familjebloggen

Hej, här kommer några rader på tredje dagen i Buenos Aires. Huvudet är fullt av nya intryck och det känns i fötter och ben att man sett något.

Resan hit var inte rolig med fem timmars väntan på flygplatsen Baraja i Madrid och därefter 11 timmars resa med middag kl 02.15 på natten! Några timmar före avresan till BA träffade jag två unga familjer som var på hemväg från ett besök i Israel. De talade lite engelska men en av pojkarna i 12-årsåldern var duktig och översatte. Jag fick genast rådet att ta av mina guldringar och min halskedja "för annars kunde jag bli rånad, ja till och med skjuten", det var inte ovanligt. Dessutom skulle jag inte gå ut ensam. Jag frågade då om dessa mödrar gick ut ensamma och det gjorde de ju. Lite skraj blev jag ändå och plockade av mig juvelerna. När Hans fick höra detta sa han att det bara var trams. Men .... igår vid ett besök på ambassaden fick jag samma råd. Inget guld och handväskan vänd in mot husen, inte gatan, fullt av väskryckare på moped/motorcykel.

Buenos Aires har 3-4 miljoner invånare men i hela staten BA (den kallas stat) bor ca 14 miljoner människor.Hans lägenhet är inte stor, snarare åt det motsatta hållet men har kök med kyl och micro och spis, badrum samt ett rum med sängar och matbord/arbetsbord, det är här jag sitter nu och skriver på hans lilla laptop.






 I morse lyssnade vi på P1, ljudet är helt fantastiskt! Lägenheten ligger på 8:e väningen, det finns två hissar och en portvakt som på morgonen tvättar golvet i entrén samt utanför på trottoaren. Sen sitter han hela dagen vid ett litet bord och säger Buenas Dias Det sopas och fejas och är så välstädat utanför varje hus. Det här ligger i ett lite "finare" område, påstår Hans och på gatan är mycket trafik med både bilar och bussar. Massor av affärer både på denna gata och en av de större två kvarter bort.Avenida Santa Fe. Den är så lång, så man orkar inte gå från ena änden till slutet. (Här är utsikten från vårt fönster).

Därför tog vi bussen igår ner till en stor park. Hans visade mig Falklandsmonumentet med två soldater som paraderade framför en vägg med namn på alla stupade soldater i detta krig som utspelade sig på 1980-talet mot Storbritannien och järnladyn Thatcher. Argentina förlorade men en låga brinner vid monumentet och ska brinna tills den dag man vinner tillbaka öarna.

Där vid monumentet blev jag lämnad eftersom Hans skulle till jobbet- Jag hade en karta med mig och började promenera i värmen, jag försökte hålla mig på den skuggiga sidan. Jag gick San Martin som var en smal gata med många butiker, restauranger, hotell och kontor. Folk är klädda som hemma i Sverige, på den här gatan såg jag en hel del kostymklädda män (som runt Stureplan). Jag visste att det var långt att gå och efter att ha frågat ett antal personer efter presidentpalatset så kom jag äntligen fram till Plaza de Mayo, ett stort torg med vackra byggnader runt om. När jag såg ett gammalt par göra korstecknet utanför en byggnad, förstod jag att det var en katedral och gick in för att vila fötterna och för att få lite svalka. Men det var varmt även där. Jag hörde senare att detta var katedralen med stort K i BA. Utanför kunde man köpa färskpressad apelsinjuice för 8 svenska kronor.



Det gick åt många gröna apelsiner och var mycket gott. Just som jag skulle gå över gatan mötte jag ett helt gäng danskar med en guide i spetsen. Vi pratade lite och sen gick jag för att fotografera presidentpalatset, ett rosa vackert hus. Presidenten här är Christina Fernandez de Kirschner. Det sägs att allt är korrupt .


 


Det finns ett monument på Plaza de Mayo och vid detta samlas varje torsdag klockan fyra
Mödrarna, de kvinnor som protesterar mot att deras söner har försvunnit under militärjuntan.





Klockan var nu bara runt 12 men redan hade några samlats med sina plakat, så jag gick dit och tog en bild, för jag visste att jag inte skulle kunna vara där senare. Lite hungrig och törstig var jag allt och hittade ett trevligt litet ställe Gran Victoria, för att äta en sallad. Jag frågade om salladen även innehöll tomater, salladsblad och gurka och servitrisen sa ja och dessutom frågade hon om jag tyckte om tomater. Sen kom maten: strimlad skinka, ett ägg, kyckling samt tomatskivor. Det var jättegott även utan sallad och gurka och när jag fått notan så hade de tagit betalt 8 Skr för tomaten!!!! Sen drack jag en liten kopp kaffe och till den serverades chokladpulver, kardemumma, vispgrädde och två små läckra kakor.

