familjebloggen

9 rue Alphonse Daudet, Saint Cyprien

En hund skäller i natten. Ett grovt skall. Det ekar mellan husen i den smala gränden. En annan hund svarar med ett mer gläfsande ljud. En tredje blandar sig i. Hunden hos grannen intill släpps ut, den skäller också. Ingen försöker tysta hundarna. En bil drar förbi med mullrande motor och musiken på högsta volym. Rutorna är nervevade. Basljudet dunkar i mörkret. Mansröster skrålar från baren runt hörnet. När en efter en drar hemåt, är rösterna högljudda, man diskuterar, man stannar i gathörnen, ingen tänker på att det finns människor som vill sova. Fönstren måste stå vidöppna i sovrummen, det är 28 grader varmt ute och ännu varmare inne..

Närmaste grannarna, de med den skällande valpen, bråkar utanför. En man skriker ute på gatan och vill slåss. Araben i huset mitt emot försöker lugna antagonisterna. Den arga mannen går emot grannen med höjda armar som om han kan klippa till vilket ögonblick som helst. Det är folksamling. Grannen smiter in till sig. Vi står på första parkett och tittar ut från terrassen. Ägaren till baren kommer bärande på grannens hund. Hon bankar på dörrern och skriker något på franska. Dörren öppnas och hunden slinker in. Den arga mannen går efter och slår på dörren som om han vill att grannen ska komma ut och få stryk. Plötsligt hör vi sirener och en bil som närmar sig. Polisen! Två stora unga män i uniform kliver ur och ringer på dörrklockan. De blir inte insläppta men talar lugnt utanför huset. Grannen står i dörren, också han lugn. Den arga mannen har tystats av två kvinnor som tar honom under varsin arm och leder hem honom.

Klockan närmar sig 02,30, Det är kolsvart, man ser kyrktornet som är vackert upplyst mot den mörka himlen. Kyrkklockan slår inte på natten nu för tiden, kanske har någon klagat på att nattsömnen blir förstörd. Men annars är ljudet ljust klingande och man vet ju vad klockan är när man vaknar.

För vaknar gör man, inte av sig självt utan av störande ljud utifrån. Som från grannen på andra sidan. Han startar sin motorcykel med ett dån varje morgon klockan 7 och försäkrar sig om att tutan fungerar genom att trycka på den flera gånger. En annan granne startar sin gamla dieselbil och låter den stå och spy ut sina avgaser innan han äntligen ger sig av efter minst fem minuters tomgångskörning. Men innan dess; sopbilen försöker komma runt i gathörnet tidigt, tidigt. Det slamrar om tunnorna och locken, motorn brummar, männen ropar till varandra. Klockan är 05.30. Efter en stund hoppas man på att få somna om. En moped drar upp i gränden. Den låter som en ettrig geting, den stannar, startar, stannar och startar. Kanske är det tidningsbudet?

Bagaren har öppnat sin affär och människor kommer makligt promenerande för att köpa sina baguettes till frukost. Vår bagare är tatuerad och har hästsvans och ring i örat. Hans fru har rött färgat hår och är också tatuerad. Båda är glada och vänliga och önskar Bon journée när jag lämnar La Boulangerie. Hemma sätter jag på kaffe och förbereder frukosten. En bil tutar ihärdigt utanför fönstret. En annan bil har parkerats mitt i gatukorsningen och har stoppat upp trafiken. Bilisten utanför mitt fönster fortsätter att signalera ihärdigt. Till slut kommer ägaren, en hantverkare, ut och flyttar bilen. Han ställer sig nästan på samma plats igen och på nytt tutas det, ingen kommer fram.

