http://hanshammarstrom.blogg.se

En lovsång till Argentina

Arbetsnamnet för blogginlägget har varit Elegi för Argentina. Jag tycker ordet elegi är så vackert, kanske hänger det ihop med Lars Winnerbäcks snygga bit med detta namn. Gå in på www.youtube.com och lyssna! Jag trodde elegi var en lovsång, men icke, av en tillfällighet kollade jag på google och får se att elegi står ju för klagovisa. Vilken tur att jag kollade! Någon som har ett bättre namn att komma med än lovsång?

Nåväl, det kommer elegier också, på slutet. Därpå kommer en lovsång till.

Under mina två resor till Argentina med ett sammanlagt boende av mer än tre månader tycker jag mej fått röra vid en liten del av landets själ. Jag har rest i norr och söder, träffat argentinare med europeiskt ursprung, indianer och den stora gruppen blandade, mestiser. Upplevt svensk klimat i söder, torrt ökenliknande i nordväst, hav, vattenfall och höga berg. Pampas inte att förglömma, Buenos Aires en pärla bland städer, jämförbar med Barcelona som annars är min favorit. Jag kommer alltid att vara en god ambassadör för republiken.

Bestående intryck. Eldslandet och Patagonien, Iguazufallen, Salta och Anderna, Köttet, Tangon. Går inte att gradera, alla får delad första plats. Åker man hit under deras sommar, får man ju dessutom själv en till på köpet.

Argentinarna är i stort väldigt öppna, positiva, glada och tillgängliga. Man verkar mycket stolt över sitt land. Tänk att få känna sej uppskattad när man försöker tala deras språk även om tonen inte alltid träffar rätt. Hablas muy bien! När hörde man något liknande i Frankrike? En tanke jag inte ens snuddat (nuddat?) vid.

Jag kan bara rekommendera var och en i min situation. Läs spanska, det är jättekul, lätta på plånboken, det kostar en slant. Åk till Argentina, sedan är steget inte alltför långt till andra pärlor på kontinenten. Varför inte lära sig dansa tango i dansens hemland, det är ju bra att röra på sej.   

Var man än befinner sig i landet gör sig det förgångna påmint. Det gäller också övriga delar  av Latinamerika. Man förstår snabbt hur sammanvävd historien är länderna emellan. Från Christoffer Columbus, här Cristóbal Colón, upptäckt 1492, till koloniseringen av spanjorer och portugiser i början av 1500-talet fram till frigörelsen tre hundra år senare. Hur tidigare invånare och kulturer behandlats. En märklig historia som jag så här senare behövt veta mer om, innan min egen upptäckt av kontinenten. Nu virvlar namn, årtal, begrepp och händelser runt i huvud utan särskild ordning och svåra att få in i sitt rätta sammanhang. Lätt missförstånd.

En stor sak har jag lärt mej, här är jag europé, och bara europé. Att vara svensk är ointressant, vårt land är bara en liten kugge i ett stort maskineri. Vi européer som bara krigat mot varandra genom århundraden. Man påpekar att senaste kriget inte ligger mer än tio år tillbaka i tiden, får jag mej tillkastat. Kriget i Jugoslavien som jag tycker mej stå utanför, men där ansvaret ändå faller tungt på Juan de Europa. Att då försvara vårt handlande känns knepigt och hart när omöjligt.

Nåväl, har man för avsikt att drabba Argentina är det bra att friska upp sin historia innan, lite fakta sitter inte i vägen.

När jag skriver positivt om Argentina har jag en liten brasklapp. Precis som många svenskar, som i alla sammanhang ser okritiskt på Sverige, kanske med visst fog, ser argentinaren sitt land på samma sätt. Man behöver bara titta på tandstatusen för att förstå bristerna i omfattningen av välfärdssystemen. Här är gluggarna påtagliga även bland yngre. Det verkar som om folk i allmänhet inte har möjlighet resa utomlands i någon större omfattning och inget vet om hur det ser ut runtomkring. Vaga uppfattningar tillhör bilden. Få talar engelska. Jag funderar bland annat över att de många produkter som är märkta hecho en Argentina dvs tillverkade i landet, har mycket mer att önska. Ibland undrar jag om invånarna medvetet hålls ovetande om hur det ser ut i andra länder, en känsla som växt efter hand. Min blogg skall inte vara ett politiskt inlägg men eftersom jag gärna berättar om mina känslor inför olika företeelser tycker jag man kan delge dessa synpunkter, men hoppas samtidigt att det inte finns fog för misstankarna. Man får ta allt med en nypa salt.

