familjebloggen

Vilken härlig morgon, solen ligger precis under horisonten. Inte ett moln. Allt strålar emot mej här på södra algarvekusten i Portugal. Det har gått en timme sedan jag steg på bussen i Lagos.

Solen var på gång. Inte en enda medpassagerare. Destinationsskylten visar Sevilha - expresso.

 

Här syns författarlyan och det finns också plats att skriva ner det som kan bli blogginlägg

 

 

Öppna landskap efter vägen

 

 

Vi passerar den ena lilla kustorten efter den andra utan att någon ytterligare resenär vill kliva på. Tomt och innehållslöst som i en påse, skaldade Hasse Alfredson för länge sedan. Det är nog för tidigt, därtill är portugiserna en timme efter oss övriga européer.

Vi når Albufeira och äntligen får jag kompisar, några morronpigga turister och ortsbor entrar med sitt pick och pack. Ingen vill dock dra sej bakåt till mina regioner, har ju aldrig varit nån magnet precis.

Faro nästa, centralorten i dessa trakter. I mina resplaner fanns övernattning här som ett alternativ. Ursäkta Faro, jag hoppar dej till förmån för den svenska mellofinalen i morgonkväll. Förresten kanske min son med stort gäng drar förbi här om några månader, det får räcka!

Snart är spanska gränsen på gång, då är tur att Schengen finns, allt går så smidigt. Inte undra på att ukrainarna vill vara med å smaka på kakan. Synd att vi sumpar Krim nu när vi tar dom i famn ukrainare , ryssar, tartarer och alla andra som kommer med av bara farten. Europa är bara i sin linda men Angela och Wladimir skall nog få till det, båda är ju från öst. När jag var liten hette dom Adolf och Josef. Nu är vi där igen. Jag litar denna gång på att kvinnas list överträffar mannens förstånd, speciellt när feminismen är på tapeten var och varannan dag. I morgon kvinnodag.

 

Fotografen gillar att plåta blommor, inte sköta om

 

Det är dags för den medhavda, ganska torr vid det här laget. Väl inmundigad stannar bussen. Tjugofem minuters rast, vila vid en vägkrog av det läckra slaget. Nåväl, jag sparade dock en slant på den missen. Här finns massor av broschyrer att ta med till sonen. Jag tar en av varje, då blir han säkert glad.

 

 

Huelva är en stor hamnstad

 

 

Det dignar av frukter överallt i dessa trakter

 

 

Undrar om man får plocka

 

 

Har jag månne hamnat i Pisa, jag tycker tornet lutar

 

Måste nu studera Sevilla-kartan i detalj. Busstationen vid Plaza de Armas ligger i södra delen, stationen Santa Justa för höghastighetstågen i den norra. Bagaget skall dras genom hela den gamla staden, den som verkar vara en labyrint med sitt moriska förflutna.  Jag memorerar varje steg. Höger här, vänster där, förbi katedralen, bort mot plazan, längs med avenidan, snedda hit, snedda dit, passera akvedukten, under bron. Huvudet fullkomligt surrar av intryck ur gatubilden. Man har väl orienterat sej förr, i städer som Tanger, Marrakech, Fez med sina medinor. Och alltid hamnat fel. Nu måste det funka så jag inte missar tåget, tiden är begränsad. Inga felsteg gäller alltså när jag möter irrgångarna. En riktig utmaning eftersom en taxi enkelt skulle klara avet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu skulle en öl sitt bra i värmen, jag har inte glömt hur det smakar efter tretton år!

 

 

 

Äntligen en skylt som visar att jag är på rätt väg

 

 

 

Mitt pick och pack i fint sällskap

 

 

 

 

Mc Donalds sitter bra. Allt fel. Rött kött, vitt bröd, dricka med socker. Jag struntar i dieten nu!

 

 

 

Flotta tåg har Spanien råd med i alla fall

 

 

 

Datorn fram, jag kan renskriva texterna direkt i skrivprogrammet

 

 

 

Vi nådde som högst 301 km/tim i nedförsbacken från spanska högplatån men då klickade kameran

 

 

 

I Barcelona byter jag till franska TGV som är dubbeldäckat

 

 

 

Avstigning i Figueres Vilafant, tåget susar vidare genom Perthustunneln under Pyrenéerna, sedan vidare mot Paris

 

 

Diagonalen över iberiska halvön är fullbordad, från sydvästra hörnet vid Algarve till nordöstra i Katalonien. Det tog cirka 14 timmar.

