klev på utflyktsbussen tidigt i morse. Färd från Mendoza upp genom Anderna. Jag hamnade direkt under en högtalare med dunka-dunka-musik. Vill inte börja dagen med klagomål utan försöker härda ut. Tänker att när guiden börjar tala, tar väl musiken slut. Icke, jag får istället både guide och musik i ett paket. Guidning på spanska dessutom, sjutton också, det borde jag ju frågat om. Efter någon halvtimme blir plötsligt en plats ledig längst fram. Den snor jag, dagen är räddad. Musik mer på avstånd.

Varför måste det alltid vara musik i alla sammanhang. Kan nutidsmänniskan aldrig klara sej utan ljud. Gillar du inte musik frågar den unge guiden. Jodå, jag tycker mycket om musik, men var sak har sin tid och plats försöker jag förklara på spanska utan framgång.

Här gäller redan rökförbud, kanske borde det utökas?

Numer pratar man mycket om hälsa, hur man skall röra sej, vad man skall äta, hur man skall leva, vad man skall ta vara på. I dessa sammanhang talar man sällan om tystnaden. Är inte den också viktig? Det tycker jag. Idag har jag fått en liten smak av hur inkafolket upplevde sin tystnad här i Anderna. Var det ur den man vann sin visdom? Deras kultur som vi aldrig lät utvecklas och blomstra.

Vem slår ett slag för tystnaden?

Mendoza i mars 2009
 

Fler bilder för den som orkar.



Dålig bild på guiden. Jag tror ändå läsaren kan räkna ut vilken sorts musik vi undfägnats
med under tolv timmar. 




En annan höjdare på resan. På hotell på morgon fick jag nätupplagan av
Svenska Dagbladet instoppad i dörrspringan nertill. Vilken idé! Den borde
hotell kunna göra pengar på.




Mendoza, vacker stad med ovanligt mycket parker och gröna inslag




Också fontäner i oräkneliga antal




Fontän med historiska inslag, förstod inte guidens utläggning




Här finns en insjö också




Cerro de la Gloria, stadens stolthet som berättar om befrielsekrigen, den får
avsluta bildkavalkaden.
Historien är märklig. Först erövrar spanjorerna landet och befolkar det med
sina egna och andra européer, sedan slåss ättlingarna mot överheten för sin
befrielse. Har jag fattat saken rätt?

Hans Hammarström

Silvia Ana angör terminalen i Buenos Aires




Silvia Ana med resten av sin längd


På Silverfloden. En nästan överväldigande känsla har slagit till. Just jag befinner mitt ute på öppet hav, på Rio de la Plata. Hur många gånger har jag inte sjungit om

Samborombón, en liten by för utan gata,

den ligger inte långt från Rio de la Plata,

nästan i kanten av den blåa Atlanten........

Hur fick han inte till det vår käre Fritiof Andersson. Det här är en del av hans värld. Om man spanar söderut har siluetten av Buenos Aires, i ett töcken av  soldis, nyligen sjunkit ner under horisonten. Undrar just om vattnet var så här brunt på Fritiofs tid? Vi stävar norrut med destination Uruguay och Montevideo på andra sidan Silverfloden. Stävar är kanske inte det rätta uttrycket när man färdas i fyrtio knop, det här fartyget är visst ett av världens snabbaste passagerarfartyg, om jag uppfattat speakerrösten korrekt.

Nattbussen från Córdoba har korsat utkanterna av pampas, den bördiga jorden som sträcker sej många hundra gröna mil inåt landet. Man får räkna med åtta komfortabla timmar de sjuttio milen ner till Buenos Aires. Horisontalsäng gäller för mitt vidkommande. Ett stopp i Rosario, en bensträckare, har gett möjligheten att få känna den argentinska behagliga nattvärmen, kryddad med doft från närapåliggande landsbygd.

Arla ankomst möjliggör strövtåg i Buenos Aires, tänk att få återuppleva mina gamla kvarter igen efter snart ett år. Nere i hamnområdet är luften är fylld av en kvardröjande nattbris.

Här på Plaza Liberador General San Martin pågår en utställning med sikte på fred i världen, symboliserad av björnar som håller varandra i ramarna. Det är olika konstnärer från varje land inom FN-gemenskapen som tillsammans komponerat just sin speciella nalle.

Vad sägs om den svenska?

Promenad via Plaza de Mayo och Casa Rosada, där La Presidenta Cristina huserar. Inte hemma idag, men hälsar hon mår bra trots skamfilat rykte. Enligt vissa mer mån om sitt eget yttre än det lands hon representerar.



Det var här på Plaza de Mayo som mödrar demonstrerade varje vecka under många år.
Unga soldater som försvann under militärdiktaturen efter Isabel Peron. 

