Toffelhjälte far till fjälls
Mina sedvanliga morronrutiner brukar avverkas iförd pyjamas och tofflor. Idag bryts rutinerna eftersom en resa upp i Pyrenéerna väntar. Jag sätter på mej jeansen direkt, men väntar med ytterskorna till senare avresa, tofflorna får duga så länge. Det är mjuka, sköna, tofflor i kängmodell med en slejf över vristen. Dom är gråsvarta och kanske något nummer för stora. Jag skall förbereda frukost och massäck (med t enligt Saol), kartor skall vara på plats liksom tågtidtabeller och övriga information om Vall de Núria, resans mål. Högt upp i spanska Pyrenéerna. Bilresan planeras till två timmar via Figueres. Förberedelserna går planenligt, hinner också lyssna en del till morronsoffan på SVT och vad dom har att rapportera från oroligheternas Egypten. Här hemma i huset råder frid och fröjd, vädret ser ut att arta sej enligt meteorologerna. Allt är på plats. Jag har ryggsäcken med, den som följt mej ända in i Amazonas djungler för inte så länge sedan. Nu gäller höjder och annan temperatur. Sista sträckan skall avverkas med specialtåg för att nå skidorterna och de verkliga höjderna uppåt två tusen meter.
Det är så härligt och stärkande i fjällen, jag far iväg utan massäck iförd tofflorna! Men jag fyller ju 71 just idag!
Solen börjar visa sej bortom de blånande bergen
Stationshuset i Ribes, där man tar tåget upp till Vall de Núria
Specialparkering för oss som tar tåget
Snyggt modernt tåg, avgår enligt tabellen
Lagom med folk, resan tar femtio minuter
Vackra vyer
Pyrenéerna visar sej från sina bästa sidor idag
Inte så värst mycket snö
Sportanläggningen i Vall de Núria
Välpreparerade backar
71-åringen njuter för fulla muggar, här är varmt, skönt och vindstilla, en snäll dam tog kortet
Vilken lyckad födelsedag.
Det är inte mycket folk i backarna
Nerresan väntar
Fascinerande spår med speciell mittskena som har kuggar
Utsikt från förarplatsen
Väl hemma i Frankrike, men resan ner till kusten kommer säkert att ta inemot två timmar.
Så är födelsedagen avslutad, kan dock avslöja att jag blev ingen toffelhjälte, jag kom på fadäsen tio minuter efter start och kunde återvända och hämta den medhavda, också byta skodon. Minnet svek inte helt trots den höga åldern.
Veckan innan gällde Pyrenéerna på franska sidan
Tidiga morgonbussen från Saint Cyprien kostar bara en euro, det är billigt att bussa i Roussillon
Nya tågstationen i Perpignan
El centro del món, världens centrum på katalanska. Härifrån går nya snabbtågen i Perthustunneln rakt genom Pyrenéerna på gransen mellan Frankrike och Spanien. Jag ser fram emot att få pröva den nya sträckan nu på torsdag.
Den gamla stationen finns också kvar, jordens medelpunkt enligt Salvador Dalis tänkande
Dalis speciella takmålningar
Tänkte ta det gula tåget men hade läst fel i turlistan, det avgick inte förrän senare på dagen
Bussbyte i Mont Louis
Les Angles
Mera snö här än på spanska sidan
Kanske något för ett senare år
Här är uppåt tjugu grader varmt och vindstilla
Kvällsbussen hem. Hela resan gick på fyra euros, dvs 36 spänn med dagens starka krona
Nu har jag fått prova på den sydeuropeiska skidvärlden dock utan skidor, vanliga sommarskor går bra här. Misstänker att mina tofflor också hade klarat strapatserna.
Snart väntar Åre med skidor och riktiga utförsåk. Jag skall dock ta det lilla lugna.
Saint Cyprien den 7 februari 2011
Hans Hammarström
Advent i Saint Cyprien 2010
Välkommen till Saint Cyprien
Här ser man kyrkan i bakgrunden
Känns huset igen?
Duhamel mot Place de la Republique, Janines bar till höger
Julbelysningen lyser rakt in i mitt sovrum
Place de la Republique
Här också
Ner mot Avenue Roussillon, x-märens hus till höger, i mörker
Busshållplatsen utanför superetten
Huset i dagsljus från arabens trappa
Gästrummet
Mitt rum
Matbordet
Allrummet
Blå adventsstjärna och mammas adventsljusstake
Brasan tänd
Öppna spisen funkar perfekt
Kvällsmys med TV
Nu skall jag ta en bild utifrån gatan
Hoppas folk på gatan upplever det nordiskt mörka och kyliga
Kyrkan på närmare håll
Tomten hälsar från Saint Cyprien den 2:a december
Farmor Inga 95 år
I sommar när jag hälsat på mamma på Fruängsgården har jag ibland haft mobilvideon till hands.
Inte lätt att bli så här gammal när hörsel och syn försämras allt mer. Hon är fin i alla fall.
Hon är så glad när man hälsar på även om hon inte alltid håller reda på vem som är där.
Här finns länkar:
http://www.youtube.com/watch?v=rLJxFkz0-Do
http://www.youtube.com/watch?v=32VOKNggwgc
Hasse
Sagrada Família
Som bekant håller Christina på att skriva en deckare alternativt en roman. Jag försöker hjälpa henne med att komma på häftiga miljöer för de mord eller mordplaner som boken skall innehålla. Ett förslag är Sagrada Família i Barcelona. Tror inte sagradan varit föremål för en thrillermiljö för deckarpenna tidigare. Det är alltså dags nu. Jag besökte templet idag och tog många bilder med utgångspunkt att här skall ett brott med lätthet kunna utföras. Här ligger en utknuffning eller liknande nära till hands. Det är sådana förutsättningarna jag skall utforska.
Se bilderna och håll i minnet att de flesta är tagna för att ge Täbys svar på Agatha Christie inspiration när hon smider sina grymma och djärva planer. Det finns också bilder som anknyter till templets verkliga historia.
Jag börjar seriös med några viktiga årtal
1866 Planer på ett tempel börjar smidas, en promotor utses
1874 Idéerna sätts på pränt
1882 Bygget påbörjas
1883 Antoni Gaudi utses till arkitekt, han beräknar byggtiden till flera hundra år
Så här långt hade man kommit efter fjorton år
Så här skall det färdiga templet se ut. Nu hoppas man att allt skall vara klart till hundraårsminnet av Gaudis dödsdag 2026. Mer realistiskt är 2030 berättade en guide. Alltså lagom till min 90-årsdag. Bra present. Höghastighetståg till Barcelona med besök i det nyöppnade templet där. Börja spara!
Miniatyrmodell
Alla former vi kommer att se har sitt ursprung i naturen. Kolla.
Köerna ringlar runt kvarteren, synes oändliga
Även till hissen upp i tornet
Här stupar det brant
Ett stup till
Människor vid entrén
I ett av tornen kan man se rakt ner, det svindlar när man kikar över kanten
Här börjar centrumtornet ta form
Trängt om "saligheten"
Trångt när man skall gå ner
Sprialtrappan med centrumhål, det är fjorton våningar dit ner
Här borde man hitta inspiration
Inget fel på höjden
Tänk när figurerna får färg!
Tänk färgerna här också!
Bild tagen upp mot innertaket
Sista bilden, äntligen!
Jag spar alla kvitton ifall Christina behöver avdrag när intäkterna börjar strömma in.
Hans Hammarström i Barcelona augusti 2010
Pampas och Samborombon m.m.m.m.
Den stora dagen, den som jag väntat på och som också motsvarade alla förväntningar, inföll söndagen den 28 februari. Vi skulle få följa med Taube-sällskapet ut till Pampas. Redan 7.30 befann vi oss på Hotel Dazzel Towers där vi anslöt vid frukosten. Visst är världen liten när man snabbt upptäcker att där finns två familjer från Vallentuna, en babyrytmiklärare som jag träffat när Lovisa var baby samt ett par från Strängnäs där vi hade en gemensam bekant!
Bussresan tog ca 3 timmar över ett grönt och frodigt landskap med både buskar och träd. Tyvärr såg vi inte Rio de la Plata från vägen, man kunde ana vatten långt bort i fjärran. Men kor fanns det på nära håll. Svart boskap betade på de smaragdgröna slätterna, för att citera Taube.
