Pampas och Samborombon m.m.m.m.
Den stora dagen, den som jag väntat på och som också motsvarade alla förväntningar, inföll söndagen den 28 februari. Vi skulle få följa med Taube-sällskapet ut till Pampas. Redan 7.30 befann vi oss på Hotel Dazzel Towers där vi anslöt vid frukosten. Visst är världen liten när man snabbt upptäcker att där finns två familjer från Vallentuna, en babyrytmiklärare som jag träffat när Lovisa var baby samt ett par från Strängnäs där vi hade en gemensam bekant!
Bussresan tog ca 3 timmar över ett grönt och frodigt landskap med både buskar och träd. Tyvärr såg vi inte Rio de la Plata från vägen, man kunde ana vatten långt bort i fjärran. Men kor fanns det på nära håll. Svart boskap betade på de smaragdgröna slätterna, för att citera Taube.
Samborombon en liten by förutan gata ..... Här är krogen där han steg in och där han bjöd upp Carmencita med orden - Vamos a bailar este tango! Allt är bara dikt. Fina flickor från estanciorna dansade inte tango, bara vals eller quickstep på sina baler, fick vi höra. Carmencita hette för övrigt Cecilia och hade inget minne av något frieri från Taube. Detta berättade hennes barnbarn Martin.
Här på bilden står jag tillsammans med Monica Kreppelin, en argentiska med svensk far, som i sin ungdom red med Evert Taube bl a i den tv-dokumentär som spelades in på Pampas för ca 50 år sedan. 
Ute på estancian mötte Carmencitas barnbarn och barnbarnsbarn. De var en familj om ca 40 personer som tillbringade helger och somrar härute. Maten var på gång med grillat kött och massor av Chorizo, smakade härligt!
Borden stod dukade under träden och där serverades förrätt med bröd och vin, sallad, kött och korvar, härliga efterrätter och till sist kaffe. Göran Gynne tog fram gitarren och så sjöng vi alla 40 svenskar tillsammans med argentinarna om Fritiof och Carmencita. Vilken känsla att få vara på plats! Obeskrivligt!
Maria här på bilden, hade tillsammans med sin man Martin besökt Stockholm och Göteborg under ett par veckor för några år sedan och visade oss klipp ur olika svenska tidningar samt div Taubeböcker och målningar. Ett porträtt av Evert hängde i den stora hallen. Familjen har fått många svenska vänner under årens lopp, många Taubeälskare har varit på besök.
Jag hade bespetsat mig på en ridtur "Dit kom jag ridande en afton i april".... men tyvärr. Mannen som tog hand om hästarna hade semester och därför fick vi bara en liten uppvisning av några gauchos som föste iväg ca 200 kor. Skillnaden mellan gauchos och cowboys är att de förstnämnda bär kniv som de fixar allt med, medan cowboys har pistol, det berättade vår guide.
Unga gauchos i en bar. Här är det basker som gäller.
Den stora argentiska familjen ställde upp sig för att ta farväl av alla sjungande svenskar.
Efter en underbar och oförglömlig dag, var det dags för återresan till Buenos Aires. 
Detta är ett 200 år gammalt fikonträd som vi fann i stadsdelen Ricoleta.
Här köpte jag ett par baskrar. Ägaren var säkert 95 år, han gick omkring i butiken med en sko på ena foten och den andra i strumplästen. Det var svårt att kommunicera, han talade bara spanska men nämnde Ché Guevara! Kanske var det en gammal kompis? Eller en idol? Vad vet man, det var bara att nicka och le.
Gustavo gav oss en tvåtimmars privatlektion i tango. Vi lärde oss tre turer och det var inte lätt men roligt. Senare samma kväll gick vi till dansstället Ideal där det dansades Milonga (allmän dans) och där vi också träffade Taube-sällskapet. Bakom oss ser man alla fantastiska tangoskor som fanns att köpa. Dessutom hattar, sjalar och div tillbehör att dansa i.
Här är muren till fängelse n 32. Jag fick en förfrågan om jag ville följa med Hans´arbetsgivare Adriana von Knaull dit ut en fredag förmiddag. Jag var länge tveksam men bestämde mig i sista minuten, vem får en chans att se ett Argentinsk fängels inifrån? Vakterna tog i hand och pussade på kind när vi anlände, lås rasslade, vi passerade ett stort antal låsta grindar och bakom järnstaket såg jag killarna som nyfket granskade oss. Adriana ropade - Hola chicos! och de viftade glatt tillbaka. Maria de la Carceles, fängelsets eller fångarnas Maria, så heter organisationen. Vi träffade en grupp ganska unga pojkar klädda i kritvita t-shirts, snygga jeans, vita gympaskor, alla välklippta och välrakade. De hälsade mig alla med en puss på kinden. Miljön var minst sagt sliten. Jag satt på en gammal kontorsstol utan ryggstöd och bara iakttog och fösökte följa med i samtalet. Allt emellanåt översatte Adriana till engelska. Hon hade med sig kaffebröd i två stora påsar. En av killarna försvann och återkom med en stor kniv att skära brödet med! En annan kokade vatten i en skrubb för att göra Mate, ett slags te som dricks ur sugrör och sänds runt till alla som får dricka ur samma mugg. Jag höll mig till min vattenflaska, kanske oartigt? Under tiden diskuterades deras arbete med att laga datorer som Adriana skänkt samt en ombyggnad inne i fängelset, där de själva skulle bygga och måla. Fängelsechefen skulle bara godkänna förslaget. Innan vi skulle gå, plockade Adriana fram en kamera som hon smugglat med och bad alla att ställa sig bakom mig för ett foto. Hon lovade sedan att skicka bilden via sin dator. Jag har inte sett den ännu. Men vi sa Ciao, pussade alla på kinden igen och återvände till vakterna, grindarna och låsen.
Fängelsechefen bad oss sitta ner medan han ringde några samtal, han tittade på ritningen som en av killarna gjort och Adriana fick igenom sitt förslag.
Utanför väntade sedan Maria, en kvinna som hjälper Adriana och som ockå körde oss i sin bil.
Ännu en oförglömlig dag var till ända. Så många upplevelser! Det var inte svårt att somna på kvällen, jag var helt utmattad.
Två veckor gick fort. Det var dags för hemresa. Efter mer än 24 timmar landade jag på Arlanda i snö och minus 7 grader. Es differente, kan det heta så? Jag måste fortsätta mina spansklektioner. Ett härligt språk och ett fantastiskt land. Res dit!
Christina