Jag är som regel påläst när jag besöker ett land för första gången. Så icke denna, vet inte ett smack om Uruguay, knappt hur det stavas. En vit fläck på kartan. Det finns dock något mystiskt, exotiskt över namnet. Nu vet jag att huvudstaden heter Montevideo och lär vara i Stockholms storlek. Valutan heter pesos, för en argentinsk motsvarande får man fem till sex  uruguayska. (stavningsprogrammet visar fel). Om en argentinsk pesos idag kostar 2,60 i svenska kronor, bör väl en uruguaysk kosta 45 öre. Eller? När jag skall använda mina dollar och euro vid valutadisken slår nog det inbyggda räkneverket bakut. Vad kostar kalaset?

Man talar kastilianska som tur är. Uppåt åttio till nittio procent av befolkningen har europeiskt ursprung, mycket italienskt inslag tydligen. Med den begränsade kunskapen i ryggsäcken kommer jag alltså att beträda jungfrulig mark, ur mitt perspektiv.

Fartyget heter Silvia Ana, konstruktören tycks inte haft passagerarnas bästa för ögonen. Man kan bara vistas inomhus och se ut åt sidorna. Inget soldäck och inga panoramafönster, varken förut eller akterut. Kattsingen också, jag som tänkt plåta Rio de la Plata från alla möjliga vinklar. Det går ju inte att spana in horisonten norrut.
Just nu hör jag svenska röster, ett gäng glada flickor, femtioplussare är ute på galej. Damerna har ett fönsterbord, slå dej ner, kul med en svensk gubbe ombord. Här fastnar jag resten av resan. Det finns mycket att avhandla från gemensamma resmål, det här är tjejer som varit ute på egen hand och sett mycket av världen.

En av dem är förresten syrra till Stellan Skarsgård, tur jag frågade om hon var hans dotter. Det gav pluspoäng för min del. Synd med missen att plåta trion. Vi spanar ut på det bruna vattnet, någon berättar att floddelen utanför Buenos Aires kallas lejonfloden till följd av den alltid gulbruna färgtonen. Det är slam som förts med långa sträckor ner mot deltat, våra farvatten skall bli blåare närmare den uruguayska kusten sägs det.



Montevideo tornar upp sej




En betydande hamnstad kan man förstå, kolla färgen på vattnet.




Kvarvarande uruguayska flottan sägs det, man är visst dålig på att försvara sej, litar på de stora grannländerna.

Montevideo har inget av den pittoreska och koloniala charm som jag haft på näthinnan, hittar därför inga charmiga motiv att plåta. Allt verkar så grått och trist här. Kunde dom inte satt lite färg på alla gamla kåkar, flertalet med spanska kännetecken. Har i stället  koncentrerat mej på att söka det mindre vackra som omväxling. Lättare att lyckas då. Uruguayarna får ursäkta och söka en annan turistambassadör för sin huvudstad.




Gatan utanför mitt hotell




På morgonen möts man av en stor marknad på gatan utanför hotellet




Här finns i alla fall färsk fisk, något man saknar i Córdoba




Många gator har träd planterade på varje sida




Stora huvudgatan, Avenida de 18 julio




Plaza Independencia med General José Artigas på sin häst




Under monumentet finns ett mausoleum, där vilar han landets store hjälte och befriare.




Strandpromenaden Rambla Francia med horisonten söderut




Fiskare med sin mate (långt a som i alla). Här i Uruguay verkar maten vara ännu mer ett livselexir. Folk går omkring med en termos för att alltid ha varmt vatten tillhands och suga ur sin medhavda. Själv börjar jag vänja mej efter att varje dag på skolan få min ranson. Ingen höjdare vill jag påstå, men jag säger aldrig nej när jag blir bjuden. Man suger laget runt, det ger nog en gemensamhetskänsla kan jag förstå.




Många som fiskar i hamnen. Vilket containerupplag  i bakgrunden.




Kåk som sett bättre dagar får man hoppas




Inte så rolig den här heller




Jag spanar in i en trappuppgång




Torg i gamla stan, Ciudad Vieja. Inne i saluhallen finns många trevliga restauranger.




Grillning pågår överallt, det ser gott ut. Man blir hungrig.




Här träffar jag svenska tjejerna från båten. Det är dyrt på krogen kan vi alla konstatera, nästan svenska priser. Stellans syrra har lämnat sällskapet för att på egen hand besöka den stora turistorten Punta del Este. 

För att i inledningen av resan inte vetat ett smack om Uruguay får jag hälsa att jag nu vet två.