 

 

Nedtecknat i svindlande fart på tåg 3941 någonstans i Spanien i mars 2014

 

Hans Hammarström

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är eftermiddag och ganska molnigt nere på spanska solkusten, längst i söder. Inte särskilt varmt heller.  Jag är framme hos Jan och Siv (bror och svägerska) i Torreblanca, en liten ort som ligger strax söder om Malaga i Andalucien. Sista sträckan med pendeltåget som följer kusten ner till Fuengirola. Dessförinnan har jag avverkat praktiskt taget hela den spanska kontinenten från Salvador Dalis stad Figueres i landets norra del.

Färden på dryga sju timmar har avnjutits från fönstret i ett pampigt höghastighetståg med bortåt tjugo vagnar. Högsta noterade hastighet 291 km i timmen. Mest imponerar timmarna när vi passerar spanska höglandet och Kastiljen.  Vilka vidder och bitvis så ödsligt. Kan stundtals liknas vid ett kargt ökenlandskap. Höga berg och djupa dalar varierar blickfånget. Enstaka boningar här och var. Täta dimmor gör sej gällande från gång till annan och skymmer sikten. Det är en chimär att solvärmen dallrar, jag misstänker att temperaturen är snål mot oss. Men titta, där sitter ju Don Quijote på sin häst Rosita och i fonden väderkvarnarna.  Just nu plöjer jag en bok, Helena Torfinns Innan floder tar oss.  Den handlar om Bangladesh och Dhaka. Stora kontraster mot det landskap jag nu upplever i svindlande fart. Det är underbart att susa fram med tåg. Skönt att slippa flyga.

Av krisen i Spanien syns inte ett jota, inte på ytan i alla fall, då får man nog skrapa för att se den. Förstår ännu inte omfattningen av problem här i landet. Misstänker nog att de lyxmiljöer jag vistas i, inte är lika hårt drabbade.

                                                                                          * 

Det har gått ett par dagar i strålande sol och om några timmar ställer jag kosan mot Sevilla och Algarvekusten i södra Portugal.

 

 

 

 

 

Altanen i Torreblanca

 

 

 

Hälsa dom därhemma

 

 

 

Man kan ju undra vem som är Budda

 

 

 

Nyfrukosterade

 

 

 

Entrén

 

 

 

Så här eländig ser stranden ut i Bocal du Tech i Saint Cyprien i år.

 

 

 

Man kommer att få simma ut till en sandbank om man inte väljer en strand närmare stan

 

 

Torreblanca i mars 2014

 

Hans Hammarström

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När dolmarna blev till pudding.

Idag skall stora kockförklädet fram, tillhörande höga vita mössa sitta på plats. Det vankas kåldolmar, hemmagjorda och givetvis godare än Dafgårds! TV-kocken Leif Mannerström och hans bok Matglädje hela livet står för receptet, ett tjugoettstegs program som finns på webben.

Svårigheterna staplas efter hand på varann. Först färsen enligt konstens alla regler. Ingrediensernas mångfald finns dock att köpa på Super Casino, allt utom sirapen. Mina bruna sockerbitar får duga i smält form. Nästa steg är förvällning av kålhuvudet.

Nu väntar pärsen efter färsen, att efter förvällningen av kålen lirka fram de olika bladen. Ingen lätt uppgift för den ovane. Bladen trasas sönder och låter sej inte rullas. Tur att det finns trådrulle som assisterar och som får hålla ihop de oformliga paketen. Efter dryga timmen har jag lyckats få ihop elva formlösa dolmar. Dom saknar struktur. Det får räcka, massa överbliven färs och kvarvarande blad får bli till kålpudding.

Nästa svårighet. Den nya mikrovågsugnen med sin inbyggda varmluftsvariant. Här trängs all teknik på ett minimalt utrymme. Ett dussintal knappar med sina olika rattar och displayer måste hanteras varsamt men framförallt enligt den franska instruktionen. Man går lätt bet på uppgiften.

Slutresultat. Dafgårds är mycket aptitligare! Hette inte boken Matglädje hela livet? Åtminstone i fyra timmar!

Bon appétit!