Samborombon en liten by förutan gata ..... Här är krogen där han steg in och där han bjöd upp Carmencita med orden - Vamos a bailar este tango! Allt är bara dikt. Fina flickor från estanciorna dansade inte tango, bara vals eller quickstep på sina baler, fick vi höra. Carmencita hette för övrigt Cecilia och hade inget minne av något frieri från Taube. Detta berättade hennes barnbarn Martin.
Här på bilden står jag tillsammans med Monica Kreppelin, en argentiska med svensk far, som i sin ungdom red med Evert Taube bl a i den tv-dokumentär som spelades in på Pampas för ca 50 år sedan. 
Ute på estancian mötte Carmencitas barnbarn och barnbarnsbarn. De var en familj om ca 40 personer som tillbringade helger och somrar härute. Maten var på gång med grillat kött och massor av Chorizo, smakade härligt!
Borden stod dukade under träden och där serverades förrätt med bröd och vin, sallad, kött och korvar, härliga efterrätter och till sist kaffe. Göran Gynne tog fram gitarren och så sjöng vi alla 40 svenskar tillsammans med argentinarna om Fritiof och Carmencita. Vilken känsla att få vara på plats! Obeskrivligt!
Maria här på bilden, hade tillsammans med sin man Martin besökt Stockholm och Göteborg under ett par veckor för några år sedan och visade oss klipp ur olika svenska tidningar samt div Taubeböcker och målningar. Ett porträtt av Evert hängde i den stora hallen. Familjen har fått många svenska vänner under årens lopp, många Taubeälskare har varit på besök.
Jag hade bespetsat mig på en ridtur "Dit kom jag ridande en afton i april".... men tyvärr. Mannen som tog hand om hästarna hade semester och därför fick vi bara en liten uppvisning av några gauchos som föste iväg ca 200 kor. Skillnaden mellan gauchos och cowboys är att de förstnämnda bär kniv som de fixar allt med, medan cowboys har pistol, det berättade vår guide.
Unga gauchos i en bar. Här är det basker som gäller.
Den stora argentiska familjen ställde upp sig för att ta farväl av alla sjungande svenskar.
Efter en underbar och oförglömlig dag, var det dags för återresan till Buenos Aires. 
Detta är ett 200 år gammalt fikonträd som vi fann i stadsdelen Ricoleta.
Här köpte jag ett par baskrar. Ägaren var säkert 95 år, han gick omkring i butiken med en sko på ena foten och den andra i strumplästen. Det var svårt att kommunicera, han talade bara spanska men nämnde Ché Guevara! Kanske var det en gammal kompis? Eller en idol? Vad vet man, det var bara att nicka och le.
Gustavo gav oss en tvåtimmars privatlektion i tango. Vi lärde oss tre turer och det var inte lätt men roligt. Senare samma kväll gick vi till dansstället Ideal där det dansades Milonga (allmän dans) och där vi också träffade Taube-sällskapet. Bakom oss ser man alla fantastiska tangoskor som fanns att köpa. Dessutom hattar, sjalar och div tillbehör att dansa i.
Här är muren till fängelse n 32. Jag fick en förfrågan om jag ville följa med Hans´arbetsgivare Adriana von Knaull dit ut en fredag förmiddag. Jag var länge tveksam men bestämde mig i sista minuten, vem får en chans att se ett Argentinsk fängels inifrån? Vakterna tog i hand och pussade på kind när vi anlände, lås rasslade, vi passerade ett stort antal låsta grindar och bakom järnstaket såg jag killarna som nyfket granskade oss. Adriana ropade - Hola chicos! och de viftade glatt tillbaka. Maria de la Carceles, fängelsets eller fångarnas Maria, så heter organisationen. Vi träffade en grupp ganska unga pojkar klädda i kritvita t-shirts, snygga jeans, vita gympaskor, alla välklippta och välrakade. De hälsade mig alla med en puss på kinden. Miljön var minst sagt sliten. Jag satt på en gammal kontorsstol utan ryggstöd och bara iakttog och fösökte följa med i samtalet. Allt emellanåt översatte Adriana till engelska. Hon hade med sig kaffebröd i två stora påsar. En av killarna försvann och återkom med en stor kniv att skära brödet med! En annan kokade vatten i en skrubb för att göra Mate, ett slags te som dricks ur sugrör och sänds runt till alla som får dricka ur samma mugg. Jag höll mig till min vattenflaska, kanske oartigt? Under tiden diskuterades deras arbete med att laga datorer som Adriana skänkt samt en ombyggnad inne i fängelset, där de själva skulle bygga och måla. Fängelsechefen skulle bara godkänna förslaget. Innan vi skulle gå, plockade Adriana fram en kamera som hon smugglat med och bad alla att ställa sig bakom mig för ett foto. Hon lovade sedan att skicka bilden via sin dator. Jag har inte sett den ännu. Men vi sa Ciao, pussade alla på kinden igen och återvände till vakterna, grindarna och låsen.
Fängelsechefen bad oss sitta ner medan han ringde några samtal, han tittade på ritningen som en av killarna gjort och Adriana fick igenom sitt förslag.
Utanför väntade sedan Maria, en kvinna som hjälper Adriana och som ockå körde oss i sin bil.
Ännu en oförglömlig dag var till ända. Så många upplevelser! Det var inte svårt att somna på kvällen, jag var helt utmattad.
Två veckor gick fort. Det var dags för hemresa. Efter mer än 24 timmar landade jag på Arlanda i snö och minus 7 grader. Es differente, kan det heta så? Jag måste fortsätta mina spansklektioner. Ett härligt språk och ett fantastiskt land. Res dit!
Christina
Me gusta tango
Här är vår tjusiga utsikt , kyrkan ni ser har öppet sent på kvällarna, det är alltid mycket folk utanför och som man ser så ofta, tiggarna. När kvinnor med barn sitter på trottoarerna och säger att de vill ha pengar till mjölk, då känns det extra hårt att bara gå förbi.
Här är ett av de många blomsterstånden på Avenida Santa Fe.
Finns det hunddagis i Buenos Aires? Eller har mannen så här många egna hundar? Minst nio stycken var det.
Det här är nog världens vackraste bokhandel (om man bortser från gubben på bilden). Detta är en gammal teater där man behållit scenen som ett café och de tre balkongerna är belysta mitt på ljusan dag.
Här är teaterlogerna!
Vi tog buss 152 till la Boca, den äldsta stadsdelen i BA. Resan kostade 1.25 pesos (2.50 Skr). Husen var målade i olika färger, gult, rött, grönt om vartannat. Här fanns krogar på båda sidor om gågatan och överallt dansades tango, antingen till orkester eller från en cd. Vi slog oss ner och ägaren, en man i vår ålder kom fram och frågade varifrån vi kom. Själv hette han Lindvall med en mamma som var finlandssvenska från Pori. Världen är liten! Några unga killar såg Hans´ Barcelonakeps och undrade om han kom därifrån. När vi svarade Sverige började de genast tala om Zlatan! Här känner man till alla fotbollsspelare. På bilden ser ni några av de vackra flickorna förbereda sig inför dansen.
Vill man njuta av den här dansen och musiken klicka på länken:
http://www.youtube.com/watch?v=AiuXW-1WrYM
I söndags var vi på marknad och besökte sedan det berömda caféet Tortoni (från 1858) på Avenida de Mayo. Det var kö som på café Opera men gick ändå ganska fort. Vi hörde både amerikanare och fransmän som kom i taxi och snällt fick ställa sig i kön.
En vaktmästare såg till att när två gick ut, släpptes två från kön in. Det fanns röda skinnstolar att sitta i vid vita marmorbord, vackra lampor i taket, mycket konst på väggarna. Servitörer i vita skjortor och svarta byxor ilade runt. Det var nästan som på Browns i London men mycket billigare och minst lika gott.
Jag drack thé med citron och åt en croissant.
