Flytten
En stor plastkasse med dina prylar och en gitarr utgör hela ditt flyttlass. Ingen lastbil behövs, en sittplats på Roslagsbanan räcker väl. Min lilla garderob för skjortor är utrymd och iordningställd för dina få tillhörigheter. Allt får plats med råge. Har man kommit som båtflykting från Libyen via Medelhavet har man inte så mycket mer än det allra viktigaste. Du verkar vid gott mod, glad och nöjd när Allén nu blir ditt nya hem. Du har precis lämnat den flyktingförläggning som varit din fasta punkt i ett halvår. Ytterligare ett livsavgörande steg i ditt unga liv. Det känns så rätt att välkomna dig i mitt hem. Ett djärvt experiment för en årsrik, därför inga glädjerop från den egna familjen. Gubben borde nog hålla sig inom de ramar som gäller för jämnåriga.
Känn dig nu som hemma, unge man från fjärran krigshärjat land! Mitt vardagsrum får bli ditt, det används i alla fall inte. Besök med middagar inträffar allt mer sällan och TV ser jag ändå bara i mobilen. Det är radion som gäller för min del.
Den sista tiden har du redan bott in dig genom att lite då och då övernatta. Med i flytten kommer också några mindre roliga kompisar, sådana småkryp som gärna frodas på en tillfällig förläggning med många olika människor som tvingas bo tätt ihop. Goda råd från läkare och lite salva löser problemet snabbt. Numer har det slutat klia på oss båda.
*
Det har hunnit gå ett halvår sedan vi träffades på språkkaféet för nyanlända. Kyrkan och Röda Korset är anordnare. Vem är den sympatiske unge mannen som ofta sätter sig vid mitt bord när volontärer och invandrare träffas? Han tar ibland med sig handlingar från myndigheter han inte förstår. Jag får hjälpa honom efter bästa förmåga. Jag vill dock inte engagera mig för mycket i besökarnas privata angelägenheter. Det har jag bestämt redan från början och absolut inte acceptera förekommande hembjudningar.
Med den här unge mannen är allt annorlunda. Jag kan helt enkelt inte motstå hans invitation. Han vill visa hur han bor och har det i största allmänhet, också gå igenom lite papper. Hans vädjande blick blir helt avgörande.
En söndag träffas vi i kyrkan under högmässan. Han har tagit med sig Mates, en kompis från Syrien. Killarna lärde känna varandra redan i Libyen och de har kommit samma väg över havet via Italien till Sverige. Efter mässan upplåter kyrkan en lokal till oss för svenskstudier. Det är då jag frågar om jag får kalla honom Ibra i stället för Ibrahim som allt för mycket påminner om Abraham, långt och krångligt! Jag berättar om Zlatan och då är saken klar! Man kan ju undra vad namnbytet i svenska kyrkans lokaler kan leda till? Att tänka dop ligger nära till hands.
Det är nu dags för ett besök i flyktingförläggningen. Jag möter ett kyffe på tolv kvadratmeter inrett under taket i ett hotellrum med en brant trappa som leder dit upp. Utrymmet avsett för två personer med varsin säng, en garderob och ett skrivbord. Inga fönster i värmen. Toa och kök där nere att dela med ytterligare personer. Kommunen har tvingats tränga ihop många nyanlända efter att staten bestämt att alla måste hjälpas åt att ta emot. Man har då byggt om ett hotell som nödlösning. Här trängs de boende av olika nationaliteter, religioner och ålder. Konflikter uppstår lätt. Trångboddhet skapar problem av hygienisk art också. Jag får en känsla av att Täby bjuder med armbågen.
Jag blir varse hans skrivbord. Högar av papper och handlingar från myndigheter och andra inrättningar. Allt i en enda röra. Ett eldorado för en snubbe med kamerala och organisatoriska talanger som inte fått utlopp på decennier. Det är bara att hugga i. Börja med grovsorteringen!
Det är nu mina känslor väcks. Den här gossen måste få mitt stöd och jag har ju all tid i världen. Dessutom har jag av åldersskäl inga direkta planer för framtiden. Pärm, register, hålslag och häftapparat kommer att göra susen. Tingestar som ett välfungerande samhälle bygger på än idag.
Efter någon vecka när den nya välorganiserade pärmen stolt paraderar på hyllan föreslår den unge mannen att den nog skulle stå säkrare hemma hos mig. Aha, han vill slippa plocka med papper och låta mig sköta ruljangsen! Genomgången av hans korrespondens och alla övriga handlingar har gett mig en stor inblick i hans nya liv i Sverige, vilka svårigheter som möter honom. En ansvarskänsla tränger sig på, en känsla jag inte upplevt sen ungarna flyttade hemifrån.
Den nya fina pärmen flyttar således till Allén. Det står IBRA med stora bokstäver på pärmens rygg. Övriga attiraljer som hör till pärmorganisationen får flytta med, inget som unga män attraheras av.
Här en video med språkträning per cykel!
Efter hand söker vi varandras sällskap allt oftare. Dels för handhavande av all korrespondens men också för att bara umgås. Är det möjligen pärmen du vill komma närmare? Du börjar känna Näsby Park och verkar trivas i omgivningarna. När du besöker Allén döper vi om den till Näsby Allah!
*
När jag kommer tillbaka från Frankrike efter midsommar slumpar det sig så att jag blir medpratare i din klass. Vi kommer allt närmare varandra, ingen bromsar upp, vi har så kul ihop och vi snackar svenska. Vi cyklar och badar nästan varje dag. Den fina cykeln jag fixat åt dig blir så stulen, aldrig ska jag glömma dina sorgsna ögon som trängde så djupt i mina. Tänk att bli av med den första riktiga ägodelen i Sverige samtidigt bli berövad möjligheten att få njuta av de sköna cykelturerna i omgivningarna. Varför? Dotterns cykel blir räddningen. Åter den strålande glada minen!
Kolla videon Tarzan på Kråkudden!
När så din storebror Abdo en sommarkväll på balkongen föreslår att brorsan kan väl bo här hos dig, så formas en tanke som växer........Ska Ibra bli min stora utmaning de kommande åren?
Att fråga någon till råds finns inte på kartan, det skulle avslås direkt. Det måste bli mitt eget beslut. Är trots allt åldern bara en siffra?
Säger Ibra ja, så är saken klar!
*
Idag 29/11 2018 beskriver han Kurdistan så här. Vilka framsteg med ett nytt språk och nya bokstäver!
