Händerna på ryggen
Det är med blandade känslor jag ser hur vår gamla skorv går till botten. Trots sina fel och brister var den vår livräddare innan den drog sin sista suck. Rökpelaren vittnar om dess hädanfärd. Jag är i trygga händer nu. Medelhavet har tacksamt visat oss sin bästa sida.
Ombord på det stora räddningsfartyget möts vi av flera hundra emigranter redan upplockade ur havet. En majoritet mörkhyade afrikaner som räddats ur vågorna. Jag förstår nu att fartyget ska fortsätta sin räddningsmission och alla ombord hoppas att Sicilien vill ta emot oss. Malta är ett alternativ liksom Lampedusa. Det går rykten om att Europa börjar stänga sina gränser. Ingen vill ha oss! Ingen behöver oss, stanna där ni är!
Under fyra dygn blir vi allt fler som trängs ombord, många som kan plockas upp ur sina undermåliga farkoster. Tilldelning av mat och dryck tryter. Jag går alltid hungrig och törstig i den gassande solen, där strålarna dessutom reflekteras i vågdalarna. Min enkla shorts är det enda som behövs just nu. Det finns inga sängar, man får söka sig en plats i trängseln. Lämnar man den blir man utan på direkten. Lukten från människor som i dagar och nätter lever på detta sätt är näst intill outhärdlig. Toaletterna är ett kapitel för sig. Hur länge ska vi tvingas vara ombord och drabbas av dessa umbäranden, kan ingen ta emot oss snart?
Slutligen inga fler småbåtar i sikte. Besättningen pekar ut Malta långt bort vid horisonten, som en mörk strimma av hopp i fjärran. Vi börjar alltmer närma oss den italienska kusten är budskapet. Man berättar att vi snart får känna fast mark under fötterna. Tack Italien!
Det gungar i hela kroppen när vi äntligen får gå iland. Känslan svindlar. En märklig upplevelse efter nästa två veckor till havs. Ett femtiotal bussar väntar vid kaj. Jag vet inte var på Sicilien vi befinner oss. Ingen vet vart man ska föra oss. Inget att bry sig om just nu. Det är den 15 juli 2017.
Alla från båten får gå igenom en säkerhetskontroll och där identifieras och tilldelas ett bussnummer. Jag får buss nummer 38 med destination Milano. Kompisen ska åka till Rom så här skiljs våra vägar.
Ett pressuppbåd väntar vi kajen, det tas många bilder, man frågar om våra strapatser och framför allt, Välkomna till Europa! Välkomna till Italien! Glädje, glädje, glädje! Jag kan inte nå mamma nu och berätta, men jag tror hon känner på sig. Jag sänder mina vibbar!
Nu väntar flera timmars bussfärd på Sicilien, alla får eget bekvämt säte. Jag är den enda med vit hy, alla andra verkar komma från Afrika. Höga berg, slingriga vägar och vackra vyer är min upplevelse av ön innan vi når destinationen, det smala sundet som skiljer ön från fastlandet.
Ett stort fartyg tar ombord många bussar och överfarten tar högst en timma. Vi måste sitta kvar och vänta, inte ut och titta. Jag längtar efter att äntligen få handla något att äta och dricka efter egna önskemål. En liten kille bredvid mig gråter i sin pappas knä, jag förstår han behöver något i sig. Han ser så förtvivlad ut med sina stora tårfyllda, sorgsna ögon. Vi färdas norrut och efter någon timme stannar bussen vid en rastplats. Äntligen dags! Jag frågar pappan varför dom inte går av och handlar. Vi har inga pengar! Mina euros kommer nu väl till pass. Jag handlar och handlar precis det jag suktat efter, också till den lille killen. Han torkar sina mörka ögon och jag ser hur lyckan lyser ur dem. Ett minne för livet. Ett öde bland många. Ögon jag aldrig glömmer. Fick jag vara grabbens egen Muhammed?
I Milano får vi bo på ett litet hotell av det enklare slaget. Här finns många rum av varierande storlek. En vänlig atmosfär möter. Jag får dela rum med ett gäng afrikaner, jag är den enda vita. Alla är så högljudda, bullrar, det låter, man pratar i ett, ett språk jag inte förstår, det är svårt att sova och det luktar inte gott. I det här rummet kan jag inte bo längre. Kanske bör man vara nöjd med det man får i min situation. Jag har hunnit bli lite kompis med killen som sköter ruljangsen på hotellet och efter några dagar vågar jag fråga honom om det möjligen finns något annat rum för min del. Vilken hygglig gosse, han fixar ett enkelrum!