Landet är som en buffert mellan två kolonialmakter, portugiserna i Brasilien norr över och spanjorerna i Argentina söder ut. Britterna har delvis stött landet, som i perioder haft samma status som Schweiz i Europa. Det var nationen store hjälte José Antigas som slutligen besegrade portugiserna med stöd av argentinare och som kunde utropa den självständiga staten. Demokrati kom att införas mycket tidigt. Det här är min kortkorta version, ta den med en nypa salt, jag har missuppfattat sakerna rätta tillstånd förr.

Idag är Uruguay ett dyrt land om man jämför med Argentina. Många priser är i europeisk klass. Hur det hänger ihop är en gåta, för mej en svår nöt att knäcka eftersom landet verkar mycket fattigare än grannen söder ut.

Det är grillfest på hotellet ikväll, jag får gärna delta. I stort, ett tiotal inbjudna, hotellets fåtal gäster och ägarnas vänner. Jag slår mej för säkerhets skull omgående ner bredvid en dam som jag förstår talar engelska. Annars är det bara spanska som gäller bland argentinare och uruguayare. Jag blir presenterad som sueco, svensk. Då frågar en ung kvinna förvånad, är du svensk? På klingande ren svenska. Själv är hon svensk-uruguanska, svensk mamma, pappan härifrån. Född på Kungsholmen, uppväxt i Montevideo. Ofta är världen liten.

Mittemot talar jag svenska, till vänster engelska och till höger sitter en gosse från Ushuaia på Eldslandet, hans andraspråk är franska, dessutom ett bra sådant. Vid mittnatt är jag färdig ropa på hjälp. Vid tre språk går gränsen.

Då grillmåltiden serveras har klockan redan slagit tolv, alldeles för sent. Två timmar senare berättar man att nu skall vi ställa tillbaka klockorna. Vadå? Jo vintertid gäller från 8 mars. Det blir ordentligt tillrört på hjärnkontoret. Min färja av går 11h46 påföljande morgon, gäller vintertid i Argentina också? Ingen vet, och ingen upplysning på biljetten! Oroande.
En ny tanke. När vi i Europa går över till sommartid 29 mars, hur blir det då med tidsskillnaden? Fram till idag har den varit tre timmar. Blir den då fem timmar i april? Jag som normalt räknar tidsomställning med trädgårdsmöbler. Man ställer fram dom på våren, man ställer tillbaka dom på hösten. Hur fasen gör man här? Det finns en typ av vilstolar ombord på färjan, jag får väl plocka bland dessa, ställa fram och tillbaka och se vad det blir.

Nu tar jag färjan hem till Argentina och hoppas man kör efter den omställda klockan i Montevideo, vill inte komma för sent till avgången. Kanske kommer jag alldeles för tidigt.


Montevideo i mars 2009

Kolla in några avslutande bilder från Buenos Aires



Vi lägger till vid terminalen




Gatuuppträdande, vilket tangopar




Här ett betydligt yngre par




Det finns möjlighet för oss vanliga också. Underbart med gatutango. Jag har en videosekvens inspelad men kan inte lägga in den här. Det går har jag fått besked, men klarar inte uppgiften ännu.

Buenos Aires i mars 2009 

I inkaland, händer ibland,

att man får se vid Anders Salta strand.................

Äntligen på plats i långfärdsbussens övervåning. Jag ber en medpassagerare ta en bild av mej i en av dessa sköna och härliga stol som bussarna är utrustade med, busstyper som finns här i Argentina i ett rikt överflöd. Man mår som en prins. När man upptäcker att det står VOLVO på en skylt, så mår man som en gud!





Det ser väl inbjudande ut, dessutom finns kaffe i automaten hela tiden, kostar inget extra




Det är en viss nervspänning i trängseln, innan man hittat rätt buss med destination SALTA. Det är ett gytter av människor, väskor, ryggsäckar och fordon, det är lätt att irra bort sej. Ändå är Córdoba busstation bara en baggis mot den i Buenos Aires. Framför mej i stolen finns information om hur man bäddar upp stolen till en säng i helt vertikal ställning. Det blir spännande att se hur man klarar det hela till sänggåendet.

Klockan är halv nio på kvällen och vi lämnar en molnig stad bakom oss. Det börjar skymma allt tidigare på kvällen eftersom vi här på södra halvklotet går mot mörkare tider. Vi passerar något som liknar en nedlagd järnvägsstation. Bussarna har nog helt tagit över idag. Förorterna vi passerar ser skraltiga ut, slitna och nergångna, inte som min närmiljö i centrum. Belysningar har inte hunnit tändas än vilket gör bilden ändå dystrare. Vi passerar en stor Shell-station, priset på super noteras till 3,051 pesos dvs. 7,50 i svenska pengar. YPF är annars den mest vanligt förkommande bensinstationen här, undrar just vad dessa bokstäver står för? Nu visas en amerikansk Fox-film på bussens video. Den går på engelska med spansk text så jag borde hänga med i dialogen, men inte! 3-D språk är inget för min del, det rör bara till det i hjärnan.