Grannfrun i huset snett emot hänger ut sin tvätt på en ställning genom fönstret och sätter på radion, högt. Vinförsäljningen högre upp på gatan har öppnat och bilarna kör upp och ner i gränderna, det är svårt att hitta en parkeringsplats. Utanför frisören vågar man inte stanna. Han och frun är ilskna som bin, de ställer ut sin soptunna för att markera att här får ingen parkera, trots att det inte är privat. Polisen har varit där och förklarat att det inte  är privat. Men de rycker sedan på axlarna och går, man får klara sig bäst man vill. Dagen förflyter med allehanda ljud. Hundarna går sina egna promenader och gör sina behov lite var som helst. Katterna ligger på biltaken och blundar i solen, ibland lägger de sig under bilen. Konstigt att de inte blir överkörda. En katt kommer nästan var dag och lägger sig i fönstersmygen i vårt hus. Den bor nog i närheten. Arabens fru sitter på trappan. Hon går nästan aldrig ut men vet säkert vad som händer i byn. Mannen däremot är alltid ute på promenad i ljus kostym med händerna på ryggen. Dottern sitter också på trappan. Hon närmar sig de fyrtio men är ogift och bor hos mamma och pappa. Hennes bror verkar vara den enda som arbetar, man ser att det lyser i hans lilla vindsfönster sent på kvällen. Ett rött skynke hängs upp för fönstret på natten. Idag såg jag dottern köra bil! Mamman satt bredvid med vit slöja med paljetter om håret. De såg glada ut. De orsakade också trafikstockning då de stannade utanför sitt hus och pratade en stund med pappan. Bilarna stod på rad med puttrande avgasrör och i flera var musiken på högt. Dunk, dunk, dunk, dunk!

Jag berättar för min franska väninna Mireille om livet här i byn. Själv bor hon med sin familj i en villa i ett lugnt område med mest pensionärer. Mireille himlar med sina stora bruna ögon och slår ut med händerna:

- What can we do? säger hon med stark fransk accent. You have to know exactly which will be the best area to live in. You know, poor people, uneducated people ..... fortsätter  hon. Vi äter middag tillsammans på bykrogen. Fem barn börjar springa och skrika bland borden. Några föräldrar sitter vid bordet intill utan att försöka tysta dem.. Mireille säger till pappan. Han tycker att vi kan gå på en annan krog, den här har en trädgård, det är därför de äter här, just för att barnen ska kunna springa. Han och hustrun har ingen förståelse för att vi vill ha lugn, klockan är 22.30. På hemvägen hör vi sorlet från baren runt hörnan där vi bor. Jag stänger fönstret ordentligt till sovrummet, trots att det är mycket varmt ute.

Nästa dag ligger vi vid poolen som tillhör gymet. Där brukar det vara lugnt, folk pratar lågmält och simmar lite, läser, smörjer in sig, det luktar gott från de olika sololjorna. Badvakten sitter i sin stol, brunbränd, muskulös och omgiven av unga sköna damer i bikinis. Han hälsar artigt på oss: Bonjour madame, bonjour monsieur. Ibland kommer han bort till våra solstolar och pratar lite engelska, han är också spansktalande. Denna dag är det dock inte lugnt, barnen stojar, hoppar med skrik och plaskande i vattnet, kastar bollar i mitt huvud (av misstag) när jag simmar, de har plastormar i olika färger som de simmar med och någon snorklar också. Vattnet i bassängen rör sig ständigt av vågorna som barnen drar upp. Man får inte äta vid poolen, inte heller dricka kaffe som går att köpa i receptionen. Vi smugglar med oss frukt varje dag och äter utan att Matthieu badvakten säger något. Män får inte heller bada i långa badbyxor, de kan ju ha använts som shorts. Men en del kvinnor solar topless, det är motsägelsefullt på något sätt.
 


Runt bassängen finns stora palmer, Bougainville som är vitblommande samt de vanliga buskarna  med röda, rosa eller vita blommor. Vi tror att de heter Nerium eller Oleander. Ska ta reda på det.

Nere i omklädningsrummet som är stort med många duschar, handfat och toaletter dyker plötsligt en ung man upp. Han säger ingenting men tittar sig runt. Jag försöker tala om för honom att detta är damernas rum och att herrarnas ligger till höger. Han svarar inte men försvinner ut. Jag får en känsla av att han kanske är där för att stjäla. Därför väntar jag utanför herrarnas omklädningsrum och ser när han kommer ut. Han har ett par solglasögon i handen. Jag ser när han går in mot poolen igen och lägger sig bredvid ett ungt par. Jag var kanske för misstänksam?

