hanshammarstrom.blogg.se/tabykurd

Känslan av att möta Sverige på flygplatsen i Luleå kommer jag aldrig glömma. Omtumlande, svårt beskriva på svenska. Jag vet ett bra ord på kurdiska men jag tror inte det går att översätta. Jag har nu varit på resa över tre månader och har äntligen nått målet, Abdos land, min storebrors nya hemland, nu ska det kanske bli mitt också. Vilka risker jag tagit och hur nära ögat det varit många gånger. Men nu är jag här! Livsavgörande stunder väntar.

Jag stiger ned för landgången. Tänk, där står en söt ljushårig tjej med långt hår, hon frågar om jag heter Ibrahim Alyoussef och kommer från Syrien. Welcome to Sweden förstår jag vad det betyder. Jag känner mig redan som hemma. Klockan är fyra på eftermiddagen och det regnar faktiskt. Tjejen berättar att det väntar en buss utanför och att vi ska åka några mil inåt landet till Boden. Resan tar högst två timmar. Vi är något tiotal asylsökande som åker gemensamt till samma hotell.

Där är allt förberett för vår ankomst. Jag får ett eget rum med toalett ute i korridoren. Vi bor alldeles i utkanten av Boden. Frukost och mat finns på plats. Jag får till och med ett eget bankkonto laddat med några hundralappar för extrautgifter. Så bra allt funkar i Sverige, svenskarna är så snälla!

Jag ringer till mamma och berättar att jag nu är framme i Sverige. Hon säger att hon är så stolt över sin lilla fina kille som klarat sig så bra på egen hand ute i vida världen, dessutom med krigen alldeles in på knutarna. Även Abdo blir jätteglad över min ankomst. Nu ska vi kanske snart få träffas igen.

En ung tjej som heter Sara, jag tror hon är från Migrationsverket, ska vara min guide den första tiden i Boden.  Men jag vill klara mig själv, det finns ju cykel att låna. Jag kan göra långa turer i omgivningarna, tänk så mycket skog här finns. Ännu ingen snö men dagarna blir allt kortare så här i oktober. Man säger att mitt i vintern är det fullt dagsljus bara någon timme.

Efter ett par dagar blir jag kallad till Migrationsverket, där finns en arabisktalande tolk som ska hjälpa mig att svara på alla frågor. Man tar alla mina mått också mina fingeravtryck. Denna gång gäller inga händer på ryggen. Man får ta hur många avtryck som helst!

Jag minns motsvarande situation i Italien, hur jag satte händerna på ryggen och vägrade lämna fingeravtryck. Hade jag inte stått på mig då hade jag kanske blivit kvar i Italien. Jag minns nu plötsligt hur jag efter den incidenten direkt bestämde mig för att fly till Sverige, inte vänta på besked. En stundens ingivelse. Jag köpte en biljett på Milanos tågstation med destination Tyskland. På andra sidan gränsen kunde jag sedan köpa biljett vidare till München. Fyra gånger under resan kom det kontrollanter, då smet jag in på toaletten och klarade mig varje gång, ingen upptäckt. På natten var jag så trött att jag inte kunde hålla mig vaken. Jag slumrade till fast jag visste att jag måste vara på min vakt. Då var det klippt. Jag vaknade av att en kontrollant klappade mig på axeln och bad att få se mitt pass. Vad han fick se var mitt utgångna pass från Syrien.  Tre år gammalt, jag hade inget ju inget nytt. Tåget var fortfarande kvar i Italien. Vid nästa station avstigning, besök på polisstationen och återsänd till Milano och lägret där. Så snopet. Det var efter den bedriften jag så småningom fick träffa representanter från svenska konsulatet och förflyttad till ett hotell där, för att invänta instruktioner om min förestående resa till Sverige. (Förra inlägget om händerna på ryggen blev genom missförstånd inte helt korrekt på den punkten).

Jag tänker med rysningar på tåghändelsen i Italien, det kunde ha tagit en ändelse med förskräckelse. Den är förträngd på något sätt.

