Medaljens baksida 1
På en resa som denna skriver man gärna om det positiva, det roliga och de kanske udda inslagen, gillar dessutom notera mina egna tankar, nuddar ibland vid politiskt tänkande. Det finns också mycket som är negativt, det tänker jag beröra. Kanske kommer en baksida två, det finns i alla fall underlag.
Badrum med toa intar en särskild plats i en resandes vardag. Var man än kommer till ett nytt ställe varierar funktionerna på knappar och kranar. Man måste alltså lära om hela tiden. Bara att tända och släcka lyset kan vålla oöverstigliga hinder. För att inte tala om TV och telefon! Inget som där hemma.
Duschkranar tillhör de värsta, antingen får man iskallt eller brännhett, aldrig lagom skönt. Plötsligt sprutar det ur ett hål man inte förväntat sej. Värst är duschen med tre kranar, då är det helt omöjligt att få rätt temperatur ur rätt hål eller stril. Ofta är duschutrymmet konstruerat så ogenomtänkt att det sprutar ut vatten på golvet utanför kabinen, ofta hamnar det runt toastolen. Man undrar ibland om inte siktet är inställt just på toapappershållaren.
När man efter duschen satt på sej rena, sköna och torra strumpor är det lätt att glömma bort sprutet och strax står man där med dyblöta strumpor. Attans! Sällan finns en hylla där man kan lägga tvål och krämer. Dessa får man ha på golvet, så när vi som känner oss otympliga på ett trångt utrymme skall böja oss ner, stöter man emot en kran, förargligt om man lyckats få fram lagom vattentemperatur och plötsligt och brysk får den ändrad. Man väljer då helst iskallt framför att bränna sej. Så det gäller att stöta till rätt kran med rätt kroppsdel. Varför rensar man aldrig avloppen, hur ofta får man inte stå i sitt eget duschvatten som rinner ut så långsamt.
I sydamerikanska länder spolar man inte ner toapappret efter sej, anledning, lätt att riskera stopp. Pappret läggs efter användning istället i en vanlig papperskorg. Ingen höjdare att varje gång se den pappersbit man just har använt innan. Ett tips! Det bästa är att efter varje tork vika ihop det hela till ett liten snyggt paket. Något för den som är mer diskret.
Ett ofta lite pinsamt problem är toans vattennivå, som regel väldigt hög, så utrymmet mellan kroppens ädlare delar och ytan känns alldeles för nära, bara någon decimeter. Det är lätt att bli blöt. Då infinner sej genast problem att göra små snygga paket, beroende på den position man för tillfället intagit för att undvika vattenkontakt med handen, En jobbig ställning, både böjd och ansträngande gränslande på samma gång.
På resande fot i främmande land krånglar gärna magen. Alla vet, antingen stenhårt eller raka motsatsen, värst är den senare satsen. Då är dessa to´or inget man längtar efter, för att inte tala om att befinna sej på långfärdsbuss som ständigt rör sej och kränger våldsamt. Då kan man helt glömma dom små snygga diskreta paketen. På nattåget mellan Villazon och Oruro i södra Bolivia var det ett hål rakt ut i det fria, så som vi hade det på femtiotalet. Det blev ett konstigt baksug i den bistra natten och jag med min rakamotsats av magproblem. Det blev ett besök man helst vill glömma, inga detaljer.
Så åter till hotellet. Tänk bara att få ha en egen liten hylla att ställa upp sina prylar på. I stället får dessa ställas på golvet eller på en sluttande överdel till toans vattenbehållare. Därifrån hamnar prylarna förr eller senare på golvet i alla fall, dom glider ju av. Golvet som ständigt är dyblött från duschen. Hur snyggt och modernt hotellet eller bussen än ser ut kan man aldrig vara säker på denna inrättnings status. Alltid är något trasigt, knappar som hänger på trekvarten, kranar som läcker eller småsprutar, ingen notering om från vilken kran hämtas varmt resp. kallt vatten. Stundtals finns bara kallt då slipper man det problemet. Toapapper av mycket dålig kvalité, fingret går lätt igenom. Det finns ju regnskogar i dessa trakter, får man inte papper av hög kvalité därifrån? Tacka vet jag det svenska pappret. På flera ställen jag besökt finns ingen överdel till vattenbehållaren, inget att spola med. Man skall själv förstå sej på systemet där inne med hävstångseffekter, sugklockor och kranar för att kunna spola effektivt. Jag gillar inte tillkalla hotellpersonal om toan är fylld, dessutom om man fuskat och avstått från dom snygga paketen och slängt torkpappret direkt i toan. Det har hänt att jag tvingats undanröja min försyndelse innan ägarinnan tillkallats.
Jag har en stilla undran, de arkitekter som konstruerat dessa inrättningar, reser dom aldrig? Kanske bor dom bara på femstjärniga hotell.
Dom verkar i varje fall inte känna till den resandes vardag för oss som nöjer sej med två och tre stjärnor. Företeelser som dessa kan framkalla skrattsalvor när man berättar efteråt, man skrattar så lagom när de just pågår. Där jag bor nu med toa utanför rummet finns ingen värme alls.
Som tur är finns inga bilder eller videosnuttar till denna vardagsbeskrivning.
