http://hanshammarstrom.blogg.se

Min medverkan som volontär på Fundación Lorenzo Milano här i Córdoba börjar långsamt forma sej som en tilldragelse av dimensioner jag aldrig upplevt tidigare. Den kommer utan vidare att kunna jämföras med min roll som engelsklärare bland vissa utsatta i Mexico.

Hur kan just jag som den värsta lyxlirare från den rika västvärldens högborg, utan sjukdom och elände inpå knutarna, kunna förstå de ofantliga problem som ryms inom de sektorer jag fått chansen medverka och fått en liten inblick i. Får man över huvud taget uttala sej när man saknar formell utbildning i dessa stora frågor?

Ett av de svåraste problemen att smälta här på skolan gäller de intagnas sinsemellan avgrundslika förutsättningar och behov av stöd. I samma miljö lever Alejandro, en till synes helt normal, charmig 18-åring, helt utan språkproblem tillsammans med Paula som verkar helt borta, kan knappt gå utan stöd, dräglar på heltid, enda ljud som kommer från henne är ett gapskratt då och då. Vilken spännvidd mellan individerna här.

Man kan grovt säga att skolan är indelad i tre grupper:

- de som deltar i undervisningen och är nåbara i stor eller viss utsträckning

- de som deltar i undervisningen med till synes små möjligheter att tillgodose sej av de aktiviteter som erbjuds, springer mest omkring utan koncentration

- de som aldrig deltar utan får helt individuellt stöd och mest vistas enskilt, en grupp jag har lite kontakt med, dom äter för övrigt innan oss övriga

Gränserna mellan grupperna är mycket varierande. Många flyter bara omkring utan att kunna hänföras till en viss grupp. Här tycker jag skolan skulle vara mycket striktare, men det hänger också ihop med vilka lärare som tjänstgör, vilka som är sjuka. Man måste tydligen vara flexibel och variera sej dag för dag, också vara uppmärksam på humörsvängningarna bland framförallt hos de riktigt unga, de som inte hunnit präglas av sitt institutboende.

Jag har sällan känt mej så omtyckt och uppskattad som här på skolan. Tänk att varje morgon mötas ett trettiotal personer där de allra flesta blir så glada av att se´en, bli varmt omkramad, man tar mej i handen och vill promenera runt. Det är här jag får energi i rikliga mått.

Ett något skrämmande perspektiv har dock infunnit sej efter snart tre veckor på plats. Vissa av de intagna får mer utrymme hos mej utan att jag kan påpeka ett egentligt skäl, det har inget med vår förmåga att kommunicera muntligt för den är lika med noll, mer på en själslig nivå, en slags tankeöverföring, för mej helt obekant. Jag har skaffat mej favoriter och det tror jag är inget man hejar på i sådana här kretsar bland psykologer. Favoriterna vill man nämligen ge små favörer.

På morgonen när jag kommer hälsar jag tex alltid först på Christina, sitter hon bra till blir det med kindpuss. Hon är i 50-årsåldern och bor här med sin bror Gustavo som hon är så mån om. Hon är så ledsen för att min pappa inte lever längre och att mamma måste vara ensam utan honom. Det frågar hon om nästan varje dag. När det är jag som delar ut maten serverar jag Christina och Gustavo först av alla. Jag tror hon förstår mina små tecken och kommer gärna och ger mej en teckning hon åstadkommit. Hon oroar sej för att jag inte skall komma tillbaka på måndagen och frågar alltid inför veckoslut. Sen ser hon så nöjd ut när jag säger. Hasta lunes!.Vi ses på måndag!

Det är kökspersonalen som lägger upp på tallrikarna, sedan servera vi lärare och volontärer.  När jag får en tallrik att dela ut som råkat få en extra stor portion vet jag alltid vilken favorit som skall få den, man behöver nämligen inte dela ut i någon speciell ordning. Det väljer jag.

När vi promenerar, ibland utanför området, vet jag direkt vilka jag skall ta i hand och bilda en minigrupp med. Ofta njuter jag av tystnaden i mångas närvaro, det kan också gälla i vanliga livet. När tystnaden inte är pinsam utan en del av att gå ner i varv, fylla på energi i batterierna. En upptäckt på gamla dar!