Åter till verkligheten, jag är ju i Sverige, i Boden. På Migrationsverket frågar man om min brors boende i Brottby i Vallentuna och förstår att jag helst vill bo i hans närhet. Man lovar att göra det bästa för mig men det kommer att ta tid att hitta boende i just dessa trakter. För närvarande är allt fullbelagt i Täby och Vallentuna. Jag får ett slags ID-kort som visar att jag är asylsökande.

Det dröjer inte särskilt länge så blir jag omplacerad till Piteå där jag ska vänta på besked om flytten söderut när man hittat något lämpligt. Jag ska bo på Pite Havsbad. Ny bussresa, nya kompisar.

Efter en kort tid i Piteå måste jag åka tillbaka till Boden för att hämta ut mitt ID-kort och mitt Uppehållstillstånd som gäller i tretton månader fram till 24 november 2018. (Det är idag förlängt till 25 november 2020). Uppehållstillståndet gäller också som arbetstillstånd. Allt är så noga reglerat här, annat än vad jag är van vid.

I Piteå får jag gå på språkträning, ett slags SFI och språkcafè. Jag lär mig efter hand prata lite svenska och klarar mig bra, det här ska jag klara av! På hotellet finns också lite träningsredskap, som en enklare form av gym. Nu kommer vintern till Norrland, sträng kyla, det blir uppåt trettio grader kallt, isen lägger sig på havet, det snöar i massor och här får jag fira jul, träffa lucior och tomtar. Vilka spännande traditioner! Jag får ett litet bidrag för att köpa vinterkläder.

Min kompis Moatez som jag träffade i Tripoli i Libyen har följt i mina fotspår, tagit sig över Medelhavet, korsat Italien och finns nu i Boden han också. En dag tar han bussen till Piteå och hälsar på mig. Vilken känsla att träffa honom här på Pite Havsbad, vi två kurder, båda från Afrin utanför Aleppo, nu sitter vi här så långt hemifrån, så väl omhändertagna! Moatez hamnar så småningom på flyktingförläggning i Fagersjö utanför Farsta. Vi träffas än idag nästan varje veckoslut och bor hos varandra. Vår långa resa har fört oss samman. Vi kände dock inte varandra i Syrien.

                                                                 *

Det blir nytt år, vi firar och skriver 2018. Dagarna går, jag väntar och väntar på besked om att flytta söderut. Jag går på språkträning, gymmar och tar långa promenader. I slutet av januari meddelar Migrationsverket att vi hittat ett boende i Täby Kyrkby, Staylong Hotel på Vikingavägen. Du får bo med andra nyanlända och dela dusch och toa. Abdo konstaterar att det ligger bra till, bara 20 minuters bilresa från Brottby. Bara att slå till!

Jag får en bussbiljett till Umeå, därpå byte till nattåget Stockholm Central. Där väntar Abdo. Vi har inte setts på så lång tid, ett kärt återseende. Min storebror talar bra svenska nu, har träffat en svensk flicka och han har fått deltidsjobb på ICA men går också på SFI. Det känns så tryggt att ha honom. Allt verkar funka bra. Jag upplever känslan av skydd som jag inte gjort på länge.

Vi åker till Täby C och handlar

Mitt boende i Täby Kyrkby är helt ok, visserligen under takåsarna på ett loft. Kan bli urvarmt på sommaren tror Abdo. Spelar ingen roll! Vi skriver den 6 februari 2018. Jag tilldelas en handläggare på Arbetsförmedlingen, en annan inom Täby Kommun. Det är lång väntetid till SFI, kanske flera månader. Under tiden gäller språkcaféer och annat du kan hitta på för att praktisera svenska. Du ska också gå en kurs i samhällsorientering.

På språkcaféet i Tibble Kyrka träffar jag en äldre volontär, han heter visst Hans, jag frågar om han vill se mitt hotell i Täby Kyrkby………………………………………..

Rättigheterna till berättelsen i denna blogg om Täbykurden ägs i första hand av Ibrahim Alyoussef och kan bara publiceras med hans medgivande.

Hans Hammarström, Näsby Allé i mars 2019