Iquique, Chile i september 2009
Hans Hammarström
Machu Picchu
Som regel sätter jag en ära i att fixa allt själv när jag är ute på resa. Fixa hotell, helst via nätet, ordna med buss- och tågresor, i städer och tätorter uttnyttja kollektivtrafiken, sällan taxi. När det gäller resan till Cusco och Machu Picchu har jag gjort tvärt om och lyxat till det hela. En resebyrå i La Paz har fått fixa rubbet. Hotell, transfer, bussar, taxi, tåg och guide. Jag har bara låtit mej fösas fram. Faktiskt riktigt skönt ibland, en heldag utan planering. Det är ju halvtid för min del och jag tycker mej värd lite avkoppling. I morgon styr jag kosan söderut, ner efter stillahavskusten.
Först lite orientering. Vi befinner oss i Peru, Cusco är det gamla inkarikets huvudstad. Idag är det Lima som styr landet, den stad som spanjorerna byggde upp. Ett par mil norrut från Cusco ligger Machu Picchu som är delar av det gamla riket. Cusco ligger på 3500 meters höjd, Machu Picchu cirka tusen meter lägre
Min Machu Picchufärd startar i ottan. Frukost på hotellet redan klockan fem, sedan kommer händelserna slag i slag.
Färdkarta. Tåget utgår från Poroy numer, dit tar man sej per buss
Ombordstigning på tåget i Poroy, jag åker en lyxklass. Backpackers tar ett annat tåg.
Interiörbild. Lägg märke till fönstren i taket
Frukost serveras även på tåget
Jag hade tur som fick Lourdes till bänkkompis på både upp och nerresan. Det är sällan jag får känna mej som en tunnis. Lourdes är brasilianska, bosatt i São Paulo och jag tog för mej av hennes portugiska kunskaper. Min sista vecka avslutas ju i Brasilien, något nytt fick jag lära
Efter ytterligar en busstur och en kvarts fotvanding når man äntligen målet, Machu Picchu
Om man vill höra vad jag har att säga
Klicka här
Det blev inget bra så jag bad en man i gruppen att videofilma mej så skulle jag göra bättre ifrån mej. Det blev ändå värre. Vill man se inslaget så kommer det här. Miss att inte ha en mikrofon vid sådana här tillfällen.
Klicka här
Ett nytt volontärjobb som reporter på TV vågar jag nog inte ens fråga om
När fotografen fick höra mej tala. gissade han på svenska eller norska. Hans fru pratade svenska så han visste hur det lät. Här Mark och Pauline från Minnesota. Pauline hade bott i Stockholm under ett år och hade lärt sej så bra
Här ett bilsvep som talar för sej själv, jag vilar en stund
Jag har gått på inkaleden
Klicka här
Klippblockets form stämmer med bergets siluett om man hittar rätt vinkel, det klarade jag inte, det får duga så här
Här väntar tåget på hemfärd, tre timmar uppför, det är tusen meters nivåskillnad
Men titta, där sitter ju Fredrik!!
Visst är dom lika, Antonio från Barcelona hälsar Fredrik
Den som orkar med en tågvideo tlll
Klicka här
En sista bild från Machu Picchu, den verkliga toppen som bär namnet ligger bakom mej
Iquique, Chile i september 2009
Hans Hammarström
Copacabana i Titicacasjön
Ej att förväxla med Copacabana på Mexicos västkust, det var där alla kändisar froterade sej på 50- och 60-talen. Mitt Copacabana ligger norr om La Paz vid Titicacajön och är betydligt mindre. Den här informationen har jag saxat ur Wikipedia:
Titicacasjön är Sydamerikas största sjö, belägen på gränsen mellan Peru och Bolivia. Ytan är 8 288 kvadratkilometer. Sjöns största längd är 192 kilometer och den har en bredd av 50 kilometer på mitten. Titicacasjön ligger på en höjd av 3 812 meter över havet och är därmed världens högst belägna navigerbara sjö.
Vacker resa från La Paz, här börjar vi se sjön
Kör en bild till när jag ändå är i farten
På ett ställe måste man färja över ett litet sund. Tänk att det var svenskar med här också, ett ungt par som var ute på en jorden runt resa i tio månader
Efter 3 timmar når vi Copacabana, en riktigt liten mysig stad
Gatan leder ner mot hamnen där jag hittar en trevlig restaurang som har nyfiskad forell på menyn
Vill man höra vad jag har att förtälja medan jag väntar på fisken
Klicka här
Forellen var verkligen välsmakande, kan jag meddela efteråt
Ut från hamnen, nu ser man hela stan och den är inte stor, mitt hotell allra längst till höger uppe i backen en bit från sjön, med en strålande utsikt
Jag prövar zoomen för första gången och lyckades riktigt bra att fånga den här skapelsen till hus. Får mej att tänka på Salvador Dali.
Isla del sol, det är den ön vi skall ut till, här skall finnas mycket spår från inkatiden bland annat ett soltempel
Landstigning på ön, det kostar fem spänn
Vilken underbart vacker ö, jag kollar utsikten och folket som bor här nu. Inkaindianerna får ursäkta men jag orkar inte klättra upp mer och leta spår och ruiner
Istället stannade jag upp hos en söt flicka och hennes son. Jag köpte hennes duk och planerar nu för vilket bord alstret skall pryda
Fler brudar på väg som vill visa upp sina grejor
Det här ensamma trädet mitt ute på Titicacasjön får avsluta bildkavalkaden därifrån
Copacabana den 25 september 2009 (I Sverige har den hunnit bli en ny dag)
Hans Hammarström
La Paz ger hopp
Efter att ha "gjort" La Paz med sightseingbuss under tre timmar ser jag Bolivia med helt nya ögon. Kontrasterna storstad, landsbygd är slående.
