http://hanshammarstrom.blogg.se

Att resa tillhör mina absoluta favoritsysselsättningar, resan gärna kryddad med ett volontärjobb. Både planering som genomförande och efterföljande bloggskrivande är nog så spännande.

Vis av erfarenhet från att bli bestulen och andra otrevligheter måste vissa kriterier numer vara uppfyllda eftersom jag ofta reser ensam.

•-         det får aldrig bli jäktigt och allt skall genomföras med god tidsmarginal

•-         bagagets omfång ett absolut minimum, inga utifallattsaker skall med, får införskaffas efter hand och behov

•-         ju färre prylar, desto mindre att glömma

•-         tystnad, ro och vila är viktig för planeringen i stort och smått

Här sitter jag nu på bussterminalen en timme innan avgången till Mendoza, porten till Anderna. Jag kan i lugn och ro ta en fika med nybakad bulle, strosa runt bland tidningskiosker, finns någon spännande reselitteratur månne. Jag kan titta på människor som också reser så här tidigt på morgonen, klockan är ju bara sju.  Det är många som jäktar och far omkring. Jag har tid att bara spana runt. Inga stressmoment. Bussen skall gå om en kvart, bäst att resa sej.

Vi färdas sydvästut från Córdoba, det börjar ljusna och man kan förstå det blir en molnfri dag och förmodligen lika varm som gårdagen med inemot fyrtio grader. Redan i kön till bussen hamnade jag bland snacktanterna med mottot prata, prata, prata. Inte minsta avbrott ens för andhämtning. Klart att tanterna fått platserna bakom mej, det kunde jag nästan ana. Det har nu gått en timme och dom bara fortsätter. Jag förstår inte vad samtalen handlar om, men kan höra att dom säger, då sa hon..... och då sa han.......man byter röstlägen från falsett till bas och försöker efterlikna rösterna, ibland med dialektala inslag. Något av det jobbigaste jag vet.

Trodde det var en svensk företeelse men gäller tydligen globalt. Jag spanar förgäves efter en plats längre bak. Det finns en bredvid en snygg tjej. Där kan man ju inte slå sej ner, det kan ju uppfattas som ett närmande. Det är svårt att koppla bort de malande rösterna. Undrar just om dom skall orka fortsätta i tio timmar till, den tidsrymd vi har framför oss. Jag tröstar mej med att dom kanske snart skall gå av. Dessutom, här i Argentina har jag aldrig störts av ohejdat mobilsnackande. På det området gäller här tydligen disciplin. Njut av den tystnaden i stället. Jag fäller tillbaka ryggstödet för att slappna av. Det går inte för då hamnar jag nästan i knät på den ena damen där bakom. Dom sitter i upprätt ställning, kanske för att ladda lufttillförseln.

Tänk om jag slapp parfymdoften som tränger på. Får man möjligen be om största möjliga tystnad, som man gjorde på cirkusdirektören Bronetts tid.

Här gäller redan rökförbud, kanske kan det utökas?

Efter några timmar råder dock lugn och stillhet i bussen, inga röster stör friden, nästan alla har slumrat till. Bakom mej är det bara en tant kvar och hon sitter och skriver. Den snygga har fått sällskap av en som också sitter och skriver. Var det möjligen hon som satt bakom mej? Undrar vad som hänt?

Jag bryr mej inte, plötsligt kommer jag ihåg vad som hände för en vecka sedan i rundtursbussen med dagsutflykten Córdobas omgivningar, hur irriterad jag var. Jag berättar i presensform.

Nu stannar bussen igen för att vi skall shoppa. Jag undrar just för vilken gång i ordningen. Bussbolaget eller möjligen guiden har säkert provision på inköpen. Man gör allt för att vi skall öppna plånboken. Vid varje stopp finns det eftersläntare som shoppat i sista minuten och vi i bussen får tålmodigt vänta trots att tidslimiten redan passerats. Det hänger nämligen ihop med den kvinnliga guidens intresse för vad som döljs i påsarna. Man måste se och snacka om grejorna, efter analysen skall sedan paltorna gå runt i bussen. Kvalité skall bedömas liksom färger och om priset var lagom. Min känsla är att guidens intresse för kläder är större än själva guidandet.

Sista stoppet har vi bara en kvart på oss. Jag väljer att sitta kvar, orkar inte jaga bland fler prylar. Varför kommer dom aldrig? Guiden och en kvinna saknas. Vi har gått fem minuter över tiden, vad har hänt? Tio minuter, femton minuter, nu börjar vi skruva på oss. Äntligen kommer dom med ett jättepaket och massor av små. Guiden ber faktiskt om ursäkt och förklarar att det förelegat ett inköpstillfälle som man bara inte kunde missa. Ett schackspel med handgjorda pjäser av indiansnitt, där varje figur omsorgsfullt skulle väljas ut, en och en. Sextiofyra stycken alltså, inte undra på att det tog tid. Nu skall bönder, hästar, torn förevisas och gå runt i bussen. Jag är färdig att kasta ut den drottning jag fått i nypan, rakt ut genom fönstret.

Här gäller redan rökförbud, kanske kan det utökas?

För länge sedan, mer än ett halvsekel har gått, gjorde Ingemar Bergman en film, Tystnaden.

Den begrep jag mej aldrig på och kallade för smörja. Idag funderar jag ofta över vad tystnad betyder, för mej är den viktig, ju äldre jag blir. Idag är det en bristvara, det är ju sällan alldeles ljudlöst. Om det var den tystnaden som Ingemar åsyftade kanske jag börjar förstå filmen och kan omvärdera mitt betyg.