Strax serveras vi en kvällsmåltid, typ flygplansbricka man fick förr. Bussvärden är i min ålder, trevligt. Det blir kallskuret kött, grönsaker och bröd, vin för den som önskar. Inget för mitt vidkommande. I morgon fyller jag nämligen sju år som nykter! Tjuguförsta februari är alltså min stora dag. Femårsdagen firade jag med AA-folk i Quito, Ecuador och fick då en sedvanlig medalj. Minnesvärd kväll bland bubbelvattendrickare. Det skall vi fira!

Natthimlen lyses upp av blixtrar då och då, ljusskenen kommer oftare och snart börjar det regna, ösregna. Inne i bussen 26 grader varmt. Nu får alla en grå filt, dags att bädda. Lätt som en plätt, fäll upp en skiva för benen i höjd med sitsen, vik ner ryggstödet, vips en skön säng. Hade jag inte sneglat åt grannens håll att det nog gått snett. Dra för skynket och man har sitt eget lilla krypin för nattens avslappning, kanske kryddad med en gnutta sömn. Regnet smattrar nu mot tak och fönsterrutor. Filten känns övermaga i värmen.

På morgonkulan när man vaknat och tittar ut möts man av ett böljande landskap som tornar upp sej utanför bussfönstret. Skymningsljuset öppnar landskapet mer och mer, växer johannesörten möjligen i dessa trakter? Gråvädret vill inte släppa sitt grepp. Det blixtrar i fjärran, inget muller hörs, det dämpas av däckens monotoniska ljud mot slaskigt väglag.

Undrar om det vankas frukost snart?

Tänk att den anteckningsbok i form av spiralblock jag inköpt i Córdoba för konceptskrivande till bloggen har en Europabild på framsidan.

Kolla bilden, känns siluetten igen? Under bilden står det EUROPA, Bahia Riddarfjarden, Estocolmo, Suecia. Kunde inte motstå boken även om texten är något missvisande. Bilden är ju från Skeppsbron! Hemlandstoner, och en av anledningarna till att jag sitter här in utkanterna av Anderna, inkafolken rike, på vägen norrut som inte ändar i Argentina förrän den når den bolivianska gränsen.

I höstas hade SVT ett inslag i Packat och Klart som berättade om Salta med omgivningar. Jag tar mej friheten att planka texten som berättar om programmet.

En tvådagars bilresa tar Packat & Klarts reporter Jorun Collin från Argentinas huvudstad Buenos Aires till provinsen Salta och dess centralort med samma namn. Salta är en av Argentinas nordligaste provinser. Här möter Jorun inkaindianerna och får ta del av kulturen och traditionerna som lever kvar högt upp bland molnen. Resan till det gamla inkariket går på vägar som är små, ganska risiga och ofta krokiga. Man får ta det lite lugnt. Det bär upp och ner- fyrhjulsdrift är det som gäller. Jorun kör mot det lilla samhället San Antonio de Los Cobres med sina 4.000 invånare. Sedan urminnes tider har man tillbett Pacha Mama (Moder Jord) här och nu drar det ihop sej till den årliga offerfesten.

Om inkariket skriver man med källa NE

På 1400-talet erövrade inkafolket ett område längs Sydamerikas västkust från Ecuador till Chile, och inkaimperiet omfattade som mest ca 10 miljoner invånare. Cuzco i sydöstra Peru var förutom huvudstad, kulturellt och religiöst centrum. Man tillbad bl.a. solen, och i Cuzco låg också den viktigaste byggnaden, Solens tempel (Inti-Huasi). Inkafolket var tekniskt mycket skickliga och blev det förcolumbiska Amerikas mest väladministrerade stat. Inkaimperiet föll vid den spanska erövringen 1532.

Till Salta skall man komma i september. Så här i februari regnar det som idag, och det riktigt ordentligt. Kanske bättre tur i morgon. Regnguden tittar fram bland gråvädersskyarna, ler i mjugg åt mina förehavanden. Låter mej inte nedslås. Här gäller till att börja med hitta en restaurang med andisk afton på programmet. Finns massor att välja bland, mitt hotell föreslår La Panaderia del Chuña. Så får det bli, kvällen räddad åt ett sjuårsfirande som ännu en gång får gå i inkarikets tecken.