Om La Paz är motorn i landets ekonomi kanske välståndet kan sprida sej.
La Paz sjuder av liv, här byggs så man riktigt hör hur det knakar. Majoriteten av människor man möter här ser välmående ut, snyggt klädda. bitvis som vilken storstadsmänniska som helst. Folk verkar avguda presidenten Evo Morales och allt han gör för att resa landet hur fattigdom. Väst verkar se honom som ett hot. Undrar just hur Obama ser på situationen?
Nu tänker jag visa ett bildsvep från La Paz och inleder med två videoklipp för att man lättare skall förstå hur stan ligger som i en gryta med höga berg runt omkring och med en öppning söderut som klättrar ner i en floddal. Där nere ligger bland annat Måndalen som verkligen ger skäl för namnet som den fått att Neil Armstrong.
Det är från den här höjden jag tar mina videoklipp
Sekvens ett Klicka här
Sekvens två Klicka här
Presidentpalats och regeringsbyggnad
Någon som talar utanför parlamentet, det är väl inte presidenten?
När månastronauten Neil Armstrong spanade in jorden från månen kunde han tydligt se saltöknarna i Uyuni, de enorma fält som de svenska tjejerna ville uppleva och som jag hoppade över. Neil A ville se dem i verkligheten och det bolivianska flyget inbjöd honom för att han skulle få realisera sina önskemål. På flyresan dit passerade man det område vi nu skall se, Neil A upplevde synen som när han landade på månen, därav namnet Måndalen.
Här avslutar jag bilsvepet över La Paz med innerstad och ytterområden. Jag far vidare norrut mot Titicacasjön och Copacabana (det finns minst en till i Mexico) över gränsen till Peru upp mot Cusco och Machu Picchu. Halva resan är nådd och det bär söderut genom Chile utefter Stilla havskusten.
La Paz i september 2009
Hans Hammarström
Bolivia, Bolivia!
Fann ingen bättre rubrik.
Det lilla jag vet om Bolivia kan sammanfattas på några enkla rader. Bland de som följer min blogg finns kanske personer vars kunskap är ännu bristfälligare, därför denna korta redogörelse. Alla som vet mer kan ju kommentera bloggen, även rätta mina eventuella felaktigheter.
För mer än hundra år sedan förlorade Bolivia sin viktiga kuststräcka mellan Chile och Peru. Chilerna tog denna del under kuppartade former under en fiesta där även den bolivianska militären deltog i festligheterna. The Pacific War, är en vit fläck på historiekartan för min del. Området med den stora hamnstaden Antofagasta blev en del av norra Chile. Bolivia har sedan dess varit avskuret från havet och alla de goda inkomstkällor det kan ge.
Landet har stora naturtillgångar bl.a naturgas och mineraler som gul, silver, koppar och tenn, också petroleum, det finns floder med vattenfall därtill. Allt i ett fåtal rika bolivianska och utländska händer med amerikanare och européer i spetsen. Vi måste ju värna vår välfärd i första hand. Man exploaterar allt som går med den billiga arbetskraften, dvs ättlingar till landets urinvånare.
Så lyckas en man ur de fattigas skara, Evo Morales, nå presidentposten. Han vill nu delvis socialisera landet och får stöd av andra socialistledare runtom. Man kan fråga sej om det finns andra metoder att ta till för att lyfta dessa stackars människor ur sin fattigdom, misär, ingen social trygghet, hela livet levs i elände? Jag har inget svar men funderar.
Förresten, visste ni att min Christina gjort en behjärtansvärd insats för landet. Under många, många år stödde hon en liten föräldralös tös, Soledad, genom SOS Barnbyar. Christina stödde henne upp i vuxen ålder, men har numer tappat kontakten. Precis i den stad Oruro där jag befinner mej i skrivande stund, växte Soledad upp på ett barnhem. Nu lär hon jobba på en förskola i La Paz.
Christina, jag förstår bättre idag vilken fin insats du gjorde då!
Livsandarna börjar långsamt vakna till liv med hjälp av nypressad bananpapayajos och en köttbit, Milaneza de Carne. Natten har varit tuff under tågresan Villazon-Oruro i södra Bolivia, dryga arton timmar på ett skakigt tåg. på slingrig bana ner från 4000 meters höjd till mera rimliga nivåer. Ett minne för livet, där dock många intressanta personer korsade min väg. Bland andra en kvinnlig läkare, specialist på tjocktarmen. Hon fick mej att reflektera över mycket som rörde min magoperation i Quito, Ecuador. Hon berättade att här kan problem med blindtarmen leda till döden om familjen inte kan eller vill betala operationen. Resan i första klass, ejecutivo, kostade motsvarande 185 kronor. Det var trångt om benutrymmet med temperaturer som på dagen fick svetten att lacka, ner till temperaturer på natten som fick tänderna att hacka. Svårt att klä sej rätt under dessa omständigheter. Därtill kippa efter andan. Rutorna var helt täckta av is på morgonen, det kändes som jag inte fått en blund i ögonen. Mage och rygg tar mycket stryk. Mörbultad. Frukost ingick i priset och var ett välkommet inslag strax före ankomsten till Oruro vid niotiden. Isbildningar på golvet i restaurangvagnen gjorde att frukosten dröjt.
