Fick skos i Toulouse
En fotgängartyp i Toulouse,
vars sula farit sin kos,
även saknar sin plös,
som också satt lös.
Hos lästmakar´n åter får skos.
En dödssynd att missa Carcassonne
för okulturell som vill va´ nån
Far ju värdshus förbi,
gammal ringmur får tji.
Helt slut, får nu blunda med John.
Hans Hammarström i Saint Cyprien 9 mars 2015
Medaljens baksida
Världen över sprids idag nyheten om Kubas fantastiska insatser för att stoppa Ebolans spridning från Västafrika. Man sänder välutbildade läkare i massor. Ingen nyhetskanal meddelar varför eller så vet man inte.
Jag bodde genom systemet Casa Particular hos en läkarfamilj i Santiago de Cuba och vet sanningen. Mamman som var läkare tvingades på heltid leva utomlands. Den kvarvarande familjen hålls som en slags omvänd gisslan genom att få en levnadsstandard och utbildning högre än alla andra precis som Castrotrogna. Annars lever en läkarfamilj på samma fattiga nivå som alla andra på Kuba. Man nödsakas att bo utomlands och kan inte stanna där och berätta sanningen eftersom familjen finns kvar på den stängda ön. Det är ju straffbart att tjäna något extra, så staten tar förtjänsten. Så funkar det röda idealsamhället.
Varken Sveriges Radio eller andra media rapporterar om detta samvetslösa system som ligger bakom Kubas aktningsvärda insatser.
Någon som har synpunkter?
Hans Hammarström, Saint Cyprien i oktober 2014
Mail från Kuba
Eftersom internetuppkopplingen var så krångligt på Kuba tvingades jag efter ett par dagar att ge upp mina försök till bloggande. Jag sände istället en del mail som fick bli lite fylligare, dock långt ifrån hur jag vill att mina inlägg på bloggen skall se ut. Dessutom fick jag använda mej av ett internationellt tangetbort som saknade å, ä och ö. Här nedan presenterar jag samtliga. I inledningen har jag dock tagit med de mail som indikerade de inlägg jag efter mycken möda kunde lägga upp.
Här kommer ett gruppmeddelande. Det finns en nytt inlägg på bloggen som heter Flickan i Havanna. Hon finns och jag har träffat henne. Läs gärna.
Här på Kuba finns internet med Wi-fi bara tillgängligt på de stora internationella hotellen vad jag förstått. Just nu bor jag på Hotell Internacional. Uppkopplingen är så svag och svajig att jag inte lyckats få med bilder, videosnuttar är nog otänkbara. Massor av turister kommer hit med sina datorer, mobiler och surfplattor vilket gör att näten inte klarar anstormningen förklarar ansvariga. Enklast försöka mitt i natten eller på morgonkulan.
På måndag tar jag mej söderut till Guantánamo och Santiago de Cuba och misstänker att svårigheterna med internet kvarstår än mer. Hörs jag inte av framöver har jag misslyckats med att hitta tillgängliga och användbara internettjänster.
Jag har alltid trott att en webläsare var en person som sitter och läser av allt man skriver. Så är icke fallet har man berättat. Här på Kuba tror jag dock personen existerar vilket gör att jag spar mina omdömen tills jag åter trampar säkrare europeisk mark. Vilka intryck när man reser på egen hand!!
Som jag tidigare berättat är det ursegt med internet och wi-fi här på Kuba. Nu har jag i alla fall lyckats få till ett nytt inlägg som heter Guantanamera.
Jag skall om ett par dagar ge mej i väg till Baracoa. Den lilla orten misstänker jag har ännu slöare förbindelser. Jag har i alla bra kontakt med mobilen, Det känns skönt. Sms funkar som hemma.
Saknar dock nyheter från stora världen! Här finns inte ens en vettig dagstidning, En bokhandel här, om man lyckas hitta en libreria, är inte ens värd namnet.
