Mamma, mamma!
Hopplösheten sprider sig ombord medan motorn trots allt tuffar på med stäven mot norr. Så här i slutet av juli är vädrets makter oss gynnsamma. De tre skräckdygnen ombord på denna skorv tillsammans med sömnlösheten sätter sina spår, armar och axlar värker av allt ösande från läckan. Börjar den möjligen öka i omfång? Vågar inte tänka tanken till slut. Hunger och törst är det värsta. Det är bara jag och kompisen som öser, vi växlar timvis. Alla andra verkar apatiska. Tanken på döden är en ständig följeslagare. Skulle det plötsligt blåsa upp ordentligt är allt slut. Kanske vore det ett alternativ, bättre än denna utdragna kamp, mot vad? En oroande tanke som långsamt smyger sig på.
Jag funderar ständigt över mamma som inte har en aning om mitt tilltag att bege mig ut på denna ödets resa. Hon tror fortfarande jag är på jobbet i Zuwara. Kan hon ha ringt från Afrin? Mobilen når i alla fall inte hit ut, förresten är den väl nedpackad i innerfickan i en plastpåse med mitt pass och fyra hundra euros. Min nyckel till Europa! Jag vill inte ta fram mobilen och ta bilder från vår färd, den ska sparas och tas i bruk när räddningen når oss.
Jag vet nog hur många som gått under på denna typ av riskfylld överfart, drunknat och bara försvunnit utan att de nära och kära fått något som helst besked. Att resten av sina liv leva på ett hopp om återseende som aldrig kommer att infrias. Klarar mamma och pappa av det. Finns verkligen de räddningsfartyg som utlovades i Libyen eller var det bara en bluff för att lura av oss våra besparingar. Tankarna har tid att ta form i olika riktningar på denna dödens resa - eller livets.
*
Ett svagt ljud i fjärran bryter tristessen eller är det bara hjärnan som spelar ett spratt i brist på näring, mat och dryck. Tror ljudet tilltar eller är det bara inbillning? Jo, det blir tydligare, tydligare och tydligare. Något svart dyker upp ur horisonten, pricken växer, växer långsamt. Är det ett flygplan, kanske, kanske, en hoppets känsla tar sakta form. Det är verklighet. En helikopter närmare sig. Jag tar av mig min orangea flytväst och viftar med den allt jag kan. Se oss, hjälp oss! Jag ropar full av entusiasm, ett glädjens rop till livet! Ett öronbedövande motorbuller når oss. Vi får ögonkontakt med personalen på helikoptern medan vattnet under propellern piskar upp havsytan runt om. Den cirklar runt medan jag i tacksamhet viftar med flytvästen, viftar för livet, viftar för mamma.
Snart dyker två mindre båtar upp fyllda med flytvästar. De kastas till oss men jag behöver ingen, min egen är minst lika bra! Med teckenspråk påkallar jag killens uppmärksamhet på att båten läcker allt mer, vågar vi sluta ösa nu?
Killen på båten ropar på engelska några av de få ord jag förstår. Sit down, sit down, take it easy!
En stor båt närmar sig nu väldigt snabbt, räddningen är på väg, jag kan äntligen sluta ösa. Jag känner livsandarnas snabba återkomst, ett lyckorus far genom kroppen. Man ger tecken om att vi ska lämna den gamla skorven, den har gjort sitt. Jag ser nu att killen som suttit vid rodret snabbt lämnar sin post och blandar sig med oss övriga. Den engelsktalande hoppar ombord och frågar direkt vem som är ansvarig. Alla tiger, ingen vet något!
Familjer med barn lämnar farkosten först, två och två i små evakueringsbåtar. Ett par minuters resa till den verkliga säkerheten. Vi unga killar får vänta till de sista att debarkera. Nu kan jag vänta på friheten, det gör inget, alla kan få gå före. Väl ombord på det stora räddningsfartyget väntar förhör men alla är så vänligt välkomnande och tillmötesgående. Vi får tvätta oss och erbjuds dusch. Allra först måste jag dock tala om mitt namn, ålder och varifrån jag kommer. Ibrahim Alyoussef, 21 år från Syrien. Jag förklarar att jag behöver mat och dryck för att klart och redigt kunna berätta min historia. Hjärnan är inte i form efter de senaste dygnens strapatser. Jag är helt utmattad.
Jag hörsammas och får äta ett par smörgåsar och någon typ av dryck serveras. En rar flicka frågar om jag behöver något mer. Jo, jag vill ringa min mamma!! Mamma frågar direkt hur jag har det på jobbet, jag säger att jag har slutat jobba, jag har lämnat allt. Men varför ropar mamma ängsligt. Mamma, mamma, jag är i Europa! Hon säger ingenting på en lång stund, hon kan inte hålla tårarna tillbaka, inte jag heller. Jag har fått tillbaka det liv mamma en gång gav mig. Känslor som far i min kropp går inte att beskriva. Mamma önskar inget högre än att jag kan återförenas med min storebror i Sverige, hennes äldsta pojke. Grabbarna som hon inte mött på så lång tid. Hennes fina killar som klarat sig så bra på egen hand under hela tonårstiden. Onåbara för Bashar al-Assad och hans krigsmakt i Syrien.
Nu väntar förhöret men under tiden ser jag hur vår gamla skorv långsamt vattenfylls nu när öskarlarna inte längre finns kvar ombord. Mina värkande armar och axlar är kvittot på hur vi jobbat för högtryck dag och natt. Nu kastar man bensin på vraket, sprutar eld och inom loppet av några få minuter börjar hon stäva mot Medelhavets botten. En rökpelare mot skyn tyder på hennes sista suck. Vi slapp att följa med.
Precis då ska förhöret börja, jag gör mig beredd, minns från Abdos berättelse, svara ärligt på alla frågor men skriv absolut inte under något dokument varken med penna eller fingeravtryck. Man kan kräva en tolk dessförinnan enligt direktiv från EU.
Vi skriver nu den 11 juli 2017. Vi ser inte någon kust, bara hav, vi vet inte var vi befinner oss. Jag kan bara hoppas vi finns på Italienska farvatten strax söder om Sicilien eller i närheten av Malta.
Förhörsledaren berättar dock att vi måste vara beredda att stanna ombord, nu gäller i första hand………………………….
Mobilen tas fram nu när räddningen är nära
Rättigheterna till berättelsen i denna blogg om Täbykurden ägs i första hand av Ibrahim Alyoussef och kan bara offentligt publiceras med hans godkännande.
Hans Hammarström den 12 januari 2019