Ett par unga svenska tjejer jag mött tidigare på dagen steg av tåget mitt i natten, skulle då leta hotell i kyla och mörker. Snacka om tuffingar, dom hade tänkt sej ett par dagar på de ofantliga saltöknar som finns här. Dessa områden ingick i mina planer för resan, men är idag mer än nöjd med att ha avstått. Gubbens äventyrslusta har sina begränsningar, dessutom räds han kylan.
För mej är Bolivia ett U-land. Att eländet var så utbrett på landsbygd och i småstäder hade jag nog inte funderat över, är man tillbaka ett helt sekel kan man fråga sej. Jag tänker inte ge mej in på beskrivningar av eländet men ser fram emot dagar i mer utvecklade områden. Vågar knappt tänka tanken på att bli sjuk här bland smuts och damm och herrelösa hundar där allt verkar trasigt eller hänga ihop med ett nödrop. Jag hoppas La Paz har mer att erbjuda än Oruro. Bussresan dit tar tre timmar och kostar 15 kronor så man kan undra.
Gatubild från Villazon, gränsstaden mot Argentina
Ytterligare gatubild från Villazon, urtrist stad, fattigt och eländigt i mina ögon
Här på en krog träffade vi två svenska tjejer, ute och tågluffade i tre månader.
Vilka tuffingar. På bilden tillsammans med krogägaren. Vi -är jag och Daniel, en tysk från Buenos Aires, vi träffades på tågstationen och tillbringar nu dagen tillsammans i väntan på avgång 15h05
Packat och klart. 18 timmars tågresan till Oruro väntar
Tåget slingrar sej fram på krokiga banor i ett landskap som hela tiden växlar karaktär, mest ökenlikt, här dock med lite grönska
Kolla isbildningen på mitt fönster på morgonen. Jag blåste upp ett litet hål för att kunna se soluppgången. Den här resan var tuff för min del
Monica (läkaren) och Daniel till frukost
Utsikten från mitt hotellrum i Oruro, stan ligger som mitt i en öken
Jag köpte jos av tanterna för en och femtio. Lockade med 20 för att jag skulle få ta en bild framifrån. Helt omöjligt, dom vägrade resolut
Mitt hotell i bakgrunden, för den som vill känna pulsen i Oruro finns två videoklipp
Klicka här
Klicka här
Det bästa med Bolivia är valutan. deras bolivianos stämmer precis i värde med våra kronor. Lätt att räkna, en svag tröst. Kan berätta så här efteråt att jag aldrig vågade kolla hur ni urinvånare färdades under den kalla tågresan ni som åkte andra eller tredje klass, dvs salon eller popular. Hade jag klarat livhanken där? Ni kom aldrig till frukosten tänkte jag på.
Evo Morales, lycka till i ditt svåra och viktiga värv. Kan meddela att för mej känns det stundtals som att er fattigdom ger mej möjligheter.
Jag lämnar politiken därhän, men måste få reflektera över sakernas tillstånd och hur de hänger samman världen över.
Oruro, Bolivia i september 2009
Hans Hammarström
Med Zlatan mot Bolivia
Jag har svårt lära mej namnet namnet Quiaca, med ett La i täten, det är dit jag ska. Den lilla byn ligger i norra Argentina alldeles vid gränsen till Bolivia. Jag känner redan en smak av bolivianerna när jag tittar mej runt bland mina medpassagerare i bussen som strax skall ta mej norrut från Salta. Många indigenas, dvs ursprungsbefolkning, indianer låter inte så bra. Jag skall åka kvällsbussen som är sämre och tar längre tid, sju timmar, kalla den gärna mjölkbussen om uttrycket tillåts. Morgonbussen som jag tänkt mej var fullbokad, den som går snabbare och mer modern, Inget att göra åt, men dom sa innan att man kunde köpa biljett en halvtimme före. Som vanligt var jag ute i mycket god tid men det räckte tydligen inte. Får vara glad för att komma iväg rätt dag. Det är söndag i Salta, i morgon bittida, i arla morgonväkten, gäller kort fotvandringen över gränsen till Bolivia, byn där heter Villazon (här uttalat som Bitjassån, med tj som k i kitt, hur nu det skivs på svenska).
Jag sitter längs fram i bussen där uppe, det är en dubbeldäckare. Plötsligt får jag sällskap av en ung man som vill ta bilder här framifrån genom det stora perspektivfönstret i fronten. Vi börjar samspråka, han är fotbollsentusiast visar det sej. Han har sett min Barsakeps och när han får höra Suecia/Sweden så kommer Zlatan på direkten på tal. Det är inte första gången situationen upprepar sej här i Argentina, tidigare i Brasilien. Zlatan öppnar dörrar! Min barsakeps också. många som vill köpa, jag får passa mej. Den är poppis!
Zlatan verkar världberömd, skall han bli vad Ingmar Bergman är för kultursnubbar, Greta Garbo för filmfans, Abba för musikälskare. Nobel kan säkert räknas in i skaran, Det är som man själv har en del i deras framgångar att nå ryktbarhet. Mäkta stolt är bara förnamnet. Man tar för sej!
Argentinas stora namn i Barcelona är Messi men det finns ju Gabriel Milito också från Cluc Atletico Indenpendiente Avellaneda lärde mej Matias, han har namnet tatuerat på överarmen. Det visar han gärna upp.
Tänk att Hammarström på gamla dar fått lite av fotbollskännere över sej.
