Rundresa

På en resa som denna skriver man gärna om det positiva, det roliga och de kanske udda inslagen, gillar dessutom notera mina egna tankar, nuddar ibland vid politiskt tänkande. Det finns också mycket som är negativt, det tänker jag beröra. Kanske kommer en baksida två, det finns i alla fall underlag.

Badrum med toa intar en särskild plats i en resandes vardag. Var man än kommer till ett nytt ställe varierar funktionerna på knappar och kranar. Man måste alltså lära om hela tiden. Bara att tända och släcka lyset kan vålla oöverstigliga hinder. För att inte tala om TV och telefon! Inget som där hemma.

Duschkranar tillhör de värsta, antingen får man iskallt eller brännhett, aldrig lagom skönt. Plötsligt sprutar det ur ett hål man inte förväntat sej. Värst är duschen med tre kranar, då är det helt omöjligt att få rätt temperatur ur rätt hål eller stril. Ofta är duschutrymmet konstruerat så ogenomtänkt att det sprutar ut vatten på golvet utanför kabinen, ofta hamnar det runt toastolen. Man undrar ibland om inte siktet är inställt just på toapappershållaren.

När man efter duschen satt på sej rena, sköna och torra strumpor är det lätt att glömma bort sprutet och strax står man där med dyblöta strumpor. Attans! Sällan finns en hylla där man kan lägga tvål och krämer. Dessa får man ha på golvet, så när vi som känner oss otympliga på ett trångt utrymme skall böja oss ner, stöter man emot en kran, förargligt om man lyckats få fram lagom vattentemperatur och plötsligt och brysk får den ändrad. Man väljer då helst iskallt framför att bränna sej. Så det gäller att stöta till rätt kran med rätt kroppsdel. Varför rensar man aldrig avloppen, hur ofta får man inte stå i sitt eget duschvatten som rinner ut så långsamt.

I sydamerikanska länder spolar man inte ner toapappret efter sej, anledning, lätt att riskera stopp. Pappret läggs efter användning istället i en vanlig papperskorg. Ingen höjdare att varje gång se den pappersbit man just har använt innan. Ett tips! Det bästa är att efter varje tork vika ihop det hela till ett liten snyggt paket. Något för den som är mer diskret.

Ett ofta lite pinsamt problem är toans vattennivå, som regel väldigt hög, så utrymmet mellan kroppens ädlare delar och ytan känns alldeles för nära, bara någon decimeter. Det är lätt att bli blöt. Då infinner sej genast problem att göra små snygga paket, beroende på den position man för tillfället intagit för att undvika vattenkontakt med handen, En jobbig ställning, både böjd och ansträngande gränslande på samma gång.

På resande fot i främmande land krånglar gärna magen. Alla vet, antingen stenhårt eller raka motsatsen, värst är den senare satsen. Då är dessa to´or inget man längtar efter, för att inte tala om att befinna sej på långfärdsbuss som ständigt rör sej och kränger våldsamt. Då kan man helt glömma dom små snygga diskreta paketen. På nattåget mellan Villazon och Oruro i södra Bolivia var det ett hål rakt ut i det fria, så som vi hade det på femtiotalet. Det blev ett konstigt baksug i den bistra natten och jag med min rakamotsats av magproblem. Det blev ett besök man helst vill glömma, inga detaljer.

Så åter till hotellet. Tänk bara att få ha en egen liten hylla att ställa upp sina prylar på. I stället får dessa ställas på golvet eller på en sluttande överdel till toans vattenbehållare. Därifrån hamnar prylarna förr eller senare på golvet i alla fall, dom glider ju av. Golvet som ständigt är dyblött från duschen. Hur snyggt och modernt hotellet eller bussen än ser ut kan man aldrig vara säker på denna inrättnings status. Alltid är något trasigt, knappar som hänger på trekvarten, kranar som läcker eller småsprutar, ingen notering om från vilken kran hämtas varmt resp. kallt vatten. Stundtals finns bara kallt då slipper man det problemet. Toapapper av mycket dålig kvalité, fingret går lätt igenom. Det finns ju regnskogar i dessa trakter, får man inte papper av hög kvalité därifrån? Tacka vet jag det svenska pappret. På flera ställen jag besökt finns ingen överdel till vattenbehållaren, inget att spola med. Man skall själv förstå sej på systemet där inne med hävstångseffekter, sugklockor och kranar för att kunna spola effektivt. Jag gillar inte tillkalla hotellpersonal om toan är fylld, dessutom om man fuskat och avstått från dom snygga paketen och slängt torkpappret direkt i toan. Det har hänt att jag tvingats undanröja min försyndelse innan ägarinnan tillkallats.

Jag har en stilla undran, de arkitekter som konstruerat dessa inrättningar, reser dom aldrig? Kanske bor dom bara på femstjärniga hotell.

Dom verkar i varje fall inte känna till den resandes vardag för oss som nöjer sej med två och tre stjärnor. Företeelser som dessa kan framkalla skrattsalvor när man berättar efteråt, man skrattar så lagom när de just pågår. Där jag bor nu med toa utanför rummet finns ingen värme alls.

Som tur är finns inga bilder eller videosnuttar till denna vardagsbeskrivning.

Iquique, Chile i september 2009

Hans Hammarström