Hans Hammarström, Saint Cyprien i februari 2014

Mina sedvanliga morronrutiner brukar avverkas iförd pyjamas och tofflor. Idag bryts rutinerna eftersom en resa upp i Pyrenéerna väntar. Jag sätter på mej jeansen direkt, men väntar med ytterskorna till senare avresa, tofflorna får duga så länge. Det är mjuka, sköna, tofflor i kängmodell med en slejf över vristen. Dom är gråsvarta och kanske något nummer för stora. Jag skall förbereda frukost och massäck (med t enligt Saol), kartor skall vara på plats liksom tågtidtabeller och övriga information om Vall de Núria, resans mål. Högt upp i spanska Pyrenéerna. Bilresan planeras till två timmar via Figueres. Förberedelserna går planenligt, hinner också lyssna en del till morronsoffan på SVT och vad dom har att rapportera från oroligheternas Egypten. Här hemma i huset råder frid och fröjd, vädret ser ut att arta sej enligt meteorologerna. Allt är på plats. Jag har ryggsäcken med, den som följt mej ända in i Amazonas djungler för inte så länge sedan. Nu gäller höjder och annan temperatur. Sista sträckan skall avverkas med specialtåg för att nå skidorterna och de verkliga höjderna uppåt två tusen meter.

Det är så härligt och stärkande i fjällen, jag far iväg utan massäck iförd tofflorna! Men jag fyller ju 71 just idag!




Solen börjar visa sej bortom de blånande bergen






Stationshuset i Ribes, där man tar tåget upp till Vall de Núria






Specialparkering för oss som tar tåget






Snyggt modernt tåg, avgår enligt tabellen






Lagom med folk, resan tar femtio minuter






Vackra vyer






Pyrenéerna visar sej från sina bästa sidor idag






Inte så värst mycket snö






Sportanläggningen i Vall de Núria






Välpreparerade backar






71-åringen njuter för fulla muggar, här är varmt, skönt och vindstilla, en snäll dam tog kortet
Vilken lyckad födelsedag.






Det är inte mycket folk i backarna






Nerresan väntar






Fascinerande spår med speciell mittskena som har kuggar






Utsikt från förarplatsen






Väl hemma i Frankrike, men resan ner till kusten kommer säkert att ta inemot två timmar.



Så är födelsedagen avslutad, kan dock avslöja att jag blev ingen toffelhjälte, jag kom på fadäsen tio minuter efter start och kunde återvända och hämta den medhavda, också byta skodon. Minnet svek inte helt trots den höga åldern.


Veckan innan gällde Pyrenéerna på franska sidan






Tidiga morgonbussen från Saint Cyprien kostar bara en euro, det är billigt att bussa i Roussillon





Nya tågstationen i Perpignan
El centro del món, världens centrum på katalanska. Härifrån går nya snabbtågen i Perthustunneln rakt genom Pyrenéerna på gransen mellan Frankrike och Spanien. Jag ser fram emot att få pröva den nya sträckan nu på torsdag.





Den gamla stationen finns också kvar, jordens medelpunkt enligt Salvador Dalis tänkande






Dalis speciella takmålningar






Tänkte ta det gula tåget men hade läst fel i turlistan, det avgick inte förrän senare på dagen






Bussbyte i Mont Louis






Les Angles






Mera snö här än på spanska sidan






Kanske något för ett senare år






Här är uppåt tjugu grader varmt och vindstilla






Kvällsbussen hem. Hela resan gick på fyra euros, dvs 36 spänn med dagens starka krona



Nu har jag fått prova på den sydeuropeiska skidvärlden dock utan skidor, vanliga sommarskor går bra här. Misstänker att mina tofflor också hade klarat strapatserna.

Snart väntar Åre med skidor och riktiga utförsåk. Jag skall dock ta det lilla lugna.


Saint Cyprien den 7 februari 2011
Hans Hammarström

 

http://www.youtube.com/watch?v=rLJxFkz0-Do



http://www.youtube.com/watch?v=32VOKNggwgc



Hasse

Som bekant håller Christina på att skriva en deckare alternativt en roman. Jag försöker hjälpa henne med att komma på häftiga miljöer för de mord eller mordplaner som boken skall innehålla. Ett förslag är Sagrada Família i Barcelona. Tror inte sagradan varit föremål för en thrillermiljö för deckarpenna tidigare. Det är alltså dags nu. Jag besökte templet idag och tog många bilder med utgångspunkt att här skall ett brott med lätthet kunna utföras. Här ligger en utknuffning eller liknande nära till hands. Det är sådana förutsättningarna jag skall utforska.

