På väg till paradiset
På väg till paradiset
Hav! Under bugande palmer jag såg
Hur våg på våg,
Emot Chiles klippiga stränder kom rullande in
O, detta brus, när ett skimrande svall
Fann mej och tog mej i famnen
O, när delfinerna dök bland korall
Och en vinröd klänning blev min
Då sjöngs där i Valparaiso
En söt liten sång.........................
Så skaldade och sjöng Evert Taube en gång. Han kom från havet jag tar den andra vägen mot Valparaiso, den över Anderna. Sjöfarten har jag lämnat bakom mej sedan dryga femton år.
Jag sitter återigen på en långfärdsbuss, Andesmar heter firman. Vilket välanpassat namn, min resa går över Anderna från Mendoza de Argentina till Santiago de Chile med sin hamnstad Valparaiso.
Jag har plats nummer tio, sitter längst fram till vänster på övervåningen. Ur utblickssynpunkt kan man inte sitta bättre. Solen strålar från en molnfri himmel. Jag har en engelsman till bänkkompis. Han säger inte ett ord, idag det tar jag som ett plus. Vi gillar säkert Tystnaden bägge två.
Vägen slingrar fram i floddalen, omgiven av allt högre berg. Sluttningarna skimrar i olika rosa kulörer och där berget kommer i dagen bildas formationer som eggar fantasin. Strömmen i floden har samma nyans, säkert fylld med slam och avlagring. Den sedan decennier nedlagda smalspåriga transandiska järnvägen snor in sej med egna kurvor och sträckningar tätt efter flodbädden. Vilket tekniskt hundraårigt mästerverk. Ofta är vi jämsides med en armlängds lucka, ibland en bit ifrån. Nästan alltid i vårt blickfång. Egna tunnlar, broar och viadukter avlöser varandra.
Nu träffas vi i Upsallata och vi har dryga tjugufem mil kvar till kusten, så står det på den gröna vägskylten. Det är märkligt att tågbanan är så intakt efter alla år på nacken. Undrar om det finns planer på att återuppta driften en gång i framtiden? Här finns brokonstruktioner som ser alldeles nyrenoverade ut, silverstrålande i solgasset. Sträckningen måste vara något av det vackraste vår jord har att erbjuda.
Det finns en känsla av närhet till öknen. Växtligheten verkar liksom inte orka med längre, ger upp inför sol, sand, sten och torka. Bara enstaka tofsar sticker upp här och där i landskapet, bildar gröna fläckar på avstånd. Inte mycket trafik, men det händer vi får möten.
De ynka bifloderna är alldeles klara där de porlar i stenpartier efter sluttningarna, snart skall dess skimrande svall försvinna i den grumliga huvudfåran. Här finns inga bugande palmer, dock kaktusar som kröks, liksom bockande. Andra raka i formationer med utväxter man funderar hur de kom dit. En ökenråtta syns dyka ner mitt i sandhavet. Ett kargt landskap finner mej och tar mej i famnen. Det sticks.
Vilken överblick här på första parkett.
Ett möte då och då
Märkliga formationer
Kolla den nedlagda järnvägen till vänster, banvall och räls hänger med en idag
Det var efter den här bergväggen vi klättrade upp med liten utfärdsbuss upp till 4.000 meters höjd för någon tid sedan
Vi lämnar Argentina i den numer ombyggda järnvägstunneln
Välkommen till republiken Chile
Har vi hamnat på månen?
Vilka slingervägar som väntar
Järnvägen hänger med mitt i bilden upp efter bergväggen
Något liknande har jag aldrig varit med om. Här möts stora dubbeldäckade bussar och väldiga långtradare
Tror inte det är sant, ser jag i syne, ett tåg på rälsen. Det rör på sej. Jag skall undersöka saken senare. Kanske kör man på vissa sträcker i Chile.
Vi närmar oss Santiago
Mitt hotell Castillo ser ju häftigt ut. Skönt att få sova ut.
Santiago är omgivet av höga berg. Uppifrån upptäcker man luftföroreningar eller vad det kan vara.
Här på Plaza de Arma blandas gammalt och nytt
Presidentpalatset där Salvador Allende sköts den 11 sept 1973. General Augusto Pinochet tog över. Tiden av militärdiktatur inleddes, en tid man helst vill glömma i Chile. Idag går det nästan åt andra hållet, inte en polis syns till.
