familjebloggen -

Vilken härlig morgon, solen ligger precis under horisonten. Inte ett moln. Allt strålar emot mej här på södra algarvekusten i Portugal. Det har gått en timme sedan jag steg på bussen i Lagos.

Solen var på gång. Inte en enda medpassagerare. Destinationsskylten visar Sevilha - expresso.

Här syns författarlyan och det finns också plats att skriva ner det som kan bli blogginlägg

Öppna landskap efter vägen

Vi passerar den ena lilla kustorten efter den andra utan att någon ytterligare resenär vill kliva på. Tomt och innehållslöst som i en påse, skaldade Hasse Alfredson för länge sedan. Det är nog för tidigt, därtill är portugiserna en timme efter oss övriga européer.

Vi når Albufeira och äntligen får jag kompisar, några morronpigga turister och ortsbor entrar med sitt pick och pack. Ingen vill dock dra sej bakåt till mina regioner, har ju aldrig varit nån magnet precis.

Faro nästa, centralorten i dessa trakter. I mina resplaner fanns övernattning här som ett alternativ. Ursäkta Faro, jag hoppar dej till förmån för den svenska mellofinalen i morgonkväll. Förresten kanske min son med stort gäng drar förbi här om några månader, det får räcka!

Snart är spanska gränsen på gång, då är tur att Schengen finns, allt går så smidigt. Inte undra på att ukrainarna vill vara med å smaka på kakan. Synd att vi sumpar Krim nu när vi tar dom i famn ukrainare , ryssar, tartarer och alla andra som kommer med av bara farten. Europa är bara i sin linda men Angela och Wladimir skall nog få till det, båda är ju från öst. När jag var liten hette dom Adolf och Josef. Nu är vi där igen. Jag litar denna gång på att kvinnas list överträffar mannens förstånd, speciellt när feminismen är på tapeten var och varannan dag. I morgon kvinnodag.

Fotografen gillar att plåta blommor, inte sköta om

Det är dags för den medhavda, ganska torr vid det här laget. Väl inmundigad stannar bussen. Tjugofem minuters rast, vila vid en vägkrog av det läckra slaget. Nåväl, jag sparade dock en slant på den missen. Här finns massor av broschyrer att ta med till sonen. Jag tar en av varje, då blir han säkert glad.

Huelva är en stor hamnstad

Det dignar av frukter överallt i dessa trakter

Undrar om man får plocka

Har jag månne hamnat i Pisa, jag tycker tornet lutar

Måste nu studera Sevilla-kartan i detalj. Busstationen vid Plaza de Armas ligger i södra delen, stationen Santa Justa för höghastighetstågen i den norra. Bagaget skall dras genom hela den gamla staden, den som verkar vara en labyrint med sitt moriska förflutna. Jag memorerar varje steg. Höger här, vänster där, förbi katedralen, bort mot plazan, längs med avenidan, snedda hit, snedda dit, passera akvedukten, under bron. Huvudet fullkomligt surrar av intryck ur gatubilden. Man har väl orienterat sej förr, i städer som Tanger, Marrakech, Fez med sina medinor. Och alltid hamnat fel. Nu måste det funka så jag inte missar tåget, tiden är begränsad. Inga felsteg gäller alltså när jag möter irrgångarna. En riktig utmaning eftersom en taxi enkelt skulle klara avet.

Nu skulle en öl sitt bra i värmen, jag har inte glömt hur det smakar efter tretton år!

Äntligen en skylt som visar att jag är på rätt väg

Mitt pick och pack i fint sällskap

Mc Donalds sitter bra. Allt fel. Rött kött, vitt bröd, dricka med socker. Jag struntar i dieten nu!

Flotta tåg har Spanien råd med i alla fall

Datorn fram, jag kan renskriva texterna direkt i skrivprogrammet

Vi nådde som högst 301 km/tim i nedförsbacken från spanska högplatån men då klickade kameran

I Barcelona byter jag till franska TGV som är dubbeldäckat

Avstigning i Figueres Vilafant, tåget susar vidare genom Perthustunneln under Pyrenéerna, sedan vidare mot Paris

Diagonalen över iberiska halvön är fullbordad, från sydvästra hörnet vid Algarve till nordöstra i Katalonien. Det tog cirka 14 timmar.

Nedtecknat i svindlande fart på tåg 3941 någonstans i Spanien i mars 2014

Hans Hammarström

Snabbtåget tar bara ett par timmar tvärsöver Andalusien från Malaga till Sevilla.