Snart börjar nu förhören med italienska migrationsverket. Innan dess har jag haft kontakt med Abdo som sagt att skriv inte under några handlingar som du inte förstår konsekvenserna av. Sätt inte heller dit ditt fingeravtryck! Kräv en tolk. Det finns risk att du blir kvar i Italien.
Handläggaren vill tvinga mig att skriva på, jag kan inte skriva skriker jag! Stämningen blir upprörd. Alla är så arga. Vi behöver ditt tummeavtryck! Man vill handgripligen tvinga mig, då sätter jag händerna på ryggen och vägrar, ta inte i mig! Jag ska till Sverige, till min bror och farbror säger jag kavat. Stå på dig inpräntar Abdo. Hela tiden sätter jag mig därför till motvärn. Händerna på ryggen! Jag sänder foton av handlingarna till Abdo som upprepar sitt mantra, skriv inte på! Jag litar inte på den arabiska tolken, dessutom är mina kunskaper i språket inte på topp. Vilken skräck! Hur länge kan jag stå emot.
Efter två omgångar med italienska migrationsverket ger man tydligen upp. Plötsligt meddelar man att du ska få träffa personal från svenska konsulatet. Eftersom min kompis är kvar i Italien skrev han tydligen på alla handlingar.
Det går ett par dagar och nu får jag träffa vänliga människor från svenska konsulatet, man har också med en tolk. Man undersöker nu noga mitt fall, min farbror som är etablerad i Jönköping och min bror i Brottby som har tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige. Personalen ger ett hoppingivande intryck, vi ska se vad vi kan göra för dig och meddelar att jag måste vänta någon vecka på besked. Jag förnimmer en stark strimma av hopp.
Samma kväll väntar mig en dam på hotellet. Jag har aldrig sett henne förut. En kvinna i fyrtioårsåldern som berättar att hon har en bostad för min räkning, kanske också ett jobb i beredskap. Vem är hon som är så förtroendeingivande? Allt verkar så bra, jag följer med henne hem. Det visar sig att hon är ensamstående med två döttrar i min egen ålder. Vi har alla fyra så trevligt tillsammans och gör Milano med omgivningar på dagarna. Jag lämnar hotellet för gott och blir kvar hos tjejerna, jag trivs så bra hemma hos dem. Jag får dock en känsla av att mamman vill något mer, hon kollar gärna när jag duschar….
Plötsligt ringer det i mobilen. Ett kort meddelande. Buss avgår från ditt hotell i morgon bitti direkt till Rom. Du ska åka till flygplatsen, där väntar ett flyg till norra Europa, till Sverige. Du ska flyga till Luleå! Tjejerna blir jättearga, upprörda och besvikna. Du måste stanna kvar. Åk inte! Inget kan hejda mig nu, jag har drabbats av ett lyckorus. Jag ska till Sverige, få träffa min bror och min släkt. Mitt nya liv väntar. Hur är det möjligt. Är Mohammed med mig igen?
Allt klaffar och snart sitter jag på ett fullpackat plan, destination Luleå. Jag kan äntligen pusta ut och tänka på allt trevlig som hänt mina månader i Milano, kompisar, fotboll, promenader. Tänker också på flickorna jag gjort så besvikna, undrar vad de hade i kikaren? Efter många timmars flygning genom ett molnigt Europa skingras molnen, jag ser en kustremsa, vi åker in över södra Sverige!
Efter ytterligare ett par timmar resa går vi ner för landning i Luleå! Men så vitt det är överallt!
Vid landgången ner mot ett kyligt, snöigt flygfält står en ljus ung tjej och frågar, are you perhaps Ibrahim Alyoussef, 21 years from Syria? Yes, yes, yes!
We are waiting for you, welcome to Sweden! Den vänliga rösten värmer hela kroppen!
Migrationsverkets handlingar berättar att det är den 11 oktober 2017
Rättigheterna till berättelsen i denna blogg om Täbykurden ägs i första hand av Ibrahim Alyoussef och kan bara publiceras med hans godkännande.
Hans Hammarström i Saint Cyprien den 3 februari 2019