Rundresa

Bussen har just lämnat São Paulo, det är mörkt ute, kvällning pågår och klockan är strax sju, mitt i rusningstrafiken, vilka köer. Tjugotvå långa busstimmar väntar innan vi når destinationen Asuncion, Paraguays huvudstad. På vägen passerar vi Foz do Inguaco, vattenfallen där besökte jag redan våren 2008, då jag förstörde min mobil i ett av fallen vi forserade helt oväntat. Då kom jag från Buenos Aires per flyg. Här finns ett trestatsmöte, Brasilien-Argentina-Paraguay, mitt i floden.

Den som följt min blogg vet hur jag uppskattar de spansktalande latinamerikanska länderna, hur jag trivts och mått bra. Nu har jag upplevt de portugisiskinspirerade brassarna på nära håll och vill jag nog påstå att trivselfaktorn höjts rejält. Det smakar redan mer. Jag har upplevt ett kvällsliv här som jag inte trott varit möjligt i mina år. Här kan man hänga med utan att det känns vare sej patetiskt eller att vara utanför. Gammal som ung kan roa sej tillsammans var och en efter sin förmåga. Dessutom kan man vara i säng före midnatt. Jag har fått ett nytt land att lägga till bland favoriterna. Om några veckor väntar Rio eller Hio som man säger här.

En lång bussresa ger rikliga tillfällen till eftertanke, ett tillfälle jag kan längta efter, stundtals lång tystnad med avslappning. Allt oftare tänker jag på det långa liv jag lagt bakom mej och vad man vill göra med det väsentligt kortare som ligger framför. Ny tankar och idéer föds i timmar av enskildhet. Jag tänker med välbehag på alla mina gamla släktingar som är borta och som på sin tid var min sociala trygghet, alla dom som på sitt sätt deltog i att skapa just den här kisen. Det finns inte många kvar av det gamla gardet, en är i alla fall min mamma, min lilla mamma som nu går på sitt nittiofemte. Hon finns i mina tankar varje dag, speciellt på resa långt hemifrån.

Hon var så ledsen när jag for, hennes blick saknade liv, hennes livsgnista slocknad. Hon ville komma härifrån, hon frågar var finns hjälpen, ingen som kan assistera? Jag har ju gjort mitt. Hon frågar också varför reser du runt i världen och hjälper andra, när du på närmare håll kan vara här och hålla mej sällskap. Jag saknar svar och det tynger. Hon frågade mej för en tid sedan om jag önskade att hon flyttade närmare mej när jag skyllde på de långa resorna eftersom jag inte kom så ofta. Åter en fråga som saknar svar och tynger.

För mina bloggläsare publicerar jag några bilder på mamma strax innan jag for. Jag tycker det är starka bilder av det verkliga livet, så det kan gestalta sej på urgamla dar. Kanske är bloggen ett fel forum. Jag känner också stolthet över mamma och det hon varit med att skapa. På något sätt skall det ändå ända när inte sjukdomen slår till utan man i stället skall tyna bort

 

Mamma försöker alltid vara snyggt klädd




Hon kan ha jättejobbigt att ta sej upp till rullatorn

Mamma har blivit så liten och ramlar lätt, hon kämpar dock på
 

Jag har valt att leva mitt liv, mamma får ha sitt. Jag kommer aldrig att kunna skapa den sociala trygghet som mina förfäder en gång skapade för min del. Jag har själv valt att ikväll sitta ensam på en buss som för mej allt längre bort, ut på den brasilianska landsbygden. Tankar kommer och går som också skapar fantasier.

Jag har tidigare korsat sydamerikanska kontinentens södra delar, nu ligger den mellersta framför mej. Tänk flera veckor i Anderna och i Inkafolket spår. Skall jag våga att också korsa den norra, den som skulle för mej inåt Amazonas och de brasilianska regnskogarna. Tanken svindlar. Colombia och Venezuela finns ju också på kartan.

Mina bloggar är i första hand tänkt som lektyr på gamla dar. När den dagen kommer vill jag att någon av mina barnbarn då och då skall kunna hälsa på och läsa ett inlägg. Att få göra resan en gång till. Kanske kan jag inspirera någon av dem att resa hit . Den som läser mellan raderna har nog förstått att det också pågår ett liv utanför bloggen som inte är så himla seriöst. Allt passar inte att skriva ner, många skulle kanske missförstå. Det är sånt som jag lämnar till barnbarnen, att få ge som en extra krydda till berättelserna när dom blivit vuxna nog. Det skall bli kul, något att se fram emot.



Sofia, Elvira, Lovisa och Ludde på trappan till huset i Saint Cyprien. Det dröjer alltså några år till kryddags!



Här kommer fler bilder

 

Soluppgång i gränstrakterna Brasilien-Paraguay. Suddig bild ser jag, men vet ej hur man raderar, det får bli en annan



Den här var ju bättre med måne också




Nattliv i Asuncion, Paraguay




Bussen till Argentina




Vi passerar gränskontrollen i Paraguay




Argentina väntar på andra sidan, där känner jag mej mer hemma




Den som vill höra hur det kan låta inne i bussen

Klicka här



Mamma mia, gör jag rätt?


Salta i september 2009

Hans Hammarström