Silvia, silverflodens drottning
Silvia Ana angör terminalen i Buenos Aires
Silvia Ana med resten av sin längd
På Silverfloden. En nästan överväldigande känsla har slagit till. Just jag befinner mitt ute på öppet hav, på Rio de la Plata. Hur många gånger har jag inte sjungit om
Samborombón, en liten by för utan gata,
den ligger inte långt från Rio de la Plata,
nästan i kanten av den blåa Atlanten........
Hur fick han inte till det vår käre Fritiof Andersson. Det här är en del av hans värld. Om man spanar söderut har siluetten av Buenos Aires, i ett töcken av soldis, nyligen sjunkit ner under horisonten. Undrar just om vattnet var så här brunt på Fritiofs tid? Vi stävar norrut med destination Uruguay och Montevideo på andra sidan Silverfloden. Stävar är kanske inte det rätta uttrycket när man färdas i fyrtio knop, det här fartyget är visst ett av världens snabbaste passagerarfartyg, om jag uppfattat speakerrösten korrekt.
Nattbussen från Córdoba har korsat utkanterna av pampas, den bördiga jorden som sträcker sej många hundra gröna mil inåt landet. Man får räkna med åtta komfortabla timmar de sjuttio milen ner till Buenos Aires. Horisontalsäng gäller för mitt vidkommande. Ett stopp i Rosario, en bensträckare, har gett möjligheten att få känna den argentinska behagliga nattvärmen, kryddad med doft från närapåliggande landsbygd.
Arla ankomst möjliggör strövtåg i Buenos Aires, tänk att få återuppleva mina gamla kvarter igen efter snart ett år. Nere i hamnområdet är luften är fylld av en kvardröjande nattbris.
Här på Plaza Liberador General San Martin pågår en utställning med sikte på fred i världen, symboliserad av björnar som håller varandra i ramarna. Det är olika konstnärer från varje land inom FN-gemenskapen som tillsammans komponerat just sin speciella nalle.
Vad sägs om den svenska?
Tycker han är fin, undrar vilka konstnärer som varit inblandade
Är månne Rönnerdahl det svenskaste vi har, det är hans notrader på ramen
El Ateneo. Buenos Aires välkända bokhandel, en teatersalong med all ursprunglig inredning bevarad. Vilken oas i sommarvärmen! Här kan man slå sej ner i en skön fåtölj, låna och läsa, givetvis köpa också.
Promenad via Plaza de Mayo och Casa Rosada, där La Presidenta Cristina huserar. Inte hemma idag, men hälsar hon mår bra trots skamfilat rykte. Enligt vissa mer mån om sitt eget yttre än det lands hon representerar.
Det var här på Plaza de Mayo som mödrar demonstrerade varje vecka under många år.
Unga soldater som försvann under militärdiktaturen efter Isabel Peron.
Jag är som regel påläst när jag besöker ett land för första gången. Så icke denna, vet inte ett smack om Uruguay, knappt hur det stavas. En vit fläck på kartan. Det finns dock något mystiskt, exotiskt över namnet. Nu vet jag att huvudstaden heter Montevideo och lär vara i Stockholms storlek. Valutan heter pesos, för en argentinsk motsvarande får man fem till sex uruguayska. (stavningsprogrammet visar fel). Om en argentinsk pesos idag kostar 2,60 i svenska kronor, bör väl en uruguaysk kosta 45 öre. Eller? När jag skall använda mina dollar och euro vid valutadisken slår nog det inbyggda räkneverket bakut. Vad kostar kalaset?
Man talar kastilianska som tur är. Uppåt åttio till nittio procent av befolkningen har europeiskt ursprung, mycket italienskt inslag tydligen. Med den begränsade kunskapen i ryggsäcken kommer jag alltså att beträda jungfrulig mark, ur mitt perspektiv.
Fartyget heter Silvia Ana, konstruktören tycks inte haft passagerarnas bästa för ögonen. Man kan bara vistas inomhus och se ut åt sidorna. Inget soldäck och inga panoramafönster, varken förut eller akterut. Kattsingen också, jag som tänkt plåta Rio de la Plata från alla möjliga vinklar. Det går ju inte att spana in horisonten norrut.
Just nu hör jag svenska röster, ett gäng glada flickor, femtioplussare är ute på galej. Damerna har ett fönsterbord, slå dej ner, kul med en svensk gubbe ombord. Här fastnar jag resten av resan. Det finns mycket att avhandla från gemensamma resmål, det här är tjejer som varit ute på egen hand och sett mycket av världen.
En av dem är förresten syrra till Stellan Skarsgård, tur jag frågade om hon var hans dotter. Det gav pluspoäng för min del. Synd med missen att plåta trion. Vi spanar ut på det bruna vattnet, någon berättar att floddelen utanför Buenos Aires kallas lejonfloden till följd av den alltid gulbruna färgtonen. Det är slam som förts med långa sträckor ner mot deltat, våra farvatten skall bli blåare närmare den uruguayska kusten sägs det.
Montevideo tornar upp sej
En betydande hamnstad kan man förstå, kolla färgen på vattnet.
Kvarvarande uruguayska flottan sägs det, man är visst dålig på att försvara sej, litar på de stora grannländerna.