På stranden är det knökfullt. Det är ca 50 cm mellan badlakanen och trångt när man ska ner till vattnet. Men vågorna är stora, vattnet klart och säkert 22 grader varmt. Det är ljuvligt att bara ligga och guppa och se upp mot himlen. Ett litet flygplan med reklam bakom sig, flyger förbi. Flera unga män skriker sig hesa för att sälja Chou-chou, dvs nötter som har socker utanpå, ibland kastar de iväg några som smakbitar, kanske får de sälja en påse.En man bär en lång svart peruk och har satt glitter om håret, han har färgglada shorts och ropar  Beigner! Beigner! Det är munkar med äppelmos, mycket goda. När barnen var små köpte vi ofta såna.

Vattquenet är ovanligt klart i år, man ser bottnen och man kan vada långt ut, nästan lika långt som piren sträcker sig. Mireille brukar simma ut till de gula bojarna, därinnanför får inga båtar köra, inte heller vattenskotrarna. Dessutom har Poste secour, dvs badvakterna sin gummibåt med snurra liggande där för att snabbt kunna köra ut och rädda någon nödställd. Mireilles rödbruna kalufs syns långt i fjärran, egentligen borde hon inte simma så långt ut alldeles ensam. Jag hoppas att killarna i tornet följer henne med kikare. Pierre och Constantin badar inte. De sitter på varsin handduk i solen och pluggar in lurarna i öronen för att lyssna på musik. Jag frågar vad det är för musik och Constantin svarar kort: Metal! Inte för jag vet vad det är men jag antar att det är någon slags hårdrock. Vad vet jag, en 66-årig kvinna från Stockholm?

En kväll spelar vi boule, eller petanque som man säger här nere i södra Frankrike. Vi har 12 klot och är 6 personer, Mireilles barnbarn Pierre och hans kompis Constantin är med oss. Ingen visar sig vara några mästare på det här spelet, det verkar nästan så att vi svenskar har större erfarenhet än dessa 19-åringar. Jean-Louis verkar tycka att det är roligt. Mireille har tydligt talat om att hon är totalt ointresserad av alla slags spel och hon visar det också genom att prata i sin mobil med yngsta sonen i Tour. När det är hennes tur att kasta kloten, gör hon det med vänster hand medan hon håller telefonen med den högra och talar fort och länge. Hennes lag förlorar och hon frågar när det är slut, hon ska bjuda på middag. Vi spelar två omgångar till och Mireille ser lidande ut, hon sitter på muren och deltar inte i våra rop och kontroller av vem som ligger närmast "lillen" .

Vi tar bilen till vår franska familj och ställer den utanför på gatan. Grinden gnisslar och fastnar halvvägs i cementen såsom den alltid har gjort, dörrklockan fungerar inte. Det har den heller inte gjort på de senaste 15 åren. Jag vet, för jag har bott i huset många somrar tidigare. Entrén sker genom garaget där tvättmaskinen står på. Vi har med oss en flaska rött vin. Mireille tackar och serverar sedan rödvin ur en redan öppnad flaska. Middagen består av tomater, gurka, rivna morötter, ett litet antal räkor, kokt potatis och en slags pizza som är en algerisk rätt. Till dessert får vi melon och ost. 19-åringarna dricker vatten till maten men smakar ca 2 cl rödvin var. De säger att hemma i Paris går de ut varje fredagkväll och dricker öl.  Vid 22-tiden reser de sig och försvinner upp på övervåningen. Vi planerar en kort promenad i den varma svarta natten. Jag frågar Jean-Louis hur många grader det är. Han rycker på axlarna och svarar att termometern har gått sönder, han letar runt i vardagsrummet var den kan sitta men hittar den inte. Hur som helst, det är säkert mer än 25 grader.

Mireille är trött, jag ser det på hennes ögon, hon vill bara gå en liten stund. Efter en kvart säger vi Au revoire och bonne nuit vid vår bil och åker tillbaka till vår gamla by. Barerna ligger tysta och stängda. Hurra! Då kan jag ha fönstret öppet under natten. En barnfamilj kommer hem, jag hör ljudet av smällande bildörrar och höga röster, även barnen talar högt. Varför?

