Utvärderingen
Jag är ombedd att göra en utvärdering efter mina åtta veckors arbete på Fundación Lorenzo Milani. Helst borde den vara på spanska, känner mig alls inte mogen, det är svårt nog på engelska. Börjar dock på svenska, så jag har en bas nedtecknad av det jag har att anföra.
Jag kan tänka mig att på en institution som denna är behovet av resurser oändliga. Varje intagen är unik i just sitt handikapp. Vissa behöver stöd på heltid medan andra klarar sig bättre. Vissa förstår ingenting, andra ganska mycket. Många är ju multihandikappade, på både psykisk och fysisk nivå. Vilka svarar på utbildning? Vilka är helt hopplösa? Det finns en hel skala däremellan. Vilka skall få del av de knappa resurser som finns till förfogande? Vilka lämnas helt utanför?
Kan Paula någonsin bli bättre om hon så satts i den dyraste behandling resten av sitt liv? Jag ställer samma fråga om Mikaela som hela tiden ger sig själv örfilar som ofta drabbar ansiktet med rejäla slag över näsan. Därpå dunkar hon huvudet i väggen och biter sig själv i handen.
Miguel som varje morgon kommer med tandborsten, vill ha tandkräm, men sedan krampaktigt stänger munnen. Nästa omöjligt att få in borsten. Detta jobb pågår ständigt. Hur kan man locka honom öppna munnen, han kan ju både äta och småskratta. Att borsta själv verkar som en dröm. Spelar det någon roll när han ändå saknar så många tänder? Hur är det med Matias, Evita och Angeles, finns någon prognos för en bättre existens? Finns hjälp eller bara assistans för att mildra den tillvaro man är dömd till för hela sitt återstående liv? Vissa intagna har familj som bryr sej, andra är gömda, glömda eller förnekade, också sexuellt utnyttjade. Jag vill helst inte veta vilka, det hela känns så grymt.
Hur tänker skolledningen när lärarkåren inte räcker till, fyra timmar per dag är nog ett maximum vad den mänskliga friska naturen härdar ut i denna värld. Det är i alla fall min erfarenhet. Är det då man kanske frågar efter volontärer? Ledningen känner sig tvingad att göra något för intagna, lärare och assistenter, det finns ett tomrum av omätlig dimension. Vad får man då för resurstillskott i form av volontärer. Jo ungdomar, ofta flickor, som vill komma till Argentina för att lära spanska, resa runt, ha kul och att jobba minimalt då tiden inte räcker till mer. Eller så får man en äldre man som i mitt fall. En ung människa vill skaffa erfarenhet för framtiden, en gammal har som regel redan skaffat sig sin. Man har helt enkelt alltså mycket olika utgångspunkter för jobbet.
När man saknar såväl ett fullgott språk som utbildning i handikappfrågor och olika sjukdomar i anslutning därtill, blir man som en av de intagna, då man själv upplever sig som handikappad. Lärarna på skolan har ingen möjlighet att lägga ner tid på volontärerna också. Det är inte lätt att lägga ut arbetsuppgifter under så olika förutsättningar. Vänligt bemötande är dock nog så viktigt, och att lärare och volontärer fungerar bra tillsammans.
Vad kan då bli volontärens insats? Elever som har vissa möjligheter att lära, att få ett drägligare liv, dessa tar lärare, psykologer och terapeuter givetvis hand om. De hopplösa fallen, majoriteten, faller av naturliga skäl på volontären. Man får då själv ta för sig, det finns inget arbetsschema, inga instruktioner. Här gäller att improvisera efter eget gottfinnande. Lärarna har fullt upp med sitt viktiga värv, att ta hand om de som är behandlingsbara.
En sammanfattning av volontärens arbetsuppgifter:
Knyta skosnören, lösa upp besvärliga knutar
Borsta tänder, torka munnen
Tvätta händer, torka
Torka drägel, uppmana stänga munnen
Assistera rörelser i gympan
Dela ut lunch, macka mat, ibland mata, torka munnen
Dra upp byxor
Lösa tvister mellan småkillarna
Rita förebilder
Klippa
Klippa ur och klistra
Vässa pennor
Lära någon hålla i en penna, ofta hopplöst
Lära någon dra ett streck, ofta hopplöst
Promenera hand i hand, den viktigaste sysselsättningen
Kasta boll
Bära saker tillsammans
Ge fart i gungan
Dessa arbetsuppgifter är kanske inte vad en ung människa tänkt sig och vill ha erfarenhet av. En äldre man som gjort sitt tycker han gör en insats för mänskligheten i stället för att bara leva det goda livet. Det liv som bara ett ytterst fåtal har fått möjlighet att tillgodogöra sig så länge hälsan håller i sig. Är vi dessutom lyckligt lottade med friska barn lever vi i de bästa av världar.