Eftersom det regnade för tredje dagen i rad, tog vi en taxi till stadsdelen Recoleta och den jättestora kyrkogården där Evita Perón ligger begravd. Kön ringlade sig lång för att se graven och för att fotografera. En hel grupp amerikanare och en grupp fransmän stod framför oss. Evita var ett helgon för de fattiga i Argentina och gjorde stora insatser för arbetarna men hon levde själv i lyx och överflöd
Hon dog endast 33 år gammal av livmoderscancer och Juan Perón gifte om sig med Isabel Perón som lever i landsflykt i Madrid. En intressant historia. Läs mer på Wikipedia.
Ja, så här såg hon ut den vackra skådespelerskan.
Igår tisdag besökte vi ett jättestort varuhus med lika många caféer och krogar som olika affärer. På de två översta våningarna fanns Barnens muséum och ett tivoli! Det var rea överallt och snygga kläder är enormt billiga jämförelsevis med Stockholm. Men man måste vara fotomodellsmal för att komma i något, åtminstone vad gäller damkläder. På hemvägen var det knökfullt i tunnelbanan, som en tryckvåg drogs vi in, jag höll hårt om handväskan och när vi klev av hade Hans blivit av med pengar i bakfickan med blixtlås och på min väska var blixtlåset öppet till hälften men allt fanns kvar, tack och lov. Jag visste att dragkedjan var stängd när vi klev på tåget, så någon hade nog försökt. Usch!
Så här ser det ut på frukostbordet/skrivbordet med dator och högtalare som samsas med muggar, youghurt, bröd m.m. på en yta av ca 1.20 x 1.20! I morgon torsdag blir det tangolektion.
Hasta la vista,
Christina
Christina i Buenos Aires
Hej, här kommer några rader på tredje dagen i Buenos Aires. Huvudet är fullt av nya intryck och det känns i fötter och ben att man sett något.
Resan hit var inte rolig med fem timmars väntan på flygplatsen Baraja i Madrid och därefter 11 timmars resa med middag kl 02.15 på natten! Några timmar före avresan till BA träffade jag två unga familjer som var på hemväg från ett besök i Israel. De talade lite engelska men en av pojkarna i 12-årsåldern var duktig och översatte. Jag fick genast rådet att ta av mina guldringar och min halskedja "för annars kunde jag bli rånad, ja till och med skjuten", det var inte ovanligt. Dessutom skulle jag inte gå ut ensam. Jag frågade då om dessa mödrar gick ut ensamma och det gjorde de ju. Lite skraj blev jag ändå och plockade av mig juvelerna. När Hans fick höra detta sa han att det bara var trams. Men .... igår vid ett besök på ambassaden fick jag samma råd. Inget guld och handväskan vänd in mot husen, inte gatan, fullt av väskryckare på moped/motorcykel.
Buenos Aires har 3-4 miljoner invånare men i hela staten BA (den kallas stat) bor ca 14 miljoner människor.Hans lägenhet är inte stor, snarare åt det motsatta hållet men har kök med kyl och micro och spis, badrum samt ett rum med sängar och matbord/arbetsbord, det är här jag sitter nu och skriver på hans lilla laptop.
I morse lyssnade vi på P1, ljudet är helt fantastiskt! Lägenheten ligger på 8:e väningen, det finns två hissar och en portvakt som på morgonen tvättar golvet i entrén samt utanför på trottoaren. Sen sitter han hela dagen vid ett litet bord och säger Buenas Dias Det sopas och fejas och är så välstädat utanför varje hus. Det här ligger i ett lite "finare" område, påstår Hans och på gatan är mycket trafik med både bilar och bussar. Massor av affärer både på denna gata och en av de större två kvarter bort.Avenida Santa Fe. Den är så lång, så man orkar inte gå från ena änden till slutet. (Här är utsikten från vårt fönster).
Därför tog vi bussen igår ner till en stor park. Hans visade mig Falklandsmonumentet med två soldater som paraderade framför en vägg med namn på alla stupade soldater i detta krig som utspelade sig på 1980-talet mot Storbritannien och järnladyn Thatcher. Argentina förlorade men en låga brinner vid monumentet och ska brinna tills den dag man vinner tillbaka öarna.
Där vid monumentet blev jag lämnad eftersom Hans skulle till jobbet- Jag hade en karta med mig och började promenera i värmen, jag försökte hålla mig på den skuggiga sidan. Jag gick San Martin som var en smal gata med många butiker, restauranger, hotell och kontor. Folk är klädda som hemma i Sverige, på den här gatan såg jag en hel del kostymklädda män (som runt Stureplan). Jag visste att det var långt att gå och efter att ha frågat ett antal personer efter presidentpalatset så kom jag äntligen fram till Plaza de Mayo, ett stort torg med vackra byggnader runt om. När jag såg ett gammalt par göra korstecknet utanför en byggnad, förstod jag att det var en katedral och gick in för att vila fötterna och för att få lite svalka. Men det var varmt även där. Jag hörde senare att detta var katedralen med stort K i BA. Utanför kunde man köpa färskpressad apelsinjuice för 8 svenska kronor. 
Det gick åt många gröna apelsiner och var mycket gott. Just som jag skulle gå över gatan mötte jag ett helt gäng danskar med en guide i spetsen. Vi pratade lite och sen gick jag för att fotografera presidentpalatset, ett rosa vackert hus. Presidenten här är Christina Fernandez de Kirschner. Det sägs att allt är korrupt . 
Det finns ett monument på Plaza de Mayo och vid detta samlas varje torsdag klockan fyra
Mödrarna, de kvinnor som protesterar mot att deras söner har försvunnit under militärjuntan.
Klockan var nu bara runt 12 men redan hade några samlats med sina plakat, så jag gick dit och tog en bild, för jag visste att jag inte skulle kunna vara där senare. Lite hungrig och törstig var jag allt och hittade ett trevligt litet ställe Gran Victoria, för att äta en sallad. Jag frågade om salladen även innehöll tomater, salladsblad och gurka och servitrisen sa ja och dessutom frågade hon om jag tyckte om tomater. Sen kom maten: strimlad skinka, ett ägg, kyckling samt tomatskivor. Det var jättegott även utan sallad och gurka och när jag fått notan så hade de tagit betalt 8 Skr för tomaten!!!! Sen drack jag en liten kopp kaffe och till den serverades chokladpulver, kardemumma, vispgrädde och två små läckra kakor.
Mätt och belåten skulle jag nu börja min vandring på den stora affärsgatan Avenida de Mayo där jag slank in på ett apotek och köpte våtservietter och en hårklämma för att sätta upp håret som klibbade i nacken. Jag letade efter en affär med skinnkläder men hittade inte en enda, däremot fanns det hur många dam/herrklädesaffärer som helst. Priserna verkar ganska låga, även snygga skor kostar runt 600 kronor.
Nu var jag på väg för att träffa Hans på svenska ambassaden kl 15.00. Jag var ju för tidig som vanligt.Utanför huset Tacuari 147 vajade den svenska flaggan och i entrén möttes man av bilder från Stockholm och Drottningholms slott. Där satt också en vaktmästare som inte talade engelska, än mindre svenska. Ingen svarade när han ringde upp till ambassadens personal. Han sa att de var på lunch, klockan var 14.30. Det fanns tyvärr inte en stol att vila sig på, så jag gick ut på gatan och hittade en nerklottrad stenbänk där jag inväntade Hans, tänkte att han kanske kom med en av alla de bussar som trafikerade gatan. Det gjorde han. På utsatt tid var inte personalen på plats, Hans och jag satte oss i trappan och väntade och så småningom dök de upp, en ung kvinnlig assistent, en ursnygg andre ambassadsekreterare Alexander, helt otroligt lik Carl-Philip och sedan ytterligare en ambassadtjänsteman. De bjöd på kaffe i ett luftkonditionerat rum, svenska möbler och textilier förstås, utanför en liten terrass med gröna växter och snygga trädgårdsmöbler. Herrarna var oklanderligt klädda i kostym, skjorta och slips, den unga damen såg sval ut i en tunn kofta och ångbyxor. Själv kände jag mig hur ofräsch som helst med klibbigt hår, svettig i ansiktet och i skrynkliga linnekläder. Hans hade sandaler utan strumpor, t-shirt och khakibyxor! Men de lyssnade artigt och intresserat,då han berättade om verksamheten med rehabiliteringen av argentiska fångar och kom också med förslag om hur man skulle kunna få pengar till projektet. I detta land kan fångarna få hjälp med utbildning i fängelserna mot kravet på att de i nästa val röstar på sittande president. Detta är sant och det är full pressfrihet i landet, så tidningarna skriver om det som ändå fortgår. Helt otroligt!