Vi ska grilla på stranden med Bremonds. Killarna ska vara med också. Vi plockar ihop fyra stora påsar med prylar, det är grillkol, grillgaller, tändvätska, tändstickor, ved, och så korvarna och baguetterna, dricka m.m. Pierre och Constantin hjälper till att bära från bilarna ner till vattnet. Vi lägger ut liggunderlag och handdukar, Hans och Mireille badar i väntan på att det ska bli mörkt. Det är varmt i vattnet. Mörkret kommer snabbt. Det blir faktiskt alldeles svart och vi ser knappt konturerna av Pyrenéerna men de små byarna utmed kusten ligger som ett pärlband i ljusglitter. Det är mycket vackert. Kolen blir till glöd och vi grillar våra catalanska korvar kallade Chippolatas. De är mycket goda. Vi lägger dem i baguette som en hot dog och har Dijonsenap på. Till detta dricker vi apelsindricka, Bremondarna är inte mycket för vin eller öl. När vi är mätta sjunger Mireille och jag några stilla sånger, bl.a. Stilla Natt som heter Douce Nuit. Jag sjunger andra stämman och det låter riktigt bra. Sen fortsätter vi med några Piaf-sånger men vi kan inte de franska texterna annat än lösryckta fraser som La vie en rose. Sen blir det My bonnie och It´s a long way to Tipperary. När vi har suttit länge är det svårt för våra gamla kroppar att ta sig upp i stående ställning. Jean-Louis hjälper mig. När vi sätter oss igen säger Mireille att alla får sitta utom Jean-Louis, annars kommer ingen upp! Vi skrattar. De unga pojkarna har gått en promenad i mörkret. Hans har satt ut ficklampor som ser ut som riktiga lampor samt stearinljus i små pottor, så att de ska hitta tillbaka. Men Jean-Louis får ringa efter dem. Tur att det finns mobiler! Vi  samlar ihop våra saker och vandrar tillbaka mot bilarna. Vi lyser med ficklamporna framför oss. När vi kommer till parkeringen möter vi flera familjer med småbarn i vagn som är på väg till strandrestaurangen. Klockan är ca 22.15. De har sena vanor fransmännen. Men inte Bremondarna. De är alltid trötta, inte minst klockan 22.

Vi är bjudna på barbeque hos Michele, vår franska lärare som var på besök i Sverige i juli. Hon passade även på att gå på tur i Norge under några dagar. Det var Marit, en konstnärinna från Elne, som föreslog henne detta. Marit är också bjuden på middag. Vi får en drink i trädgården medan Micheles far grillar kyckling. Hans sambo sedan många år, Therese, springer ut och in i köket för att servera oss allehanda godsaker. Luca som snart fyller 11 år kiommer släntrande, säger Salut! och ger sig på skålen med chips. På ett ögonblick är den tömd. Sen går han efter att ha druckit två stora glas läsk. Han är klart överviktig. Så småningom serveras middag på husets baksida där det är en aning svalt. Annars när klockan är 20 är det 34 grader ute och nästan lika varmt inne. Det dallrar av hetta i luften. Vi dricker rött vin och får en armenisk förrätt bestående av mosade oliver, persilja, bulgur, citron och tomater, till detta ett mörkt bröd. Vi pratar en blandning av svenska, norska, engelska och franska. Det är lite jobbigt att hänga med när Michels pappa talar franska, långsamt visserligen men med en kraftig brytning. Han är född i Armenien och kom till Frankrike i 15-årsåldern. Nu bor han tillsammans med Therese, de ska gifta sig i september, han är 73, hon 62. De har känt varandra i mer än 40 år. Michele är inte så glad åt beslutet men har lovat att komma till bröllopet med efterföljande middag. Vi pratar, vi jämför erfarenheter, vi talar om nostalgi och om vår barndom. Marit talar franska, otroligt långsamt, hon letar efter varje ord, det känns som om det tar 10 minuter att få fram en mening. Det är ambitiöst av henne. Själv berättar jag på engelska och Michele översätter till franska. Det går snabbt och lätt. Vi äter grillade kycklingbröst med små riskulor och varma grönsaker. Det är jättegott. Till efterrätt får vi äppelkaka med citron och glass. Vi avböjer kaffe eftersom klockan redan hunnit bli 21.30. Det kan bli svårt att sova. Michele försäkrar mig att hennes pappa aldrig går till sängs före 01.00 och att ingen är trött så här dags. Vi känner ändå när klockan är 23.30 att det är dags för hemfärd. Vi tackar, alla kindpussar tre gånger på varje person, vi säger Merci beaucoup, au revoir, bonne nuit, vi vinkar, skrattar och sätter oss i bilen. Det är bara fem minuters körning hem. Det är tyst på gatan. Endast en hund ger ifrån sig några skall. Jag drar lakanet över mig, läser ett kapitel ur min spännande bok Tillsammans är man aldrig ensam och somnar sedan lätt, trots att fönstret är öppet.