Se bilderna och håll i minnet att de flesta är tagna för att ge Täbys svar på Agatha Christie inspiration när hon smider sina grymma och djärva planer. Det finns också bilder som anknyter till templets verkliga historia.

Jag börjar seriös med några viktiga årtal

1866 Planer på ett tempel börjar smidas, en promotor utses

1874 Idéerna sätts på pränt

1882 Bygget påbörjas

1883 Antoni Gaudi utses till arkitekt, han beräknar byggtiden till flera hundra år




Så här långt hade man kommit efter fjorton år





Så här skall det färdiga templet se ut. Nu hoppas man att allt skall vara klart till hundraårsminnet av Gaudis dödsdag 2026. Mer realistiskt är 2030 berättade en guide. Alltså lagom till min 90-årsdag. Bra present. Höghastighetståg till Barcelona med besök i det nyöppnade templet där. Börja spara!





Miniatyrmodell













Alla former vi kommer att se har sitt ursprung i naturen. Kolla.









Köerna ringlar runt kvarteren, synes oändliga




Även till hissen upp i tornet







Här stupar det brant













Ett stup till





Människor vid entrén




I ett av tornen kan man se rakt ner, det svindlar när man kikar över kanten












Här börjar centrumtornet ta form













Trängt om "saligheten"








Trångt när man skall gå ner




Sprialtrappan med centrumhål, det är fjorton våningar dit ner




Här borde man hitta inspiration










Inget fel på höjden











Tänk när figurerna får färg!




Tänk färgerna här också!




Bild tagen upp mot innertaket











Sista bilden, äntligen!


Jag spar alla kvitton ifall Christina behöver avdrag när intäkterna börjar strömma in.


Hans Hammarström i Barcelona augusti 2010

Den stora dagen, den som jag väntat på och som också motsvarade alla förväntningar, inföll söndagen den 28 februari. Vi skulle få följa med Taube-sällskapet ut till Pampas. Redan 7.30 befann vi oss på Hotel Dazzel Towers där vi anslöt vid frukosten. Visst är världen liten när man snabbt upptäcker att där finns två familjer från Vallentuna, en babyrytmiklärare som jag träffat när Lovisa var baby samt ett par från Strängnäs där vi hade en gemensam bekant!
Bussresan tog ca 3 timmar över ett grönt och frodigt landskap med både buskar och träd. Tyvärr såg vi inte Rio de la Plata från vägen, man kunde ana vatten långt bort i fjärran. Men kor fanns det på nära håll. Svart boskap betade på de smaragdgröna slätterna, för att citera Taube.






Samborombon en liten by förutan gata ..... Här är krogen där han steg in och där han bjöd upp Carmencita med orden - Vamos a bailar este tango! Allt är bara dikt. Fina flickor från estanciorna dansade inte tango, bara vals eller quickstep på sina baler, fick vi höra. Carmencita hette för övrigt Cecilia och hade inget minne av något frieri från Taube. Detta berättade hennes barnbarn Martin.
Här på bilden står jag tillsammans med Monica Kreppelin, en argentiska med svensk far, som i sin ungdom red med Evert Taube bl a i den tv-dokumentär som spelades in på Pampas för ca 50 år sedan. 



 


Ute på estancian mötte Carmencitas barnbarn och barnbarnsbarn. De var en familj om ca 40 personer som tillbringade helger och somrar härute. Maten var på gång med grillat kött och massor av Chorizo, smakade härligt!






Borden stod dukade under träden och där serverades förrätt med bröd och vin, sallad, kött och korvar, härliga efterrätter och till sist kaffe. Göran Gynne tog fram gitarren och så sjöng vi alla 40 svenskar tillsammans med argentinarna om Fritiof och Carmencita. Vilken känsla att få vara på plats! Obeskrivligt!
Maria här på bilden, hade tillsammans med sin man Martin besökt Stockholm och Göteborg under ett par veckor för några år sedan och visade oss klipp ur olika svenska tidningar samt div Taubeböcker och målningar. Ett porträtt av Evert hängde i den stora hallen. Familjen har fått många svenska vänner under årens lopp, många Taubeälskare har varit på besök.






Jag hade bespetsat mig på en ridtur "Dit kom jag ridande en afton i april".... men tyvärr. Mannen som tog hand om hästarna hade semester och därför fick vi bara en liten uppvisning av några gauchos som föste iväg ca 200 kor. Skillnaden mellan gauchos och cowboys är att de förstnämnda bär kniv som de fixar allt med, medan cowboys har pistol, det berättade vår guide.