Inga utflykter går att fixa, det regnar för mycket, eller så passar utflyktsbussens tider inte ihop med min hemresa till Córdoba. Helgen får ägnas åt museer, katedraler och turistfällor i Salta City.

Tack regnguden, som nu jobbar på heltid utan rast. Plötsligt tvingas jag bli en flitig museibesökare. Alla de datum och namn som finns på gator och avenidor överallt här i Argentina får plötsligt liv i museivärlden. Jasså är det en gammal president från tjugutalet som heter Hipólito Yrigoyen, och den gubben General Manuel Belgrano var det en hjälte under frigörelsekriget från Spanien och skaparen av den argentinska flaggan, och den 9 julio är det Argentinas befrielsedag från Spanien 1816. Jaha är det Richard Fontaine Maury som är pappa till järnvägen upp till molnen. Många frågetecken rätas ut. Man påminns alltså dagligen om Argentina historia, och jag misstänker starkt att argentinare är ett stolt folk.

På Museo de Arqueologia de alta montaña /högt berg/ får man en fantastisk överblick av de områden man befinner sej så nära, bland höga berg, vulkaner, öken, salthav, kaktusar etc. Bara att ta för sej när regnguden blidkats.

Känner redan för en återkomst hit till Salta men då måste man ha minst ha en vecka till förfogande. Här finns bussutflykter till de mest spektakulära platserna, det är lätt och ganska billigt att ta sej fram. På busstationen finns dagliga förbindelser med dessa fantastiska långfärdsbussar till både Chile och Bolivia.

Äventyrslustan gör sej starkt påmind, men mest är det nog tåget till molnen som drar. Jag har dessutom hittat en omfattande färdbeskrivning som berättar att inget är omöjligt.

Nästa gång skall jag träffa solguden! (foto: okänd fotograf med darr på handen)

Salta i februari 2009

Min medverkan som volontär på Fundación Lorenzo Milano här i Córdoba börjar långsamt forma sej som en tilldragelse av dimensioner jag aldrig upplevt tidigare. Den kommer utan vidare att kunna jämföras med min roll som engelsklärare bland vissa utsatta i Mexico.

Hur kan just jag som den värsta lyxlirare från den rika västvärldens högborg, utan sjukdom och elände inpå knutarna, kunna förstå de ofantliga problem som ryms inom de sektorer jag fått chansen medverka och fått en liten inblick i. Får man över huvud taget uttala sej när man saknar formell utbildning i dessa stora frågor?

Ett av de svåraste problemen att smälta här på skolan gäller de intagnas sinsemellan avgrundslika förutsättningar och behov av stöd. I samma miljö lever Alejandro, en till synes helt normal, charmig 18-åring, helt utan språkproblem tillsammans med Paula som verkar helt borta, kan knappt gå utan stöd, dräglar på heltid, enda ljud som kommer från henne är ett gapskratt då och då. Vilken spännvidd mellan individerna här.

Man kan grovt säga att skolan är indelad i tre grupper:

- de som deltar i undervisningen och är nåbara i stor eller viss utsträckning

- de som deltar i undervisningen med till synes små möjligheter att tillgodose sej av de aktiviteter som erbjuds, springer mest omkring utan koncentration

- de som aldrig deltar utan får helt individuellt stöd och mest vistas enskilt, en grupp jag har lite kontakt med, dom äter för övrigt innan oss övriga

Gränserna mellan grupperna är mycket varierande. Många flyter bara omkring utan att kunna hänföras till en viss grupp. Här tycker jag skolan skulle vara mycket striktare, men det hänger också ihop med vilka lärare som tjänstgör, vilka som är sjuka. Man måste tydligen vara flexibel och variera sej dag för dag, också vara uppmärksam på humörsvängningarna bland framförallt hos de riktigt unga, de som inte hunnit präglas av sitt institutboende.

Jag har sällan känt mej så omtyckt och uppskattad som här på skolan. Tänk att varje morgon mötas ett trettiotal personer där de allra flesta blir så glada av att se´en, bli varmt omkramad, man tar mej i handen och vill promenera runt. Det är här jag får energi i rikliga mått.

Ett något skrämmande perspektiv har dock infunnit sej efter snart tre veckor på plats. Vissa av de intagna får mer utrymme hos mej utan att jag kan påpeka ett egentligt skäl, det har inget med vår förmåga att kommunicera muntligt för den är lika med noll, mer på en själslig nivå, en slags tankeöverföring, för mej helt obekant. Jag har skaffat mej favoriter och det tror jag är inget man hejar på i sådana här kretsar bland psykologer. Favoriterna vill man nämligen ge små favörer.