Matias lärde mej också att använda min nya argentinska celular, något som många gott bet på. Systemet är för tillkrånglat för min del. Vi har prövat, tragglat att skicka sms och ringa samtal till varandra och nu tror jag det funkar. Tack Matias, tack Zlatan! Man behöver tid för att få till det liksom.
Matias, ett trevligt ressällskap under många timmar
Matias visar stolt upp sin tatuering med favoritlaget CAIs emblem, han hade fler, men den här får räcka.
Kanske den här trenden är något för oss 40-talister att ta efter? Kom gärna med förslag för en sjuttioåring!
Matias var mycket imponerad av att Christina och jag träffade Zlatan på Camp Nou vid hans första match för F C Barcelona mot Manchester City. Vilken höjdare!
Skymningen sänker sej långsamt över det bitvis märkliga landskapet i norra Argentina
Nu är klockan fem på morgonen i La Quiaca, jag kan inte sova, tror orsaken är att orten ligger på så hög höjd, 3900 meter. Hela natten sen tolv kännes som en lång dvala, ett halvvaket tillstånd. Kanske ingen höjdare för mitt relativt höga blodtryck. Min doktor tyckte jag skulle ta det mycket lungt och i stället sträva efter platser på lägre nivå. Jag har kollat orter, var de ligger på kartan, hur man skall ta sej dit, jag har dock aldrig reflekterat över höjden över havet, Nu får jag ta Gud i hågen! Hoppas kroppen vänjer sej, jag bodde ju i Quito. Ecuador under två månader på nära tre tusen meters höjd, dessutom med en lyckad operation på plats!
Hotellet i La Quiaca var fullt godkänt till sitt låga pris, hundralappen
Ett evigt upp- och nerpackande på en sån här resa, tur man inte har så många prylar att hålla reda på
Måste erkänna att det känns en aning osäkert att lämna Argentina här på morgonkvisten, det är kallt och ruggigt
Fotvandring över bron till gränstationen Villazon i Bolivia
Bild på presidenten Evo Morales väntar i gränskontrollen, alla formaliteter avklaras snabbt. Men så ruffigt och vilken annorlunda värld som möter, något jag varit inställd på
Jag hastar vidare mot nya höjder i Bolivia och Peru
Villazon i september 2009
Hans Hammarström
Tren a las nubes
Jag har faktiskt redan gjort resan på Google Earth, den gick snabbare!
Nu åker vi i verkligheten. Tåget har just lämnat Salta, det är en underbar morgon och soluppgången bjuder njutbara scener. Det ser ut att bli en fin dag, superb för denna tågresa som jag sett fram emot så länge. Denna gång tänker jag berätta till bilderna som kommer. Att få sitta på ett tåg och skriva, titta ut och få inspiration, energi som flödar, då kan man bara njuta i fulla drag. Toner från Anderna fyller vagnen med musik på lagom dämpad nivå.
Njutbart är också att se ekonomin, tar den nu när jag ändock är i tagen! Min resekalkyl bygger på 380 kronor per dygn, summan skall täcka övernattning och förflyttning, inte utflykter som denna (900.-), inte heller flygbiljetten över Atlanten (7500.-). Mitt genomsnitt efter 10 dagar och mer än 200 tillryggalagda mil ligger strax under 300 spänn. Jag har bott bra med ofta rejäl frukost inkluderad. Något att tänka på för den som funderar på att göra en liknande resa på egen hand. Är man två kan man säkert halvera boendet. Mer i glädjebägaren, levnadsomkostnaderna här blir mycket, mycket lägre vilket göra att man kan reducera sina kostnader ytterligare. Det finns mycket prisvärt och gott att pröva av kött, grönsaker och frukt. Läs lite spanska, det är aldrig för sent. Jag började vid 64 med ett språksinne av det svagare slaget. Jag räknar hellre än böjer de oregelbundna verben! Planera och åk är min rekommendation!
Hoppas nu mina bilder kan locka och inspirera.
Först efter en halvtimmes resa efter start får vi dra upp periennerna på tåget, folk efter banan, ofta fattiga, vill inte man skall titta rakt in i deras vardag i Saltas utkanter.
Enkel frukost serveras vid halvåttatiden
Det finns cocabladsthe för den som önskar, skall vara bra för hjärta och hälsa när man snart skall upp på över 4.000 meters höjd. Riktigt gott, jag tog en mugg till!
Skålar med tanten som sitter mitt emot
Assistansbil följer med hela tiden om något skulle hända med tåg eller passagerare. Det känns tryggt
Full rulle mot nya höjder, det börjar kännas i öronen
Jag såg mycket större kaktusar, men hann aldrig fånga dom i bild
Vilka scenerier som passerar
Kolla, vi skall göra en rundsläng och passerar den egna banan. Jag kan inte förklara bättre, helt fantastiskt, vi skall alltså upp på bron
Här en rundsläng till, man korsar den egna banan på högre nivå. Ibland gör man sicksack vändningar och backar upp till högre nivårer
Den här viadukten är bara barnlek mot den som väntar
Mycket speciellt landskap på 3500 meters höjd
Vill du känna hur tåget tuffar fram
Klicka här
Ytterligare en viadukt vi har framför oss
Så snart tåget stannar till dyker det upp boende som vill sälja sina alster
Efter sju timmars resa når vi höjpunkten viadukten vid Pulvorilla på mer än 4200 meters höjd
Den som vill följa med på en videoresa
Klicka här
Lyssna hur svårt jag har att berätta på den här höjden!
