I inkaland, händer ibland
I inkaland, händer ibland,
att man får se vid Anders Salta strand.................
Äntligen på plats i långfärdsbussens övervåning. Jag ber en medpassagerare ta en bild av mej i en av dessa sköna och härliga stol som bussarna är utrustade med, busstyper som finns här i Argentina i ett rikt överflöd. Man mår som en prins. När man upptäcker att det står VOLVO på en skylt, så mår man som en gud! 
Det ser väl inbjudande ut, dessutom finns kaffe i automaten hela tiden, kostar inget extra
Det är en viss nervspänning i trängseln, innan man hittat rätt buss med destination SALTA. Det är ett gytter av människor, väskor, ryggsäckar och fordon, det är lätt att irra bort sej. Ändå är Córdoba busstation bara en baggis mot den i Buenos Aires. Framför mej i stolen finns information om hur man bäddar upp stolen till en säng i helt vertikal ställning. Det blir spännande att se hur man klarar det hela till sänggåendet.
Klockan är halv nio på kvällen och vi lämnar en molnig stad bakom oss. Det börjar skymma allt tidigare på kvällen eftersom vi här på södra halvklotet går mot mörkare tider. Vi passerar något som liknar en nedlagd järnvägsstation. Bussarna har nog helt tagit över idag. Förorterna vi passerar ser skraltiga ut, slitna och nergångna, inte som min närmiljö i centrum. Belysningar har inte hunnit tändas än vilket gör bilden ändå dystrare. Vi passerar en stor Shell-station, priset på super noteras till 3,051 pesos dvs. 7,50 i svenska pengar. YPF är annars den mest vanligt förkommande bensinstationen här, undrar just vad dessa bokstäver står för? Nu visas en amerikansk Fox-film på bussens video. Den går på engelska med spansk text så jag borde hänga med i dialogen, men inte! 3-D språk är inget för min del, det rör bara till det i hjärnan.
Strax serveras vi en kvällsmåltid, typ flygplansbricka man fick förr. Bussvärden är i min ålder, trevligt. Det blir kallskuret kött, grönsaker och bröd, vin för den som önskar. Inget för mitt vidkommande. I morgon fyller jag nämligen sju år som nykter! Tjuguförsta februari är alltså min stora dag. Femårsdagen firade jag med AA-folk i Quito, Ecuador och fick då en sedvanlig medalj. Minnesvärd kväll bland bubbelvattendrickare. Det skall vi fira!
Natthimlen lyses upp av blixtrar då och då, ljusskenen kommer oftare och snart börjar det regna, ösregna. Inne i bussen 26 grader varmt. Nu får alla en grå filt, dags att bädda. Lätt som en plätt, fäll upp en skiva för benen i höjd med sitsen, vik ner ryggstödet, vips en skön säng. Hade jag inte sneglat åt grannens håll att det nog gått snett. Dra för skynket och man har sitt eget lilla krypin för nattens avslappning, kanske kryddad med en gnutta sömn. Regnet smattrar nu mot tak och fönsterrutor. Filten känns övermaga i värmen.
På morgonkulan när man vaknat och tittar ut möts man av ett böljande landskap som tornar upp sej utanför bussfönstret. Skymningsljuset öppnar landskapet mer och mer, växer johannesörten möjligen i dessa trakter? Gråvädret vill inte släppa sitt grepp. Det blixtrar i fjärran, inget muller hörs, det dämpas av däckens monotoniska ljud mot slaskigt väglag.
Undrar om det vankas frukost snart?
Tänk att den anteckningsbok i form av spiralblock jag inköpt i Córdoba för konceptskrivande till bloggen har en Europabild på framsidan.
Kolla bilden, känns siluetten igen? Under bilden står det EUROPA, Bahia Riddarfjarden, Estocolmo, Suecia. Kunde inte motstå boken även om texten är något missvisande. Bilden är ju från Skeppsbron! Hemlandstoner, och en av anledningarna till att jag sitter här in utkanterna av Anderna, inkafolken rike, på vägen norrut som inte ändar i Argentina förrän den når den bolivianska gränsen.
I höstas hade SVT ett inslag i Packat och Klart som berättade om Salta med omgivningar. Jag tar mej friheten att planka texten som berättar om programmet.
En tvådagars bilresa tar Packat & Klarts reporter Jorun Collin från Argentinas huvudstad Buenos Aires till provinsen Salta och dess centralort med samma namn. Salta är en av Argentinas nordligaste provinser. Här möter Jorun inkaindianerna och får ta del av kulturen och traditionerna som lever kvar högt upp bland molnen. Resan till det gamla inkariket går på vägar som är små, ganska risiga och ofta krokiga. Man får ta det lite lugnt. Det bär upp och ner- fyrhjulsdrift är det som gäller. Jorun kör mot det lilla samhället San Antonio de Los Cobres med sina 4.000 invånare. Sedan urminnes tider har man tillbett Pacha Mama (Moder Jord) här och nu drar det ihop sej till den årliga offerfesten.
