REFLEKTIONER
ETT DILEMMA
Mitt engagemang i invandrarfrågan är ett medvetet val som ersättning för tidigare utlandsresor. I åttioårsåldern verkar det alltför riskabelt med nya äventyr. Lättare att låta utlandet komma hit. Länder som Afghanistan, Syrien, Irak, Eritrea, Etiopien och Somalia är nya upptäckter. Detta tack vare att många invandrare från dessa länder har blivit som kompisar. Mitt engagemang som medpratare inom SFI och på språkcaféer har erbjudit möjligheten.
Jag har tvingats läsa kartor och historieböcker om krig, religion, språk och kultur för att sätta mig in i deras situation. Att förstå och överblicka vari invandringen har sitt ursprung, varför man sökt sig till Sverige. Det mesta är nytt för mig. Jag har inte hängt med tillräckligt, vare sig i skola eller genom massmedia. Från min trygga del av världen är historien oöverskådlig.
Det är dock överraskande att Europas deltagande och ansvar är större än jag föreställt mig. Tyvärr finns vi européer alltid med i kulisserna och håller i tåtarna. Jag kan idag lättare formulera roten till det onda, varför människor flyr från förtryck och orättvisor.
Kolonisation, jakt på olja och andra viktiga naturtillgångar har varit viktiga drivkrafter och ingredienser för att utveckla västvärlden på ett sätt som planeten inte längre klarar av. Den bågnar under trycket.
Efter hand förstår jag allt mer hur dessa utsatta människor tänker och agerar. Självbevarelsedriften får här en framskjutande position. Har man varken sjuk- eller pensionsförsäkringar, som för oss är en självklarhet, måste man agera utifrån de egna förutsättningarna. För en majoritet är den rimliga lösningen att skaffa många barn. Därtill att hålla ihop familj och släkt. Då kan man hjälpas åt när någon behöver läkarvård eller stöd vid ålderdomen. Kusinäktenskap garanterar sammanhållningen och utgör därför hos många folkslag säkerställda levnadsvillkor. Hur gener påverkas när systemet med kusinäktenskap pågår i generationer är det ingen som vet. Det finns en mångfald spekulationer. Att föräldrar väljer sina barns partner är synnerligen viktigt. Det garanterar ju den egna framtida försörjningen. Man kan vara i stånd till vad som helst för att inte riskera sin trygghet. Barn och släkt i förskingringen, bland annat de som sänts utomlands, utsätts för ett enormt tryck att kontinuerligt skicka pengar till hemlandet.
Kanske islam och besläktade inriktningar underlättar eller garanterar det betydelsefulla i att hålla samman familj och släkt.
Vårt svenska system bygger på att den arbetande befolkningen gemensamt genom höga skatter försörjer de svaga, sjuka och den äldre generationen. En invandrare som jobbar och skattar i Sverige betalar således åt två håll. Hen tenderar bli en försörjningsinrättning. Är situationen ohållbar, hur ska vi ställa oss till detta faktum? Har vi rätt att säga att vi flyttar deras problem till Europa? Vi ritade ju om kartorna till vår fördel och tog förödande beslut med FN som täckmantel.
MÖTET MED RASISMEN
Jag är tveksam till att nedteckna de känslor som gnager, ångest, oro, vånda..........Är det bättre lägga locket på och försöka glömma? Ett djupt sår i själen. Läker det med ett fult ärr? Borde jag avstyrt hela projektet? Vad säger Koranen, vad betyder Haram?
Nåväl. Det händer i Frankrike. Ibra har sett fram emot ett nattligt discobesök. Han nekas inträde av den mörkhyade vakten, bister och omfångsrik. Ibra förstår inte skälet, kan ju ingen franska. Bedrövad ringer han mej mitt i natten. Kom fort, jag vill hem!
Jag möts av samma avvisande attityd från vakten, vad gör den gubben här mitt i natten? Jag vill veta varför grabben inte släpps in, han är välklädd och nykter, inte drogpåverkad, kan betala för sig, har visat sitt svenska ID-kort. Det samlas folk som undrar vad som pågår. Vi uppmanas bryskt att sticka, stå inte här och stör, annars.............
Polisen dyker upp, äntligen får jag förklara vad som hänt. Behöver stöd. Tre bitiga killar, polismän som inte kan engelska, i Frankrike talar man franska! Blickarna går till Ibra. Samma avvisande attityd, är gubben från sina sinnen, stick, försvinn, fort, annars............
Kom vi går säger Ibra, jag vill inte gå in här i alla fall. Tror det är farligt! På hemvägen berättar han om den omfattande droghandeln som pågår utanför diskoteket. Jag är chockad av den värld ungdomar möter. Måste man dansa mitt i natten, fram till sex på morgonen? Är situationen likartad i Sverige?
Jag har mött en riktig åldersrasism för första gången. Brutalt avvisad. Ibra har mött............vad?
Jag berättar vilka terrordåd som drabbat Frankrike.
Vi vet om de ständiga skjutningarna i Sverige. Detta i åtanke när man använder ordet rasism. Handlar det egentligen om fruktan?
En förklaring. I departementets huvudstad Perpignan här i närheten finns en stor arabisk befolkningsgrupp. Många sociala problem har sina rötter bland dem.
Det finns en risk att Ibra som är helt ensam på discot, utan kunskaper i franska, kan utsättas för våld. Av överförfriskade ungdomar i gäng som ser invandringen som ett hot. Det finns en rädsla för bombhot.
Ibra hade nog tur som inte släpptes in.
Vad rör sig i den unge mannens huvud där besvikelsen sprider sig i anletsdragen?
MIN BODYGUARD
Med stigande ålder försvinner förmågan att smidigt hantera all ny teknik. Jag tänker på företeelser som kranar och nycklar på hotellrum, förstår inte hur man vrider eller sticker in. Tummen sitter mitt i handen. Många förpackningar är helt omöjliga att öppna, de går hellre sönder än ger mig tillgång till innehållet. En plåsterlapp kan vara så svårtillgänglig att de blöder på fler ställen efter, än innan man inledde öppnandet. För att inte tala om apparater för parkering, vägavgifter och bensinpumpar där man tvingas ikläda sig epitetet stoppkloss. Sedan kommer uppdateringarna! När man äntligen hjälpligt lyckats förstå sin dator, platta eller mobil så ändras allt. Jag fattar ingenting längre! Klarar knappt det mest basala. Ofta ställs frågor på svenska, helt obegripliga för en årsrik. Listan kan göras hur lång som helst. Frustrerande i högsta grad!
Jag har nu löst problemet! Ibra sköter allt detta. När någon frågar vem den unge mannen är vid min sida blir svaret självklart - min bodyguard! Det imponerar!
Det borde alla årsrika ha! Han rycker in hela tiden när förståndet sviktar och krafterna avtar.
I utbyte får han mitt svenska språk och vår kultur, också hur olika system fungerar.Tänk den dag han får sitt svenska körkort!
Hans Hammarström, Saint Cyprien i september 2019