Livräddaren
Sitt still i båten, annars kantrar vi, beordrar mannen som styr den lilla farkosten. Båten är endast försedd med en styråra till roder och med en utombordsmotor i aktern. Så primitivt för att ta sig över havet! Den kan vara så pass bred att fem, sex vuxna i bredd får plats, tätt hoppackade direkt på durken. Kanske två och en halv meter kan uppskattas till rätt mått. Inga bänkar att sitta på. Reser man sig upp riskerar ens plats att försvinna när de sammanpressade grannrumporna plötsligt får sitt naturliga behov av utrymme. Alla måste sitta grensle med varandra i långa rader, så båtens längd kan uppskattas till fyra, fem meter. Den framför får mina knän som armstöd. Vi sitter ungefär tio, elva i varje rad beroende på hur man räknar. Vi kan vara ett sextiotal ombord, de flesta från Syrien. Också flera barn i varierande åldrar som trängs bland oss. Här går inte att trycka ner en levande själ till. Snacka om packade som i en sardinburk! Det är jag som fått hjälpa till att kasta loss denna burk.
Fribordet kan vara högst en halvmeter, det vill säga avståndet mellan relingen och vattenytan. Inget bagage är tillåtet, bara en ryggsäck av det mindre slaget som kan rymma viss färdkost. För min del några drickor, kakor och potatis. Min plats är ytterst vid babords reling ungefär midskepps om man kan använda sådana begrepp för denna bräckliga farkost. Till bristningsgränsen fylld med sin hop av människor som med livet som insats chansar på en ny och bättre tillvaro. Det är bara jag, min kompis och några till som har flytväst.
Det är midnatt när vi glider ut ur Zuwaras hamn, långsamt och nästan ljudlöst. Många andra båtar rör sig i hamnen, ingen får tända något ljus, alla måste vara knäpptysta. Vår flykt får inte upptäckas, det är strängt förbjudet med denna typ av människotransporter. Skjutklara militärer finns runtom i natten. Spänningen är gastkramande när vi sakta och ljudlöst glider ut ur hamnområdet och stävar norrut. Endast måne och stjärnor leder oss. När så det svaga ljuset från Zuwara försvunnit ner under horisonten känner vi oss tryggare. Ingen har upptäckt oss. Libyen existerar nu bara i våra drömmar. Den första utmaningen är avklarad, nu väntar de betydligt större.
Temperaturen är behagligt svag i de allt djupare vågdalarna. Havet känns så stort och farofyllt i nattmörkret. Inte en chans att sova, bara sitta upprätt och kanske slumra till då och då. Hela tiden vara på sin vakt. Resan på liv och död har precis börjat, nu finns ingen återvändo.
*
Redan på efternatten när vi färdats fyra, fem timmar väcks jag ur min dvala av en flickas hjärtskärande rop. Båten läcker, det är ett hål durken, det sipprar in vatten som pulsslag. Mannen som kör verkar helt handfallen.
Nu är goda råd dyra! Jag får snabbt tömma en vattenflaska. Mot kompisens taggade blixtlås på jackan kan vi såga itu flaskan så dess botten blir till ett öskar. Alla passagerare runt hålet måste nu tränga ihop sig ännu mer så vi får fritt spelrum att kunna ösa. Kompisen och jag byter av varandra timvis. Vi öser för våra liv. Så här måste det pågå i dagar till det utlovade hjälpfartyget hittar oss närmare Sicilien. Skräck råder ombord. Tur i oturen, varken regn eller blåst, bara djupa vågdalar runt omkring oss. På dagarna stekhett i solskenet. Bra knep att blöta en handduk att sätta runt huvudet, det svalkar. Man måste hushålla med den magra färdkosten av många skäl. Kissa får man nämligen göra direkt över relingen, bajsa är inte att tänka på. Filosofin ombord, ingenting in, ingenting ut. Må vädrets makter stå oss bi ännu några dagar!
*
Så här pågår det i två dygn, vi öser för vår överlevnad. På det tredje dygnet händer det som inte får hända. Motorn börja hacka, fungerar allt långsammare för att slutligen dra sin sista suck och helt ge upp. Han som kör verkar alldeles okunnig om motorer, vet inte vad som hänt, eller vad som kan åtgärdas. Det är nu jag får klart för mig att han som kör är en av oss passagerare, en som också ska fly. Inte ens motorkunnig, bara fått order styra norrut tills hjälp kanske anländer. Vilket förräderi mot oss som betalt så mycket, vilket dilemma! Är det så här vi ska avsluta våra liv, drivande hjälplösa som ett nötskal på vågorna. Var befinner vi oss, bara öppet hav runt omkring. Alla ombord är som paralyserade. Ingen verkat fatta någonting. Mamma, pappa, mina syskon, ingen får någonsin veta hur jag bara försvann, uppslukades från jordens yta. Kommer de för alltid att spana efter den förlorade sonen, kanske kommer han en gång i tiden hem till Afrin igen. Tanken ger mig kraft.
Jag har under min tid i Libyen lärt förstå krånglande bilmotorer. Kan det möjligen vara tändstiften som blivit fuktiga? Vår enda chans. Jag sliter av tröjan och börjar torka, torkar för livet, öser för livet. Jag känner hur krafterna avtar då motorn plötsligt går igång. Muhammed är med oss igen!
Åter räddade. Vi kan nu fortsätta, men mot vad? Hur länge håller den här gamla skorven?
Ett ödets ironi. Här sitter Ibra och jag ombord på kryssningsfartyget Cinderella på ett jäsande Ålands Hav. Det är glitter, tingeltangel och musik runt omkring oss. Av sjögången märks ingenting. Livräddaren kastar åter loss, denna gång i timmar på discogolvet.
För inte så länge sedan gällde en helt annan verklighet för Ibra. Den förföljer honom ständigt i drömmen, kanske för all framtid. Det var ofta nära ögat!
Klicka på länken om du vill uppleva hur Ibra verkligen kan kasta loss idag!
Rättigheterna till berättelsen i denna blogg om Täbykurden ägs i första hand av Ibrahim Alyoussef och kan bara offentligt publiceras med hans godkännande.
Hans Hammarström den 30 december 2018.