Efter en timme var audiensen över och vi tog Metron hem. Då hade jag fått skoskav och ont i både fötter och ben. Det var långt att gå från hållplatsen och när vi äntligen nådde bostaden kastade vi oss på varsin säng och pustade. Av med skor och strumpor för en fotkoll, det såg inte kul ut. Det såg ut att hänga några "påsar" runt de fd fotknölarna. Efter dusch, hårtvättning och plåster på hälarna gick vi tvärs över avenida Santa Fe och beställde manikyr och pedikyr åt mig idag klockan 12. Det ska bli skönt.
Klockan13 hade Ester anlänt och var den kvinna som fixade allt. Hon kunde inte engelska men vi försökte både på spanska och senare franska för att tala om svullnader, sprickor i tånaglarna m.m. tråkiga saker som händer oss gamlingar. Så här ser salongen ut, 36 anställda, både frisörer, massörer, hudterapeuter, manikurister och pedikurister.
Men mat skulle vi ju ha. Jag hade bespetsat mig på en härlig biff och sa till Hans att vi lagar varsin hemma med en fräsch sallad till. Så vi gick till Carrefour, en stor matvarubutik. Grönsakerna såg jätteledsna ut, apelsinerna var tyvärr torra sura och inte fanns det någon biff. Vi frågade (Hans är jätteduktig på spanska) och de visade några jättestora köttstycken.Men inte var det filé eller vår utskurna biff. Jag undrade om det inte fanns någon köttaffär men ingen visste. Konstigt. En liten butik med korv och skinka finns på vår lilla gata men ingen biff. I detta som jag trodde köttets land. Vi köpte några Chippolatas (såg ut som sådana i Frankrike) och när vi väl var hemma igen orkade vi inte laga någon mat utan nöjde oss med kex, ost och vin (det senare för mig).
Det ser mulet ut idag och varmt är det förstås. Just som jag satt här och skrev, pep det till i datorn och där var Malin på Skype. Så kul att se henne. Hon var hemma, hade fått vända bilen vid Stocksund eftersom det var snökaos. Då är det bra att ha datorer så att man kan jobba hemifrån.
Hälsningar till alla läsare
Christina
Ludde 5 år
OM DU VILL SE SJÖLEJON SKALL DU BE MAMMA ELLER PAPPA GÅ I PÅ BLOGGEN
http://hanshammarstrom.blogg.se/rundresa
UNDER EN BILD I AVSNITTET TARAPACA FINNS TRE STÄLLEN ATT KLICKA PÅ, KLICKA PÅ DOM TVÅ FÖRSTA DÅ
KAN DU SE SJÖLEJONEN
GRATTIS SÄGER MORFAR
Till Anders och Malin
Först var det meningen att alla videos skulle ligga här, plötsligt gick det inte att överföra mina videon hit. Jag fattar inte varför. därför detta krångliga. Nu är det som det är.
Mvh/hans
När man är, en glad pensionär
Alla mina veckor är inte lika späckade men prova på den här, min vecka 44 och året 2008.
LÖRDAG
Upp i ottan för här skall hinnas med ett morgongym innan Christina kommer på lunch, Våra barn med respektive skall gå på Stadsteatern idag, Arsenik och gamla spetsar, och i presenten ingår att vi skall vara barnvakter åt alla fyra barnbarnen. Efteråt på kvällen blir det familjemiddag på Solvägen, det är Christina och jag som fixar till potatismos, rotmos och fläskkorv.
Allla fyra - Lovisa, Elvira, Sofia och Ludde på lekparken i Näsby Parks centrum
Vilka små konstverk
Ludde 4 år
Sofia 6 år
Elvia 8 år
Lovisa 10 år
SÖNDAG
Slottsgymet på morgonen med mycket hjärta på programmet, dvs uppsittning på olika motionscyklar och roddapparater, tio minuter på varje. Sedan bär det av till mamma på Axelsbergs Servicehus, hon är i skapligt skick just idag, annars kan det vara si och så.
Mamma, nu 93 år, har det bra på sitt servicehus. Här tillsammans med en av sina trevliga omvårdare.
MÅNDAG
Dagen inleds med en morgonpromenad med Christina, en hel timme runt i Näsby Parks villaområde. sedan bär det av till Kista, vi skall hälsa på moster Ulla, 87 år, som bor på servicehuset där. Vi äter lunch tillsammans på en trevlig krog inne i Kista Centrum. Efter samvaro med Ulla gäller kvällssim på Eriksdal för egen del
.
Vilken lycka, på promenaden möter vi denna skapelse. Strular gör det ju mest hela tiden!
Moster Ulla och jag, vad tycks?
Ulla och Christina. Ulla kallar oss för sina barn när hon presenterar oss på hemmet.
Jag tycker Ulla är i gott skick, hon är mycket mer positiv till skillnad från sin storasyster, dvs min morsa.
Fisken vi åt var mycket välsmakande, något Ulla instämde i.
TISDAG
Jag har lovat att ta hand om Sofia och Ludde på heldagsbasis. Sofia har skollov hela veckan. Christina och jag åker till Mörbybadet med ungarna för att göra något kul tillsammans. På kvällen frågar Anders om vi vill stanna till middag, vi tackar vänligt nej. Efter en heldag med ungarna är man ganska mör trots att dom är så fina och följdsamma. Vilka godingar.
På promenad
Luddes mössa har jag köpt i Ecuador, tänk det är snart två år sedan jag var där.
Där är surt, sa räven...................
Ludde och jag väntar på tåget. Christina och Sofia har sprungit tillbaka till badet för att leta efter kvarglömda vantar. Det blir inga bilder från badet, jag har lärt av läxan att mobilen inte gillar vatten. Dock denna bild trots regnet.
ONSDAG
Tidigt i ottan får jag besked på radion att Sterling Airlines gått i konkurs och inställt alla flygningar. Jag som skall resa med dem till Barcelona nu på söndag. Nu får jag boka om till Ryan Air och som tur är finns det biljetter kvar.
Slottsgym på morgonen, axlar, bröst och mage står på programmet. Därpå möter jag Marianne vid Slussen, vi skall hälsa på mamma i Axelsberg. Mamma är gudmor åt Marianne. På eftermiddagen besöker vi Stadsmuseet för att kolla in alla förslag till Slussens ombyggnad. Vi enades om nummer två, det med en massa snirklar.
Gudmor med guddotter. Dopår 1941, möjligen 42, ingen minns.
Nu har Sivan kommit ner till sällskapsrummet, hon har hängt upp mammas gardiner efter tvätten. Vilken tur att Sivan finns, hon gör verkligen en stor insats för mamma. Hoppas mor uppskattar sin svärdotters vedermödor.
TORSDAG
Skansendag med Sofia. Malin lämnar henne före nio. Ludde får vara på dagis. På kvällen skall vi går på Cosmonova med Lovisa och Elvira och se en 3D-film "sea Monster 3D".
Innan skall vi alla fyra dock hinna med ärtsoppa och pannkakor på Allén.
Sofia har fått barnbiljetter av den snälla konduktören
Så här ser han ut, den välkände konduktören på Roslagsbanan. Ibland kör han tåget. Han har alltid så mycket vänligt att säga och berätta för sina passagerare. Idag varnade han för de slippriga perrongerna när det är så regnigt.
Vi hinner knappt in på Skansen förrän Sofia frågar när vi skall åka hem igen. Misstänker att hon hellre vill vara med sina kusiner Lovisa och Elvira, tiden går ju så långsamt innan hon får träffa dom. Inte förrän klockan fyra. Hur många timmar är det, morfar?
Här skall Sofia få rida, då glömmer hon väntan på kusinerna.
Stolt ryttarinna
Det här var nog höjdpunkten på skansenbesöket
Äntligen hemma igen, Sofia får träffa Lovisa och Elvira och vi skall äta ärtsoppa och pannkaka, det blir grädde till.
I väntan på sjömonstren.............................
MHär kollar man in olika prylar som finns att köpa i butiken på museet.