På morgonen när jag kommer hälsar jag tex alltid först på Christina, sitter hon bra till blir det med kindpuss. Hon är i 50-årsåldern och bor här med sin bror Gustavo som hon är så mån om. Hon är så ledsen för att min pappa inte lever längre och att mamma måste vara ensam utan honom. Det frågar hon om nästan varje dag. När det är jag som delar ut maten serverar jag Christina och Gustavo först av alla. Jag tror hon förstår mina små tecken och kommer gärna och ger mej en teckning hon åstadkommit. Hon oroar sej för att jag inte skall komma tillbaka på måndagen och frågar alltid inför veckoslut. Sen ser hon så nöjd ut när jag säger. Hasta lunes!.Vi ses på måndag!

Det är kökspersonalen som lägger upp på tallrikarna, sedan servera vi lärare och volontärer.  När jag får en tallrik att dela ut som råkat få en extra stor portion vet jag alltid vilken favorit som skall få den, man behöver nämligen inte dela ut i någon speciell ordning. Det väljer jag.

När vi promenerar, ibland utanför området, vet jag direkt vilka jag skall ta i hand och bilda en minigrupp med. Ofta njuter jag av tystnaden i mångas närvaro, det kan också gälla i vanliga livet. När tystnaden inte är pinsam utan en del av att gå ner i varv, fylla på energi i batterierna. En upptäckt på gamla dar!

Brian som kan vara i tioårsåldern är en av mina verkliga favoriter, jag tycker personalen är alldeles för brysk mot honom. Visst gör han dumma saker, brusar upp då och då, slåss, men jag vet att tar man honom i famnen i en hårt grepp blir han lugn. Majoriteten här har inga anhöriga, föräldrarna har lämnat in sina telningar redan som barn, man har inte orkat med. Jag tror Brian tillhör den gruppen. När vi skall promenera kommer han alltid stickande med sin lilla hand i min. Det värmer mej. Han har så välformade händer och fina fingrar. Han ser alltid till att det finns en plats för mej bredvid honom när vi skall pausa. Han säger inte ett ord, det kommer bara hummanden. Igår kissade han på sej och såg så bedrövad ut. Han uppmärksammade mej genom att peka på det blöta stället. Jag tillkallade personalen. I sådana här lägen gillar jag inte hur personalen behandlar honom. Han fick inte vara med på lunchen förrän vi övriga ätit färdigt. I smyg hjälpte jag honom att få i sej pastan, såg hur svårt han hade att hinna med när alla andra var klara.

Det finns också intagna man absolut inte gillar, typ Gustavo (den yngre), också i tioårsåldern. Han försöker hela tiden ta av mej glasögonen, få tag i mina nycklar, rycka fram mobilen, trampa på foten etc. Man måste vara på sin vakt när han är med i den grupp jag för tillfället jobbar med. Gustavo har inga fysiska problem men han talar inte och verkar inte fatta vad man vill. Irritera mej rejält kan han dock.

En märklig sak i sammanhanget, nästan alla tycks lystra till sitt namn, säger man fel blir man tillrättavisad av de övriga. De flesta tycks veta vad man får och vad man inte får göra. Klappa händerna kan man också, dessutom förse sej när det är brödutdelning på förmiddagen. 

Jag reagerar på direkten när någon slår till eller uppför sej illa mot någon av mina favoriter, då griper jag in. Blir Gustavo (den yngre) attackerad bryr jag mej knappt, det får någon annan ta hand om. Har pågår ständiga skärmsyttringar, vilket härligt ord att felstava! (datorn reagerar och det finns ingen av mina varianter som blir godkänd)

Så här pågår mina inre strider, dagligen och stundligen. Vad är rätt, vad är fel? Har psykologer alltid det korrekta svaret? Kan mitt mänskliga tänkande få utrymme också? Varje minut här på skolan är fylld av nya intryck, överväganden och slutligen snabba ställningstagande.

Nu sitter jag på baren och gör ett första utkast till dessa rader, på baren där jag alltid tar min morgonfika innan skolan. Klockan är bara kvart i nio, så jag kan sitta kvar en liten stund till och skriva klart. Jag börjar dock se fram emot att få träffa mina favoriter och de andra nya kompisarna så jag sticker iväg lite tidigare. Jag vet också att Brian tillhör den lilla grupp som  aldrig hälsar när jag kommer på morgonen. Han ser inte ens glad ut fast jag vet att han kan. Det gör ont.

Fundación Lorenzo Milani i februari 2009

Min buss heter N3 och passar med sin linjesträckning mej ganska bra. Man tar den till skolan varje morgon. När man skall till gymmet direkt efter skolan passar den också bra. Man tar den därefter hem efter gymmet. Det märkliga med denna busslinje är att alltid får vänta exakt tjugu minuter på den, såväl i rusningstid som i lågtrafik. Jag prövar att gå hemifrån vid olika femminutersintervaller, likaså från skolan och gymmet. Alltid väntetid tjugu minuter. Det har heller aldrig hänt att den precis går ifrån mej eller att man hunnit se den bakifrån. Hur förklarar man detta fenomen?

