Lovsånger och elegier

En lovsång till Argentina

  

Arbetsnamnet för blogginlägget har varit Elegi för Argentina. Jag tycker ordet elegi är så vackert, kanske hänger det ihop med Lars Winnerbäcks snygga bit med detta namn. Gå in på www.youtube.com och lyssna! Jag trodde elegi var en lovsång, men icke, av en tillfällighet kollade jag på google och får se att elegi står ju för klagovisa. Vilken tur att jag kollade! Någon som har ett bättre namn att komma med än lovsång?


Nåväl, det kommer elegier också, på slutet. Därpå kommer en lovsång till.



Under mina två resor till Argentina med ett sammanlagt boende av mer än tre månader tycker jag mej fått röra vid en liten del av landets själ. Jag har rest i norr och söder, träffat argentinare med europeiskt ursprung, indianer och den stora gruppen blandade, mestiser. Upplevt svensk klimat i söder, torrt ökenliknande i nordväst, hav, vattenfall och höga berg. Pampas inte att förglömma, Buenos Aires en pärla bland städer, jämförbar med Barcelona som annars är min favorit. Jag kommer alltid att vara en god ambassadör för republiken.

Bestående intryck. Eldslandet och Patagonien, Iguazufallen, Salta och Anderna, Köttet, Tangon. Går inte att gradera, alla får delad första plats. Åker man hit under deras sommar, får man ju dessutom själv en till på köpet.

Argentinarna är i stort väldigt öppna, positiva, glada och tillgängliga. Man verkar mycket stolt över sitt land. Tänk att få känna sej uppskattad när man försöker tala deras språk även om tonen inte alltid träffar rätt. Hablas muy bien! När hörde man något liknande i Frankrike? En tanke jag inte ens snuddat (nuddat?) vid.


Jag kan bara rekommendera var och en i min situation. Läs spanska, det är jättekul, lätta på plånboken, det kostar en slant. Åk till Argentina, sedan är steget inte alltför långt till andra pärlor på kontinenten. Varför inte lära sig dansa tango i dansens hemland, det är ju bra att röra på sej.   


Var man än befinner sig i landet gör sig det förgångna påmint. Det gäller också övriga delar  av Latinamerika. Man förstår snabbt hur sammanvävd historien är länderna emellan. Från Christoffer Columbus, här Cristóbal Colón, upptäckt 1492, till koloniseringen av spanjorer och portugiser i början av 1500-talet fram till frigörelsen tre hundra år senare. Hur tidigare invånare och kulturer behandlats. En märklig historia som jag så här senare behövt veta mer om, innan min egen upptäckt av kontinenten. Nu virvlar namn, årtal, begrepp och händelser runt i huvud utan särskild ordning och svåra att få in i sitt rätta sammanhang. Lätt missförstånd.

En stor sak har jag lärt mej, här är jag europé, och bara europé. Att vara svensk är ointressant, vårt land är bara en liten kugge i ett stort maskineri. Vi européer som bara krigat mot varandra genom århundraden. Man påpekar att senaste kriget inte ligger mer än tio år tillbaka i tiden, får jag mej tillkastat. Kriget i Jugoslavien som jag tycker mej stå utanför, men där ansvaret ändå faller tungt på Juan de Europa. Att då försvara vårt handlande känns knepigt och hart när omöjligt.

Nåväl, har man för avsikt att drabba Argentina är det bra att friska upp sin historia innan, lite fakta sitter inte i vägen.


När jag skriver positivt om Argentina har jag en liten brasklapp. Precis som många svenskar, som i alla sammanhang ser okritiskt på Sverige, kanske med visst fog, ser argentinaren sitt land på samma sätt. Man behöver bara titta på tandstatusen för att förstå bristerna i omfattningen av välfärdssystemen. Här är gluggarna påtagliga även bland yngre. Det verkar som om folk i allmänhet inte har möjlighet resa utomlands i någon större omfattning och inget vet om hur det ser ut runtomkring. Vaga uppfattningar tillhör bilden. Få talar engelska. Jag funderar bland annat över att de många produkter som är märkta hecho en Argentina dvs tillverkade i landet, har mycket mer att önska. Ibland undrar jag om invånarna medvetet hålls ovetande om hur det ser ut i andra länder, en känsla som växt efter hand. Min blogg skall inte vara ett politiskt inlägg men eftersom jag gärna berättar om mina känslor inför olika företeelser tycker jag man kan delge dessa synpunkter, men hoppas samtidigt att det inte finns fog för misstankarna. Man får ta allt med en nypa salt.


Även lovsånger får väl stundom skorra lite falskt?


  



När gruset blev till guld

  

På min tid, när det fortfarande fanns ettöringar och alla andra småvalörer kallade vi dessa för grus, därav namnet i rubriken.


Nu hade jag tänkt lite bakgrundsmusik När guldet blev till sand med Peter Jöback. Gå gärna in på http://www.youtube.com/ och lyssna!



Visserligen hade jag hört innan, att man i Argentina i stor brist på grus, betalade tillbaka i smågodis. Det har jag aldrig råkat ut för, men bristen tar sej ofta drastiska former. Mynten finns ju, men vem klämmer på slantarna?

Idag när jag skulle kliva på bussen i Mendoza betalade jag med två enpesosmynt. Skulle ha 60 centavos tillbaka. Biljettmaskinen betalar aldrig tillbaka fick jag veta. Då kommer en man bland passagerarna fram, drar sitt kort i apparaten, och ger mej 55 centavos ur sin egen plånbok. Jag förstod ingenting?

Senare vid återresan med bussen hörde jag mej för i flera kiosker om jag kunde växla min tvåpesossedel till mynt. Ingen släppte på sina.  Misstänkte starkt att biljettmaskinen på bussen inte klara av en sedel. Jag chansar, kliver på och får nobben. På frågan om jag måste gå hem får jag bara en axelryckning. Även denna gång rycker en medpassagerare in, drar sitt kort och får min sedel. Alla nöjda och bussen kan fara iväg.


En försäljare i en affär eller kiosk avstår ofta från sin försäljning än försöker lämna tillbaka på en sedel som inte passar kassan. Man tvingas alltså ha jämna pengar för att vara säker på att få handla. I Córdoba använder man cospeles, polletter på alla bussar. Inga kontanter funkar. Vissa kiosker tillhandhåller dessa som finns inplastade i kartor om tio stycken för femton pesos. Har man bara en tjuga i plånboken får man ofta välja, åka dyrare eller jag vidare till ett nytt försäljningsställe i hopp om växel. Har man otur då, säljer man bara två stycken, den kiosken lider även brist på polletter.

Så här fortsätter livet, massa tid läggs ner på att jaga småmynt och busspolletter. Enda trösten, i Quito, Ecuador var situationen än värre. Man borde ha viktigare saker att ägna sig åt. Undrar vad som ligger bakom problemen?


Ur en bankautomat kommer bara hundralappar. Jag är alltid rädd för att inte bli av med sedlarna. Stora snabbköp kan vara räddningen och man får planera växlingen efter vad som skall inhandlas. Småhandlare kan man som regel inte använda utan jämna pengar. Det finns ställen som varken tar kreditkort eller större sedlar. Man avstår hellre från eventuell förtjänst, och hänvisar till skyltar där det står att vi växlar inte.


Man känner sej som en skurk om man vågar sträcka fram en hundralapp. Värdet är cirka 250 svenska kronor. Mindre sedlar finns i valörerna 2, 5, 10, 20 och 50 pesos, i dessa måste jag hålla hårt.


Här har man verkligen lyckats att göra gruset till guld!



En himmelsk maskin

  

Att allt skall vara så krångligt och komplicerat. Jag får inte ut mina kosingar ur apparaten. Det måste vara något fel, antingen på mej eller så på maskinen. Tänkte skriva helvetesmaskinen, men det vore fel. Rätt ord är nog ändå himmelsmaskinen, för utan den skulle jag inte klara livhanken utomlands på resande fot. Denna gång gäller återigen skit bakom spakarna. Man skall snabbt dra sitt kort ut och in, inte låta det sitta kvar. Vidare skall man trycka på en knapp, extranjero, som berättar att man är utlänning. Sedan skall man trycka på Inglés, då går allt som en dans. Informationen kommer nu på engelska, lätt som en plätt! Man får inte ta för stort belopp, högst motsvarande sex, sjuhundra spänn, annars slår maskinen bakut utan att berätta varför. Men nu vet jag bättre, banken som tar uttagsavgift föredrar småpotatis, så det klirrar i kassan. Man får vara glad att kunna ställa upp för banksektorn nu i ekonomiska orostider. Statliga stödmiljarder tycks inte räcka.