Alla tyckte filmen var mycket sevärd, vilken upplevelse i 3D!
FREDAG
Tidig morgon på Svampskogvägen i Vallentuna, Pernilla ligger på DS för andningsbesvär och jag skall ta hand om flickorna innan Fredrik kommer hem efter lunch.
Mamma och jag besöker moster Britt och morbror Acke i Vällingby. Mamma är äldst i syskonskaran, Britt kommer som nummer två och är nu 88 år.
Efter en späckad dag blir det AA-jouren på kvällen, något jag lovat sedan tidigare. Senare på kvällen installation av Elviras nya dator, dvs min gamla franska laptop som kommit till heders igen efter en översyn hos PC-City i Arninge. Det är Fredrik som fixar med det tekniska, jag tittar på och gläds åt att Elvira verkar så stolt.
kväSystrarna käkar tårta, en verkligt god sådan.
Här får Acke vara med också.
Vilken överraskning när kusin Pelle kommer och hälsar på, han är alltid lika glad och positiv, precis som sina föräldrar.
En bild från AAjouren några dagar tidigare när jag var där och hälsade på.
LÖRDAG
Alla helgons dag och gravsmyckning står på programmet, allt enligt traditionen. På kvällen säga hej då till ungar med familjer innan avresa till Frankrike.
Besök först på Solvägen i Näsby Park sedan på Svampskogsvägen i Vallentuna. Avresa från Näsby Park med nattbuss klockan 02h15 fvb Stockholm Cityterminalen och Skavsta Flygplats utanför Nyköping. Destinationen är Barcelona.
Janne och Sivan donar på släktgraven på Galärvarvet, Djurgården
Nöjt par efter fullgjort värv. Mamma väntar i bilen, det var för långt att gå med rullator.
Bröderna, den äldre varianten har redan bokat plats just här. Han har varit med här sedan urminnes tider och känner släktskapet.
Här hälsar vi på hos pappa Eric på Brännkyrka minneslund. Han skulle ha fyllt 100 år om två månader. Här tänder vi ljus och tänker också på Christinas föräldrar Oskar och Viola och Mariannes mamma Margareta. Jag kallar henne för Hildur, det hette hon när jag var liten. Alla finns här i minnelunden efter ett liv söder om Söder.
Familjen Andersson av idag.
Mamma skulle helst av allt vilja bo här nästa år säger hon. Vi tror dock hon får vänta med flytten.
MÅNDAG
Väl hemkommen på 9 rue Alphonse Daudet i Saint Cyprien
AVSLUTNING
Vilken vecka! Vilket privilegium! Vilken lyx!
Tänk att just jag fått vara med om detta, att få vara son, pappa, farfar och morfar på samma gång. Jag gnäller alldeles för ofta men känner
i grunden ändock en stor innerlig tacksamhet inte minst ett mått av stolthet. Det här är mitt liv.
Saint Cyprien i november 2008
Hans
.
Viaduc de Millau
Invigning 14 december 2004 - mitt besök 30 september 2008
Världens högsta bro, Millau-viadukten över floden Tarn i södra Frankrike, invigdes av en stolt president Jacques Chirac som talade om ett modernt och framgångsrikt Frankrike.
På tre år har 206.000 ton betong och 36.000 ton stål omvandlats till två och en halv kilometer bro. Räknat till pylonernas topp är bron som högst 343 meter och slår därmed Eiffeltornet.
Bilarna kommer att rulla 270 meter över floden Tarn. Tanken är att bron ska innebära slutet för de värsta trafikpropparna på vägen söderut från Centralmassivet till Medelhavet.
Räknat till pylonernas topp är bron som högst 343 meter hög och slår därmed Eiffeltornet med 20 meter. Den högsta pelaren är 245 meter, världens högsta bropelare.
Staden har för övrigt fått ett rejält uppsving de senaste åren - en halv miljon människor har vallfärdat till trakten för att titta på brobygget. Återstår att se om något av effekten håller i sig, när Millau plötsligt hamnar bortom allfarvägarna.
Privatfinansierad
Visst hördes en del protester från boende i området när sträckningen skulle bestämmas: somliga förespråkade en längre men billigare sträckning, som skulle ha gjort ett mindre spektakulärt avtryck i landskapet.
Nu är dock bron på plats, uppspänd mellan två högplatåer. Och mannen bakom bron, den brittiske arkitekten Norman Foster, hade naturen i tankarna när han började skissa på bygget.
-Pelarna borde se nästan organiska ut, som om de växt upp ur marken, sade han i en intervju i tisdagens Le Monde.
Bron, som kostat 394 miljoner euro, har den specialegenskapen att den är helt privatfinansierad. De kommande 75 åren ska den därför drivas av tillverkaren Eiffage som räknar med att göra en rejäl vinst tack vare broavgifterna. De börjar rulla in på torsdagen, när de första bilarna tar vägen över bron.
Det är ungefär 30 mil från Saint Cyprien till Millauviadukten, det tar inemot tre timmar att köra dit, mestadels på motorvägar. Vägavgifter 2008 ca 70 SEK, broavgift också 70 SEK. Det är soldisigt när jag tar bilden, vilken fantastisk skapelse.
Ressällskap är Manuel, katalan från Barcelona, han vill också se bron som gör sträckan kortare för spanjorer att bila till Paris.
Dalgången vid sidan av bron med floden Tarn där nere
Place de la Republique i Millau
God lunch, biff med grönsaker
Vy från Millau
Imponerande underifrånperspektiv
Det känns konstigt att stå under bron och blicka uppåt
Efter flera försök blev det ingen bättre bild av mej än denna, katalaner kan nog inte fota.
Här ser man hur delar av den gamla vägen slingrar sej fram. Den tidigare tidsåtgång för att passera dalen, 50 minuter har nu reducerats till under 10.
Som ett konstverk
Vilka vyer man bjudits på från Viaduc de Millau. Väl värd att besöka.
Ett byggnadsverk för fransmännen att vara stolt över.
Charmigt liv i fransk medeltidsby
9 rue Alphonse Daudet, Saint Cyprien
En hund skäller i natten. Ett grovt skall. Det ekar mellan husen i den smala gränden. En annan hund svarar med ett mer gläfsande ljud. En tredje blandar sig i. Hunden hos grannen intill släpps ut, den skäller också. Ingen försöker tysta hundarna. En bil drar förbi med mullrande motor och musiken på högsta volym. Rutorna är nervevade. Basljudet dunkar i mörkret. Mansröster skrålar från baren runt hörnet. När en efter en drar hemåt, är rösterna högljudda, man diskuterar, man stannar i gathörnen, ingen tänker på att det finns människor som vill sova. Fönstren måste stå vidöppna i sovrummen, det är 28 grader varmt ute och ännu varmare inne..
Närmaste grannarna, de med den skällande valpen, bråkar utanför. En man skriker ute på gatan och vill slåss. Araben i huset mitt emot försöker lugna antagonisterna. Den arga mannen går emot grannen med höjda armar som om han kan klippa till vilket ögonblick som helst. Det är folksamling. Grannen smiter in till sig. Vi står på första parkett och tittar ut från terrassen. Ägaren till baren kommer bärande på grannens hund. Hon bankar på dörrern och skriker något på franska. Dörren öppnas och hunden slinker in. Den arga mannen går efter och slår på dörren som om han vill att grannen ska komma ut och få stryk. Plötsligt hör vi sirener och en bil som närmar sig. Polisen! Två stora unga män i uniform kliver ur och ringer på dörrklockan. De blir inte insläppta men talar lugnt utanför huset. Grannen står i dörren, också han lugn. Den arga mannen har tystats av två kvinnor som tar honom under varsin arm och leder hem honom.
Klockan närmar sig 02,30, Det är kolsvart, man ser kyrktornet som är vackert upplyst mot den mörka himlen. Kyrkklockan slår inte på natten nu för tiden, kanske har någon klagat på att nattsömnen blir förstörd. Men annars är ljudet ljust klingande och man vet ju vad klockan är när man vaknar.