Det hör till bilden. I Córdoba finns massor av busslinjer men inga busskartor eller turlistor. I detta hänseende verkar man leva i ett vakuum. Frågar man om en linjekarta ser den tillfrågade ut som ett frågetecken? Frågar man efter turlista ser man ut som två?? Nästa gång skall jag fråga om alla väntar i tjugu minuter???

Buss N3 tillhör inte mina favoriter, speciellt inte i trettifem graders värme!  

Slut för idag - tack för idag.

Det här inlägget skulle egentligen varit musik till, då har jag tänkt mej Lalla Hansons Anna och mej. Melodin hittar man på http://www.youtube.com/ om man ändå vill ha musik medan man läser.

Häromdagen hade jag ett videosamtal med Elvira, Fredriks och Pernillas tös som nu hunnit bli åtta år, jämnårig med seklet alltså. Dessförinnan hade hon instruerat mej om förfaringssättet för att få igång ett videosamtal via msn, windows live messenger. Vilka knappar man skulle trycka på. Hon lyckades få sin farfar att haja hur det hela skulle gå till. När samtalet började ebba ut, det fanns inte mycket mer att tillägga förslog jag att vi skulle lägga på. Vadå, lägga på?? Elvira ställde sej mycket frågande. Hur gör man då? Nu var det min tur (lur) att instruera! Under hela mitt liv har jag lagt på (luren) när ett samtal avslutats. De flesta åttaåringar har säkert aldrig lagt på en lur. Omodernt i det nya seklet. Tänk vad tiderna förändras. Till min generation vill jag gärna framföra, smaka på ordet lur. Försök att rita en! Hur ser den egentligen ut? Som en tratt? Luren är kanske helt ute idag?

Jag skall hitta på ett bättre uttryck för att lägga på, bäst att lägga på........................ett kol!



Så här ser vårt videosamtal ut, ser ni mej längst ner till höger?




Här har Elvira ändrat bilden. Tänk att detta samtalssätt funkar mellan Argentina och Sverige, kostar inget extra heller.
Att jag i mitt liv fick uppleva detta teknikens underverk.




Fredrik känner igen pappas röst, kommer in  och hälsar med glada tillrop. Tyvärr blev hans ögon för svarta.




Bättre bild på Elvira från i höstas.




Elvira undrade tidigare om det var läskigt att titta rakt ner från min tjugonde våning. Nu har jag vågat ta bilden.




Här från sidan är det ännu läskigare att titta rakt ner.




Det är den här bron som syns i förgrunden på nästa bild




Min "skyskrapa" ur ett annat perspektiv




Idag har jag varit hos mobiloperatören Claró här i Argentina och fixat till ett inhemskt abonnemang med nummer
+54 351 3104853 som också verkar funka i Chile och Bolivia, kanske något mer land i krokarna. Det tog lång tid 
att få till ett kontrakt med mej. Många frågetecken på vägen.



Jag kommer dock att ha mitt svenska chip inlagt till vardags. Tar fram det inhemska vid behov.
Om jag ringer från datorn funkar det om jag lägger in +54 9 351 3104853. Det här övergår mitt förstånd.
Behöver jag över huvud taget ha ett inhemskt abonnemang?


Ibland blir jag alldeles yr i huvudet av all teknik, nu sätter jag på Anna och mej, en av mina absoluta favoriter än idag.

Córdoba i februari 2009.

 

Centern har i dagarna bytt fot i energifrågan, här kommer mitt bidrag. Det är fredag middag. Jag sitter i matsalen med mina nya kompisar sedan två veckor och tänker tillbaka. Vi äter en god köttstuvning med potatischips, till efterrätt blir det röd gelatina som dallrar i sin bunke. Det är tämligen lugnt nu när vi äter tillsammans. Stillheten bryts av att kökspersonalen får applåder för sin insats. Efter vad jag förstår ingår applåder som en del av terapin här på skolan. Så fort någon gjort bra ifrån sej så kan alla klappa i händerna, om man så inte kan något annat.

De flesta här kan inte prata, andra kan bara ge ljud ifrån sej, en minoritet samtalar mycket begränsat och osammanhängande.  Trots detta är det normalt mycket ljudligt på skolan. Det är aldrig tyst, det låter hela tiden. Många bara tjuter rakt ut, som det verkar utan anledning.