Klicka här
Hela tågresan avslutades på ett trevligt sätt. Kolla in farbrorn längst ner till vänster i bild. Vi åt lunch tillsammans och han var inte roligare då.
Om du vill se
Klicka här
Vi har just gjort en resa tur och retur på en del av norra andiska järnvägen, konstruerad på tjugutalet. Hela sträckan Antofagasta(Chile) - Salta var främst avsedd för godstransporter från norra Argentina till närmaste kust. Idag endast turisttåg som avgår en gång i veckan på lördagar.
Första planerna till en järnväg lades upp redan 1905. Byggstart 1921, färdigt 1948. Viadukten Polvorilla är 224 meter lång och 63 meter hög från marken, den ligger på 4220 meters höjd över havet, byggdes under åren 1929-32. Man hittar mer info på nätet.
Salta i september 2009
Hans Hammarström
Mamma mia!
Bussen har just lämnat São Paulo, det är mörkt ute, kvällning pågår och klockan är strax sju, mitt i rusningstrafiken, vilka köer. Tjugotvå långa busstimmar väntar innan vi når destinationen Asuncion, Paraguays huvudstad. På vägen passerar vi Foz do Inguaco, vattenfallen där besökte jag redan våren 2008, då jag förstörde min mobil i ett av fallen vi forserade helt oväntat. Då kom jag från Buenos Aires per flyg. Här finns ett trestatsmöte, Brasilien-Argentina-Paraguay, mitt i floden.
Den som följt min blogg vet hur jag uppskattar de spansktalande latinamerikanska länderna, hur jag trivts och mått bra. Nu har jag upplevt de portugisiskinspirerade brassarna på nära håll och vill jag nog påstå att trivselfaktorn höjts rejält. Det smakar redan mer. Jag har upplevt ett kvällsliv här som jag inte trott varit möjligt i mina år. Här kan man hänga med utan att det känns vare sej patetiskt eller att vara utanför. Gammal som ung kan roa sej tillsammans var och en efter sin förmåga. Dessutom kan man vara i säng före midnatt. Jag har fått ett nytt land att lägga till bland favoriterna. Om några veckor väntar Rio eller Hio som man säger här.
En lång bussresa ger rikliga tillfällen till eftertanke, ett tillfälle jag kan längta efter, stundtals lång tystnad med avslappning. Allt oftare tänker jag på det långa liv jag lagt bakom mej och vad man vill göra med det väsentligt kortare som ligger framför. Ny tankar och idéer föds i timmar av enskildhet. Jag tänker med välbehag på alla mina gamla släktingar som är borta och som på sin tid var min sociala trygghet, alla dom som på sitt sätt deltog i att skapa just den här kisen. Det finns inte många kvar av det gamla gardet, en är i alla fall min mamma, min lilla mamma som nu går på sitt nittiofemte. Hon finns i mina tankar varje dag, speciellt på resa långt hemifrån.
Hon var så ledsen när jag for, hennes blick saknade liv, hennes livsgnista slocknad. Hon ville komma härifrån, hon frågar var finns hjälpen, ingen som kan assistera? Jag har ju gjort mitt. Hon frågar också varför reser du runt i världen och hjälper andra, när du på närmare håll kan vara här och hålla mej sällskap. Jag saknar svar och det tynger. Hon frågade mej för en tid sedan om jag önskade att hon flyttade närmare mej när jag skyllde på de långa resorna eftersom jag inte kom så ofta. Åter en fråga som saknar svar och tynger.
För mina bloggläsare publicerar jag några bilder på mamma strax innan jag for. Jag tycker det är starka bilder av det verkliga livet, så det kan gestalta sej på urgamla dar. Kanske är bloggen ett fel forum. Jag känner också stolthet över mamma och det hon varit med att skapa. På något sätt skall det ändå ända när inte sjukdomen slår till utan man i stället skall tyna bort
Mamma försöker alltid vara snyggt klädd
Hon kan ha jättejobbigt att ta sej upp till rullatorn
Mamma har blivit så liten och ramlar lätt, hon kämpar dock på
Jag har valt att leva mitt liv, mamma får ha sitt. Jag kommer aldrig att kunna skapa den sociala trygghet som mina förfäder en gång skapade för min del. Jag har själv valt att ikväll sitta ensam på en buss som för mej allt längre bort, ut på den brasilianska landsbygden. Tankar kommer och går som också skapar fantasier.
Jag har tidigare korsat sydamerikanska kontinentens södra delar, nu ligger den mellersta framför mej. Tänk flera veckor i Anderna och i Inkafolket spår. Skall jag våga att också korsa den norra, den som skulle för mej inåt Amazonas och de brasilianska regnskogarna. Tanken svindlar. Colombia och Venezuela finns ju också på kartan.
Mina bloggar är i första hand tänkt som lektyr på gamla dar. När den dagen kommer vill jag att någon av mina barnbarn då och då skall kunna hälsa på och läsa ett inlägg. Att få göra resan en gång till. Kanske kan jag inspirera någon av dem att resa hit . Den som läser mellan raderna har nog förstått att det också pågår ett liv utanför bloggen som inte är så himla seriöst. Allt passar inte att skriva ner, många skulle kanske missförstå. Det är sånt som jag lämnar till barnbarnen, att få ge som en extra krydda till berättelserna när dom blivit vuxna nog. Det skall bli kul, något att se fram emot.
