hanshammarstrom.blogg.se/tabykurd

Att vara medpratare är att komma nära människor på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt. Det handlar om människor i utsatthet och i stort behov av att träffa svenskar. Många som varit här en tid tycker vi svenskar verkar så rädda och avståndstagande. Vi måste ändra oss!

Aldrig tidigare har jag mött så mycket mänsklig värme och tacksamhet som när jag engagerat mig i integrationen. Den värmen ger energi som med råge täcker dagsbehovet för en årsrik. Kreativa tankar föds hos medprataren om hur man kan gå vidare. Det ena ger det andra. Jättehäftigt!

Medpratarens uppgift är att som volontär stötta läraren i en klass med ofta alldeles för många nyanlända. Elever som visar stor skillnad i bakgrund, kultur, etnicitet, religion, ålder och tidigare skolgång. Inte minst trauman efter krigsupplevelser. En brokig mix, inte lätt foga samman och få fungera. Här ställs verkligen speciella krav på den som satts att lära de nykomna. Att förmedla kunskap i svenska och speciellt den svenska mentaliteten är minst sagt en grannlaga uppgift.

Medprataren kan fungera för uttalsträning i mindre grupper eller för enskilda med särskilda behov. Om läraren inte har svenska som modersmål behövs uttalsstöd i klassen. En viktig uppgift kan vara att hitta elevens personliga nyckel för att lära sig hur man lär. Det huvudsakliga syftet är att på ett lättsamt sätt främja elevernas färdigheter i talad vardagssvenska. Därtill måste hjärnan ha kul för att enkelt ta till sig nya ord och intryck. Jag har en styrka i att själv vara invandrare och exakt veta hur det känns att hacka sig fram och inte förstå.

Sverige står idag inför en gigantisk uppgift att integrera alla de flyktingar som kom under 2015 och därefter. Att få dem bli självständiga och fungera på alla nivåer i samhället. Hur lärarna lyckas är själva nyckeln till bästa tänkbara integration. Medpratarens insats i sammanhanget bör också framhållas. 

Runt om i landet har det växt fram organisationer med syfte att hjälpa nyanlända till en anständig etablering i vårt land. Själv ingår jag i en sådan sammanslutning som kallar sig En utsträckt hand. 
Språkcaféer är exempel på andra lyckade försök. Ofta med Kyrkan eller Röda Korset som anstiftare. Volontärer och nyanlända träffas några timmar under  enkla former över en kopp kaffe. Man språk och uttalstränar, hjälper till med läxor och inte minst berättar om  hur den svenska byråkratin fungerar med sin mångfald blanketter att fylla i. Formulären är ofta flersidiga för att passa in i många sammanhang. Här går jag ofta bet, förstår inte hur den tänkt som varit ansvarig för utformningen. 

Samspelet mellan Migrationsverket, Försäkringkassan, Arbetsförmedlingen och Kommunen kan inte ens handläggarna reda ut. Timslånga köer i användarfientliga telefonsystem avskräcker kontakt.

Bara att uttala dessa krångliga ord för en nyanländ är i sig en utmaning. Lägg där till ord som aktivitetsrapport, etableringsstöd  eller försörjningsersättning så stukar även en svensk tungan. Försök sen förklara skillnaden mellan personnummer, personkonto, kontoutdrag eller kontonummer för en analfabet! När man inte fullt ut själv förstår sammanhangen är det svårt att förklara. Misstag får lätt förödande konsekvenser som kan ta månader att rätta till. Då finns resurser hos myndigheten för att förmedla hot om repressalier.

Jag har efter ett halvår som deltagare i såväl skolklasser som på caféer insett hur stort behovet är av personer med liknande förutsättningar som jag, det vill säga att vara svensk. Efter en lång pensionärstillvaro är jag åter på banan. Jättehäftigt! 

Jag behövs igen och har därför tagit ytterligare ett steg genom att upplåta en del av min bostad till Ibra. För min egen del har behovet av utrymme avtagit i takt med stigande ålder så varför inte pröva något nytt. Ibra får nu ett anständigt boende mitt i den svenska vardagen i motsats till livet på ett flyktingboende. Det känns som min skyldighet som medmänniska att hjälpa till. Otaliga nyanlända väntar på samma möjlighet.