Idag har jag upplevt den absoluta tystnaden, på fyratusen meters höjd i Anderna, på gränsen mellan Argentina och Chile och med beskydd av Cristo Redentor/Kristus Frälsaren. Man känner också stämningen, atmosfären från Inkatiden innan vi kom dragandes med vår Herre.

Vägen till denna rofyllda plats var dock fylld av massa störande ljud.

Det fanns bara en plats kvar när jag klev på utflyktsbussen tidigt i morse. Färd från Mendoza upp genom Anderna. Jag hamnade direkt under en högtalare med dunka-dunka-musik. Vill inte börja dagen med klagomål utan försöker härda ut. Tänker att när guiden börjar tala, tar väl musiken slut. Icke, jag får istället både guide och musik i ett paket. Guidning på spanska dessutom, sjutton också, det borde jag ju frågat om. Efter någon halvtimme blir plötsligt en plats ledig längst fram. Den snor jag, dagen är räddad. Musik mer på avstånd.

Varför måste det alltid vara musik i alla sammanhang. Kan nutidsmänniskan aldrig klara sej utan ljud. Gillar du inte musik frågar den unge guiden. Jodå, jag tycker mycket om musik, men var sak har sin tid och plats försöker jag förklara på spanska utan framgång.

Här gäller redan rökförbud, kanske borde det utökas?

Nu ger vi oss ut på turen mot Chile, en bildkavalkad utefter vägen



Alldeles utanför Mendoza känner man närheten till de höga berg vi har framför oss




En första paus




Landskapet ändrar karaktär efter hand




Rak fin väg genom ökenlandskapet




Vi gör en avstickare på den gamla vägen




Här finns resterna av en gammal bro utefter den ursprungliga leden




Nu på sommaren är flödet inte så ymnigt i den lilla floden




Noggrann beskrivning av hur den gamla leden sträcker sig




Berget i fjärran har en spännande färg, hur kan den te sig på närmare håll?




Märklig formation som bara den kunnige kan förstå, inte jag.




Tid för shopping




Jag köpte det onyxfat som fattas på bilden



 
Också en märklig formation som bildas precis här, där vattnet kommer ur berget.
Guiden förklarar på spanska, jag hänger som vanligt inte med




Nöjer mej med att njuta av färgerna, här ser man tydligt var vattnet kommer ur berget




Här ser man rester av den numer nedlagda transandiska järnvägen Mendoza-Santiago de Chile.
Den har följ oss hela vägen från Mendozas utkanter. Ett fantastiskt byggnadsverk som jag vill veta mer om,
men har inte lyckats hitta någon litteratur i ämnet. Det verkar dock som man är mån om att behålla
sträckningen intakt, kanske finns planer på en nypremiär när man hittat lämpliga finansiärer.
Kanske barnbarnen kommer hit en gång i tiden och kan pröva järnvägen. Den resa som jag nu bara kan
göra i tankarna.




I bakgrunden ser man toppen av de amerikanska kontinenternas högst berg.
Aconcagua 6.962 meter över havet. Hos mej finns inga planer på toppbestigning.
Ännu!




Den nya vägen till Chile går tydligen genom en tunnel. Här viker vi av och klättrar upp
den gamla vägen, den över bergspasset på fyratusen meters höjd.




Det här börjar bli högre än jag trodde..........................kolla bussen där nere!




Jag har viss vana vid höjder, men det här verkar vara något utöver mina erfarenheter.
Kolla bussen framför oss. Hua vilka stup!




Jag får tillstå att nu börjar det pirra även hos mej, tror det är första gången.
Vill helst inte sitta närmast stupet!! Vägkanterna verkar så lösa och tänk om vi
får ett möte.





Men så vackert om man vågar slita ögonen från kringelkrokvägen. En sådana här
busstur har jag aldrig upplevt tidigare. Jag glömmer till och med musiken som står på!




Äntligen uppe. Monumentet Cristo Redentor, Kristus Frälsaren. Här ser man
Argentinas och Chiles flaggor på var sin sida om gränsen.




Det är här jag upplever den absoluta tystnaden med utsikt över de chilenska Anderna.
Det finns en videoupptagning men den kan jag tyvärr inte ladda hit. Ännu!




Bäst att bekanta sej med den chilenska flaggan, jag skall dit om någon vecka.
Till Santiago och Valparaíso enligt planerna.

Numer pratar man mycket om hälsa, hur man skall röra sej, vad man skall äta, hur man skall leva, vad man skall ta vara på. I dessa sammanhang talar man sällan om tystnaden. Är inte den också viktig? Det tycker jag. Idag har jag fått en liten smak av hur inkafolket upplevde sin tystnad här i Anderna. Var det ur den man vann sin visdom? Deras kultur som vi aldrig lät utvecklas och blomstra.

Vem slår ett slag för tystnaden?

Mendoza i mars 2009
 

Fler bilder för den som orkar.



Dålig bild på guiden. Jag tror ändå läsaren kan räkna ut vilken sorts musik vi undfägnats
med under tolv timmar. 




En annan höjdare på resan. På hotell på morgon fick jag nätupplagan av
Svenska Dagbladet instoppad i dörrspringan nertill. Vilken idé! Den borde
hotell kunna göra pengar på.




Mendoza, vacker stad med ovanligt mycket parker och gröna inslag




Också fontäner i oräkneliga antal




Fontän med historiska inslag, förstod inte guidens utläggning




Här finns en insjö också




Cerro de la Gloria, stadens stolthet som berättar om befrielsekrigen, den får
avsluta bildkavalkaden.
Historien är märklig. Först erövrar spanjorerna landet och befolkar det med
sina egna och andra européer, sedan slåss ättlingarna mot överheten för sin
befrielse. Har jag fattat saken rätt?

Hans Hammarström