Sofia, Elvira, Lovisa och Ludde på trappan till huset i Saint Cyprien. Det dröjer alltså några år till kryddags!
Här kommer fler bilder
Soluppgång i gränstrakterna Brasilien-Paraguay. Suddig bild ser jag, men vet ej hur man raderar, det får bli en annan
Den här var ju bättre med måne också
Nattliv i Asuncion, Paraguay
Bussen till Argentina
Vi passerar gränskontrollen i Paraguay
Argentina väntar på andra sidan, där känner jag mej mer hemma 
Den som vill höra hur det kan låta inne i bussen
Klicka här
Mamma mia, gör jag rätt?
Salta i september 2009
Hans Hammarström
Bland brassar bra
Vilken bra idé! Så sympatiskt! Pensionärer åker gratis på metron här i São Paulo, dessutom får man ställa sig först i kön. Något för Sverige att ta efter? En resa kostar annars 2,80 Real, runt tian i svenska, så man gör ingen större förtjänst. Den här förmånen nämns ingenting om i turistbroschyrer. Jag fick reda på det av Celia, en kompis kompis till Fredrik, hon har bott i São Paulo, och berättade det i förbigående. Celia jobbar på Brasiliens Ambassad på Odengatan och har tipsat mej lite om vad som i stora drag skiljer spanskan från portugisiskan, påminner om skillnaden mellan svenska och danska. Tänk själv hur det skulle vara att förstå en som talar knackig danska! Samma knackighet ägnar jag dagarna åt, stackars brassar.
Tunnelbanesystemet är annars alldeles förträffligt, man tar sej fram härs och tvärs, fort och lätt. Det är svårt att komma på fel tåg. Hela tiden tät trafik och i rusningen rejält trångt. Allt supermodernt och luftkonditionerat. Jag har prövat ett flertal linjer och känner mej redan hemma i systemet.
Något som förvirrar är däremot sättet att benämna veckans dagar. På portugisiska talar man inte om dag, man säger feira, på svenska närmast som marknad. Så här ser veckan ut och nu kommer det krångliga.
Söndag Domingo
Måndag Segunda-feira (andra)
Tisdag Terca-feira (tredje)
Onsdag Quarta-feira (fjärde)
Torsdag Quitna-feira (femte)
Fredag Sexta-feira (sjätte)
Lördag Sábado
För mej är exempelvis torsdag veckans fjärde dag, här dess femte. Är inte fredag den femte? Lördag kommer som nummer sex och inte fredag. Hänger du med? Att det blir missförstånd för min del är lätt att förstå. Senast när jag köpte bussbiljetten till Paraguay blev det strul. När hela proceduren med passnummer, hemvist, medborgarskap, kreditkort, platsnummer mm var avklarade hade det blivit fel datum beroende av systemet med veckodagsräknande. Bara att ta om det från början. Dom väntande bakom mej i kön pustade och trampade oroligt. Blir gubbskrutten aldrig klar? skulle jag själv att tänkt och kanske vanan trogen också drämpt till med något spydigt.
På Tekniska Magasinet i Stockholm hittade jag en fickdator av det tunna, lätta slaget, Global Translater 29L. Den översätter i 29 olika språk, däribland alla de jag behöver. Ordförrådet är dock begränsat. Den innehåller dessutom kalkylator, omvandlare med åtta olika valutor, tider för några hundratal städer runt om i världen, lämnar också utrymme för egna anteckningar. För mej en fickdator värld guld, behöver inte släpa på tunga lexikon framgent. Portugisiskan går verkligen trögt för min del, men det går att hyggligt hacka sej fram på spanska. Engelska och franska är inte gångbara i dessa trakter, i varje fall inte bland vanligt folk man råkar
São Paulo är visst en av världens största städer, men allt beror på hur man räknar in förorter och intilliggande närområden. Jag kan förstå vidden när jag är ute och åker med förortståget nordostut. Kåkstäderna avlöser varandra i det oändliga. Chimalhuacán i Mexico City gör sej påmind. Mina medresenärer tillhör inte de mer ljushyltade precis, i Stockholm säger vi visst Orientexpressen. Vi har åkt snart en timme och ändå är det tio stationer kvar, ett tågbyte ingår. Godståg trängs med de ordinarie, klokt att utnyttja rälsen. De gröna inslagen dominerar efter banan, det prunkar i värmen och ändock är det bara våren som är i antågande. Sommarvärmen måste vara outhärdlig. Mängder av bananplantor kantar färden, för övrigt den enda av växterna som jag känner till. Att banan är ett bär, finns någonstans i bakhuvudet. Efter nära två timmars resa når vi slutmålet Jundiai, en förort med påfallande höga moderna bostäder i kontrast till de vi passerat. Expansionen av Säo Paulo pågår här för fulla muggar.
I Ecuador hittade jag en favoritdryck, Maracuya, gjord på pressad pensionsfrukt. Nu har jag hittat en ny, som råpressad heter den Suco de Guiaba, på flaska eller burk, Guaraná. Den sprudlar som champagne och har samma färg. Tror att ett rött bär är inblanadat, något jag skall efterforska. Dessutom, myntslaget i Paraguay heter Guarani. Finns samband?
Här kommer bilder från stan och dess utkanter
Bra hotell, det verkar som att vi hostelbokare via nätet får ett lägre pris. Hostelworld.