Jag vill tacka kroppen

  

Mer än två månader har nu passerat på främmande mark, långt hemifrån, på andra sidan klotet. Tänker min gamla kropp, snart sjuttio år, som hängt med så bra. Om min träning ett par gånger i veckan har haft en inverkan kan man bara spekulera i. Ligger just nu på gymbesök var trekommasjätte dag, bör nog ner mot var tvåkommafemte dag.

Tycker också jag ätit bra, startar dagen med havregrynsgröt, mjölk och äppelmos. Alltid ett glas färskpressad jos tillsammans med blodtrycksmedicinen. Ett par koppar kaffe hör till, men då höjs trycket säger varnande röster. Ett rejält mål mat per dag är ett måste. I Argentina nästan alltid kött, kyckling eller nöt. Knappast någon fisk finns, sällsynt med gris. Grönsaker, mycket frukt som mellanmål. Ett par kilo minskad vikt tror jag de här månaderna har gett. Känner mej mindre omfångsrik. Magen har gillat kosten och fungerat hyfsat, fast medikamentala inslag har förkommit. Dock sedan akutoperationen i Ecuador för några år sedan är magen en barnlek mot innan. Alkohol och nikotin bannlyst sedan mer än sju år.

Sömnen har infunnit sej vid tillfällen som passat bra i sammanhangen. En viktig ingrediens på resande fot. Att tänderna inte gjorts sej tillkänna är något man får tacka sin himmelske skapare för. Händer, fötter och hår kan här i Latinamerika ännu skötas av specialister då utövaren som regel inte ruinerar sitt offer för att klara ingreppen. Till och med en nypa massage har kunnat stå på dagordningen då och då. Sol, sol, sol måste väl också gjort sitt till.

Jag måste alltid passa stegen så jag inte ramlar handlöst omkull. Minsta grop i gatan eller trappan som jag inte observerat kan fälla mej likt en kapad fura. Här i landet är man sällsynt handikappvänlig och har gjort nedsänkningar i gatan för att rullstolar och barnvagnar skall komma lättare fram. I mina progressivt slipade glasögon syns inte försänkningarna och det är inte bara en gång som omgivningen fått resa furan. Omplåstringar har förekommit. Hoppas verkligen att handikappvänligt inte betyder att man siktar på att få in fler medlemmar. Det tycks ju så i mina fall.

Att klara sej själv, att alltid vara solo, har sina risker. Får man inte vara frisk, vid full vigör, ställs allt på sin ände. I min resande värld tror jag dock ensamheten är det viktigaste. Har då svårt att ta hänsyn till andra, en personlighetsfråga. Jag klarar inte vissa mänskliga svagheter som tar tid och där jag måste vänta, då ställs tålamodet på sin spets och mina nerver kommer i dallring. Jag tänker på toabesök som varar i evighet, insmörjningar som kräver insatser utöver det normala och shoppingronder som aldrig tar slut. Väntan, väntan, väntan! Hur krångligt är inte alla utläggsregleringar för att slippa sitta med svarte Petter. Det här med nerverna är en viktig sak i sammanhanget att må bra.

Jag har inte tänkt på mamma i större utsträckning, är så långt borta, så det är ingen idé att ha dåligt samvete, kan ändock inget göra. Familjen klarar sej bra utan min närvaro, kanske bättre..........

När hälsan och ekonomin funkar, man är nykter och skötsam då är det inte allt för svårt att ta sej fram i en ny och spännande värld.


Jag vill ändock tacka kroppen!


Spela gärna Jag vill tacka livet med Arja, passar bra i sammanhanget och kanske finns den på www.youtube.com


För övrigt har jag bestämt mej, jag skall rösta på Marit Paulsen i EU-valet, gillar krutgummor, dessutom är Marit och jag lika gamla. Eller unga.





Lämplig slutbild. I Anderna med bakgrund Amerikanska kontinenternas högsta berg
Aconcagua 6.962 meter.

Buenos Aires i slutet av mars 2009.


På väg till paradiset

På väg till paradiset

  

Hav! Under bugande palmer jag såg

Hur våg på våg,

Emot Chiles klippiga stränder kom rullande in

O, detta brus, när ett skimrande svall

Fann mej och tog mej i famnen

O, när delfinerna dök bland korall

Och en vinröd klänning blev min


Då sjöngs där i Valparaiso

En söt liten sång.........................


Så skaldade och sjöng Evert Taube en gång. Han kom från havet jag tar den andra vägen mot Valparaiso, den över Anderna. Sjöfarten har jag lämnat bakom mej sedan dryga femton år.



Jag sitter återigen på en långfärdsbuss, Andesmar heter firman. Vilket välanpassat namn, min resa går över Anderna från Mendoza de Argentina till Santiago de Chile med sin hamnstad Valparaiso.

Jag har plats nummer tio, sitter längst fram till vänster på övervåningen. Ur utblickssynpunkt kan man inte sitta bättre. Solen strålar från en molnfri himmel. Jag har en engelsman till bänkkompis. Han säger inte ett ord, idag det tar jag som ett plus. Vi gillar säkert Tystnaden bägge två.

Vägen slingrar fram i floddalen, omgiven av allt högre berg. Sluttningarna skimrar i olika rosa kulörer och där berget kommer i dagen bildas formationer som eggar fantasin. Strömmen i floden har samma nyans, säkert fylld med slam och avlagring. Den sedan decennier nedlagda smalspåriga transandiska järnvägen snor in sej med egna kurvor och sträckningar tätt efter flodbädden. Vilket tekniskt hundraårigt mästerverk. Ofta är vi jämsides med en armlängds lucka, ibland en bit ifrån. Nästan alltid i vårt blickfång. Egna tunnlar, broar och viadukter avlöser varandra.

Nu träffas vi i Upsallata och vi har dryga tjugufem mil kvar till kusten, så står det på den gröna vägskylten. Det är märkligt att tågbanan är så intakt efter alla år på nacken. Undrar om det finns planer på att återuppta driften en gång i framtiden? Här finns brokonstruktioner som ser alldeles nyrenoverade ut, silverstrålande i solgasset. Sträckningen måste vara något av det vackraste vår jord har att erbjuda.

Det finns en känsla av närhet till öknen. Växtligheten verkar liksom inte orka med längre, ger upp inför sol, sand, sten och torka. Bara enstaka tofsar sticker upp här och där i landskapet, bildar gröna fläckar på avstånd. Inte mycket trafik, men det händer vi får möten.


De ynka bifloderna är alldeles klara där de porlar i stenpartier efter sluttningarna, snart skall dess skimrande svall försvinna i den grumliga huvudfåran. Här finns inga bugande palmer, dock kaktusar som kröks, liksom bockande. Andra raka i formationer med utväxter man funderar hur de kom dit. En ökenråtta syns dyka ner mitt i sandhavet. Ett kargt landskap finner mej och tar mej i famnen. Det sticks.


Vilken överblick här på första parkett.




Ett möte då och då




Märkliga formationer




Kolla den nedlagda järnvägen till vänster, banvall och räls hänger med en idag




Det var efter den här bergväggen vi klättrade upp med liten utfärdsbuss upp till 4.000 meters höjd för någon tid sedan




Vi lämnar Argentina i den numer ombyggda järnvägstunneln




Välkommen till republiken Chile




Har vi hamnat på månen?




Vilka slingervägar som väntar




Järnvägen hänger med mitt i bilden upp efter bergväggen




Något liknande har jag aldrig varit med om. Här möts stora dubbeldäckade bussar och väldiga långtradare




Tror inte det är sant, ser jag i syne, ett tåg på rälsen. Det rör på sej. Jag skall undersöka saken senare. Kanske kör man på vissa sträcker i Chile. 