För vaknar gör man, inte av sig självt utan av störande ljud utifrån. Som från grannen på andra sidan. Han startar sin motorcykel med ett dån varje morgon klockan 7 och försäkrar sig om att tutan fungerar genom att trycka på den flera gånger. En annan granne startar sin gamla dieselbil och låter den stå och spy ut sina avgaser innan han äntligen ger sig av efter minst fem minuters tomgångskörning. Men innan dess; sopbilen försöker komma runt i gathörnet tidigt, tidigt. Det slamrar om tunnorna och locken, motorn brummar, männen ropar till varandra. Klockan är 05.30. Efter en stund hoppas man på att få somna om. En moped drar upp i gränden. Den låter som en ettrig geting, den stannar, startar, stannar och startar. Kanske är det tidningsbudet?
Bagaren har öppnat sin affär och människor kommer makligt promenerande för att köpa sina baguettes till frukost. Vår bagare är tatuerad och har hästsvans och ring i örat. Hans fru har rött färgat hår och är också tatuerad. Båda är glada och vänliga och önskar Bon journée när jag lämnar La Boulangerie. Hemma sätter jag på kaffe och förbereder frukosten. En bil tutar ihärdigt utanför fönstret. En annan bil har parkerats mitt i gatukorsningen och har stoppat upp trafiken. Bilisten utanför mitt fönster fortsätter att signalera ihärdigt. Till slut kommer ägaren, en hantverkare, ut och flyttar bilen. Han ställer sig nästan på samma plats igen och på nytt tutas det, ingen kommer fram.
Grannfrun i huset snett emot hänger ut sin tvätt på en ställning genom fönstret och sätter på radion, högt. Vinförsäljningen högre upp på gatan har öppnat och bilarna kör upp och ner i gränderna, det är svårt att hitta en parkeringsplats. Utanför frisören vågar man inte stanna. Han och frun är ilskna som bin, de ställer ut sin soptunna för att markera att här får ingen parkera, trots att det inte är privat. Polisen har varit där och förklarat att det inte är privat. Men de rycker sedan på axlarna och går, man får klara sig bäst man vill. Dagen förflyter med allehanda ljud. Hundarna går sina egna promenader och gör sina behov lite var som helst. Katterna ligger på biltaken och blundar i solen, ibland lägger de sig under bilen. Konstigt att de inte blir överkörda. En katt kommer nästan var dag och lägger sig i fönstersmygen i vårt hus. Den bor nog i närheten. Arabens fru sitter på trappan. Hon går nästan aldrig ut men vet säkert vad som händer i byn. Mannen däremot är alltid ute på promenad i ljus kostym med händerna på ryggen. Dottern sitter också på trappan. Hon närmar sig de fyrtio men är ogift och bor hos mamma och pappa. Hennes bror verkar vara den enda som arbetar, man ser att det lyser i hans lilla vindsfönster sent på kvällen. Ett rött skynke hängs upp för fönstret på natten. Idag såg jag dottern köra bil! Mamman satt bredvid med vit slöja med paljetter om håret. De såg glada ut. De orsakade också trafikstockning då de stannade utanför sitt hus och pratade en stund med pappan. Bilarna stod på rad med puttrande avgasrör och i flera var musiken på högt. Dunk, dunk, dunk, dunk!
Jag berättar för min franska väninna Mireille om livet här i byn. Själv bor hon med sin familj i en villa i ett lugnt område med mest pensionärer. Mireille himlar med sina stora bruna ögon och slår ut med händerna:
- What can we do? säger hon med stark fransk accent. You have to know exactly which will be the best area to live in. You know, poor people, uneducated people ..... fortsätter hon. Vi äter middag tillsammans på bykrogen. Fem barn börjar springa och skrika bland borden. Några föräldrar sitter vid bordet intill utan att försöka tysta dem.. Mireille säger till pappan. Han tycker att vi kan gå på en annan krog, den här har en trädgård, det är därför de äter här, just för att barnen ska kunna springa. Han och hustrun har ingen förståelse för att vi vill ha lugn, klockan är 22.30. På hemvägen hör vi sorlet från baren runt hörnan där vi bor. Jag stänger fönstret ordentligt till sovrummet, trots att det är mycket varmt ute.
Nästa dag ligger vi vid poolen som tillhör gymet. Där brukar det vara lugnt, folk pratar lågmält och simmar lite, läser, smörjer in sig, det luktar gott från de olika sololjorna. Badvakten sitter i sin stol, brunbränd, muskulös och omgiven av unga sköna damer i bikinis. Han hälsar artigt på oss: Bonjour madame, bonjour monsieur. Ibland kommer han bort till våra solstolar och pratar lite engelska, han är också spansktalande. Denna dag är det dock inte lugnt, barnen stojar, hoppar med skrik och plaskande i vattnet, kastar bollar i mitt huvud (av misstag) när jag simmar, de har plastormar i olika färger som de simmar med och någon snorklar också. Vattnet i bassängen rör sig ständigt av vågorna som barnen drar upp. Man får inte äta vid poolen, inte heller dricka kaffe som går att köpa i receptionen. Vi smugglar med oss frukt varje dag och äter utan att Matthieu badvakten säger något. Män får inte heller bada i långa badbyxor, de kan ju ha använts som shorts. Men en del kvinnor solar topless, det är motsägelsefullt på något sätt.
Runt bassängen finns stora palmer, Bougainville som är vitblommande samt de vanliga buskarna med röda, rosa eller vita blommor. Vi tror att de heter Nerium eller Oleander. Ska ta reda på det.
Nere i omklädningsrummet som är stort med många duschar, handfat och toaletter dyker plötsligt en ung man upp. Han säger ingenting men tittar sig runt. Jag försöker tala om för honom att detta är damernas rum och att herrarnas ligger till höger. Han svarar inte men försvinner ut. Jag får en känsla av att han kanske är där för att stjäla. Därför väntar jag utanför herrarnas omklädningsrum och ser när han kommer ut. Han har ett par solglasögon i handen. Jag ser när han går in mot poolen igen och lägger sig bredvid ett ungt par. Jag var kanske för misstänksam?
På stranden är det knökfullt. Det är ca 50 cm mellan badlakanen och trångt när man ska ner till vattnet. Men vågorna är stora, vattnet klart och säkert 22 grader varmt. Det är ljuvligt att bara ligga och guppa och se upp mot himlen. Ett litet flygplan med reklam bakom sig, flyger förbi. Flera unga män skriker sig hesa för att sälja Chou-chou, dvs nötter som har socker utanpå, ibland kastar de iväg några som smakbitar, kanske får de sälja en påse.En man bär en lång svart peruk och har satt glitter om håret, han har färgglada shorts och ropar Beigner! Beigner! Det är munkar med äppelmos, mycket goda. När barnen var små köpte vi ofta såna.
Vattquenet är ovanligt klart i år, man ser bottnen och man kan vada långt ut, nästan lika långt som piren sträcker sig. Mireille brukar simma ut till de gula bojarna, därinnanför får inga båtar köra, inte heller vattenskotrarna. Dessutom har Poste secour, dvs badvakterna sin gummibåt med snurra liggande där för att snabbt kunna köra ut och rädda någon nödställd. Mireilles rödbruna kalufs syns långt i fjärran, egentligen borde hon inte simma så långt ut alldeles ensam. Jag hoppas att killarna i tornet följer henne med kikare. Pierre och Constantin badar inte. De sitter på varsin handduk i solen och pluggar in lurarna i öronen för att lyssna på musik. Jag frågar vad det är för musik och Constantin svarar kort: Metal! Inte för jag vet vad det är men jag antar att det är någon slags hårdrock. Vad vet jag, en 66-årig kvinna från Stockholm?
En kväll spelar vi boule, eller petanque som man säger här nere i södra Frankrike. Vi har 12 klot och är 6 personer, Mireilles barnbarn Pierre och hans kompis Constantin är med oss. Ingen visar sig vara några mästare på det här spelet, det verkar nästan så att vi svenskar har större erfarenhet än dessa 19-åringar. Jean-Louis verkar tycka att det är roligt. Mireille har tydligt talat om att hon är totalt ointresserad av alla slags spel och hon visar det också genom att prata i sin mobil med yngsta sonen i Tour. När det är hennes tur att kasta kloten, gör hon det med vänster hand medan hon håller telefonen med den högra och talar fort och länge. Hennes lag förlorar och hon frågar när det är slut, hon ska bjuda på middag. Vi spelar två omgångar till och Mireille ser lidande ut, hon sitter på muren och deltar inte i våra rop och kontroller av vem som ligger närmast "lillen" .