Även lovsånger får väl stundom skorra lite falskt?

När gruset blev till guld

På min tid, när det fortfarande fanns ettöringar och alla andra småvalörer kallade vi dessa för grus, därav namnet i rubriken.

Nu hade jag tänkt lite bakgrundsmusik När guldet blev till sand med Peter Jöback. Gå gärna in på http://www.youtube.com/ och lyssna!

Visserligen hade jag hört innan, att man i Argentina i stor brist på grus, betalade tillbaka i smågodis. Det har jag aldrig råkat ut för, men bristen tar sej ofta drastiska former. Mynten finns ju, men vem klämmer på slantarna?

Idag när jag skulle kliva på bussen i Mendoza betalade jag med två enpesosmynt. Skulle ha 60 centavos tillbaka. Biljettmaskinen betalar aldrig tillbaka fick jag veta. Då kommer en man bland passagerarna fram, drar sitt kort i apparaten, och ger mej 55 centavos ur sin egen plånbok. Jag förstod ingenting?

Senare vid återresan med bussen hörde jag mej för i flera kiosker om jag kunde växla min tvåpesossedel till mynt. Ingen släppte på sina.  Misstänkte starkt att biljettmaskinen på bussen inte klara av en sedel. Jag chansar, kliver på och får nobben. På frågan om jag måste gå hem får jag bara en axelryckning. Även denna gång rycker en medpassagerare in, drar sitt kort och får min sedel. Alla nöjda och bussen kan fara iväg.

En försäljare i en affär eller kiosk avstår ofta från sin försäljning än försöker lämna tillbaka på en sedel som inte passar kassan. Man tvingas alltså ha jämna pengar för att vara säker på att få handla. I Córdoba använder man cospeles, polletter på alla bussar. Inga kontanter funkar. Vissa kiosker tillhandhåller dessa som finns inplastade i kartor om tio stycken för femton pesos. Har man bara en tjuga i plånboken får man ofta välja, åka dyrare eller jag vidare till ett nytt försäljningsställe i hopp om växel. Har man otur då, säljer man bara två stycken, den kiosken lider även brist på polletter.

Så här fortsätter livet, massa tid läggs ner på att jaga småmynt och busspolletter. Enda trösten, i Quito, Ecuador var situationen än värre. Man borde ha viktigare saker att ägna sig åt. Undrar vad som ligger bakom problemen?

Ur en bankautomat kommer bara hundralappar. Jag är alltid rädd för att inte bli av med sedlarna. Stora snabbköp kan vara räddningen och man får planera växlingen efter vad som skall inhandlas. Småhandlare kan man som regel inte använda utan jämna pengar. Det finns ställen som varken tar kreditkort eller större sedlar. Man avstår hellre från eventuell förtjänst, och hänvisar till skyltar där det står att vi växlar inte.

Man känner sej som en skurk om man vågar sträcka fram en hundralapp. Värdet är cirka 250 svenska kronor. Mindre sedlar finns i valörerna 2, 5, 10, 20 och 50 pesos, i dessa måste jag hålla hårt.

Här har man verkligen lyckats att göra gruset till guld!

En himmelsk maskin

Att allt skall vara så krångligt och komplicerat. Jag får inte ut mina kosingar ur apparaten. Det måste vara något fel, antingen på mej eller så på maskinen. Tänkte skriva helvetesmaskinen, men det vore fel. Rätt ord är nog ändå himmelsmaskinen, för utan den skulle jag inte klara livhanken utomlands på resande fot. Denna gång gäller återigen skit bakom spakarna. Man skall snabbt dra sitt kort ut och in, inte låta det sitta kvar. Vidare skall man trycka på en knapp, extranjero, som berättar att man är utlänning. Sedan skall man trycka på Inglés, då går allt som en dans. Informationen kommer nu på engelska, lätt som en plätt! Man får inte ta för stort belopp, högst motsvarande sex, sjuhundra spänn, annars slår maskinen bakut utan att berätta varför. Men nu vet jag bättre, banken som tar uttagsavgift föredrar småpotatis, så det klirrar i kassan. Man får vara glad att kunna ställa upp för banksektorn nu i ekonomiska orostider. Statliga stödmiljarder tycks inte räcka.