Unga gauchos i en bar. Här är det basker som gäller.





Den stora argentiska familjen ställde upp sig för att ta farväl av alla sjungande svenskar.
Efter en underbar och oförglömlig dag, var det dags för återresan till Buenos Aires.






Detta är ett 200 år gammalt fikonträd som vi fann i stadsdelen Ricoleta.





Här köpte jag ett par baskrar. Ägaren var säkert 95 år, han gick omkring i butiken med en sko på ena foten och den andra i strumplästen. Det var svårt att kommunicera, han talade bara spanska men nämnde Ché Guevara! Kanske var det en gammal kompis? Eller en idol? Vad vet man, det var bara att nicka och le.






Gustavo gav oss en tvåtimmars privatlektion i tango. Vi lärde oss tre turer och det var inte lätt men roligt. Senare samma kväll gick vi till dansstället Ideal där det dansades Milonga (allmän dans) och där vi också träffade Taube-sällskapet. Bakom oss ser man alla fantastiska tangoskor som fanns att köpa. Dessutom hattar, sjalar och div tillbehör att dansa i.





Här är muren till fängelse n 32. Jag fick en förfrågan om jag ville följa med Hans´arbetsgivare Adriana von Knaull dit ut en fredag förmiddag. Jag var länge tveksam men bestämde mig i sista minuten, vem får en chans att se ett Argentinsk fängels inifrån? Vakterna tog i hand och pussade på kind när vi anlände, lås rasslade, vi passerade ett stort antal låsta grindar och bakom järnstaket såg jag killarna som nyfket granskade oss. Adriana ropade - Hola chicos! och de viftade glatt tillbaka. Maria de la Carceles, fängelsets eller fångarnas Maria, så heter organisationen. Vi träffade en grupp ganska unga pojkar klädda i kritvita t-shirts, snygga jeans, vita gympaskor, alla välklippta och välrakade. De hälsade mig alla med en puss på kinden. Miljön var minst sagt sliten. Jag satt på en gammal kontorsstol utan ryggstöd och bara iakttog och fösökte följa med i samtalet. Allt emellanåt översatte Adriana till engelska. Hon hade med sig kaffebröd i två stora påsar. En av killarna försvann och återkom med en stor kniv att skära brödet med! En annan kokade vatten i en skrubb för att göra Mate, ett slags te som dricks ur sugrör och sänds runt till alla som får dricka ur samma mugg. Jag höll mig till min vattenflaska, kanske oartigt? Under tiden diskuterades deras arbete med att laga datorer som Adriana skänkt samt en ombyggnad inne i fängelset, där de själva skulle bygga och måla. Fängelsechefen skulle bara godkänna förslaget. Innan vi skulle gå, plockade Adriana fram en kamera som hon smugglat med och bad alla att ställa sig bakom mig för ett foto. Hon lovade sedan att skicka bilden via sin dator. Jag har inte sett den ännu. Men vi sa Ciao, pussade alla på kinden igen och återvände till vakterna, grindarna och låsen.
Fängelsechefen bad oss sitta ner medan han ringde några samtal, han tittade på ritningen som en av killarna gjort och Adriana fick igenom sitt förslag.
Utanför väntade sedan Maria, en kvinna som hjälper Adriana och som ockå körde oss i sin bil.
Ännu en oförglömlig dag var till ända. Så många upplevelser! Det var inte svårt att somna på kvällen, jag var helt utmattad.
Två veckor gick fort. Det var dags för hemresa. Efter mer än 24 timmar landade jag på Arlanda i snö och minus 7 grader. Es differente, kan det heta så? Jag måste fortsätta mina spansklektioner. Ett härligt språk och ett fantastiskt land. Res dit!
Christina

Hej, här kommer några rader på tredje dagen i Buenos Aires. Huvudet är fullt av nya intryck och det känns i fötter och ben att man sett något.