Igår var det lördag och Anders Brickarp fyllde 60 år. Vi hade blivit inbjudna till en lunch, först i Canet men sedan ändrat till S:t Marie plage. Ingen visste namnet på krogen! Jag bestämde med Borit att vi skulle ses efter den stora rondellen som vi båda kände till och stanna till på höger sida för att sedan åka tillsammans. Vi kom precis i tid men ingen Borit och Bertil. Jag ringde på mobilen. Ja Borit stod vid ett köpcentrum och skulle vänta i sin gröna bil. Vi vände och körde ner mot centrum. Ingen grön bil i sikte. Men det stod en silverfärgad Toyota vid vägkanten. Kunde det vara familjen Drougge? Ja, visst var det dom! Vi påpekade att bilen inte var grön och Borit svarade att: Javisst ja, det är ju bilen i Sverige! Vi kom till strandkrogen där Ulla och Anders väntade med champagne. Men alla väntade på Maggan. Borit ringde, bara telefonsvararen påslagen. Så småningom fick de kontakt. Maggan hade letat på varenda krog utmed Canet och S:t Marie utan att hitta oss. Men då hon anlände ca 40 minuter försenad, drack vi vår goda champagne och sjöng Ja må han leva med efterföljande hurrarop. Vi överlämnade våra presenter och satte oss till bords. Det var en jättegod lunch, trerätters med vin för några, inte för bilförarna. Solen strålade och vattnet såg inbjudande ut, så de flesta av oss tog ett dopp. Sedan föreslog vi en drink hos oss på Alphonse Daudet. Visst, Hans skulle köra före och Borit efter, hon hade lite dålig koll på vägen till S:t Cyprien. Vi körde. Redan i första rondellen försvann de åt motsatt håll och även Anders och Ulla följde efter. Vi åkte långsamt och utmed vägrenen för att kolla om de dök upp. Icke. Mobilen ringde och en mycket irriterad Borit undrade  varför vi körde så fort. Jag sa att det ju stod på skyltarna åt vilket håll de skulle men hon hade inte tid att både läsa skyltar och hålla koll på oss. OK, vi stannar och väntar, hon måste ju vända. Hon ringde igen och såg oss inte, var hon kanske på helt fel väg? Hans började långsamt köra. Då dök de plötsligt upp och körde om oss! Vi hängde på och vid ett rödljus kastade jag mig ur bilen och hoppade in i deras baksäte för att lotsa dem rätt. Just som vi svängde in på George Duhamel dök Anders´gula bil upp som gubben ur lådan och så var vi alla församlade igen. Vilken lycka!

Söndag. Jag gick till kyrkan för att se om den var öppen redan klockan 10. Porten stod på glänt. En dam arrangerade blommor framme vid altaret. Jag frågade vilket av helgonen som var S:t Cyprien och hon pekade på en skulptur i trä i mitten av två andra framme i koret. Jag tog upp min mobil och fotograferade. Få se vad jag ska göra med honom. Kanske be en guldsmed att göra en liten figur som jag kan hänga på armbandet?

Vi åkte till stranden. Havet kändes så fräscht, inget skräp flöt in med vågorna i pålandsvinden. Det kändes ljuvligt svalt, 22 grader bara! På eftermiddagen gjorde vi oss iordning för att åka till Rhodes. Vi var bjudna på middag hos Drougges. Bilen parkerades på torget och sedan vidtog promenaden uppför. Några raggiga katter låg och solade i en gränd. Hans pekade och sa att det var här Iris och Louis bodde, konstnärsparet från Skåne. Nu bor Iris där igen och Louis finns inte mer. Vi gick från början med raska kliv och allteftersom trapporna blev brantare blev också stegen allt långsammare. Jag måste stanna och vila flera gånger. Luften stod alldeles stilla trots att vi var i en bergsby. Äntligen uppe på rätt gata, eller snarare gränd. Där stod Fran, en engelsk kvinna som bor i byn och som har öppnat en book-shop. Vi har träffat henne förut. Hon pekar på molnen över bergen och säger att det nog blir åska. Så dyker Borit upp med uppmuntrande tillrop. - Välkomna, välkomna, nu ska ni få något kallt och gott att dricka! Men först ska de visa sitt nybyggda vardagsrum. Terrassen har blivit mindre med ett vardagsrum innanför. Det är ljust och vackert med många fönster mot de fantastiska Pyrenéerna som tornar upp sig bakom husen på sluttningen.