Jag vill framhålla att jag från början ryggade tillbaka för det okända, jag var rädd, tyckte många individer var så obehagliga, gillade inte närmanden. En speciellt känslig fråga för unga flickor. Idag efter att ha lärt känna så många olika typer av handikapp och sjukdomar är den känslan som bortblåst. Jag känner de intagna, kan var och ens speciella egenheter, också förmågor. Många tycker jag mycket om, kramar gärna och vill verkligen ställa upp för. Försöka nå en kontakt. Jag ryggar inte tillbaka för någon, tar i stället för mig, och försöker mildra det till synes hopplöst liv många för. Man måste vara mitt i händelsernas centrum för att i någon mån förstå vidden av de problem som institutioner och skolor med handikappade står inför. Jag beundrar lärarnas tålamod och förmåga att ta sina elever. Om man nått framgång i rehabiliteringen är nog en fråga för var att ge svar på.
Min närvaro under åtta veckor kan sammanfattas enkelt.
Hade jag inte varit där tror jag inget varit annorlunda idag,
Endast min egen erfarenhet från en annorlunda värld
Den energi de intagna eleverna gett mig,
Den värme jag känt från lärare och ledning,
Kommer för alltid att leva kvar i mina tankar
Jag har sett lidande av olika slag på mycket nära håll i Ecuador och Mexiko nu också i Argentina. Visst kan man ge bidrag, stödja organisationer, men det här med att ge av sig själv, sin egen person, det slår det mesta och kanske svårt att förstå för en utomstående. Det ger det extra tillskott av energi som ligger i vår överlevnadsstrategi. Något att fundera över i bonusdebattstider. Jag är i hög grad medveten om att utan en hyfsad pension vore sådana här äventyr och insatser omöjliga att genomföra.
Icke för ty känner jag mig helt nöjd med mitt bidrag.
Córdoba i mars 2009
Hans Hammarström
Här kommer en några bilder från mina sista dagar på skolan, också från avslutning
På promenad utanför skolan. Lucas, Evita och Christina
Vi plockar kastanjer
Äntligen har Teresa lyckats förklara något!
Katrin kollar att Matias skriver riktigt
Mario är en jättefin kille, döv och hjärnskadad, omöjligt få kontakt med, men är nästan alltid så glad
Eftermiddagslärarna som jag fått fin kontakt med när jag jobbat heldag för att ha ledig fredag.
Jag har ätit lunch med eleverna varje dag, mycket varierad och god kost
I skolans trädgård finns en bananplanta. Kolla in fröställningen där man kan se
det som skall bli bananer.
Det är tisdag och vi förbereder redan fredagens avslutningsparty. Tårtbak.
Ett spännande gäng som jag gärna slår mej ner hos, vi kan inte kommunicera alls
på det vanliga sättet, men trivs ändock mycket bra tillsammans.
En del tar det bara lugnt och deltar aldrig i gemensamma aktiviteter
Nu har vi fått sällskap på bänken, några tog min plats.
Det är fredag och det stora avskedspartyt är i startgroparna
Varm korv med bröd står bland annat på menyn
Vi börjar komma i feststämning
Christina är så nöjd med sin nya look fast hon inte ler just här
Estela ler men vill inte ha någon ny look
Dagen till ära har man bjudit in en riktig fotograf, han har sin storebror Matias
här på skolan. Matias lider av någon form av autism och deltar aldrig i gemensamma
göromål. Här ser vi brorsorna tillsammans.
Kevin och jag väntar på intåget i matsalen. Vi kan absolut inte kommunicera på det vanliga sättet men
har jättekul och skrattar ihop. Kevin fattar humor. Ex. om jag säger till honom Vad är bäst? Que es mejor?
Då stänger han munnen, sedan skrattar vi åt det hela.
Matsalen i festskrud, vi har själva gjort dekorationerna.
Här från andra hållet
Christina vill inte le riktigt idag, lärarna säger hon är ledsen för att jag skall sluta!
Lucas har fått sin sverigehatt och blev jätteglad. Om jag frågar honom, Que es mejor?
kan han också stänga munnen, men han måste påminnas hela tiden.
Christina har fått en älg från Sverige, hon blev rörd till tårar, det var svårt få henne glad igen
En som alltid är glad i mitt sällskap är Paula. Här poserar vi med hennes älg från Sverige.
Paula förstår nog ingenting, har dock familj som tänker på henne och där tar man hand om
presenten.
Jag blev själv så varmt avtackad att jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Alla var med, skolledning, lärare, kökspersonal och så alla mina nya kompisar. Jag skall få foton per mail från Matias brorsa.
Bilden på mej och Paula får avsluta bildkavalkaden. En som jag gjort glad men som inget förstår.
Har det ett värde?
Christina som blev ledsen men förstår, vad har det för värde?
Knepigt att svara på.
Hans Hammarström