Resan hit var inte rolig med fem timmars väntan på flygplatsen Baraja i Madrid och därefter 11 timmars resa med middag kl 02.15 på natten! Några timmar före avresan till BA träffade jag två unga familjer som var på hemväg från ett besök i Israel. De talade lite engelska men en av pojkarna i 12-årsåldern var duktig och översatte. Jag fick genast rådet att ta av mina guldringar och min halskedja "för annars kunde jag bli rånad, ja till och med skjuten", det var inte ovanligt. Dessutom skulle jag inte gå ut ensam. Jag frågade då om dessa mödrar gick ut ensamma och det gjorde de ju. Lite skraj blev jag ändå och plockade av mig juvelerna. När Hans fick höra detta sa han att det bara var trams. Men .... igår vid ett besök på ambassaden fick jag samma råd. Inget guld och handväskan vänd in mot husen, inte gatan, fullt av väskryckare på moped/motorcykel.

Buenos Aires har 3-4 miljoner invånare men i hela staten BA (den kallas stat) bor ca 14 miljoner människor.Hans lägenhet är inte stor, snarare åt det motsatta hållet men har kök med kyl och micro och spis, badrum samt ett rum med sängar och matbord/arbetsbord, det är här jag sitter nu och skriver på hans lilla laptop.






 I morse lyssnade vi på P1, ljudet är helt fantastiskt! Lägenheten ligger på 8:e väningen, det finns två hissar och en portvakt som på morgonen tvättar golvet i entrén samt utanför på trottoaren. Sen sitter han hela dagen vid ett litet bord och säger Buenas Dias Det sopas och fejas och är så välstädat utanför varje hus. Det här ligger i ett lite "finare" område, påstår Hans och på gatan är mycket trafik med både bilar och bussar. Massor av affärer både på denna gata och en av de större två kvarter bort.Avenida Santa Fe. Den är så lång, så man orkar inte gå från ena änden till slutet. (Här är utsikten från vårt fönster).

Därför tog vi bussen igår ner till en stor park. Hans visade mig Falklandsmonumentet med två soldater som paraderade framför en vägg med namn på alla stupade soldater i detta krig som utspelade sig på 1980-talet mot Storbritannien och järnladyn Thatcher. Argentina förlorade men en låga brinner vid monumentet och ska brinna tills den dag man vinner tillbaka öarna.

Där vid monumentet blev jag lämnad eftersom Hans skulle till jobbet- Jag hade en karta med mig och började promenera i värmen, jag försökte hålla mig på den skuggiga sidan. Jag gick San Martin som var en smal gata med många butiker, restauranger, hotell och kontor. Folk är klädda som hemma i Sverige, på den här gatan såg jag en hel del kostymklädda män (som runt Stureplan). Jag visste att det var långt att gå och efter att ha frågat ett antal personer efter presidentpalatset så kom jag äntligen fram till Plaza de Mayo, ett stort torg med vackra byggnader runt om. När jag såg ett gammalt par göra korstecknet utanför en byggnad, förstod jag att det var en katedral och gick in för att vila fötterna och för att få lite svalka. Men det var varmt även där. Jag hörde senare att detta var katedralen med stort K i BA. Utanför kunde man köpa färskpressad apelsinjuice för 8 svenska kronor.



Det gick åt många gröna apelsiner och var mycket gott. Just som jag skulle gå över gatan mötte jag ett helt gäng danskar med en guide i spetsen. Vi pratade lite och sen gick jag för att fotografera presidentpalatset, ett rosa vackert hus. Presidenten här är Christina Fernandez de Kirschner. Det sägs att allt är korrupt .


 


Det finns ett monument på Plaza de Mayo och vid detta samlas varje torsdag klockan fyra
Mödrarna, de kvinnor som protesterar mot att deras söner har försvunnit under militärjuntan.





Klockan var nu bara runt 12 men redan hade några samlats med sina plakat, så jag gick dit och tog en bild, för jag visste att jag inte skulle kunna vara där senare. Lite hungrig och törstig var jag allt och hittade ett trevligt litet ställe Gran Victoria, för att äta en sallad. Jag frågade om salladen även innehöll tomater, salladsblad och gurka och servitrisen sa ja och dessutom frågade hon om jag tyckte om tomater. Sen kom maten: strimlad skinka, ett ägg, kyckling samt tomatskivor. Det var jättegott även utan sallad och gurka och när jag fått notan så hade de tagit betalt 8 Skr för tomaten!!!! Sen drack jag en liten kopp kaffe och till den serverades chokladpulver, kardemumma, vispgrädde och två små läckra kakor.