Vi närmar oss Santiago





Mitt hotell Castillo ser ju häftigt ut. Skönt att få sova ut.




Santiago är omgivet av höga berg. Uppifrån upptäcker man luftföroreningar eller vad det kan vara.




Här på Plaza de Arma blandas gammalt och nytt




Presidentpalatset där Salvador Allende sköts den 11 sept 1973. General Augusto Pinochet tog över. Tiden av militärdiktatur inleddes, en tid man helst vill glömma i Chile. Idag går det nästan åt andra hållet, inte en polis syns till.
I Argentina finns dom överallt, det känns tryggare.




Spelet om Chiles och Santiagos grundare Don Pedro de Valdivia kan börja




Här slåss man mot inkahövdingen




Vilka som vann vet vi idag




En fontän till Neptuns ära




Tunnelbanan lär vara en av världens modernaste. Kolla konstverken.




Vagnarna går på hårdgummidäck, därför påfallande tystgående




Mycket konst smyckar väggarna




Välkommen till min stadsdel Bellavista och gatan Pio Nono där hotellet ligger mitt i smeten




Härliga färger i kvarteren runt omkring, här finns mycket konstnärer




Det ena färggrannare än det andra




Känns bilderna igen?




På eftermiddagen har luften blivit något klarare





Guiden presenterar sej, hon heter Greta. Måste bara fråga om det är efter Garbo. Så förhåller det sej inte men Greta känner till den svenska storheten. Inte illa för en så ung dam. Hon berättar att vi under dagen skall besök nobelpristagaren Pablo Nerudas hem i Valparaiso. Hon vet också att priset delas ut i Estocolmo, utav självaste kungen. På spanska har Stockholm fått sitt eget namn av uttalsskäl. Tjejen imponerar verkligen när hon berättar om favoriter som Abba och Roxette. Hon räcker mikrofonen och mer mej sjunga något ur Mamma Mia!

I min medhavda tidning kan jag läsa Teatro Nacional Chileno se presentará "La Señorita Julia" del autor sueco August Strindberg. Fröken Julie på spanska alltså.  

En medpassagerare berättar hur han sett alla Bergmanfilmer och hur uppskattade dom är. Kan namnen på flera skådespelare som Liv Ullman, Bibi Andersson med flera.

Vi färdas på den stora motorvägen mellan Santiago och Valparaiso. Stora skyltar berättar om välkända varumärken i Chile. Volvo, Skanska, Scania, Sandvik skymtar förbi bland alla andra.

Många chilenare frågar var man kommer ifrån och blir så glada åt namnet Suecia. Nästan alla har relationer till Sverige och har släktingar i orter som Norrköping, Södertälje och Västerås. Björn Borg är en legend här också eftersom det finns en chilenare i nästan samma klass. Namnet har fallit bort.

Jag är så glad att jag är svensk sjöng Birgitta Andersson en gång. Jag är benägen hålla med.


Tack Greta, August, Alfred, Björn, Benny och ni alla goda ambassadörer för vårt land.


Tänk bara om Ingvar K hinner invadera Latinamerika! Då har han lagt hela världen för sina fötter.  Snacka om kolonisering!





Vinfält från Casablancadistriktet, härifrån får man det bästa av Chiles viner




Snart framme i Valparaiso, men först kuststaden Viña del Mar




Tio minuter kvar och dimman slår till, den kommer att vara kvar hela dagen nere vid kusten




Tänk att Mona Sahlin är här idag och möter Chiles president Michelle Bachelete. Jag visste att socialistledare skulle mötas men inte att Mona var medbjuden.  Det är i Viña del Mar Valparaisos mer besuttna bor.




Det finns sex statyer från Påskön som transporterats bort innan fridlysningen. Det finns en till i Chile, dit påskön hör. De övriga fyra finns i USA, England, Frankrike och Belgien. 
På guiden som syns i bakgrunden står det Paivi. Jag måste bara fråga på finlandssvenska, heter inte du Päivi? Jodå, tjej från Åbo som träffat chilenare i Stockholm och nu var bosatt här sedan mer än trettio år.
 



Minnessten över Pablo Neruda, nobelpristagare 1971 och död 23 sept 1973, veckorna efter stadskuppen.
Han var tydligen en hängiven kommunist och kan inte ha gillat Pinochet, om han nu var medveten vid tillfället.




Typisk bild från det gamla Valparaiso. Valparaiso kan översättas Gå eller åk till Paradiset.
Va-al-paraiso




Härliga färger trots dimman som ligger tät




Pablo Nerudas hem, idag ett museum. Var det hit Nobels kosing gick?




Utsikt från vardagsrummet




Inte illa att vakna upp så här. Snyggt sängöverkast.




Jag fick inte sitta i Pablos skrivstol




Vandring tillbaka till bussen




Lämplig slubild, vi erövrare emellan 
 


Valparaiso och Santiago i mars 2009


Utvärderingen


Jag är ombedd att göra en utvärdering efter mina åtta veckors arbete på Fundación Lorenzo Milani. Helst borde den vara på spanska, känner mig alls inte mogen, det är svårt nog på engelska. Börjar dock på svenska, så jag har en bas nedtecknad av det jag har att anföra.


Jag kan tänka mig att på en institution som denna är behovet av resurser oändliga. Varje intagen är unik i just sitt handikapp. Vissa behöver stöd på heltid medan andra klarar sig bättre. Vissa förstår ingenting, andra ganska mycket. Många är ju multihandikappade, på både psykisk och fysisk nivå. Vilka svarar på utbildning? Vilka är helt hopplösa? Det finns en hel skala däremellan. Vilka skall få del av de knappa resurser som finns till förfogande? Vilka lämnas helt utanför?

Kan Paula någonsin bli bättre om hon så satts i den dyraste behandling resten av sitt liv? Jag ställer samma fråga om Mikaela som hela tiden ger sig själv örfilar som ofta drabbar ansiktet med rejäla slag över näsan. Därpå dunkar hon huvudet i väggen och biter sig själv i handen.

Miguel som varje morgon kommer med tandborsten, vill ha tandkräm, men sedan krampaktigt stänger munnen. Nästa omöjligt att få in borsten. Detta jobb pågår ständigt. Hur kan man locka honom öppna munnen, han kan ju både äta och småskratta. Att borsta själv verkar som en dröm.  Spelar det någon roll när han ändå saknar så många tänder? Hur är det med Matias, Evita och Angeles, finns någon prognos för en bättre existens? Finns hjälp eller bara assistans för att mildra den tillvaro man är dömd till för hela sitt återstående liv? Vissa intagna har familj som bryr sej, andra är gömda, glömda eller förnekade, också sexuellt utnyttjade. Jag vill helst inte veta vilka, det hela känns så grymt.

Hur tänker skolledningen när lärarkåren inte räcker till, fyra timmar per dag är nog ett maximum vad den mänskliga friska naturen härdar ut i denna värld. Det är i alla fall min erfarenhet. Är det då man kanske frågar efter volontärer? Ledningen känner sig tvingad att göra något för intagna, lärare och assistenter, det finns ett tomrum av omätlig dimension. Vad får man då för resurstillskott i form av volontärer. Jo ungdomar, ofta flickor, som vill komma till Argentina för att lära spanska, resa runt, ha kul och att jobba minimalt då tiden inte räcker till mer. Eller så får man en äldre man som i mitt fall. En ung människa vill skaffa erfarenhet för framtiden, en gammal har som regel redan skaffat sig sin. Man har helt enkelt alltså mycket olika utgångspunkter för jobbet.


När man saknar såväl ett fullgott språk som utbildning i handikappfrågor och olika sjukdomar i anslutning därtill, blir man som en av de intagna, då man själv upplever sig som handikappad. Lärarna på skolan har ingen möjlighet att lägga ner tid på volontärerna också. Det är inte lätt att lägga ut arbetsuppgifter under så olika förutsättningar. Vänligt bemötande är dock nog så viktigt, och att lärare och volontärer fungerar bra tillsammans.