Mätt och belåten skulle jag nu börja min vandring på den stora affärsgatan Avenida de Mayo där jag slank in på ett apotek och köpte våtservietter och en hårklämma för att sätta upp håret som klibbade i nacken. Jag letade efter en affär med skinnkläder men hittade inte en enda, däremot fanns det hur många dam/herrklädesaffärer som helst. Priserna verkar ganska låga, även snygga skor kostar runt 600 kronor.

Nu var jag på väg för att träffa Hans på svenska ambassaden kl 15.00. Jag var ju för tidig som vanligt.Utanför huset Tacuari 147 vajade den svenska flaggan och i entrén möttes man av bilder från Stockholm och Drottningholms slott. Där satt också en vaktmästare som inte talade engelska, än mindre svenska. Ingen svarade när han ringde upp till ambassadens personal. Han sa att de var på lunch, klockan var 14.30. Det fanns tyvärr inte en stol att vila sig på, så jag gick ut på gatan och hittade en nerklottrad stenbänk där jag inväntade Hans, tänkte att han kanske kom med en av alla de bussar som trafikerade gatan. Det gjorde han. På utsatt tid var inte personalen på plats, Hans och jag satte oss i trappan och väntade och så småningom dök de upp, en ung kvinnlig assistent, en ursnygg andre ambassadsekreterare Alexander, helt otroligt lik Carl-Philip och sedan ytterligare en ambassadtjänsteman. De bjöd på kaffe i ett luftkonditionerat rum, svenska möbler och textilier förstås, utanför en liten terrass med gröna växter och snygga trädgårdsmöbler. Herrarna var oklanderligt klädda i kostym, skjorta och slips, den unga damen såg sval ut i en tunn kofta och ångbyxor. Själv kände jag mig hur ofräsch som helst med klibbigt hår, svettig i ansiktet och i skrynkliga linnekläder. Hans hade sandaler utan strumpor, t-shirt och khakibyxor! Men de lyssnade artigt och intresserat,då han berättade om verksamheten med rehabiliteringen av argentiska fångar och kom också med förslag om hur man skulle kunna få pengar till projektet. I detta land kan fångarna få hjälp med utbildning i fängelserna mot kravet på att de i nästa val röstar på sittande president. Detta är sant och det är full pressfrihet i landet, så tidningarna skriver om det som ändå fortgår. Helt otroligt!

Efter en timme var audiensen över och vi tog Metron hem. Då hade jag fått skoskav och ont i både fötter och ben. Det var långt att gå från hållplatsen och när vi äntligen nådde bostaden kastade vi oss på varsin säng och pustade. Av med skor och strumpor för en fotkoll, det såg inte kul ut. Det såg ut att hänga några "påsar" runt de fd fotknölarna. Efter dusch, hårtvättning och plåster på hälarna gick vi tvärs över avenida Santa Fe och beställde manikyr och pedikyr åt mig idag klockan 12. Det ska bli skönt.

Klockan13 hade Ester anlänt och var den kvinna som fixade allt. Hon kunde inte engelska men vi försökte både på spanska och senare franska för att tala om svullnader, sprickor i tånaglarna m.m. tråkiga saker som händer oss gamlingar. Så här ser salongen ut, 36 anställda, både frisörer, massörer, hudterapeuter, manikurister och pedikurister.

Men mat skulle vi ju ha. Jag hade bespetsat mig på en härlig biff och sa till Hans att vi lagar varsin hemma med en fräsch sallad till. Så vi gick till Carrefour, en stor matvarubutik. Grönsakerna såg jätteledsna ut, apelsinerna var tyvärr torra sura och inte fanns det någon biff. Vi frågade (Hans är jätteduktig på spanska) och de visade några jättestora köttstycken.Men inte var det filé eller vår utskurna biff. Jag undrade om det inte fanns någon köttaffär men ingen visste. Konstigt. En liten butik med korv och skinka finns på vår lilla gata men ingen biff. I detta som jag trodde köttets land. Vi köpte några Chippolatas (såg ut som sådana i Frankrike) och när vi väl var hemma igen orkade vi inte laga någon mat utan nöjde oss med kex, ost och vin (det senare för mig).

Det ser mulet ut idag och varmt är det förstås. Just som jag satt här och skrev, pep det till i datorn och där var Malin på Skype. Så kul att se henne. Hon var hemma, hade fått vända bilen vid Stocksund eftersom det var snökaos. Då är det bra att ha datorer så att man kan jobba hemifrån.

Hälsningar till alla läsare

Christina