Mätt och belåten skulle jag nu börja min vandring på den stora affärsgatan Avenida de Mayo där jag slank in på ett apotek och köpte våtservietter och en hårklämma för att sätta upp håret som klibbade i nacken. Jag letade efter en affär med skinnkläder men hittade inte en enda, däremot fanns det hur många dam/herrklädesaffärer som helst. Priserna verkar ganska låga, även snygga skor kostar runt 600 kronor.

Nu var jag på väg för att träffa Hans på svenska ambassaden kl 15.00. Jag var ju för tidig som vanligt.Utanför huset Tacuari 147 vajade den svenska flaggan och i entrén möttes man av bilder från Stockholm och Drottningholms slott. Där satt också en vaktmästare som inte talade engelska, än mindre svenska. Ingen svarade när han ringde upp till ambassadens personal. Han sa att de var på lunch, klockan var 14.30. Det fanns tyvärr inte en stol att vila sig på, så jag gick ut på gatan och hittade en nerklottrad stenbänk där jag inväntade Hans, tänkte att han kanske kom med en av alla de bussar som trafikerade gatan. Det gjorde han. På utsatt tid var inte personalen på plats, Hans och jag satte oss i trappan och väntade och så småningom dök de upp, en ung kvinnlig assistent, en ursnygg andre ambassadsekreterare Alexander, helt otroligt lik Carl-Philip och sedan ytterligare en ambassadtjänsteman. De bjöd på kaffe i ett luftkonditionerat rum, svenska möbler och textilier förstås, utanför en liten terrass med gröna växter och snygga trädgårdsmöbler. Herrarna var oklanderligt klädda i kostym, skjorta och slips, den unga damen såg sval ut i en tunn kofta och ångbyxor. Själv kände jag mig hur ofräsch som helst med klibbigt hår, svettig i ansiktet och i skrynkliga linnekläder. Hans hade sandaler utan strumpor, t-shirt och khakibyxor! Men de lyssnade artigt och intresserat,då han berättade om verksamheten med rehabiliteringen av argentiska fångar och kom också med förslag om hur man skulle kunna få pengar till projektet. I detta land kan fångarna få hjälp med utbildning i fängelserna mot kravet på att de i nästa val röstar på sittande president. Detta är sant och det är full pressfrihet i landet, så tidningarna skriver om det som ändå fortgår. Helt otroligt!

Efter en timme var audiensen över och vi tog Metron hem. Då hade jag fått skoskav och ont i både fötter och ben. Det var långt att gå från hållplatsen och när vi äntligen nådde bostaden kastade vi oss på varsin säng och pustade. Av med skor och strumpor för en fotkoll, det såg inte kul ut. Det såg ut att hänga några "påsar" runt de fd fotknölarna. Efter dusch, hårtvättning och plåster på hälarna gick vi tvärs över avenida Santa Fe och beställde manikyr och pedikyr åt mig idag klockan 12. Det ska bli skönt.

Klockan13 hade Ester anlänt och var den kvinna som fixade allt. Hon kunde inte engelska men vi försökte både på spanska och senare franska för att tala om svullnader, sprickor i tånaglarna m.m. tråkiga saker som händer oss gamlingar. Så här ser salongen ut, 36 anställda, både frisörer, massörer, hudterapeuter, manikurister och pedikurister.

Men mat skulle vi ju ha. Jag hade bespetsat mig på en härlig biff och sa till Hans att vi lagar varsin hemma med en fräsch sallad till. Så vi gick till Carrefour, en stor matvarubutik. Grönsakerna såg jätteledsna ut, apelsinerna var tyvärr torra sura och inte fanns det någon biff. Vi frågade (Hans är jätteduktig på spanska) och de visade några jättestora köttstycken.Men inte var det filé eller vår utskurna biff. Jag undrade om det inte fanns någon köttaffär men ingen visste. Konstigt. En liten butik med korv och skinka finns på vår lilla gata men ingen biff. I detta som jag trodde köttets land. Vi köpte några Chippolatas (såg ut som sådana i Frankrike) och när vi väl var hemma igen orkade vi inte laga någon mat utan nöjde oss med kex, ost och vin (det senare för mig).

Det ser mulet ut idag och varmt är det förstås. Just som jag satt här och skrev, pep det till i datorn och där var Malin på Skype. Så kul att se henne. Hon var hemma, hade fått vända bilen vid Stocksund eftersom det var snökaos. Då är det bra att ha datorer så att man kan jobba hemifrån.

Hälsningar till alla läsare

Christina