Vad kan då bli volontärens insats? Elever som har vissa möjligheter att lära, att få ett drägligare liv, dessa tar lärare, psykologer och terapeuter givetvis hand om. De hopplösa fallen, majoriteten, faller av naturliga skäl på volontären. Man får då själv ta för sig, det finns inget arbetsschema, inga instruktioner. Här gäller att improvisera efter eget gottfinnande. Lärarna har fullt upp med sitt viktiga värv, att ta hand om de som är behandlingsbara.


En sammanfattning av volontärens arbetsuppgifter:


Knyta skosnören, lösa upp besvärliga knutar

Borsta tänder, torka munnen

Tvätta händer, torka

Torka drägel, uppmana stänga munnen

Assistera rörelser i gympan

Dela ut lunch, macka mat, ibland mata, torka munnen

Dra upp byxor

Lösa tvister mellan småkillarna


Rita förebilder

Klippa

Klippa ur och klistra

Vässa pennor

Lära någon hålla i en penna, ofta hopplöst

Lära någon dra ett streck, ofta hopplöst


Promenera hand i hand, den viktigaste sysselsättningen

Kasta boll

Bära saker tillsammans

Ge fart i gungan


Dessa arbetsuppgifter är kanske inte vad en ung människa tänkt sig och vill ha erfarenhet av. En äldre man som gjort sitt tycker han gör en insats för mänskligheten i stället för att bara leva det goda livet. Det liv som bara ett ytterst fåtal har fått möjlighet att tillgodogöra sig så länge hälsan håller i sig. Är vi dessutom lyckligt lottade med friska barn lever vi i de bästa av världar. 


Jag vill framhålla att jag från början ryggade tillbaka för det okända, jag var rädd, tyckte många individer var så obehagliga, gillade inte närmanden. En speciellt känslig fråga för unga flickor. Idag efter att ha lärt känna så många olika typer av handikapp och sjukdomar är den känslan som bortblåst. Jag känner de intagna, kan var och ens speciella egenheter, också förmågor. Många tycker jag mycket om, kramar gärna och vill verkligen ställa upp för. Försöka nå en kontakt. Jag ryggar inte tillbaka för någon, tar i stället för mig, och försöker mildra det till synes hopplöst liv många för. Man måste vara mitt i händelsernas centrum för att i någon mån förstå vidden av de problem som institutioner och skolor med handikappade står inför. Jag beundrar lärarnas tålamod och förmåga att ta sina elever. Om man nått framgång i rehabiliteringen är nog en fråga för var att ge svar på.


Min närvaro under åtta veckor kan sammanfattas enkelt.


Hade jag inte varit där tror jag inget varit annorlunda idag,

Endast min egen erfarenhet från en annorlunda värld



Den energi de intagna eleverna gett mig,

Den värme jag känt från lärare och ledning,

Kommer för alltid att leva kvar i mina tankar



Jag har sett lidande av olika slag på mycket nära håll i Ecuador och Mexiko nu också i Argentina. Visst kan man ge bidrag, stödja organisationer, men det här med att ge av sig själv, sin egen person, det slår det mesta och kanske svårt att förstå för en utomstående. Det ger det extra tillskott av energi som ligger i vår överlevnadsstrategi. Något att fundera över i bonusdebattstider. Jag är i hög grad medveten om att utan en hyfsad pension vore sådana här äventyr och insatser omöjliga att genomföra.


Icke för ty känner jag mig helt nöjd med mitt bidrag.


Córdoba i mars 2009

Hans Hammarström


Här kommer en några bilder från mina sista dagar på skolan, också från avslutning



På promenad utanför skolan. Lucas, Evita och Christina




Vi plockar kastanjer




Äntligen har Teresa lyckats förklara något!




Katrin kollar att Matias skriver riktigt




Mario är en jättefin kille, döv och hjärnskadad, omöjligt få kontakt med, men är nästan alltid så glad




Eftermiddagslärarna som jag fått fin kontakt med när jag jobbat heldag för att ha ledig fredag.




Jag har ätit lunch med eleverna varje dag, mycket varierad och god kost


 

I skolans trädgård finns en bananplanta. Kolla in fröställningen där man kan se
det som skall bli bananer.




Det är tisdag och vi förbereder redan fredagens avslutningsparty. Tårtbak.




Ett spännande gäng som jag gärna slår mej ner hos, vi kan inte kommunicera alls
på det vanliga sättet, men trivs ändock mycket bra tillsammans.




En del tar det bara lugnt och deltar aldrig i gemensamma aktiviteter




Nu har vi fått sällskap på bänken, några tog min plats.




Det är fredag och det stora avskedspartyt är i startgroparna
Varm korv med bröd står bland annat på menyn



Vi börjar komma i feststämning




Christina är så nöjd med sin nya look fast hon inte ler just här




Estela ler men vill inte ha någon ny look




Dagen till ära har man bjudit in en riktig fotograf, han har sin storebror Matias
här på skolan. Matias lider av någon form av autism och deltar aldrig i gemensamma
göromål. Här ser vi brorsorna tillsammans.





Kevin och jag väntar på intåget i matsalen. Vi kan absolut inte kommunicera på det vanliga sättet men
har jättekul och skrattar ihop. Kevin fattar humor. Ex. om jag säger till honom Vad är bäst? Que es mejor?
Då stänger han munnen, sedan skrattar vi åt det hela.




Matsalen i festskrud, vi har själva gjort dekorationerna.




Här från andra hållet




Christina vill inte le riktigt idag, lärarna säger hon är ledsen för att jag skall sluta!




Lucas har fått sin sverigehatt och blev jätteglad. Om jag frågar honom, Que es mejor?
kan han också stänga munnen, men han måste påminnas hela tiden.




Christina har fått en älg från Sverige, hon blev rörd till tårar, det var svårt få henne glad igen




En som alltid är glad i mitt sällskap är Paula. Här poserar vi med hennes älg från Sverige.
Paula förstår nog ingenting, har dock familj som tänker på henne och där tar man hand om
presenten.

Jag blev själv så varmt avtackad att jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Alla var med, skolledning, lärare, kökspersonal och så alla mina nya kompisar. Jag skall få foton per mail från Matias brorsa.

Bilden på mej och Paula får avsluta bildkavalkaden. En som jag gjort glad men som inget förstår.
Har det ett värde? 
Christina som blev ledsen men förstår, vad har det för värde?

Knepigt att svara på.

Hans Hammarström





Tystnaden i Anderna


Att resa tillhör mina absoluta favoritsysselsättningar, resan gärna kryddad med ett volontärjobb. Både planering som genomförande och efterföljande bloggskrivande är nog så spännande.

Vis av erfarenhet från att bli bestulen och andra otrevligheter måste vissa kriterier numer vara uppfyllda eftersom jag ofta reser ensam.

•-         det får aldrig bli jäktigt och allt skall genomföras med god tidsmarginal

•-         bagagets omfång ett absolut minimum, inga utifallattsaker skall med, får införskaffas efter hand och behov

•-         ju färre prylar, desto mindre att glömma

•-         tystnad, ro och vila är viktig för planeringen i stort och smått


Här sitter jag nu på bussterminalen en timme innan avgången till Mendoza, porten till Anderna. Jag kan i lugn och ro ta en fika med nybakad bulle, strosa runt bland tidningskiosker, finns någon spännande reselitteratur månne. Jag kan titta på människor som också reser så här tidigt på morgonen, klockan är ju bara sju.  Det är många som jäktar och far omkring. Jag har tid att bara spana runt. Inga stressmoment. Bussen skall gå om en kvart, bäst att resa sej.

Vi färdas sydvästut från Córdoba, det börjar ljusna och man kan förstå det blir en molnfri dag och förmodligen lika varm som gårdagen med inemot fyrtio grader. Redan i kön till bussen hamnade jag bland snacktanterna med mottot prata, prata, prata. Inte minsta avbrott ens för andhämtning. Klart att tanterna fått platserna bakom mej, det kunde jag nästan ana. Det har nu gått en timme och dom bara fortsätter. Jag förstår inte vad samtalen handlar om, men kan höra att dom säger, då sa hon..... och då sa han.......man byter röstlägen från falsett till bas och försöker efterlikna rösterna, ibland med dialektala inslag. Något av det jobbigaste jag vet.

