hanshammarstrom.blogg.se/tabykurd

I mitt förra inlägg om Newroz firade vi in det kurdiska nyåret. Den kurdiska frågan är för många svenskar något diffust, någonting man hört talas om, som man aldrig riktigt satt sig in i. Så har det i alla fall varit för min del. Nu tränger den sig på allt mer genom min nära kontakt med Ibra och hans familj. Ju mer svenska han lär sig desto mer kan han berätta. Så när massmedia rapporterar från Syrien är det jag som lyssnar och lär men framförallt känner, en medkänsla som engagerar och växer sig allt starkare.

Här kommer en liten historia från Ibras tidiga barndom. Den kan lätt falla i glömska men belyser en aspekt hur det kan vara att leva som kurd i ett arabdominerat land.

Ibra berättar, jag håller som vanligt i pennan.

Jag tycker jättemycket om min mormor och vill så gärna överraska henne med ett besök. Hon bor här i Tell-Aran och hälsar ofta på hos oss och alla mina syskon. Vi älskar henne, hon berättar mycket och är så snäll. Jag vet precis hur man tar den lilla bussen, var man ska stiga av och hur man sen ska promenera fram till hennes hus. Idag ska jag hälsa på henne alldeles ensam. Vi åker och åker men jag känner inte riktigt igen mig. Har jag verkligen tagit rätt buss? Chauffören säger att här måste du stiga av. Jag följer hans råd och bussen åker iväg. Där står jag nu på en helt okänd plats. Alla skyltar står på arabiska och jag förstår ingenting. Jag frågar några men dessa personer kan inte kurdiska och förstår inte vad jag vill. Kanske gillar dom inte mitt folk. Jag går i en riktning som jag tror är den rätta. Vilken stor stad och alla husen är så lika. Jag går och går för att se om något bekant ska dyka upp. Paniken sprider sig, mormor, mormor var bor du? Jag går tillbaka en bit för att ta bussen hem igen, jag har ångrat mig, men nu hittar jag inte bussen heller. Jag börjar gråta allt mer, så här övergiven har jag aldrig känt mig. Till slut hittar jag en bänk, jag sätter mig för att vila och ställer min lilla ryggsäck bredvid. Jag sitter länge och halvsover, slumrar lätt……..

Plötsligt hör jag en välbekant röst. Men Barrhå vad gör du här, ensam på vägen mot Damaskus? Vilken lycka, min granne står där! Livs levande, det är inte en dröm. Han har sett mig och nu kör han mig hem. Så långt och länge vi åker! Jag får överraska mormor en annan dag.

Jag har själv en liknande historia i bagaget om hur jag ensam som femåring med en liten grabb i handen tog mig över Västerbron för att hälsa på mormor i Traneberg. Den slutade också lyckligt, vi kom inte heller fram. Är det möjligen så att små grabbar som senare i livet blir mer äventyrslystna inleder sin karriär med försök att själva promenera och hälsa på en dyrkad mormor. Ibras mormor lever, min är borta sedan många år. Jag tänker ofta på henne och vad hon betytt. Nu finns hennes fotografi i Ibras rum hos mig. Tror hon fungerar bra som hans skyddsängel.

I Täby centrum alldeles där Esplanaden mynnar ut i torget finns denna lilla staty. Så fort jag går förbi den, ser jag hur Ibra sitter där gråtande på vägen mot Damaskus, med sin ryggsäck bredvid. Kolla vid tillfälle den lilla grabben, hur han i sin utsatthet griper tag i betraktaren.

Ibra pratar mycket om Kurdistan och om att en vacker dag kunna återvända dit. Att få se sitt land självständigt och att än en gång få uppleva sitt barndomshem i Tell-Aran. Han vill så gärna visa mig allt.

Här en bild på Ibra tillsammans med Abdullah Öcalan, kurdernas tidigare ledare som sedan åratal sitter fängslad i Turkiet som terrorist (PKK). Likt en Nelson Mandela kanske han en dag friges och blir den första presidenten för ett fritt Kurdistan.

De av bloggens läsare som vill förstå lite mer av den kurdiska frågan kan ta del av det fortsatta, en enkel överblick över de senaste hundra åren i Syrien och i Ibras hembygd. Bara att hänga med och förstå vårt eget ansvar i ämnet!

                                                        *

Syrien är en statsbildning som kunde utropa sin självständighet så sent som 1946. Landområdet hade sitt ursprung i det forna Osmanska riket. Ett imperium i främre Asien som efter första världskriget 1918 helt föll samman. Segrarna främst fransmän, britter och ryssar styckade upp stormakten sinsemellan. När var tar sin så tar jag min så blir den andra utan. Man drog upp gränser utan hänsyn till olika etnicitet, språk eller religion. Som exempel blev Palestina ett brittiskt mandat. Man skapade Syrien som blev ett franskt mandat. Irak med ursprung i det forna Babylonien och Mesopotamien blev ett eget land. Alla ville ju åt oljan, den vi i väst delvis byggt vårt välstånd på.

Kurderna blev helt lottlösa, deras områden delades mellan Turkiet, Syrien, Irak och Iran. Man slåss än i våra dagar för ett fritt och självständigt Kurdistan. Annat var det för judarna, som efter andra världskriget frikostigt tilldelades ett eget land på bekostnad av araberna. Man hänvisar till att de var Gud som tilldelat dem området väster om Jordanfloden. FN hejade på med press från USA. Konflikten Israel/Palestina pågår ännu efter 70 år.

Det är lättare att förstå dagens krig och konflikter när man i stora drag vet hur världskartan godtyckligt ritades om för ett sekel sedan. Vem tar nu på sig ansvaret?

Hela nordöstra delen av Syrien, den till höger om floden Eufrat, domineras av kurderna. I de nordvästra delarna finns också vissa enklaver där kurder har sin hemvist. Afrin nära den turkiska gränsen är ett sådant område. Här i norr ligger också Aleppo, Syriens folkrikaste stad med flera miljoner invånare, de flesta araber. Här lurar ånyo ett inbördeskrig.

Alldeles utanför Aleppo i den lilla ortenTell-Aran växte Ibra upp med föräldrar och åtta syskon. Man livnärde sig på odling och försäljning av jordbruksprodukter. Pappan var sjuklig och tidigt skickade man ut sina grabbar för att hjälpa till med försörjningen, också för att undgå inkallelse till det annalkande inbördeskriget. Kurder kämpar inte för arabernas sak. 

                                                        *

Hoppas att det nu är något lättare att förstå Ibras situation, också varför det är så stökigt i många länder i främre Asien.

Har inte vi som européer ett ansvar för vad tidigare generationer åstadkommit? Vi måste hjälpa till så gott vi kan!

Hans Hammarström i Saint Cyprien i april 2019