Om inkariket skriver man med källa NE
På 1400-talet erövrade inkafolket ett område längs Sydamerikas västkust från Ecuador till Chile, och inkaimperiet omfattade som mest ca 10 miljoner invånare. Cuzco i sydöstra Peru var förutom huvudstad, kulturellt och religiöst centrum. Man tillbad bl.a. solen, och i Cuzco låg också den viktigaste byggnaden, Solens tempel (Inti-Huasi). Inkafolket var tekniskt mycket skickliga och blev det förcolumbiska Amerikas mest väladministrerade stat. Inkaimperiet föll vid den spanska erövringen 1532.
Till Salta skall man komma i september. Så här i februari regnar det som idag, och det riktigt ordentligt. Kanske bättre tur i morgon. Regnguden tittar fram bland gråvädersskyarna, ler i mjugg åt mina förehavanden. Låter mej inte nedslås. Här gäller till att börja med hitta en restaurang med andisk afton på programmet. Finns massor att välja bland, mitt hotell föreslår La Panaderia del Chuña. Så får det bli, kvällen räddad åt ett sjuårsfirande som ännu en gång får gå i inkarikets tecken.
Min krog. Kollar läget på dagen för att hitta rätt på kvällen. Kommer ändå fel!!
Kvällen inleds med skönsång
Grillspettets all oxfilé med tillbehör ligger på tallriken. Vilket överflöd!
Argentinas frihetskamp på scenen
Mer skön musik, här är verkligen publiken med i sång och handklappning. Vilken stämning!
Borde det inte gå att ladda ner videoinslag på bloggen? Det måste jag undersöka.
Inga utflykter går att fixa, det regnar för mycket, eller så passar utflyktsbussens tider inte ihop med min hemresa till Córdoba. Helgen får ägnas åt museer, katedraler och turistfällor i Salta City.
Mitt hotell, trestjärniga Mailian på gata Buenos Aires i centrala stan
Katedralen i kvällsbelysning
Ett upplyst kloster
Söndagsuppträdande på torget
Jag skall också hinna med ett besök på järnvägsstationen i Salta, det är nämligen därifrån tåget "El tren a las nubes" går. Tåget till molnen alltså. Under den här perioden ligger trafiken nere, man återupptar turerna först i början av april, när regntiderna dämpas och övergår i torrare väderlek. Man kör sedan fram till november. En hisnande färd upp bland bergen i Anderna till inkafolkets områden, på en av världens högst belägna järnvägar. Ett måste som jag nu får vänta med.
För tillfället den stängda tågstationen i Salta
Vilken trist miljö
Inget roligare här heller
Tack regnguden, som nu jobbar på heltid utan rast. Plötsligt tvingas jag bli en flitig museibesökare. Alla de datum och namn som finns på gator och avenidor överallt här i Argentina får plötsligt liv i museivärlden. Jasså är det en gammal president från tjugutalet som heter Hipólito Yrigoyen, och den gubben General Manuel Belgrano var det en hjälte under frigörelsekriget från Spanien och skaparen av den argentinska flaggan, och den 9 julio är det Argentinas befrielsedag från Spanien 1816. Jaha är det Richard Fontaine Maury som är pappa till järnvägen upp till molnen. Många frågetecken rätas ut. Man påminns alltså dagligen om Argentina historia, och jag misstänker starkt att argentinare är ett stolt folk.
Typisk gatu- eller torgnamn i Argentina, man kommer aldrig ihåg namnet. Gral står för general.
På Museo de Arqueologia de alta montaña /högt berg/ får man en fantastisk överblick av de områden man befinner sej så nära, bland höga berg, vulkaner, öken, salthav, kaktusar etc. Bara att ta för sej när regnguden blidkats.
Känner redan för en återkomst hit till Salta men då måste man ha minst ha en vecka till förfogande. Här finns bussutflykter till de mest spektakulära platserna, det är lätt och ganska billigt att ta sej fram. På busstationen finns dagliga förbindelser med dessa fantastiska långfärdsbussar till både Chile och Bolivia.
Äventyrslustan gör sej starkt påmind, men mest är det nog tåget till molnen som drar. Jag har dessutom hittat en omfattande färdbeskrivning som berättar att inget är omöjligt.
Nästa gång skall jag träffa solguden! (foto: okänd fotograf med darr på handen)
Salta i februari 2009
