Olika energislag
Centern har i dagarna bytt fot i energifrågan, här kommer mitt bidrag. Det är fredag middag. Jag sitter i matsalen med mina nya kompisar sedan två veckor och tänker tillbaka. Vi äter en god köttstuvning med potatischips, till efterrätt blir det röd gelatina som dallrar i sin bunke. Det är tämligen lugnt nu när vi äter tillsammans. Stillheten bryts av att kökspersonalen får applåder för sin insats. Efter vad jag förstår ingår applåder som en del av terapin här på skolan. Så fort någon gjort bra ifrån sej så kan alla klappa i händerna, om man så inte kan något annat.
De flesta här kan inte prata, andra kan bara ge ljud ifrån sej, en minoritet samtalar mycket begränsat och osammanhängande. Trots detta är det normalt mycket ljudligt på skolan. Det är aldrig tyst, det låter hela tiden. Många bara tjuter rakt ut, som det verkar utan anledning.
Det är vi från personalen som delar ut maten, vissa skall ha mer andra mindre. Nu när alla fått sin portion lägger sej en märklig ro över församlingen. Här kan alla mer eller mindre äta själva. Det fåtal som inte kan äta av egen maskin tillhör en speciell grupp som redan matats. Måltiden skänker sinnesro även till begåvningssvaga, en benämning vi använder i Sverige numer. Här heter det discapacitados, dvs handikappade. Många namn och uttryck har passerat under mitt liv, inget man vågar skriva eller som lämpar sej för tryck idag. Var och en har säkert sitt ordförråd intakt insides och förstår var jag menar, men ordet förståndshandikappad var väl inte så tokigt, men duger inte längre. Det påminner om den gamla krokodilsången ur sångboken Nu skall vi sjunga, I niggerland, händer ibland................Visan är borttagen ur nyutgåvan! Det verkar dock inte som de utsatta får det bättre för att man byter namn på dem, kanske ett sätt att döva dåliga samveten, som kosmetika på sådant man vill dölja. Har jag fel?
Jag har svårt att förhålla mej till mitt nya jobb. Tankarna pendlar från total meningslöshet till den mest värdefulla insats jag någonsin gjort. Efter fyra timmars dos är jag dock trött långt in i själen, det känns absolut lagom att få bussa hem nu till min luftkonditionerade lya, min oas i ett trettiogradigt Argentina. Värmen har ju sin del i tröttheten, orkar dock märkligt nog hela tiden komma igen. Jag förstår nu varför.
Jag har nämligen kommit till en klar insikt. Dessa ständigt hjälpbehövande individer ger mej ett utbyte och en energi i så rikliga mått att jag inte kan jämföra med något tidigare. Det får mej att tänka på vanliga förnuftiga människor som berättar om vad som hänt dom själva och andra, i all oändlighet, med nonsensliknande utvikningar såväl till höger som till vänster, också upp och ner. Av detta snack minns jag nada och får inte en minsta gnutta energi eller utbyte från det utdragna berättandet. Här kan faktiskt en begåvningssvag som heller inte har talets gåva uträtta underverk utan att själv förstår hur det hela hänger ihop. Livet kan vara märkligt när man tar och ger varandra energi på olika sätt. Något att minnas och tänka på.
Jag tycker inte om att ta bilder på människor i utsatta positioner, speciellt inte på mina kompisar som inget förstår. Det finns dock andra här som fotar utan begränsning eller censur så därför har jag också tagit med min mobil med inbyggd kamera idag. Har försökt begränsa mej till det vardagliga och har valt att inte plåta det liv som hela tiden pågår vid sidan om i form av slagsmål och mänsklig förnedring. Det finns barn som självskadar sej och ständigt är såriga och uppsvullna i ansiktet. Inget som lämpar sej att fota. Det finns också företeelser man inte ens vill skriva om.
Här kommer ett axplock ur min fredag, såsom den gestaltat sej. 
Morgonsamling efter frukost
Antonella delar ut tandborstar, Matias till höger
De festa klarar tandborstningen själva, en del behöver assistans
Idag skall vi göra masker med lejon och andra djur
Det är svårt för Lucas, han till vänster, att hänga med, men vi försöker tillsammans
Första lejonet klart!
Paula i förgrunden klarar inget på egen hand, bara förstör, så det gäller att placera henne en bit ifrån
Miguel vill inte vara med så han väntar ute i solskenet
Paus för dricka av mate. Lärarna Ximena och Flavia lagar till
Här är det min tur att få en slurk. Jag gillar mate och har köpt en egen utrustning hemma
Antonellas tur
Flavia och Silvia 
Här vankas bröd
Sebastien, Paula och Christina
Christina bor här med sin bror Gustavo på heltid
En söt tjej som jag inte lärt namnet på, hon kan räkna till tio på engelska. Vi skall börja tampas med fortsättningen.
Snart slut på rasten, det är Tomas som sitter i gluggen
Maskerna på
Hela gänget församlat, nu skall här jagas
Diskussioner om vem som skall vara vem 
Slut på dagens övningar. Uppställning för att göra tåget in till matsalen
I väntan på maten
Nu har Christina fått sällskap av sin bror Gustavo, hon är alltid så mån om honom och dom skall alltid ha samma plats vid lunchen.
Friden råder vid matbordet, sedan skall alla gå och lägga sej för en två timmars siesta.
Mediciner har delats ut innan.
Arbetsdagen är slut för min del, också min andra vecka. Önskar återkomma med fler intryck vad det lider. Hoppas också att jag lyckats fånga något av den positiva stämning som oftast råder här på Fundación Lorenzo Milani.
Córdoba den 6 februari 2009.