Vi tar bilen till vår franska familj och ställer den utanför på gatan. Grinden gnisslar och fastnar halvvägs i cementen såsom den alltid har gjort, dörrklockan fungerar inte. Det har den heller inte gjort på de senaste 15 åren. Jag vet, för jag har bott i huset många somrar tidigare. Entrén sker genom garaget där tvättmaskinen står på. Vi har med oss en flaska rött vin. Mireille tackar och serverar sedan rödvin ur en redan öppnad flaska. Middagen består av tomater, gurka, rivna morötter, ett litet antal räkor, kokt potatis och en slags pizza som är en algerisk rätt. Till dessert får vi melon och ost. 19-åringarna dricker vatten till maten men smakar ca 2 cl rödvin var. De säger att hemma i Paris går de ut varje fredagkväll och dricker öl. Vid 22-tiden reser de sig och försvinner upp på övervåningen. Vi planerar en kort promenad i den varma svarta natten. Jag frågar Jean-Louis hur många grader det är. Han rycker på axlarna och svarar att termometern har gått sönder, han letar runt i vardagsrummet var den kan sitta men hittar den inte. Hur som helst, det är säkert mer än 25 grader.
Mireille är trött, jag ser det på hennes ögon, hon vill bara gå en liten stund. Efter en kvart säger vi Au revoire och bonne nuit vid vår bil och åker tillbaka till vår gamla by. Barerna ligger tysta och stängda. Hurra! Då kan jag ha fönstret öppet under natten. En barnfamilj kommer hem, jag hör ljudet av smällande bildörrar och höga röster, även barnen talar högt. Varför?
Vi ska grilla på stranden med Bremonds. Killarna ska vara med också. Vi plockar ihop fyra stora påsar med prylar, det är grillkol, grillgaller, tändvätska, tändstickor, ved, och så korvarna och baguetterna, dricka m.m. Pierre och Constantin hjälper till att bära från bilarna ner till vattnet. Vi lägger ut liggunderlag och handdukar, Hans och Mireille badar i väntan på att det ska bli mörkt. Det är varmt i vattnet. Mörkret kommer snabbt. Det blir faktiskt alldeles svart och vi ser knappt konturerna av Pyrenéerna men de små byarna utmed kusten ligger som ett pärlband i ljusglitter. Det är mycket vackert. Kolen blir till glöd och vi grillar våra catalanska korvar kallade Chippolatas. De är mycket goda. Vi lägger dem i baguette som en hot dog och har Dijonsenap på. Till detta dricker vi apelsindricka, Bremondarna är inte mycket för vin eller öl. När vi är mätta sjunger Mireille och jag några stilla sånger, bl.a. Stilla Natt som heter Douce Nuit. Jag sjunger andra stämman och det låter riktigt bra. Sen fortsätter vi med några Piaf-sånger men vi kan inte de franska texterna annat än lösryckta fraser som La vie en rose. Sen blir det My bonnie och It´s a long way to Tipperary. När vi har suttit länge är det svårt för våra gamla kroppar att ta sig upp i stående ställning. Jean-Louis hjälper mig. När vi sätter oss igen säger Mireille att alla får sitta utom Jean-Louis, annars kommer ingen upp! Vi skrattar. De unga pojkarna har gått en promenad i mörkret. Hans har satt ut ficklampor som ser ut som riktiga lampor samt stearinljus i små pottor, så att de ska hitta tillbaka. Men Jean-Louis får ringa efter dem. Tur att det finns mobiler! Vi samlar ihop våra saker och vandrar tillbaka mot bilarna. Vi lyser med ficklamporna framför oss. När vi kommer till parkeringen möter vi flera familjer med småbarn i vagn som är på väg till strandrestaurangen. Klockan är ca 22.15. De har sena vanor fransmännen. Men inte Bremondarna. De är alltid trötta, inte minst klockan 22.
Vi är bjudna på barbeque hos Michele, vår franska lärare som var på besök i Sverige i juli. Hon passade även på att gå på tur i Norge under några dagar. Det var Marit, en konstnärinna från Elne, som föreslog henne detta. Marit är också bjuden på middag. Vi får en drink i trädgården medan Micheles far grillar kyckling. Hans sambo sedan många år, Therese, springer ut och in i köket för att servera oss allehanda godsaker. Luca som snart fyller 11 år kiommer släntrande, säger Salut! och ger sig på skålen med chips. På ett ögonblick är den tömd. Sen går han efter att ha druckit två stora glas läsk. Han är klart överviktig. Så småningom serveras middag på husets baksida där det är en aning svalt. Annars när klockan är 20 är det 34 grader ute och nästan lika varmt inne. Det dallrar av hetta i luften. Vi dricker rött vin och får en armenisk förrätt bestående av mosade oliver, persilja, bulgur, citron och tomater, till detta ett mörkt bröd. Vi pratar en blandning av svenska, norska, engelska och franska. Det är lite jobbigt att hänga med när Michels pappa talar franska, långsamt visserligen men med en kraftig brytning. Han är född i Armenien och kom till Frankrike i 15-årsåldern. Nu bor han tillsammans med Therese, de ska gifta sig i september, han är 73, hon 62. De har känt varandra i mer än 40 år. Michele är inte så glad åt beslutet men har lovat att komma till bröllopet med efterföljande middag. Vi pratar, vi jämför erfarenheter, vi talar om nostalgi och om vår barndom. Marit talar franska, otroligt långsamt, hon letar efter varje ord, det känns som om det tar 10 minuter att få fram en mening. Det är ambitiöst av henne. Själv berättar jag på engelska och Michele översätter till franska. Det går snabbt och lätt. Vi äter grillade kycklingbröst med små riskulor och varma grönsaker. Det är jättegott. Till efterrätt får vi äppelkaka med citron och glass. Vi avböjer kaffe eftersom klockan redan hunnit bli 21.30. Det kan bli svårt att sova. Michele försäkrar mig att hennes pappa aldrig går till sängs före 01.00 och att ingen är trött så här dags. Vi känner ändå när klockan är 23.30 att det är dags för hemfärd. Vi tackar, alla kindpussar tre gånger på varje person, vi säger Merci beaucoup, au revoir, bonne nuit, vi vinkar, skrattar och sätter oss i bilen. Det är bara fem minuters körning hem. Det är tyst på gatan. Endast en hund ger ifrån sig några skall. Jag drar lakanet över mig, läser ett kapitel ur min spännande bok Tillsammans är man aldrig ensam och somnar sedan lätt, trots att fönstret är öppet.
Igår var det lördag och Anders Brickarp fyllde 60 år. Vi hade blivit inbjudna till en lunch, först i Canet men sedan ändrat till S:t Marie plage. Ingen visste namnet på krogen! Jag bestämde med Borit att vi skulle ses efter den stora rondellen som vi båda kände till och stanna till på höger sida för att sedan åka tillsammans. Vi kom precis i tid men ingen Borit och Bertil. Jag ringde på mobilen. Ja Borit stod vid ett köpcentrum och skulle vänta i sin gröna bil. Vi vände och körde ner mot centrum. Ingen grön bil i sikte. Men det stod en silverfärgad Toyota vid vägkanten. Kunde det vara familjen Drougge? Ja, visst var det dom! Vi påpekade att bilen inte var grön och Borit svarade att: Javisst ja, det är ju bilen i Sverige! Vi kom till strandkrogen där Ulla och Anders väntade med champagne. Men alla väntade på Maggan. Borit ringde, bara telefonsvararen påslagen. Så småningom fick de kontakt. Maggan hade letat på varenda krog utmed Canet och S:t Marie utan att hitta oss. Men då hon anlände ca 40 minuter försenad, drack vi vår goda champagne och sjöng Ja må han leva med efterföljande hurrarop. Vi överlämnade våra presenter och satte oss till bords. Det var en jättegod lunch, trerätters med vin för några, inte för bilförarna. Solen strålade och vattnet såg inbjudande ut, så de flesta av oss tog ett dopp. Sedan föreslog vi en drink hos oss på Alphonse Daudet. Visst, Hans skulle köra före och Borit efter, hon hade lite dålig koll på vägen till S:t Cyprien. Vi körde. Redan i första rondellen försvann de åt motsatt håll och även Anders och Ulla följde efter. Vi åkte långsamt och utmed vägrenen för att kolla om de dök upp. Icke. Mobilen ringde och en mycket irriterad Borit undrade varför vi körde så fort. Jag sa att det ju stod på skyltarna åt vilket håll de skulle men hon hade inte tid att både läsa skyltar och hålla koll på oss. OK, vi stannar och väntar, hon måste ju vända. Hon ringde igen och såg oss inte, var hon kanske på helt fel väg? Hans började långsamt köra. Då dök de plötsligt upp och körde om oss! Vi hängde på och vid ett rödljus kastade jag mig ur bilen och hoppade in i deras baksäte för att lotsa dem rätt. Just som vi svängde in på George Duhamel dök Anders´gula bil upp som gubben ur lådan och så var vi alla församlade igen. Vilken lycka!
