Ibras resa
Det är vår 2013, jag är 16 år och kommer till Kairo med flyget från Ankara. Det känns aningen skrämmande att komma alldeles ensam till ett främmande land. Jag vet ingenting om Egypten, bara att det nyss varit revolution där. Nu är det muslimska brödraskapet som styr. Jag kan ingen arabiska, bara några enkla fraser. Mitt modersmål är kurdiska, det kan jag varken läsa eller skriva.
Jag tänker tillbaka på det senaste dygnen. Först avskedet från mamma Sabah och pappa Side och så alla mina småsyskon i Afrin (norra Syrien). Sedan bilresan till turkisk/syriska gränsen. Därpå den 75 mil långa bussresan till Ankara genom oändliga bergstrakter, den tog nästan 12 timmar. Jag hade varit hemma på en kortis för att skaffa pass, annars var det tre år sedan jag lämnade hemmet. Då var jag 13 år. Så härligt det var att åter få vara tillsammans.
Jag är på väg till Libyen, där finns bra med jobb och där väntar min farbror och storebror Abdo. Jag längtar efter att få träffa dem. Familjesammanhållningen är stark. Där finns jobb för mig också, jag vill skicka pengar till min mamma och pappa. Först måste jag dock bo i Kairo några dagar medan Abdo ska ordna med flygbiljetten till Benghazi i östra Libyen. Själva bor de i den västra delen inte så långt från Tunisien.
I centrala Kairo finns hotellet där jag skall bo. Mycket människor trängs på gatorna och jag kan inte läsa några skyltar, allt är på arabiska. Efter sex dagar i denna myllrande storstad får jag flyga till Benghazi där jag ska bo hos kompisar från Afrin. En av killarna jobbar på flygplatsen och ordnar så jag efter ett par dagar kan flyga till Tripoli, Libyens huvudstad. Där möter Abdo upp, brorsan som jag inte träffat på tre år. Han har blivit så vuxen nu, han är nära tjugo.
Att få känna tryggheten hos storebror så långt hemifrån ger en skön känsla, svår att klä i ord, kanske ett lyckorus. Han hämtar med sin bil och vi kör väster ut några timmar efter kusten till den lilla staden Zuwara. Där ska vi bo tillsammans med farbror, hans familj och många kusiner. Vi känner inget av kriget som skakat landet alldeles nyligen då diktatorn Khaddafi avsattes och mördades. Det finns dock många avtryck. Abdo pratar bra arabiska som han lärde redan i Afrin.
Farbrors företag är etablerat inom branschen för takstuckaturer, vanligt inom arabvärlden, och jag får jobba mycket där, tjäna pengar och sända till Afrin. Därtill ger lönen visst utrymme för sparande. Spännande att få lära sig köra bil. Kunna allt om motorer. Att plugga arabiska är ett måste. Youtube är till stor hjälp.
Redan efter något år när det åter börjar bli oroligt i landet med många krigshot inpå knutarna vill farbror lämna den otrygga tillvaron i Libyen. Han vill ge sin familj en bättre framtid. Han vill till Europa. Sverige är ett bra land har han förstått via nätet. Det känns så övergivet när farbror lämnar oss med hustru och barn och ger sig ut på den långa resan mot det okända. Abdo tar nu över förtaget.
Farbror etablerar sig väl i Sverige och efter bara något år lockar han Abdo att söka lyckan i norr. Brorsan berättar strax att han också ska resa och frågar om jag vill följa med. Jag avvisar hans idéer eftersom jag tjänar bra med pengar som jag kan skicka till mamma och pappa.
Plötsligt en dag säger Abdo att i morgon ska jag ta mig till Sverige, han har redan betalt för den mycket riskabla båtfärden över Medelhavet. En smärre chock, jag ska lämnas ensam kvar med några kusiner. Du får överta firman säger brorsan. Jag pratar nu lite arabiska, kan läsa och skriva hjälpligt, jag har också köpt en egen bil, kör bra och det behövs inget körkort. Jag måste nu klara mig på egen hand. Vet hur det är av flera års erfarenhet.
Det börjar alltmer likna ett regelrätt krig i landet. Efter något år på våren 2017 vågar jag inte vara kvar, men var skall jag ta vägen? Tillbaka till Syrien kan jag inte åka och riskera straff för att jag inte deltagit i Bashar al-Assads krigsmakt. Kan Algeriet vara en möjlighet? Att det här är livsavgörande frågor förstår jag nu. Ingen vet råd!
Abdo säger hela tiden, kom till Sverige. Landet kommer att hjälpa dig den första tiden med språk och tillfälligt boende. Det här är framtidslandet för oss. Jag börjar nu alltmer smida planer på att följa brorsans råd. Det ska i så fall ske i hemlighet, jag ska inte berätta för någon. Jag har en kompis som vill hänga med på den livsfarliga resan. Vi får nu kontakt med personer som ordnar dessa överfarter till Europa. Pris 1600 dollar per person. Jag har ju pengar sparade.
Håll er beredda, ta med det allra nödvändigaste plus flytväst. En sjöresa på tre, fyra dygn. Vi tillhandahåller varken mat eller dryck, det är upp till var och en som vill följa med. Lämna kvar alla era ägodelar! Vi inväntar nu bra väder. Jag säljer bilen och lämnar resten, TV, kläder, möbler, husgeråd. Mobilen har jag i alla fall med.
På fredagskvällen klockan tio ringer det på mobilen. I natt ska ni vara resklara. Kom till hamnen snarast. Skräcken sprider sig i min kropp! Är vädret verkligen bra? Kan det blåsa upp? Är jag i bästa kondition? Är det bättre stanna kvar?
Tankarna virvlar runt och vill inte släppa, känslostormar som aldrig tidigare. Är jag död om några timmar?
Vi står nu beredda vid båten. I det svaga nattljuset skönjer vi en liten skorv. Så liten! Hur ska sextiosju personer få plats i den? Så tätt vi tvingas sitta. Blåser det upp är vi chanslösa. Rädslan slår till med full kraft. En inre röst säger att du är en duktig kille och att Muhammed har varit med dig förr. Du simmar bra.
Efter någon timme har vi lättat ankar, den pyttelilla farkosten tuffar ut i nattmörkret, norrut mot Europa och Italien. Jag känner mig så liten, så liten, havet så stort, så stort och hotfullt. Mörkret tätnar, vindarna tilltar, vågdalarna blir allt djupare. Det svaga ljuset från Zuwara försvinner långsamt ner under horisonten. Så här ensam har jag aldrig känt mig. Det är allvar, en resa på liv och död. Jag är 21 år. Ingen av de mina vet att jag finns ombord.
Marie Fredrikssons finstämda ”Tro” tycker jag passa nu. Klicka på länken och lyssna.