Trodde det var en svensk företeelse men gäller tydligen globalt. Jag spanar förgäves efter en plats längre bak. Det finns en bredvid en snygg tjej. Där kan man ju inte slå sej ner, det kan ju uppfattas som ett närmande. Det är svårt att koppla bort de malande rösterna. Undrar just om dom skall orka fortsätta i tio timmar till, den tidsrymd vi har framför oss. Jag tröstar mej med att dom kanske snart skall gå av. Dessutom, här i Argentina har jag aldrig störts av ohejdat mobilsnackande. På det området gäller här tydligen disciplin. Njut av den tystnaden i stället. Jag fäller tillbaka ryggstödet för att slappna av. Det går inte för då hamnar jag nästan i knät på den ena damen där bakom. Dom sitter i upprätt ställning, kanske för att ladda lufttillförseln.

Tänk om jag slapp parfymdoften som tränger på. Får man möjligen be om största möjliga tystnad, som man gjorde på cirkusdirektören Bronetts tid.

Här gäller redan rökförbud, kanske kan det utökas?


Efter några timmar råder dock lugn och stillhet i bussen, inga röster stör friden, nästan alla har slumrat till. Bakom mej är det bara en tant kvar och hon sitter och skriver. Den snygga har fått sällskap av en som också sitter och skriver. Var det möjligen hon som satt bakom mej? Undrar vad som hänt?


Jag bryr mej inte, plötsligt kommer jag ihåg vad som hände för en vecka sedan i rundtursbussen med dagsutflykten Córdobas omgivningar, hur irriterad jag var. Jag berättar i presensform.

Nu stannar bussen igen för att vi skall shoppa. Jag undrar just för vilken gång i ordningen. Bussbolaget eller möjligen guiden har säkert provision på inköpen. Man gör allt för att vi skall öppna plånboken. Vid varje stopp finns det eftersläntare som shoppat i sista minuten och vi i bussen får tålmodigt vänta trots att tidslimiten redan passerats. Det hänger nämligen ihop med den kvinnliga guidens intresse för vad som döljs i påsarna. Man måste se och snacka om grejorna, efter analysen skall sedan paltorna gå runt i bussen. Kvalité skall bedömas liksom färger och om priset var lagom. Min känsla är att guidens intresse för kläder är större än själva guidandet.

Sista stoppet har vi bara en kvart på oss. Jag väljer att sitta kvar, orkar inte jaga bland fler prylar. Varför kommer dom aldrig? Guiden och en kvinna saknas. Vi har gått fem minuter över tiden, vad har hänt? Tio minuter, femton minuter, nu börjar vi skruva på oss. Äntligen kommer dom med ett jättepaket och massor av små. Guiden ber faktiskt om ursäkt och förklarar att det förelegat ett inköpstillfälle som man bara inte kunde missa. Ett schackspel med handgjorda pjäser av indiansnitt, där varje figur omsorgsfullt skulle väljas ut, en och en. Sextiofyra stycken alltså, inte undra på att det tog tid. Nu skall bönder, hästar, torn förevisas och gå runt i bussen. Jag är färdig att kasta ut den drottning jag fått i nypan, rakt ut genom fönstret.

Här gäller redan rökförbud, kanske kan det utökas?


För länge sedan, mer än ett halvsekel har gått, gjorde Ingemar Bergman en film, Tystnaden.

Den begrep jag mej aldrig på och kallade för smörja. Idag funderar jag ofta över vad tystnad betyder, för mej är den viktig, ju äldre jag blir. Idag är det en bristvara, det är ju sällan alldeles ljudlöst. Om det var den tystnaden som Ingemar åsyftade kanske jag börjar förstå filmen och kan omvärdera mitt betyg.

Idag har jag upplevt den absoluta tystnaden, på fyratusen meters höjd i Anderna, på gränsen mellan Argentina och Chile och med beskydd av Cristo Redentor/Kristus Frälsaren. Man känner också stämningen, atmosfären från Inkatiden innan vi kom dragandes med vår Herre.


Vägen till denna rofyllda plats var dock fylld av massa störande ljud.


Det fanns bara en plats kvar när jag klev på utflyktsbussen tidigt i morse. Färd från Mendoza upp genom Anderna. Jag hamnade direkt under en högtalare med dunka-dunka-musik. Vill inte börja dagen med klagomål utan försöker härda ut. Tänker att när guiden börjar tala, tar väl musiken slut. Icke, jag får istället både guide och musik i ett paket. Guidning på spanska dessutom, sjutton också, det borde jag ju frågat om. Efter någon halvtimme blir plötsligt en plats ledig längst fram. Den snor jag, dagen är räddad. Musik mer på avstånd.

Varför måste det alltid vara musik i alla sammanhang. Kan nutidsmänniskan aldrig klara sej utan ljud. Gillar du inte musik frågar den unge guiden. Jodå, jag tycker mycket om musik, men var sak har sin tid och plats försöker jag förklara på spanska utan framgång.

Här gäller redan rökförbud, kanske borde det utökas?




Nu ger vi oss ut på turen mot Chile, en bildkavalkad utefter vägen



Alldeles utanför Mendoza känner man närheten till de höga berg vi har framför oss




En första paus




Landskapet ändrar karaktär efter hand




Rak fin väg genom ökenlandskapet




Vi gör en avstickare på den gamla vägen




Här finns resterna av en gammal bro utefter den ursprungliga leden




Nu på sommaren är flödet inte så ymnigt i den lilla floden




Noggrann beskrivning av hur den gamla leden sträcker sig




Berget i fjärran har en spännande färg, hur kan den te sig på närmare håll?




Märklig formation som bara den kunnige kan förstå, inte jag.




Tid för shopping




Jag köpte det onyxfat som fattas på bilden



 
Också en märklig formation som bildas precis här, där vattnet kommer ur berget.
Guiden förklarar på spanska, jag hänger som vanligt inte med




Nöjer mej med att njuta av färgerna, här ser man tydligt var vattnet kommer ur berget




Här ser man rester av den numer nedlagda transandiska järnvägen Mendoza-Santiago de Chile.
Den har följ oss hela vägen från Mendozas utkanter. Ett fantastiskt byggnadsverk som jag vill veta mer om,
men har inte lyckats hitta någon litteratur i ämnet. Det verkar dock som man är mån om att behålla
sträckningen intakt, kanske finns planer på en nypremiär när man hittat lämpliga finansiärer.
Kanske barnbarnen kommer hit en gång i tiden och kan pröva järnvägen. Den resa som jag nu bara kan
göra i tankarna.




I bakgrunden ser man toppen av de amerikanska kontinenternas högst berg.
Aconcagua 6.962 meter över havet. Hos mej finns inga planer på toppbestigning.
Ännu!




Den nya vägen till Chile går tydligen genom en tunnel. Här viker vi av och klättrar upp
den gamla vägen, den över bergspasset på fyratusen meters höjd.




Det här börjar bli högre än jag trodde..........................kolla bussen där nere!




Jag har viss vana vid höjder, men det här verkar vara något utöver mina erfarenheter.
Kolla bussen framför oss. Hua vilka stup!




Jag får tillstå att nu börjar det pirra även hos mej, tror det är första gången.
Vill helst inte sitta närmast stupet!! Vägkanterna verkar så lösa och tänk om vi
får ett möte.





Men så vackert om man vågar slita ögonen från kringelkrokvägen. En sådana här
busstur har jag aldrig upplevt tidigare. Jag glömmer till och med musiken som står på!




Äntligen uppe. Monumentet Cristo Redentor, Kristus Frälsaren. Här ser man
Argentinas och Chiles flaggor på var sin sida om gränsen.




Det är här jag upplever den absoluta tystnaden med utsikt över de chilenska Anderna.
Det finns en videoupptagning men den kan jag tyvärr inte ladda hit. Ännu!




Bäst att bekanta sej med den chilenska flaggan, jag skall dit om någon vecka.
Till Santiago och Valparaíso enligt planerna.


