Juan de Europa
Juan de Europa, vem är han? Det är jag, gamla Hans! Efter att fram till sjuttiotalet kallats Hasse Andersson, därpå bytt till Hans Hammarström gäller nu och två månader framåt mitt nya namn, Juan.
Tror väl knappast den förvandlingen kan kallas att genomgå en metamorfos, men inte långt ifrån i alla fall. Med nytt språk och nytt namn på främmande ort, långt hemifrån, är det lätt att känna sej tudelad och i grunden förändrad.
Hans de Suecia är helt enkelt för komplicerat för mina nya kompisar, därför föreslog föreståndaren på skolan, Juan Manuel Minatti, att vi skulle göra det hela lite enklare. Så får det bli.
Jag jobbar nu som volontär (volunteer/voluntariado) på Fondación Lorenzo Milani strax utanför Córdoba. Benämningen skola är kanske inte det rätta ordet i sammanhanget, på svenska säger vi nog ett internat för förståndshandikappade. Här skall jag assistera terapeuter, gympalärare, fonologer etc. att göra vardagen meningsfull för de som vistas här, ett fyrtiotal i varierande åldrar från sex, sju år uppåt fyrtio, med en klar majoritet för de yngre årgångarna.
Handikapp och missbildningar är av mycket olika slag. Man borde ha vetat mer om adhd, autism, dawns etc. Att det finns så mycket olika sjukdomar som berör förståndet är helt nytt för mej, en helt nya värld öppnar sej. På gott och ont!
I Quito, Ecuador för två sedan jobbade jag med en psykiskt stark kvinna, Irma Prado, som utsatts för grov hustrumisshandel, men som tillsammans med sina båda grabbar vågat och lyckats bryta sej ur förhållandet. Speciellt i ett land som har ett så stort kvinnoöverskott och männen kan göra som dom vill. Irma hade det minst sagt knepigt, men jag kunde avlasta henne i telefonkiosken som band henne på heltid, vecka ut och vecka in.
I Mexico City försökte jag lära fattiga barn i Chimalhuacan med engelskan, likaså i Chihuahua i norra Mexico bland Tarahumaraindianer i Creel. I Stockholm jobbar jag tidvis inom AA-rörelsen. Nu gäller det förståndshandikappade i Argentina.
För min nya profession på gamla dar saknar jag all formell utbildning, kan dock åberopa erfarenhet från ett långt yrkesverksamt liv. Jag inbillar mej att medmänsklighet räcker långt, en bra bit på vägen. Att dessutom våga visa att det här med språk och kommunikation inte är det enklaste, man måste lära sej inse att man duger och den känslan är lättare att förmedla för den som själv är utsatt. Jag lider av språkliga handikapp sedan decennier och vet hur det är.
Detta jobb skulle många pensionärer våga sej på, att ta ett jobb som ingen annan vill ha, oavlönat men ändock viktigt. Man får tusenfalt tillbaka på annat sätt. En tur på golfbanan står sej slätt mot mina erfarenheter här ifrån Latinamerika.
Idag är det första dagen på mitt nya jobb. Av naturliga skäl tar jag inga bilder från skolan. Det får bli senare när jag blivit mer varm i kläderna. Jag skall dock med fotons hjälp berätta om hur jag tog mej hit ut.
Morgonpromenaden startar runt åtta, jag går inemot en kvart efter kanalen som delar staden. Det är tidigt på morgonen temperaturen är som mest behaglig.
En gång i tiden hade den östra delen av kanalen intagits av spanjorerna medan den västra fortfarande beboddes av ursprungsbefolkningen. Idag vet vilka som fick ge sej av.
Kön till bussen E1 på Calle 27 de Abril.
Vilken skillnad på standard när man jämför med bussarna ut till Chimalhuacan i Mexico City
Man köper polletter som heter cospeles i särskilda kiosker. Kostar 1,50 pesos per resa dvs. 3,60 i svenska kronor räknat. Cospelen lämnas till chauffören.
Ganska trångt ombord, det oroar mej. Varför?