Montevideo har inget av den pittoreska och koloniala charm som jag haft på näthinnan, hittar därför inga charmiga motiv att plåta. Allt verkar så grått och trist här. Kunde dom inte satt lite färg på alla gamla kåkar, flertalet med spanska kännetecken. Har i stället koncentrerat mej på att söka det mindre vackra som omväxling. Lättare att lyckas då. Uruguayarna får ursäkta och söka en annan turistambassadör för sin huvudstad.
Gatan utanför mitt hotell
På morgonen möts man av en stor marknad på gatan utanför hotellet
Här finns i alla fall färsk fisk, något man saknar i Córdoba
Många gator har träd planterade på varje sida
Stora huvudgatan, Avenida de 18 julio
Plaza Independencia med General José Artigas på sin häst
Under monumentet finns ett mausoleum, där vilar han landets store hjälte och befriare.
Strandpromenaden Rambla Francia med horisonten söderut
Fiskare med sin mate (långt a som i alla). Här i Uruguay verkar maten vara ännu mer ett livselexir. Folk går omkring med en termos för att alltid ha varmt vatten tillhands och suga ur sin medhavda. Själv börjar jag vänja mej efter att varje dag på skolan få min ranson. Ingen höjdare vill jag påstå, men jag säger aldrig nej när jag blir bjuden. Man suger laget runt, det ger nog en gemensamhetskänsla kan jag förstå.
Många som fiskar i hamnen. Vilket containerupplag i bakgrunden.
Kåk som sett bättre dagar får man hoppas
Inte så rolig den här heller
Jag spanar in i en trappuppgång
Torg i gamla stan, Ciudad Vieja. Inne i saluhallen finns många trevliga restauranger.
Grillning pågår överallt, det ser gott ut. Man blir hungrig.
Här träffar jag svenska tjejerna från båten. Det är dyrt på krogen kan vi alla konstatera, nästan svenska priser. Stellans syrra har lämnat sällskapet för att på egen hand besöka den stora turistorten Punta del Este.
Turistbussen är ju ingen höjdare precis, men billig, 20 pesos, dvs 5,20 i svenska kronor för en rundtur i centrum
Ingen stor trängsel för att gå ombord.
Guiden kan bara spanska
Efter någon timme springer jag på tjejerna igen, dom kan ju tro jag smyger efter
För att i inledningen av resan inte vetat ett smack om Uruguay får jag hälsa att jag nu vet två.
Landet är som en buffert mellan två kolonialmakter, portugiserna i Brasilien norr över och spanjorerna i Argentina söder ut. Britterna har delvis stött landet, som i perioder haft samma status som Schweiz i Europa. Det var nationen store hjälte José Antigas som slutligen besegrade portugiserna med stöd av argentinare och som kunde utropa den självständiga staten. Demokrati kom att införas mycket tidigt. Det här är min kortkorta version, ta den med en nypa salt, jag har missuppfattat sakerna rätta tillstånd förr.
Idag är Uruguay ett dyrt land om man jämför med Argentina. Många priser är i europeisk klass. Hur det hänger ihop är en gåta, för mej en svår nöt att knäcka eftersom landet verkar mycket fattigare än grannen söder ut.
Trevligt litet hotell
Sällskapsrummet
Man grillar på taket
Det är grillfest på hotellet ikväll, jag får gärna delta. I stort, ett tiotal inbjudna, hotellets fåtal gäster och ägarnas vänner. Jag slår mej för säkerhets skull omgående ner bredvid en dam som jag förstår talar engelska. Annars är det bara spanska som gäller bland argentinare och uruguayare. Jag blir presenterad som sueco, svensk. Då frågar en ung kvinna förvånad, är du svensk? På klingande ren svenska. Själv är hon svensk-uruguanska, svensk mamma, pappan härifrån. Född på Kungsholmen, uppväxt i Montevideo. Ofta är världen liten.
Mittemot talar jag svenska, till vänster engelska och till höger sitter en gosse från Ushuaia på Eldslandet, hans andraspråk är franska, dessutom ett bra sådant. Vid mittnatt är jag färdig ropa på hjälp. Vid tre språk går gränsen.
Då grillmåltiden serveras har klockan redan slagit tolv, alldeles för sent. Två timmar senare berättar man att nu skall vi ställa tillbaka klockorna. Vadå? Jo vintertid gäller från 8 mars. Det blir ordentligt tillrört på hjärnkontoret. Min färja av går 11h46 påföljande morgon, gäller vintertid i Argentina också? Ingen vet, och ingen upplysning på biljetten! Oroande.
En ny tanke. När vi i Europa går över till sommartid 29 mars, hur blir det då med tidsskillnaden? Fram till idag har den varit tre timmar. Blir den då fem timmar i april? Jag som normalt räknar tidsomställning med trädgårdsmöbler. Man ställer fram dom på våren, man ställer tillbaka dom på hösten. Hur fasen gör man här? Det finns en typ av vilstolar ombord på färjan, jag får väl plocka bland dessa, ställa fram och tillbaka och se vad det blir.
Nu tar jag färjan hem till Argentina och hoppas man kör efter den omställda klockan i Montevideo, vill inte komma för sent till avgången. Kanske kommer jag alldeles för tidigt.
Montevideo i mars 2009
Kolla in några avslutande bilder från Buenos Aires
Vi lägger till vid terminalen
Gatuuppträdande, vilket tangopar
Här ett betydligt yngre par
Det finns möjlighet för oss vanliga också. Underbart med gatutango. Jag har en videosekvens inspelad men kan inte lägga in den här. Det går har jag fått besked, men klarar inte uppgiften ännu.
Buenos Aires i mars 2009