Gatan utanför, nära till metro station Santa Cecilia, utefter den röda linjen och ett par hållsplatser till centrum
En sylta utanför hotellet med god och billig mat
Drycken Guaraná jag talat om, man får rinnande socker till kaffet
Den här växten som jag glömt namnet på har jag som krukväxt i Saint Cyprien, den växer där så det knakar. Den är ståtlig och ser lite annorlunda ut här, kanske en kusin. Bilden är från entrén till den centrala metrostationen Sé
Metrosystemet funkar utmärkt
Här vid Sé ligger stora katedralen
Den som vill se lite mer av interiören och samtidigt lyssna till vacker mässomusik
under en procession
Klicka här
Interiör från metron
Hit till Jundiai, längst upp till vänster gick färden
Kåkstäder efter färden
Tågbyte i Francisco Morato
Vackert träd i Jundiai får avsluta bildkavalkaden
När verkmästaren i magen är på gott humör och dessutom lierat sej med kollegan John Blund då är det väl inte konstigt att allt går som på räls här i Brasiliens största stad. Huvudstad är Brasilia, där Margareta Winberg verkade. Göran ville nog, trots allt ge henne något spännande att bita i.
São Paulo i september 2009
Hans Hammarström.
En rundresa i Sydamerika 2009
Ett tips. Om man inte har tid att läsa hela texten, så gå till videoklippet på slutet!
Målet med resan är att per buss ta mej tvärs över kontinenten och åter. Från Brasilien via Paraguay, Argentina, Bolivia, Peru, Chile, Argentina och tillbaka till Brasilien. Det finns också efter resan vissa tågbanor jag inte vill missa. Den oslagbara skönheten och stillheten i Anderna lockar givetvis till återbesök. Därtill hitta ett volontärjobb till våren 2010 i Argentina, kanske Chile. Flyg 10/9 Arlanda-Zurich-São Paulo med SwissAir. Återresa 15/10.
En förutsättning för resan är att jag skall klara mej med bara handbagage och en mindre ryggsäck, sammanlagt 10-12 kilo. Jag har köpt en minidator med vikten 1 kilo och en skärm om 10 tum, den funkar lika bra som en större. Jag skall ha lätta gym- och simkläder med, nödvändigt med träning, också ett enkelt sätt att träffa lokalbefolkning. Överhuvud taget har jag mycket få och lätta kläder, långbyxor som går att göra om till shorts. Gamla tröjor, underkläder och strumpor som går att kasta varefter. Sedan köper jag nytt på plats. Hoppas också via posten kunna sända hem inköp som jag inte vill släpa på. Det finns många billiga snabbtvättar i dessa länder. Man hämtar ut tvätten efter ett par timmar. Jag har nosat på portugiska som behövs i Brasilien, annars skall spanska gå bra.
Min nya dator av miniformat, fungerar lika bra som en större.
Klockan ditlagd för en jämförelse.
Mitt bagage. Kabinväskan med hjul plus den mindre ryggsäcken
för träningskläder och ett ombyte underkläder och tröja.
Så här ser resan ut mer i detalj. Jag skall bo ett par dagar i São Paulo, har förhandsbokat hotell, sedan ta mej över till Asunción huvudstad i Paraguay, vidare till Salta i norra Argentina för att åka med El tren a las nubes, tåget till molnen, också besöka saltfälten där i krokarna. Nu norrut till Bolivia med La Paz och Titicacasjön. Här finns också tåg att välja. Sedan i Peru vill jag besöka Cusco, därifrån går det tåg till Machu Picchu. Hoppar nog över huvudstaden Lima denna gång. Därpå skall jag ta mej söderut via Stillahavskusten ner genom Chile och försöka hitta lämplig passage till Argentina. Kanske ett besök i Santiago de Chile för jobbsökande. I Córdoba skall jag hälsa på mina kompisar på Fundación Lorenzo Milani där jag jobbade i våras, också träffa folk på volontärorganisationen. Jag skall hinna bo ett par dagar i Buenos Aires innan jag tar mej upp till Rio de Janeiro. Där har jag hyrt rum på Cobacabana. I övrigt skall ingenting bokas i förväg, jag får lita på datorn och nätet. Hemresan från São Paulo.
Flybiljetten kostar 7.500, sedan räknar jag med många bussresor på nätterna för att spara in övernattningskostnader. Min kalkyl bygger på 33 dagar á genomsnitt 380 kronor/dag, dvs 12.500 för bussresor och övernattning, totalt 20.000. Hushåll och andra levnadsomkostnader har jag ju i alla fall, snarare lägre söder om ekvatorn. Det kommer att bli som en extra utmaning att hålla sej inom ramarna. Någon som vet var man på nätet kan hitta billigt boende, så man då och då kan kosta på sej något bättre? Kom gärna med tips och varningar. Jag är inte vaccinerad mot svininfluensan, chansar med hänvisning till åldern.
Jag hoppas kunna blogga som vanligt och använda mobilen som kamera för mina bilder. Denna gång har jag lärt mej att använda videon, publicera den på youtube, och sedan ladda ner den till bloggen. Måtte tekniken fungera och jag komma ihåg hur den skall användas!
Här kommer ett försök med video, det är orepeterat så där finns helt klart mer att önska av framträdandet. Om du vill kolla, Klicka här
Vilka stiliga huvudbonader, det skall införskaffas fler!
Näsby Allé i september 2009
Hans Hammarström