Jo, sista tiden i Stockholms tunnelbana har jag märkt att många lämnat sin plats för mej. Jag känner mej inte bekväm i den nya situationen. Nu har jag märkt samma fenomen här i Córdoba, inte bra!! Idag genomfors jag av ett lyckorus när ingen reste sej. Blev dock snabbt besviken, kolla in gubben till höger på bilden, han fick också stå.
Efter resan upptäcker man många byggnadsprojekt som helt avstannat. Står som spökskelett. Argentina har också drabbats av finanskrisen.
Efter en halvtimme blir bussen allt tommare. Här pågår biljettkontroll.
Jag är framme i ett område som jag förstår kan liknas med Djursholm. Här bor inte de fattiga kan man snabbt konstatera. Det är raka motsatsen till Chimalhuacan!
Precis där jag stiger av ligger en inbjudande restaurang. Här tar jag en morgonfika när tiden räcker till.
Ingen upplyftande bild precis. Man förstår att folk reser sej för en sådan uppenbarelse.
En typisk villa i det här om området, Villa Belgrano, (Uttalas Bitja Bellgrano, tj som i tjock)
Äntligen framme! Klockan är strax före nio, jag kommer alltid i tid! Så här ser entrén ut, till Fundación Lorenzo Milani. För intresserad gäller att det finns mer info med bilder om man googlar.
Här är alla portar och dörrar ordentligt låsta. Ofelia öppnar strax efter min ringsignal. Hon är celadora, dvs vaktmästre eller övervakare. Här pussar man en gång på kinden, en man handhälsar aldrig på en kvinna. Tänker på den svenska debatten om vissa muslimska kvinnor som inte vill handhälsa på svenska män! Nu får jag också träffa fler inblandade handledare - Antonella, Flavia, Analia, Silvia, Gustavo och Juan Manuel.
Min först uppgift blir att hjälpa Antonella med en högläsningslektion. Alla får sagoböcker, jag hjälper till med högläsning. Vi sitter ett tiotal i ring på golvet. Den här uppgiften passar mej som hand i handske. Rena språkundervisningen när ungarna skall lära de rätta uttalet. Jag hänger på och blir liksom övriga rättad när så behövs. Jag berättar avsiktigt ingenting om det jag upplever i ringen och om oss som sitter där församlade. Jag måste få tid att smälta intrycken!
Efter en dryg timme blir det rast. Jag och de övriga handledarna dricker mate, en argentinsk specialitet. Man häller finmalda yerbablad från mateträdet i en kalebass, över blandningen hett vatten, eventuellt lite socker i botten. Sedan rör man med ett speciellt sugverktyg. Nu kan alla suga ur kalebassen. Alla suger ur med samma tingest utan att torka av mellan varven. Lite förvånande, men man får ta seden dit man kommer!!
Efter en dryg halvtimme gäller gymnastik och korgboll. Jag deltar under ledning av Flavia.
Det här är precis vad jag behöver efter en veckas frånvaro från gymmet.
Klockan halv ett är det lunch och jag blir också inbjuden. Hannes, den här lunchen var faktiskt bättre än den vi fick hos tarahumaraindianerna! Intrycken från lunchborden påminner om dom jag upplever bland många äldre på mammas serviceboende. Jag bara frågar mej, hur orkar vissa människor engagera sej på heltid i dessa miljöer. Hårt jobb med dålig lön. Få se om jag framledes orkar berätta och ge situationerna rättvisa.
Director Pedagógico Juan Manuel Minatti tillsammans med sin assisten Juan de Europa.
Juan Manuel y Antonella (estudiante de fonoaudiologia)
Klockan halv två tar jag bussen tillbaka till Córdoba Centrum och kan tänka tillbaka på några minnesvärda timmar som jag sent kommer att glömma och där jag faktiskt hann bli lite populär bland de intagna. Man tävlade om att få hålla min hand och att få se och känna på min alldeles för stora mage. Vilken renässans för den!
Väl hemma kan jag för första gången zooma in min lägenhet. Den med altan och parabol (syns svagt),
femte våningen uppifrån längst till vänster.
En överraskning väntar. Hissarna strejkar. Man får gå upp i nästan fyrtiogradig värme. I trapphusen finns ingen aircondition.
Jag trivs gott med såväl boende som arbetsuppgifter. Nu skall jag ut och jaga ett bra gym!