Jag vill tacka kroppen

Mer än två månader har nu passerat på främmande mark, långt hemifrån, på andra sidan klotet. Tänker min gamla kropp, snart sjuttio år, som hängt med så bra. Om min träning ett par gånger i veckan har haft en inverkan kan man bara spekulera i. Ligger just nu på gymbesök var trekommasjätte dag, bör nog ner mot var tvåkommafemte dag.

Tycker också jag ätit bra, startar dagen med havregrynsgröt, mjölk och äppelmos. Alltid ett glas färskpressad jos tillsammans med blodtrycksmedicinen. Ett par koppar kaffe hör till, men då höjs trycket säger varnande röster. Ett rejält mål mat per dag är ett måste. I Argentina nästan alltid kött, kyckling eller nöt. Knappast någon fisk finns, sällsynt med gris. Grönsaker, mycket frukt som mellanmål. Ett par kilo minskad vikt tror jag de här månaderna har gett. Känner mej mindre omfångsrik. Magen har gillat kosten och fungerat hyfsat, fast medikamentala inslag har förkommit. Dock sedan akutoperationen i Ecuador för några år sedan är magen en barnlek mot innan. Alkohol och nikotin bannlyst sedan mer än sju år.

Sömnen har infunnit sej vid tillfällen som passat bra i sammanhangen. En viktig ingrediens på resande fot. Att tänderna inte gjorts sej tillkänna är något man får tacka sin himmelske skapare för. Händer, fötter och hår kan här i Latinamerika ännu skötas av specialister då utövaren som regel inte ruinerar sitt offer för att klara ingreppen. Till och med en nypa massage har kunnat stå på dagordningen då och då. Sol, sol, sol måste väl också gjort sitt till.

Jag måste alltid passa stegen så jag inte ramlar handlöst omkull. Minsta grop i gatan eller trappan som jag inte observerat kan fälla mej likt en kapad fura. Här i landet är man sällsynt handikappvänlig och har gjort nedsänkningar i gatan för att rullstolar och barnvagnar skall komma lättare fram. I mina progressivt slipade glasögon syns inte försänkningarna och det är inte bara en gång som omgivningen fått resa furan. Omplåstringar har förekommit. Hoppas verkligen att handikappvänligt inte betyder att man siktar på att få in fler medlemmar. Det tycks ju så i mina fall.

Att klara sej själv, att alltid vara solo, har sina risker. Får man inte vara frisk, vid full vigör, ställs allt på sin ände. I min resande värld tror jag dock ensamheten är det viktigaste. Har då svårt att ta hänsyn till andra, en personlighetsfråga. Jag klarar inte vissa mänskliga svagheter som tar tid och där jag måste vänta, då ställs tålamodet på sin spets och mina nerver kommer i dallring. Jag tänker på toabesök som varar i evighet, insmörjningar som kräver insatser utöver det normala och shoppingronder som aldrig tar slut. Väntan, väntan, väntan! Hur krångligt är inte alla utläggsregleringar för att slippa sitta med svarte Petter. Det här med nerverna är en viktig sak i sammanhanget att må bra.

Jag har inte tänkt på mamma i större utsträckning, är så långt borta, så det är ingen idé att ha dåligt samvete, kan ändock inget göra. Familjen klarar sej bra utan min närvaro, kanske bättre..........

När hälsan och ekonomin funkar, man är nykter och skötsam då är det inte allt för svårt att ta sej fram i en ny och spännande värld.

Jag vill ändock tacka kroppen!

Spela gärna Jag vill tacka livet med Arja, passar bra i sammanhanget och kanske finns den på www.youtube.com

För övrigt har jag bestämt mej, jag skall rösta på Marit Paulsen i EU-valet, gillar krutgummor, dessutom är Marit och jag lika gamla. Eller unga.

Lämplig slutbild. I Anderna med bakgrund Amerikanska kontinenternas högsta berg
Aconcagua 6.962 meter.

Buenos Aires i slutet av mars 2009.