Numer pratar man mycket om hälsa, hur man skall röra sej, vad man skall äta, hur man skall leva, vad man skall ta vara på. I dessa sammanhang talar man sällan om tystnaden. Är inte den också viktig? Det tycker jag. Idag har jag fått en liten smak av hur inkafolket upplevde sin tystnad här i Anderna. Var det ur den man vann sin visdom? Deras kultur som vi aldrig lät utvecklas och blomstra.


Vem slår ett slag för tystnaden?


Mendoza i mars 2009
 

Fler bilder för den som orkar.



Dålig bild på guiden. Jag tror ändå läsaren kan räkna ut vilken sorts musik vi undfägnats
med under tolv timmar. 




En annan höjdare på resan. På hotell på morgon fick jag nätupplagan av
Svenska Dagbladet instoppad i dörrspringan nertill. Vilken idé! Den borde
hotell kunna göra pengar på.




Mendoza, vacker stad med ovanligt mycket parker och gröna inslag




Också fontäner i oräkneliga antal




Fontän med historiska inslag, förstod inte guidens utläggning




Här finns en insjö också




Cerro de la Gloria, stadens stolthet som berättar om befrielsekrigen, den får
avsluta bildkavalkaden.
Historien är märklig. Först erövrar spanjorerna landet och befolkar det med
sina egna och andra européer, sedan slåss ättlingarna mot överheten för sin
befrielse. Har jag fattat saken rätt?

Hans Hammarström


Silvia, silverflodens drottning



Silvia Ana angör terminalen i Buenos Aires




Silvia Ana med resten av sin längd


På Silverfloden. En nästan överväldigande känsla har slagit till. Just jag befinner mitt ute på öppet hav, på Rio de la Plata. Hur många gånger har jag inte sjungit om

Samborombón, en liten by för utan gata,

den ligger inte långt från Rio de la Plata,

nästan i kanten av den blåa Atlanten........

Hur fick han inte till det vår käre Fritiof Andersson. Det här är en del av hans värld. Om man spanar söderut har siluetten av Buenos Aires, i ett töcken av  soldis, nyligen sjunkit ner under horisonten. Undrar just om vattnet var så här brunt på Fritiofs tid? Vi stävar norrut med destination Uruguay och Montevideo på andra sidan Silverfloden. Stävar är kanske inte det rätta uttrycket när man färdas i fyrtio knop, det här fartyget är visst ett av världens snabbaste passagerarfartyg, om jag uppfattat speakerrösten korrekt.





Nattbussen från Córdoba har korsat utkanterna av pampas, den bördiga jorden som sträcker sej många hundra gröna mil inåt landet. Man får räkna med åtta komfortabla timmar de sjuttio milen ner till Buenos Aires. Horisontalsäng gäller för mitt vidkommande. Ett stopp i Rosario, en bensträckare, har gett möjligheten att få känna den argentinska behagliga nattvärmen, kryddad med doft från närapåliggande landsbygd.

Arla ankomst möjliggör strövtåg i Buenos Aires, tänk att få återuppleva mina gamla kvarter igen efter snart ett år. Nere i hamnområdet är luften är fylld av en kvardröjande nattbris.


Här på Plaza Liberador General San Martin pågår en utställning med sikte på fred i världen, symboliserad av björnar som håller varandra i ramarna. Det är olika konstnärer från varje land inom FN-gemenskapen som tillsammans komponerat just sin speciella nalle.






Vad sägs om den svenska?




Tycker han är fin, undrar vilka konstnärer som varit inblandade




Är månne Rönnerdahl det svenskaste vi har, det är hans notrader på ramen




 El Ateneo. Buenos Aires välkända bokhandel, en teatersalong med all ursprunglig inredning bevarad.  Vilken oas i sommarvärmen! Här kan man slå sej ner i en skön fåtölj, låna och läsa, givetvis köpa också.

Promenad via Plaza de Mayo och Casa Rosada, där La Presidenta Cristina huserar. Inte hemma idag, men hälsar hon mår bra trots skamfilat rykte. Enligt vissa mer mån om sitt eget yttre än det lands hon representerar.



Det var här på Plaza de Mayo som mödrar demonstrerade varje vecka under många år.
Unga soldater som försvann under militärdiktaturen efter Isabel Peron. 




Jag är som regel påläst när jag besöker ett land för första gången. Så icke denna, vet inte ett smack om Uruguay, knappt hur det stavas. En vit fläck på kartan. Det finns dock något mystiskt, exotiskt över namnet. Nu vet jag att huvudstaden heter Montevideo och lär vara i Stockholms storlek. Valutan heter pesos, för en argentinsk motsvarande får man fem till sex  uruguayska. (stavningsprogrammet visar fel). Om en argentinsk pesos idag kostar 2,60 i svenska kronor, bör väl en uruguaysk kosta 45 öre. Eller? När jag skall använda mina dollar och euro vid valutadisken slår nog det inbyggda räkneverket bakut. Vad kostar kalaset?

Man talar kastilianska som tur är. Uppåt åttio till nittio procent av befolkningen har europeiskt ursprung, mycket italienskt inslag tydligen. Med den begränsade kunskapen i ryggsäcken kommer jag alltså att beträda jungfrulig mark, ur mitt perspektiv.


Fartyget heter Silvia Ana, konstruktören tycks inte haft passagerarnas bästa för ögonen. Man kan bara vistas inomhus och se ut åt sidorna. Inget soldäck och inga panoramafönster, varken förut eller akterut. Kattsingen också, jag som tänkt plåta Rio de la Plata från alla möjliga vinklar. Det går ju inte att spana in horisonten norrut.
Just nu hör jag svenska röster, ett gäng glada flickor, femtioplussare är ute på galej. Damerna har ett fönsterbord, slå dej ner, kul med en svensk gubbe ombord. Här fastnar jag resten av resan. Det finns mycket att avhandla från gemensamma resmål, det här är tjejer som varit ute på egen hand och sett mycket av världen.

En av dem är förresten syrra till Stellan Skarsgård, tur jag frågade om hon var hans dotter. Det gav pluspoäng för min del. Synd med missen att plåta trion. Vi spanar ut på det bruna vattnet, någon berättar att floddelen utanför Buenos Aires kallas lejonfloden till följd av den alltid gulbruna färgtonen. Det är slam som förts med långa sträckor ner mot deltat, våra farvatten skall bli blåare närmare den uruguayska kusten sägs det.



Montevideo tornar upp sej




En betydande hamnstad kan man förstå, kolla färgen på vattnet.




Kvarvarande uruguayska flottan sägs det, man är visst dålig på att försvara sej, litar på de stora grannländerna.


Montevideo har inget av den pittoreska och koloniala charm som jag haft på näthinnan, hittar därför inga charmiga motiv att plåta. Allt verkar så grått och trist här. Kunde dom inte satt lite färg på alla gamla kåkar, flertalet med spanska kännetecken. Har i stället  koncentrerat mej på att söka det mindre vackra som omväxling. Lättare att lyckas då. Uruguayarna får ursäkta och söka en annan turistambassadör för sin huvudstad.




Gatan utanför mitt hotell




På morgonen möts man av en stor marknad på gatan utanför hotellet




Här finns i alla fall färsk fisk, något man saknar i Córdoba




Många gator har träd planterade på varje sida




Stora huvudgatan, Avenida de 18 julio




Plaza Independencia med General José Artigas på sin häst




Under monumentet finns ett mausoleum, där vilar han landets store hjälte och befriare.




Strandpromenaden Rambla Francia med horisonten söderut




Fiskare med sin mate (långt a som i alla). Här i Uruguay verkar maten vara ännu mer ett livselexir. Folk går omkring med en termos för att alltid ha varmt vatten tillhands och suga ur sin medhavda. Själv börjar jag vänja mej efter att varje dag på skolan få min ranson. Ingen höjdare vill jag påstå, men jag säger aldrig nej när jag blir bjuden. Man suger laget runt, det ger nog en gemensamhetskänsla kan jag förstå.




Många som fiskar i hamnen. Vilket containerupplag  i bakgrunden.




Kåk som sett bättre dagar får man hoppas




Inte så rolig den här heller




Jag spanar in i en trappuppgång




Torg i gamla stan, Ciudad Vieja. Inne i saluhallen finns många trevliga restauranger.