Hittade ett bra hostel i hjärtat av den gamla staden

I mina kvarter i Sevilla gör sej den moriska tiden starkt påmind, stundtals kan man känna sej placerad i Tanger med sina labyrintliknande gator och gränder

*

Det är onsdagmorgon, det börjar dagas, jag sitter på en buss i södra Anadalusien. Sevillas siluett försvinner i horisonten. Det blir nog en fin dag. Kosan är ställd mot Lagos vid Portugals södra atlantkust, Algarvekusten. Efter vägen passeras Huelva på den spanska sidan och Faro på den portugisiska.

Jag måste ta fram skrivblocket för att skingra tankarna. Bakom mej sitter en tantalanta som snackar oavbrutet på en gäll, monoton grötvälska som känns helt omöjlig att härleda. Hur kan man ha så mycket att förmedla i en enda lång harrang. Är det månne hennes syn på krisen i Ukraina och på Krim hon vill förmedla sin väninna. Kompisens öron måste vara möra vid det här laget och hon utstöter några jakande ljud lite då och då när hon får chans i en andpaus.

En sån här ensidig dialog kan göra mej vansinnig, jag vill sprängas i bitar. Varför skulle jag hamna just här? Det finns inga andra lediga platser. Det hade varit mer avslappnande om damerna i stället fått kedjeröka och i stället kunna hålla snattran.

Jag vänder mej diskret om och möter deras blickar. Men så söta! Båda runt de trettio. Är det en förmildrande omständighet kan man undra så här i feminismens tidevarv. Vilka hallon skulle min pappa ha uttryckt saken.

Jag tar fram ett sudoku och försöker koppla bort tjejerna.

*

Lagos är riktig pärla, den lilla staden kan närmast liknas vid Collioure eller Cadaques i mina trakter. En del kallar orter av den här kalibern för en turistfälla, men rasande vackert är det om man har tur med vädret. Kolla bilderna.

Så här fint bor jag i Lagos, det är mitt franska fönster över porten

Mitt i smeten med krogar och shopar alldeles utanför

Fräscht och välutrustat kök

Rejäla slafar med sängkläder från Ikea

Strandpromenaden ut mot havet

Inte mycket turister så härs års

Är det månne bygdens söner

Kossa i Portugals färger

Stad i spegel

Klippiga kusten

Så fint arkitekten fått till det moderna mot den antika stadsmuren

Årets första simtur, jag syns inte så tydligt som tur är

Fotografen tackar för sej och drar kosan norrut. Mot Katalonien!

Lagos, Portugal i mars 2014

Hans Hammarström

Det är eftermiddag och ganska molnigt nere på spanska solkusten, längst i söder. Inte särskilt varmt heller. Jag är framme hos Jan och Siv (bror och svägerska) i Torreblanca, en liten ort som ligger strax söder om Malaga i Andalucien. Sista sträckan med pendeltåget som följer kusten ner till Fuengirola. Dessförinnan har jag avverkat praktiskt taget hela den spanska kontinenten från Salvador Dalis stad Figueres i landets norra del.

Färden på dryga sju timmar har avnjutits från fönstret i ett pampigt höghastighetståg med bortåt tjugo vagnar. Högsta noterade hastighet 291 km i timmen. Mest imponerar timmarna när vi passerar spanska höglandet och Kastiljen. Vilka vidder och bitvis så ödsligt. Kan stundtals liknas vid ett kargt ökenlandskap. Höga berg och djupa dalar varierar blickfånget. Enstaka boningar här och var. Täta dimmor gör sej gällande från gång till annan och skymmer sikten. Det är en chimär att solvärmen dallrar, jag misstänker att temperaturen är snål mot oss. Men titta, där sitter ju Don Quijote på sin häst Rosita och i fonden väderkvarnarna. Just nu plöjer jag en bok, Helena Torfinns Innan floder tar oss. Den handlar om Bangladesh och Dhaka. Stora kontraster mot det landskap jag nu upplever i svindlande fart. Det är underbart att susa fram med tåg. Skönt att slippa flyga.

Av krisen i Spanien syns inte ett jota, inte på ytan i alla fall, då får man nog skrapa för att se den. Förstår ännu inte omfattningen av problem här i landet. Misstänker nog att de lyxmiljöer jag vistas i, inte är lika hårt drabbade.

*

Det har gått ett par dagar i strålande sol och om några timmar ställer jag kosan mot Sevilla och Algarvekusten i södra Portugal.