Det är vi från personalen som delar ut maten, vissa skall ha mer andra mindre. Nu när alla fått sin portion lägger sej en märklig ro över församlingen. Här kan alla mer eller mindre äta själva. Det fåtal som inte kan äta av egen maskin tillhör en speciell grupp som redan matats. Måltiden skänker sinnesro även till begåvningssvaga, en benämning vi använder i Sverige numer. Här heter det discapacitados, dvs handikappade. Många namn och uttryck har passerat under mitt liv, inget man vågar skriva eller som lämpar sej för tryck idag. Var och en har säkert sitt ordförråd intakt insides och förstår var jag menar, men ordet förståndshandikappad var väl inte så tokigt, men duger inte längre. Det påminner om den gamla krokodilsången ur sångboken Nu skall vi sjunga, I niggerland, händer ibland................Visan är borttagen ur nyutgåvan! Det verkar dock inte som de utsatta får det bättre för att man byter namn på dem, kanske ett sätt att döva dåliga samveten, som kosmetika på sådant man vill dölja. Har jag fel? 

Jag har svårt att förhålla mej till mitt nya jobb. Tankarna pendlar från total meningslöshet till den mest värdefulla insats jag någonsin gjort. Efter fyra timmars dos är jag dock trött långt in i själen, det känns absolut lagom att få bussa hem nu till min luftkonditionerade lya, min oas i ett trettiogradigt Argentina. Värmen har ju sin del i tröttheten, orkar dock märkligt nog hela tiden komma igen. Jag förstår nu varför.

Jag har nämligen kommit till en klar insikt. Dessa ständigt hjälpbehövande individer ger mej ett utbyte och en energi i så rikliga mått att jag inte kan jämföra med något tidigare. Det får mej att tänka på vanliga förnuftiga människor som berättar om vad som hänt dom själva och andra, i all oändlighet, med nonsensliknande utvikningar såväl till höger som till vänster, också upp och ner. Av detta snack minns jag nada och får inte en minsta gnutta energi eller utbyte från det utdragna berättandet. Här kan faktiskt en begåvningssvag som heller inte har talets gåva uträtta underverk utan att själv förstår hur det hela hänger ihop. Livet kan vara märkligt när man tar och ger varandra energi på olika sätt. Något att minnas och tänka på.

Jag tycker inte om att ta bilder på människor i utsatta positioner, speciellt inte på mina kompisar som inget förstår. Det finns dock andra här som fotar utan begränsning eller censur så därför har jag också tagit med min mobil med inbyggd kamera idag. Har försökt begränsa mej till det vardagliga och har valt att inte plåta det liv som hela tiden pågår vid sidan om i form av slagsmål och mänsklig förnedring. Det finns barn som självskadar sej och ständigt är såriga och uppsvullna i ansiktet. Inget som lämpar sej att fota. Det finns också företeelser man inte ens vill skriva om.

Här kommer ett axplock ur min fredag, såsom den gestaltat sej.




Morgonsamling efter frukost




Antonella delar ut tandborstar, Matias  till höger

De festa klarar tandborstningen själva, en del behöver assistans

Idag skall vi göra masker med lejon och andra djur




Det är svårt för Lucas, han till vänster, att hänga med, men vi försöker tillsammans




Första lejonet klart!

Paula i förgrunden klarar inget på egen hand, bara förstör, så det gäller att placera henne en bit ifrån




Miguel vill inte vara med så han väntar ute i solskenet




Paus för dricka av mate. Lärarna Ximena och Flavia lagar till




Här är det min tur att få en slurk. Jag gillar mate och har köpt en egen utrustning hemma




Antonellas tur




Flavia och Silvia 




Här vankas bröd




Sebastien, Paula och Christina




Christina bor här med sin bror Gustavo på heltid




En söt tjej som jag inte lärt  namnet på, hon kan räkna till tio på engelska. Vi skall börja tampas med fortsättningen.




Snart slut på rasten, det är Tomas som sitter i gluggen




Maskerna på




Hela gänget församlat, nu skall här jagas




Diskussioner om vem som skall vara vem 




Slut på dagens övningar. Uppställning för att göra tåget in till matsalen




I väntan på maten




Nu har Christina fått sällskap av sin bror Gustavo, hon är alltid så mån om honom och dom skall alltid ha samma plats vid lunchen.




Friden råder vid matbordet, sedan skall alla gå och lägga sej för en två timmars siesta.
Mediciner har delats ut innan.



Arbetsdagen är slut för min del, också min andra vecka.  Önskar återkomma med fler intryck vad det lider. Hoppas också att jag lyckats  fånga något av den positiva stämning som oftast råder här på Fundación Lorenzo Milani.

Córdoba den 6 februari 2009.