Bolivia, Bolivia!
Fann ingen bättre rubrik.
Det lilla jag vet om Bolivia kan sammanfattas på några enkla rader. Bland de som följer min blogg finns kanske personer vars kunskap är ännu bristfälligare, därför denna korta redogörelse. Alla som vet mer kan ju kommentera bloggen, även rätta mina eventuella felaktigheter.
För mer än hundra år sedan förlorade Bolivia sin viktiga kuststräcka mellan Chile och Peru. Chilerna tog denna del under kuppartade former under en fiesta där även den bolivianska militären deltog i festligheterna. The Pacific War, är en vit fläck på historiekartan för min del. Området med den stora hamnstaden Antofagasta blev en del av norra Chile. Bolivia har sedan dess varit avskuret från havet och alla de goda inkomstkällor det kan ge.
Landet har stora naturtillgångar bl.a naturgas och mineraler som gul, silver, koppar och tenn, också petroleum, det finns floder med vattenfall därtill. Allt i ett fåtal rika bolivianska och utländska händer med amerikanare och européer i spetsen. Vi måste ju värna vår välfärd i första hand. Man exploaterar allt som går med den billiga arbetskraften, dvs ättlingar till landets urinvånare.
Så lyckas en man ur de fattigas skara, Evo Morales, nå presidentposten. Han vill nu delvis socialisera landet och får stöd av andra socialistledare runtom. Man kan fråga sej om det finns andra metoder att ta till för att lyfta dessa stackars människor ur sin fattigdom, misär, ingen social trygghet, hela livet levs i elände? Jag har inget svar men funderar.
Förresten, visste ni att min Christina gjort en behjärtansvärd insats för landet. Under många, många år stödde hon en liten föräldralös tös, Soledad, genom SOS Barnbyar. Christina stödde henne upp i vuxen ålder, men har numer tappat kontakten. Precis i den stad Oruro där jag befinner mej i skrivande stund, växte Soledad upp på ett barnhem. Nu lär hon jobba på en förskola i La Paz.
Christina, jag förstår bättre idag vilken fin insats du gjorde då!
Livsandarna börjar långsamt vakna till liv med hjälp av nypressad bananpapayajos och en köttbit, Milaneza de Carne. Natten har varit tuff under tågresan Villazon-Oruro i södra Bolivia, dryga arton timmar på ett skakigt tåg. på slingrig bana ner från 4000 meters höjd till mera rimliga nivåer. Ett minne för livet, där dock många intressanta personer korsade min väg. Bland andra en kvinnlig läkare, specialist på tjocktarmen. Hon fick mej att reflektera över mycket som rörde min magoperation i Quito, Ecuador. Hon berättade att här kan problem med blindtarmen leda till döden om familjen inte kan eller vill betala operationen. Resan i första klass, ejecutivo, kostade motsvarande 185 kronor. Det var trångt om benutrymmet med temperaturer som på dagen fick svetten att lacka, ner till temperaturer på natten som fick tänderna att hacka. Svårt att klä sej rätt under dessa omständigheter. Därtill kippa efter andan. Rutorna var helt täckta av is på morgonen, det kändes som jag inte fått en blund i ögonen. Mage och rygg tar mycket stryk. Mörbultad. Frukost ingick i priset och var ett välkommet inslag strax före ankomsten till Oruro vid niotiden. Isbildningar på golvet i restaurangvagnen gjorde att frukosten dröjt.
Ett par unga svenska tjejer jag mött tidigare på dagen steg av tåget mitt i natten, skulle då leta hotell i kyla och mörker. Snacka om tuffingar, dom hade tänkt sej ett par dagar på de ofantliga saltöknar som finns här. Dessa områden ingick i mina planer för resan, men är idag mer än nöjd med att ha avstått. Gubbens äventyrslusta har sina begränsningar, dessutom räds han kylan.
För mej är Bolivia ett U-land. Att eländet var så utbrett på landsbygd och i småstäder hade jag nog inte funderat över, är man tillbaka ett helt sekel kan man fråga sej. Jag tänker inte ge mej in på beskrivningar av eländet men ser fram emot dagar i mer utvecklade områden. Vågar knappt tänka tanken på att bli sjuk här bland smuts och damm och herrelösa hundar där allt verkar trasigt eller hänga ihop med ett nödrop. Jag hoppas La Paz har mer att erbjuda än Oruro. Bussresan dit tar tre timmar och kostar 15 kronor så man kan undra.
Gatubild från Villazon, gränsstaden mot Argentina
Ytterligare gatubild från Villazon, urtrist stad, fattigt och eländigt i mina ögon
Här på en krog träffade vi två svenska tjejer, ute och tågluffade i tre månader.
Vilka tuffingar. På bilden tillsammans med krogägaren. Vi -är jag och Daniel, en tysk från Buenos Aires, vi träffades på tågstationen och tillbringar nu dagen tillsammans i väntan på avgång 15h05
Packat och klart. 18 timmars tågresan till Oruro väntar
Tåget slingrar sej fram på krokiga banor i ett landskap som hela tiden växlar karaktär, mest ökenlikt, här dock med lite grönska
Kolla isbildningen på mitt fönster på morgonen. Jag blåste upp ett litet hål för att kunna se soluppgången. Den här resan var tuff för min del
Monica (läkaren) och Daniel till frukost
Utsikten från mitt hotellrum i Oruro, stan ligger som mitt i en öken
Jag köpte jos av tanterna för en och femtio. Lockade med 20 för att jag skulle få ta en bild framifrån. Helt omöjligt, dom vägrade resolut
Mitt hotell i bakgrunden, för den som vill känna pulsen i Oruro finns två videoklipp
Klicka här
Klicka här
Det bästa med Bolivia är valutan. deras bolivianos stämmer precis i värde med våra kronor. Lätt att räkna, en svag tröst. Kan berätta så här efteråt att jag aldrig vågade kolla hur ni urinvånare färdades under den kalla tågresan ni som åkte andra eller tredje klass, dvs salon eller popular. Hade jag klarat livhanken där? Ni kom aldrig till frukosten tänkte jag på.
Evo Morales, lycka till i ditt svåra och viktiga värv. Kan meddela att för mej känns det stundtals som att er fattigdom ger mej möjligheter.
Jag lämnar politiken därhän, men måste få reflektera över sakernas tillstånd och hur de hänger samman världen över.
Oruro, Bolivia i september 2009
Hans Hammarström