Efter att vi har beundrat nybygget går vi ut i trädgården som är stensatt med ett stort matbord under två plataner. Träden har Bertil klippt som  parasoll och vi sätter oss därunder. Jag tycker att det är vackert, Borit tycker att de stora löven förstör hennes frisyr, grenarna är ännu ganska låga och hon måste böja sig undan när hon ska sätta sig. Vi får lax med pepparrot och till det vitt vin. Hans och Bertil dricker alkoholfritt. Till varmrätt ska vi äta grillat kött som vi fixar själva på en raclette . Vi har aldrig sett en sådan förut. Det är jättegott och vi placerar också ostskivor i små skålar som värms under teflonytan för att sedan läggas över potatisen. Då kommer regnet. Det är stora droppar. Vi tror att vi klarar oss under skyddet av platanerna men vi måste ge upp och plocka ihop allt och sätta oss på terrassen som är under tak. Det börjar blixtra och åska men vi sitter väl skyddade. Efter måltiden kommer Anders och Ulla. De bor också i byn. Vi dricker kaffe och Borit sätter på en CD med Frank Sinatra. Hon vill dansa. Visst är det lockande med alla dessa gamla låtar från vår ungdom och vi tar en kort svängom på det vita stengolvet. Det har slutat regna, vi tittar på klockan. Det är kanske tid att åka hem. Det är kolsvart ute och vi har ca 45 minuter att köra. Det är inte mycket trafik och vi når vår by när klockan är 23.30. Här verkar det inte ha regnat, det är fortfarande varmt.

Sista dagen innan hemresan. Vi går på gymet. Flera har börjat säga Bon jour när de ser mig, Hans går runt och tar  i hand, det är så man gör här. Även gymtränaren som är en ung söt blond flicka kommer fram och frågar - Ca va? Och jag svarar som alltid - Oui, ca va. Sen jobbar vi under en timme.
 

Jag har stämt möte med Michele 10.30. Hans säger att hon säkert är försenad. Klockan 11 ringer jag hennes mobil. Hon är lite försenad men ska dyka upp om 10 minuter. Det tar nog 20 och sen simmar vi i poolen. Där är det lugnt, inga stojande barn. -Vill ni inte ha kaffe? undrar jag och hämtar tre kaffemuggar från receptionen. Jag köpt med mig några goda croissanter med mandel i. Mums. Michele uppskattar dem. Sen pratar vi, hela tiden engelska. Hon är ju så duktig med kusiner och en onkel i London och dessutom är hon engelsklärare. Vi har roligt. Hans erbjuder sig att visa att han kan göra en framåtkullerbytta från bassängkanten.




Michele skrattar så hon gråter. Jag också. Jag till och med vågar mig på att dyka, det har jag inte gjort på flera år. Men nu, ett jätteplask och jag simmar under vattnet. Det är bara Hans och jag i poolen. Vi packar ihop vid 15-tiden och åker hem för att äta en sen lunch. Jag bestämmer att jag måste ta ett sista dopp i Medelhavet och vi åker ner igen. Det är ganska mycket folk på stranden och vattnet känns ljuvligt som alltid. Min svarta baddräkt har gjort sitt efter flera år i klorerat vatten. Den ser ut som ett såll och får inte följa med hem till Sverige. Jag stoppar den i en papperskorg på väg till bilen. Kvällen är lugn, jag skriver i datorn, Malin ringer, SVT-Europa står på, det är Strindbergs  Dödsdansen i flera timmar. Säkert bra med så många stora skådisar men vi orkar inte koncentrera oss. Jag provpackar och väger väskan, bara 16.5 kilo. Det kommer att gå vägen! Det är med blandade känslor jag tänker på hemresan. En underbar semester är slut och jag har bara latat mig och läst fyra böcker, ätit goda måltider och träffat härliga människor. Nu väntar hösten i Näsbypark.

Christina Hammarström

S:t Cyprien den 1 september 2008