I Argentina finns dom överallt, det känns tryggare.
Spelet om Chiles och Santiagos grundare Don Pedro de Valdivia kan börja
Här slåss man mot inkahövdingen
Vilka som vann vet vi idag
En fontän till Neptuns ära
Tunnelbanan lär vara en av världens modernaste. Kolla konstverken.
Vagnarna går på hårdgummidäck, därför påfallande tystgående
Mycket konst smyckar väggarna
Välkommen till min stadsdel Bellavista och gatan Pio Nono där hotellet ligger mitt i smeten
Härliga färger i kvarteren runt omkring, här finns mycket konstnärer
Det ena färggrannare än det andra
Känns bilderna igen?
På eftermiddagen har luften blivit något klarare
Guiden presenterar sej, hon heter Greta. Måste bara fråga om det är efter Garbo. Så förhåller det sej inte men Greta känner till den svenska storheten. Inte illa för en så ung dam. Hon berättar att vi under dagen skall besök nobelpristagaren Pablo Nerudas hem i Valparaiso. Hon vet också att priset delas ut i Estocolmo, utav självaste kungen. På spanska har Stockholm fått sitt eget namn av uttalsskäl. Tjejen imponerar verkligen när hon berättar om favoriter som Abba och Roxette. Hon räcker mikrofonen och mer mej sjunga något ur Mamma Mia!
I min medhavda tidning kan jag läsa Teatro Nacional Chileno se presentará "La Señorita Julia" del autor sueco August Strindberg. Fröken Julie på spanska alltså.
En medpassagerare berättar hur han sett alla Bergmanfilmer och hur uppskattade dom är. Kan namnen på flera skådespelare som Liv Ullman, Bibi Andersson med flera.
Vi färdas på den stora motorvägen mellan Santiago och Valparaiso. Stora skyltar berättar om välkända varumärken i Chile. Volvo, Skanska, Scania, Sandvik skymtar förbi bland alla andra.
Många chilenare frågar var man kommer ifrån och blir så glada åt namnet Suecia. Nästan alla har relationer till Sverige och har släktingar i orter som Norrköping, Södertälje och Västerås. Björn Borg är en legend här också eftersom det finns en chilenare i nästan samma klass. Namnet har fallit bort.
Jag är så glad att jag är svensk sjöng Birgitta Andersson en gång. Jag är benägen hålla med.
Tack Greta, August, Alfred, Björn, Benny och ni alla goda ambassadörer för vårt land.
Tänk bara om Ingvar K hinner invadera Latinamerika! Då har han lagt hela världen för sina fötter. Snacka om kolonisering!
Vinfält från Casablancadistriktet, härifrån får man det bästa av Chiles viner
Snart framme i Valparaiso, men först kuststaden Viña del Mar
Tio minuter kvar och dimman slår till, den kommer att vara kvar hela dagen nere vid kusten
Tänk att Mona Sahlin är här idag och möter Chiles president Michelle Bachelete. Jag visste att socialistledare skulle mötas men inte att Mona var medbjuden. Det är i Viña del Mar Valparaisos mer besuttna bor.
Det finns sex statyer från Påskön som transporterats bort innan fridlysningen. Det finns en till i Chile, dit påskön hör. De övriga fyra finns i USA, England, Frankrike och Belgien.
På guiden som syns i bakgrunden står det Paivi. Jag måste bara fråga på finlandssvenska, heter inte du Päivi? Jodå, tjej från Åbo som träffat chilenare i Stockholm och nu var bosatt här sedan mer än trettio år.
Minnessten över Pablo Neruda, nobelpristagare 1971 och död 23 sept 1973, veckorna efter stadskuppen.
Han var tydligen en hängiven kommunist och kan inte ha gillat Pinochet, om han nu var medveten vid tillfället.
Typisk bild från det gamla Valparaiso. Valparaiso kan översättas Gå eller åk till Paradiset.
Va-al-paraiso
Härliga färger trots dimman som ligger tät
Pablo Nerudas hem, idag ett museum. Var det hit Nobels kosing gick?
Utsikt från vardagsrummet
Inte illa att vakna upp så här. Snyggt sängöverkast.
Jag fick inte sitta i Pablos skrivstol
Vandring tillbaka till bussen
Lämplig slubild, vi erövrare emellan
Valparaiso och Santiago i mars 2009