Grillning pågår överallt, det ser gott ut. Man blir hungrig.




Här träffar jag svenska tjejerna från båten. Det är dyrt på krogen kan vi alla konstatera, nästan svenska priser. Stellans syrra har lämnat sällskapet för att på egen hand besöka den stora turistorten Punta del Este. 




Turistbussen är ju ingen höjdare precis, men billig, 20 pesos, dvs 5,20 i svenska kronor för en rundtur i centrum




Ingen stor trängsel för att gå ombord.




Guiden kan bara spanska




Efter någon timme springer jag på tjejerna igen, dom kan ju tro jag smyger efter




För att i inledningen av resan inte vetat ett smack om Uruguay får jag hälsa att jag nu vet två.

Landet är som en buffert mellan två kolonialmakter, portugiserna i Brasilien norr över och spanjorerna i Argentina söder ut. Britterna har delvis stött landet, som i perioder haft samma status som Schweiz i Europa. Det var nationen store hjälte José Antigas som slutligen besegrade portugiserna med stöd av argentinare och som kunde utropa den självständiga staten. Demokrati kom att införas mycket tidigt. Det här är min kortkorta version, ta den med en nypa salt, jag har missuppfattat sakerna rätta tillstånd förr.

Idag är Uruguay ett dyrt land om man jämför med Argentina. Många priser är i europeisk klass. Hur det hänger ihop är en gåta, för mej en svår nöt att knäcka eftersom landet verkar mycket fattigare än grannen söder ut.




Trevligt litet hotell




Sällskapsrummet




Man grillar på taket

Det är grillfest på hotellet ikväll, jag får gärna delta. I stort, ett tiotal inbjudna, hotellets fåtal gäster och ägarnas vänner. Jag slår mej för säkerhets skull omgående ner bredvid en dam som jag förstår talar engelska. Annars är det bara spanska som gäller bland argentinare och uruguayare. Jag blir presenterad som sueco, svensk. Då frågar en ung kvinna förvånad, är du svensk? På klingande ren svenska. Själv är hon svensk-uruguanska, svensk mamma, pappan härifrån. Född på Kungsholmen, uppväxt i Montevideo. Ofta är världen liten.

Mittemot talar jag svenska, till vänster engelska och till höger sitter en gosse från Ushuaia på Eldslandet, hans andraspråk är franska, dessutom ett bra sådant. Vid mittnatt är jag färdig ropa på hjälp. Vid tre språk går gränsen.


Då grillmåltiden serveras har klockan redan slagit tolv, alldeles för sent. Två timmar senare berättar man att nu skall vi ställa tillbaka klockorna. Vadå? Jo vintertid gäller från 8 mars. Det blir ordentligt tillrört på hjärnkontoret. Min färja av går 11h46 påföljande morgon, gäller vintertid i Argentina också? Ingen vet, och ingen upplysning på biljetten! Oroande.
En ny tanke. När vi i Europa går över till sommartid 29 mars, hur blir det då med tidsskillnaden? Fram till idag har den varit tre timmar. Blir den då fem timmar i april? Jag som normalt räknar tidsomställning med trädgårdsmöbler. Man ställer fram dom på våren, man ställer tillbaka dom på hösten. Hur fasen gör man här? Det finns en typ av vilstolar ombord på färjan, jag får väl plocka bland dessa, ställa fram och tillbaka och se vad det blir.


Nu tar jag färjan hem till Argentina och hoppas man kör efter den omställda klockan i Montevideo, vill inte komma för sent till avgången. Kanske kommer jag alldeles för tidigt.


Montevideo i mars 2009

Kolla in några avslutande bilder från Buenos Aires



Vi lägger till vid terminalen




Gatuuppträdande, vilket tangopar




Här ett betydligt yngre par




Det finns möjlighet för oss vanliga också. Underbart med gatutango. Jag har en videosekvens inspelad men kan inte lägga in den här. Det går har jag fått besked, men klarar inte uppgiften ännu.

Buenos Aires i mars 2009 


Córdoba - svår stad

Jag har nu avverkat mer än halva tiden här i Córdoba, det har hunnit gå fem veckor. Normalt brukar jag ha lätt att acklimatisera mej på nya orter. Kartor, busslinjesträckningar, metron, vissa torg och platser brukar ge tillräcklig vägledning för att känna sej som hemma efter ett par dagar. Så icke i Córdoba. Det tog säkert ett par veckor för mej att upptäcka att alla gator plötsligt byter namn mitt inne i stan. Således ett namn in mot city, ett annat på vägen ut, i motsatt riktning. Just inne i centrum har samma gata alltså två namn. Inte undra på att jag irrade bort mej i början, innan jag insåg detta fenomen. Fast jag tyckte mej gå på en viss gata befann jag mej plötsligt på en helt annan utan att ha avvikit eller bytt riktning. Förvirrande, har jag blivit helt snurrig?


Många av gatorna heter Gral i början, följt av ett ofta lång namn, ibland dubbelt. Jag trodde gral stod för gata eller nå´t i den stilen. Gral är förkortning av general och sådana typer tycks det vimla av i argentinsk och sydamerikansk historia. Tacka vet jag Odengatan, Sveavägen och Kungsgatan sådana namn går att hålla reda på.


En annan krångelfaktor. Många gator och torg i Argentina har märkesdatum ur historien som namn, några ur mängden, 27 de Abril, 9 de Julio, 12 de Octubre, 25 de Mayo. Här gäller verkligen att hålla dagar och månader rätt i munnen. I Sverige vet jag bara en väg uppbyggd på samma sätt, men då med bokstäver, nämligen sjättenovembervägen i Älvsjö.


Hela innerstan är konstruerad med vinkelräta gator i ett stort mönster. Det verkar ju enkelt och bra. Bara det att en bred kanalgata, La Cañada delar staden på diagonalen. Det finns också en avenida som går på tvärsen, Hipólito Yrigoyen. Namnet innehåller alla de komplicerade tj-ljud och betoningar som finns i argentinsk kastiljanska. Ingen människa hör vad jag säger när jag skall dit, avstigningsplatsen för gymmet. Jag har börjat lära mej att känna igen alla de olika  frågeteckenuttryck och falskgnisseltecken som finns i mänskliga anleten. Jag bor ju i Frankrike också gu´bevars. I dessa skärningspunkter mellan de rätlinjiga gatumönstret och de diagonala uppstår lätt villervallor i min hjärna, kryddat då med namnbyten, olika generaler och datum, var det 22:a april som gällde, eller 27:e, eller rentav 26:e?


I Argentina har man vidare den egenheten att en karta inte alltid är avbildad i nord- sydlig riktning. Här vrider man kartan så den bäst passar pappersformatet. Olika kartor kan alltså uppfattas som upp- och nervända eller snedställda om man råkar se eller få tag på en annan sort. Kartan är givetvis en av de viktigaste prylar man måste ha med när man skall ut och göra stan. Mitt på dagen ligger temperaturen sällan under 35 grader. Jag svettas ymnigt under sådana förhållanden. Pärlorna dryper ner i kartan, sedan följer glasögonen efter, när skalmarna släpper sitt grepp om de fuktiga öronen och glider av. En stor mörk fläck i kartan, just där man befinner sig och som bäst behöver veta var. Ingen chans att se nåt! Fram med ny karta. Får man då tag på en upp- och nedvänd variant är förvirringen total.


Bussarna är ett annat elände. Numreringen förvirrar också. Bokstäver kombinerade med nummer, Tex N, NN1, N1, N11, F3, F, C, C3, E1, E4, R4, R6 osv. Varje bokstav ger dock som regel, inte alltid, en viss färg på bussen, orange, blå, grön etc. Det finns melerade också. Man betalar med polletter, cospeles, som vissa kiosker tillhandahåller. Har man tur kan man få köpa en karta om tio. Ibland när tillgången är knapp får man bara köpa två som räcker tur och retur. Man får då jaga polletter varje dag. En cospel kostar något under motsvarande fyra kronor, resorna är alltså ganska billiga.