Söndag. Jag gick till kyrkan för att se om den var öppen redan klockan 10. Porten stod på glänt. En dam arrangerade blommor framme vid altaret. Jag frågade vilket av helgonen som var S:t Cyprien och hon pekade på en skulptur i trä i mitten av två andra framme i koret. Jag tog upp min mobil och fotograferade. Få se vad jag ska göra med honom. Kanske be en guldsmed att göra en liten figur som jag kan hänga på armbandet?
Vi åkte till stranden. Havet kändes så fräscht, inget skräp flöt in med vågorna i pålandsvinden. Det kändes ljuvligt svalt, 22 grader bara! På eftermiddagen gjorde vi oss iordning för att åka till Rhodes. Vi var bjudna på middag hos Drougges. Bilen parkerades på torget och sedan vidtog promenaden uppför. Några raggiga katter låg och solade i en gränd. Hans pekade och sa att det var här Iris och Louis bodde, konstnärsparet från Skåne. Nu bor Iris där igen och Louis finns inte mer. Vi gick från början med raska kliv och allteftersom trapporna blev brantare blev också stegen allt långsammare. Jag måste stanna och vila flera gånger. Luften stod alldeles stilla trots att vi var i en bergsby. Äntligen uppe på rätt gata, eller snarare gränd. Där stod Fran, en engelsk kvinna som bor i byn och som har öppnat en book-shop. Vi har träffat henne förut. Hon pekar på molnen över bergen och säger att det nog blir åska. Så dyker Borit upp med uppmuntrande tillrop. - Välkomna, välkomna, nu ska ni få något kallt och gott att dricka! Men först ska de visa sitt nybyggda vardagsrum. Terrassen har blivit mindre med ett vardagsrum innanför. Det är ljust och vackert med många fönster mot de fantastiska Pyrenéerna som tornar upp sig bakom husen på sluttningen. 
Efter att vi har beundrat nybygget går vi ut i trädgården som är stensatt med ett stort matbord under två plataner. Träden har Bertil klippt som parasoll och vi sätter oss därunder. Jag tycker att det är vackert, Borit tycker att de stora löven förstör hennes frisyr, grenarna är ännu ganska låga och hon måste böja sig undan när hon ska sätta sig. Vi får lax med pepparrot och till det vitt vin. Hans och Bertil dricker alkoholfritt. Till varmrätt ska vi äta grillat kött som vi fixar själva på en raclette . Vi har aldrig sett en sådan förut. Det är jättegott och vi placerar också ostskivor i små skålar som värms under teflonytan för att sedan läggas över potatisen. Då kommer regnet. Det är stora droppar. Vi tror att vi klarar oss under skyddet av platanerna men vi måste ge upp och plocka ihop allt och sätta oss på terrassen som är under tak. Det börjar blixtra och åska men vi sitter väl skyddade. Efter måltiden kommer Anders och Ulla. De bor också i byn. Vi dricker kaffe och Borit sätter på en CD med Frank Sinatra. Hon vill dansa. Visst är det lockande med alla dessa gamla låtar från vår ungdom och vi tar en kort svängom på det vita stengolvet. Det har slutat regna, vi tittar på klockan. Det är kanske tid att åka hem. Det är kolsvart ute och vi har ca 45 minuter att köra. Det är inte mycket trafik och vi når vår by när klockan är 23.30. Här verkar det inte ha regnat, det är fortfarande varmt.
Sista dagen innan hemresan. Vi går på gymet. Flera har börjat säga Bon jour när de ser mig, Hans går runt och tar i hand, det är så man gör här. Även gymtränaren som är en ung söt blond flicka kommer fram och frågar - Ca va? Och jag svarar som alltid - Oui, ca va. Sen jobbar vi under en timme.
Jag har stämt möte med Michele 10.30. Hans säger att hon säkert är försenad. Klockan 11 ringer jag hennes mobil. Hon är lite försenad men ska dyka upp om 10 minuter. Det tar nog 20 och sen simmar vi i poolen. Där är det lugnt, inga stojande barn. -Vill ni inte ha kaffe? undrar jag och hämtar tre kaffemuggar från receptionen. Jag köpt med mig några goda croissanter med mandel i. Mums. Michele uppskattar dem. Sen pratar vi, hela tiden engelska. Hon är ju så duktig med kusiner och en onkel i London och dessutom är hon engelsklärare. Vi har roligt. Hans erbjuder sig att visa att han kan göra en framåtkullerbytta från bassängkanten. 
Michele skrattar så hon gråter. Jag också. Jag till och med vågar mig på att dyka, det har jag inte gjort på flera år. Men nu, ett jätteplask och jag simmar under vattnet. Det är bara Hans och jag i poolen. Vi packar ihop vid 15-tiden och åker hem för att äta en sen lunch. Jag bestämmer att jag måste ta ett sista dopp i Medelhavet och vi åker ner igen. Det är ganska mycket folk på stranden och vattnet känns ljuvligt som alltid. Min svarta baddräkt har gjort sitt efter flera år i klorerat vatten. Den ser ut som ett såll och får inte följa med hem till Sverige. Jag stoppar den i en papperskorg på väg till bilen. Kvällen är lugn, jag skriver i datorn, Malin ringer, SVT-Europa står på, det är Strindbergs Dödsdansen i flera timmar. Säkert bra med så många stora skådisar men vi orkar inte koncentrera oss. Jag provpackar och väger väskan, bara 16.5 kilo. Det kommer att gå vägen! Det är med blandade känslor jag tänker på hemresan. En underbar semester är slut och jag har bara latat mig och läst fyra böcker, ätit goda måltider och träffat härliga människor. Nu väntar hösten i Näsbypark.
Christina Hammarström
S:t Cyprien den 1 september 2008Gotska Sandön 2008
Det är tisdagen den 15 juli tidigt på morgonen. Vi har just anlänt till Nynäs-
hamn och hittat båten som skall ta oss över till Gotska Sandön.
Vi, dvs alla hammarströmare Pernilla, Fredrik, Christina, Elvira, Lovisa och
Hans som tar fotot. Det har ännu inte börjat blåsa..........................................
Det blåser så hårt hela vägen att någon kamera inte går att använda, vilka
vågor det kan gå på Östersjön.
Överresan har tagit över tre timmar, här skall vi bilda langarkedja för att få
iland allt bagage smidigt. Passagerare till Fårö väntar på ombordstigning.
Vilket härligt väder. Rejält fartyg ägt av rederi tillhörigt Gustav Myrsten.
Båten har till följd av den hårda vinden lagt till på den östra stranden
Här har alla kommit iland med sitt bagage. Traktor väntar för transport av
bagaget upp till fyrbyn. 
Här lämnar båten för fart till Fårö.
Vi tar en paus för den medhavda, vi kunde inte någonting alls på överfärden
från Nynäshamn. Man känner ännu av gungningen i kroppen.
Halvtimmes vandring norrut mot fyrbyn. Vilket härligt väder, vilken natur och
vilken stillhet som råder. En lisa för kropp och själ.
Vi närmar oss byn och den stuga vi hyrt. Allt är så spännande!
Fin kåk vi skall bo i. Vi hämtar vårt bagage från traktorn, snabbt in med
grunkorna för att hitta stranden strax nedanför.....................
Pernilla visar utsikten. Här skall badas.