Brian som kan vara i tioårsåldern är en av mina verkliga favoriter, jag tycker personalen är alldeles för brysk mot honom. Visst gör han dumma saker, brusar upp då och då, slåss, men jag vet att tar man honom i famnen i en hårt grepp blir han lugn. Majoriteten här har inga anhöriga, föräldrarna har lämnat in sina telningar redan som barn, man har inte orkat med. Jag tror Brian tillhör den gruppen. När vi skall promenera kommer han alltid stickande med sin lilla hand i min. Det värmer mej. Han har så välformade händer och fina fingrar. Han ser alltid till att det finns en plats för mej bredvid honom när vi skall pausa. Han säger inte ett ord, det kommer bara hummanden. Igår kissade han på sej och såg så bedrövad ut. Han uppmärksammade mej genom att peka på det blöta stället. Jag tillkallade personalen. I sådana här lägen gillar jag inte hur personalen behandlar honom. Han fick inte vara med på lunchen förrän vi övriga ätit färdigt. I smyg hjälpte jag honom att få i sej pastan, såg hur svårt han hade att hinna med när alla andra var klara.

Det finns också intagna man absolut inte gillar, typ Gustavo (den yngre), också i tioårsåldern. Han försöker hela tiden ta av mej glasögonen, få tag i mina nycklar, rycka fram mobilen, trampa på foten etc. Man måste vara på sin vakt när han är med i den grupp jag för tillfället jobbar med. Gustavo har inga fysiska problem men han talar inte och verkar inte fatta vad man vill. Irritera mej rejält kan han dock.

En märklig sak i sammanhanget, nästan alla tycks lystra till sitt namn, säger man fel blir man tillrättavisad av de övriga. De flesta tycks veta vad man får och vad man inte får göra. Klappa händerna kan man också, dessutom förse sej när det är brödutdelning på förmiddagen. 

Jag reagerar på direkten när någon slår till eller uppför sej illa mot någon av mina favoriter, då griper jag in. Blir Gustavo (den yngre) attackerad bryr jag mej knappt, det får någon annan ta hand om. Har pågår ständiga skärmsyttringar, vilket härligt ord att felstava! (datorn reagerar och det finns ingen av mina varianter som blir godkänd)

Så här pågår mina inre strider, dagligen och stundligen. Vad är rätt, vad är fel? Har psykologer alltid det korrekta svaret? Kan mitt mänskliga tänkande få utrymme också? Varje minut här på skolan är fylld av nya intryck, överväganden och slutligen snabba ställningstagande.

Nu sitter jag på baren och gör ett första utkast till dessa rader, på baren där jag alltid tar min morgonfika innan skolan. Klockan är bara kvart i nio, så jag kan sitta kvar en liten stund till och skriva klart. Jag börjar dock se fram emot att få träffa mina favoriter och de andra nya kompisarna så jag sticker iväg lite tidigare. Jag vet också att Brian tillhör den lilla grupp som  aldrig hälsar när jag kommer på morgonen. Han ser inte ens glad ut fast jag vet att han kan. Det gör ont.

Fundación Lorenzo Milani i februari 2009

Alejandro har precis varit hemma hos sin familj över helgen




Alejandro här med nya volontören Katrin från Bayern, hos oss heter hos Katty




Med Brian och Kevin




När Paula får se mej gapskrattar hon och dräglar lite extra. Jag ser alltid till att hon har det bra och är nöjd.




Lucas och jag tränar alltid på månadernas namn, tyvärr inga framgångar. Han är väldigt kramig och visar ofta att jag har vitt hår/blanco och han svart/negro




Matias, tjuguett går inte att få kontakt med, en liten stund kan vi promenera hand i hand. Idag försökte vi klippa utan framgång.




Gustavo den yngre




Christina och Gustavo (den äldre). syskonparet. Chrisitina är just klar med sin teckning. Synd att jag inte klarar tekniken med att få med hennes dibujo/teckning, den är med argentinska flaggan




Fyra kompisar som funnit varandra, Lucas, Juan, Brian och Paula




Agustin, Lucas, Brian och Katty efter lektionen




På discot igår buggade jag och Paula, kolla greppet inför en snurr! Gapskratt var bara förnamnet!


 .

Min buss heter N3 och passar med sin linjesträckning mej ganska bra. Man tar den till skolan varje morgon. När man skall till gymmet direkt efter skolan passar den också bra. Man tar den därefter hem efter gymmet. Det märkliga med denna busslinje är att alltid får vänta exakt tjugu minuter på den, såväl i rusningstid som i lågtrafik. Jag prövar att gå hemifrån vid olika femminutersintervaller, likaså från skolan och gymmet. Alltid väntetid tjugu minuter. Det har heller aldrig hänt att den precis går ifrån mej eller att man hunnit se den bakifrån. Hur förklarar man detta fenomen?

Det hör till bilden. I Córdoba finns massor av busslinjer men inga busskartor eller turlistor. I detta hänseende verkar man leva i ett vakuum. Frågar man om en linjekarta ser den tillfrågade ut som ett frågetecken? Frågar man efter turlista ser man ut som två?? Nästa gång skall jag fråga om alla väntar i tjugu minuter???

Buss N3 tillhör inte mina favoriter, speciellt inte i trettifem graders värme!  

Slut för idag - tack för idag.