Busshållplatserna är ett annat problem. Det vimlar av dem och varje bokstavskombination har ofta sina egna. Man måste alltså rusa mellan hållplatserna för att hitta sin bokstav. Om man skall åka en viss gata fram, vet man aldrig vilken buss som kommer först och vilken hållplats man skall chansa på.  Som jag berättat om tidigare saknas alla former av busskartor, info om linjesträckningar etc. Här frågar man sej fram. Turlistor saknas också, i alla fall för resenärerna. En del turer hoppar över vissa hållplatser för att ta sej snabbare fram, på den bussen skall chauffören ha tre cospeles.

Jag har sett att många gör ett korstecken när man passerar en kyrkobyggnad, snart är jag också beredd att göra ett när jag kommit på rättbuss vid rätt tillfälle och i rätt riktning.


För övrigt gillar jag Córdoba. Kolla in några bilder från mina kvarter under en promenad från bostaden ner till gymmet.   




Säger hej till portvakten när jag går ut. Han jobbar dagtid, på nätterna är det uniformerade vakter. Det känns tryggt och skönt. Där jag bodde i Buenos Aires fanns också portvakt. Synd att den sysslan är avskaffad i Sverige, det är ett så trevligt inslag i vardagen. Av honom får man alltid ett gott ord på vägen. Han verkar stortrivas på jobbet och känner säkert vilken insats han gör.




Vilken tur en del har! På bottenvåningen och baksidan av min skyskrapa finns ett privatsjukhus med akutmottagning! I anslutning ligger ett apotek. Det tog många veckor innan jag uppäckte den försynen, en annan tur är att jag inte behövt uppsöka inrättningen.




Mittemot finns en kiosk där man kan köpa sin tiding. Snart kommer nya Hola, skall se om den innehåller något om Daniel och Victoria (vilken ordning skall det vara Victoria och Daniel kanske??) Den spanska tidningen Hola brukar frossa i kungligheter, även de skandinaviska, också de som utträtt ur historien och lever kvar i fjräde generation och mer. Där lever fortfarande franska prinsar och prinsessor kvar, också ungersk-österrikiska från dubbelmonarkins tid.




I min närmaste omgivning är det låghusbebyggelse som här på La Rioja




På samma gata ligger tvättinrättningen. 12 pesos för min veckotvätt som jag lämnar in i en påse. Runt trettio kronor. Tvätterskan vill ha fem, sex timmar på sej och man får tillbaka byken snyggt och prydligt ihopvikt, dock ej struken om man inte betalar extra. Har inte frågat om priset eftersom jag här kan uppträda i ostruken skjorta, ingen som bryr sej. Det gör inget.
I mitt boende ingår veckostädning samt byte av sängkläder, handdukar och morgonrock i frotté. Snacka om prinsar!! 




Alldeles bredvid, en gatujärnhandel med mycket smått och gott. Bättre än Clas Ohlson?




Efter ett par minuters promenad ändrar stan karaktär, det blir högre hus och mer trafik. Också fler poliser som finns i nästan varje gatukorsning. Den sysslan har vi också avskaffat i Sverige. Det känns tryggt och skönt, och poliser uppträder oftast minst två och två. Om polis- militärstaten Argentina lever kvar i viss utsträckning så inte stör det mej.




Den nitiske kan här upptäcka att gatan plötsligt byter namn. Husnumreringen börjar om från noll. Ett kvarter innehåller numren 1-100 även om bara ett fåtal användes. Nästa 100-200 osv. Lätt att hitta det  husnummer man för tillfället söker.
Byggnaden i bakgrunden tillhör den mest kända i stan, har glömt vilken, men återkommer kanske med en annan typ av kulturvandring vad det lider.




Efter cirka en kvarts promenad hemifrån. En gul buss och så en melerad som kostar extra. Solen står högt på himlen och det är svårt hitta riktig skugga utan att strålarna reflekterar sej i bilden.




Här har jag kommit fram till korsningen Hipólito Yrigoyen/ Plaza Vélez Sarsfield. Håll tungan rätt i munnen! Kolla poliserna här också.




Córdoba - modern stad också, här på diagonalavenidan




Alldeles vid gymmet ligger Paseo del Buen Pastor. Varje kväll klockan tio är här färg- och musikspel i fontänen. Skall hit ikväll för att testa hur min mobilkamera funkar utan att man byter inställning. Jag kör med auto hela tiden.




Anspråkslös entré till gymmet Quality Gym & Swim. 




I entrén tar Juan Pablo emot. Han säger alltid Hola Hans eftersom det var han som skrev in mej och alltså vet mitt rätta namn.  Skönt att ibland slippa nya namnet Juan som jag nu börjar vänja mej vid att heta på skolan.




Här är simbassängen, alldeles för kort och vattnet är för varmt, över trettio grader. Här finns dock alltid en badvakt, ofta är man två, en man och en kvinna. Är inte badvaktsyrket också avskaffat i Sverige? På gymmet finns en läkare som noga kollar hjärta och blodtryck. I Buenos Aires fanns också en som kollade om man hade fotsvamp eller annat trist som kan smitta. Saknar den kollen här. Badmössa är dock obligatorisk. I Sverige simmar bland långa hårstrån som ofta klibbar ihop sej och snor in sej och fastnar runt fingrar och tår.




Traditionellt gym, redskapen så där.




Tänk att jag inte får bort magen fast jag enligt statistiken går här var trekommanollåttonde dag! Kanske man borde komma ner till var tvåkommanionde i stället? Är visst darrig på handen dessutom. Åldern tycks ta ut sin rätt. För övrigt är jag ganska nöjd med helheten.




Här finns barnvakt, föräldrar som skall gymma lämnar in sina telningar. Något för Sverige att ta efter?




Hemväg på Bulevar Chacabuco som längre fram byter namn till Avenida Maipú.




Skall passa på att besöka min affär på vägen hem




Här är köttdisken ett måste. Oxfilén kostar runt femtiolappen kilot. Hemstoppade korvarna kostar mer, dom som hänger där i plastpåsarna. Om man köper köttfärs med extrakvalité får man något som liknar den vi i Sverige köper till råbiff. Färsen är så god att man kastar sej över den vid hemkosten, bara salt och peppar behöver tillsättas.



Det finns ju billgare färdigpaketerat kött här också, men varför riskera något när man har sin oxfilé eller utskurna biff direkt från slaktaren bredvid.




I min butik finns en slakterska, carnicera, en av de få i Argentina får jag veta. Ordet slakterska ligger fel i munnen på något sätt, skall man kanske säga slaktarkvinna? När jag tänker rätt på saken, finns det över huvud taget slakterskor i Sverige? Har feminismen gjort sitt intåg även på det området eller tillhör slaktarskrået de kvarvarande  yrkesgrupper som fortfarande är fredade av naturliga skäl. Jag känner bara till ett fåtal.




Stämningsbild från kanalen efter att ha fullgjort mitt värv. Jag är nästan hemma igen.




Så här blev bilden på musikfontänen på kvällen utan omställning av kameran. Inte så illa. Jag har nu fått instruktion från min bloggförvaltare om hur man lägger in videoklipp och laddar ner musik till bloggen. Här skulle ju både färg och musik sätta mer prägel på bilden genom ett videoklipp. Får nog vänta med att pröva detta till jag kommer hem och återkomma till nästa resa.




Flera har sagt till mej att jag skall ta taxi hem när det är mörkt, kvarteren kan vara farliga. Det finns risk för överfall, speciellt på äldre. För mej verkar mina kvarter hur fredliga som helst. Apropå helst. Hur som helst, på vägen hem frågade jag några poliser om råd. Svaret kom snabbt, ta en taxi. Jag är ju sällan ute så här sent så det är inget problem. Men jag undrar? Det finns dom som säger att Stockholm är farligt på nätterna. För att inte tala om Mexico City med förorter. Har aldig känt mej hotad.


Córdoba - svår stad, rubriken på detta inlägg, är egentligen en ganska lätt och trevlig stad att leva i. Den här årstiden verkar dessutom solen skina mer eller mindre på heltid och det gör ju ingenting.


Córdoba, febrero/marzo 2009
 


RSS 2.0