MINA DROMMARS STAD
Det ar for komplicerat och tidskravande med bloggande i Kuba, ocksa obekvamt att alltid fa pass och visa kontrollerat for att komma at internet. Jag gor nu inlagg for min egen del, kanske kommer jag att presentera dem i ett senare skede, tillbaka i Europa. Med bilder, video, musik, sa jag vill ha allt presenterat ocksa ta bladet fran munnen!
Det bli alltsa inget bloggande framover, bara nagra rader nedtecknade pa en internationella dator, denna gang en ytterst modern variant med snabbinternet, tyvarr bryts forbindelserna stundtals. Det blir heller ingen tid att korrekturlasa min text.
Jag har hamnat sa langt bort fran allfartsvagarna man kan komma, i Baracoa, allt enligt resplanerna.Det var har i omradet som Columbus forst landsteg pa Kuba. Har grundades hela den latinamerikanska kontinentens forsta stad, den var dessutom huvudstad de forsta tre aren. Allt skedde samtida med Gustav Vasa i Sverige.
Efter en svindlande och gronskande bussresa over bergen i Guantanamo har jag tagit mej till denna lilla "flik av paradiset". Notera noga citationstecknen! En parla vid atlantkusten med "forstklassiga boenden". Jag kanner mej tillbakaflyttad till mina forfaders liv pa Soder i Stockholm, sasom det skildrats i Fogelstroms alla bocker. Har ar lugnt och stilla for alla lokala taxi och bussar dras fortfarande av hastar eller fottrampas. Knappt inga motorljud, en lisa for sjalen. Nu i dagarna firas hela spektaklet med karnevaler och festligheter till ledningens ara. Den 26 juli ar en stor dag, men det hoppas jag aterkomma till.
Tank att i denna lilla undanskymda plats pa var glob skrivs varldshistoria till tonerna av Guantanamera, dartill komponerad av en bygdens son. Svart att forsta, alldeles har bakom vandas talibanerna pa USAbasen.Bra att veta. Basen hyrs av amerikanarna for en arlig struntsumma sedan borjan av forra seklet. Kuba loser dock inte in checkarna, de forvaras i en bank i Schweiz. Det vimlar av kubanska militarer runt basen. Undrar varfor.
PS Jag uppskattar halsningar fran Europa i denna avkrok av varlden. Har finns inga dagstidningar, inga lopsedlar, inga nyheter men massor av musik, varme och ovanligt vanliga manniskor, inte illa, men det racker inte langt for nutidsmanniskan. DS.
CHICAS, CHICAS
Ett gruppmeddelande om flickor, flickor. Om hur det kan ga till.
Nej tack jag har inte tid nu, jag maste arbeta med min mobil, som jag just rakar ha framme. Den unga damen framfor mej ar sa sot, sa valvaxt, allt perfekt, aningen blyg, en mjuk rost, hyn mellanbrun, sidenmatt. Jag har prercis avvisat hennes propa om att sla sej ner vid mitt bord och halla mej sallskap under lunchen. Hon vill att jag bjuder henne pa en refresco, en TuKola, kubanernas svar pa CocaCola. Hur manga kan avboja ett sadant erbjudande? Hon ser sa besviken ut nar hon tvingas lamna mitt bord att jag inte vagar mota hennes blick. Jag tanker pa mina egna fina flickor darhemma. Helst skulle jag vilja springa ikapp henne och ge henne en hundring. Vill bli befriad fran min klump i magen!
Inviter fran snygga ungdomar ar vardagsmat har, pa dagar som pa kvallar. Som ensam man utsatts far det ena forslaget efter det andra. Billigt som bara attan. Fragan ar, vem utnyttjar vem? Jag berattar alltid for toserna att hemma i Sverige ar jag omgiven av vackra flickor, min mamma, min fru, mina barn och barnbarn. Ingen av flickorna har ar patrangande pa nagot satt, man nojer sej med mitt besked. Ibland visar jag bilder pa de mina, man kollar da mycket intresserat och inser att jag har ratt.
Jag har precis provat pa att aka tag pa Kuba. Det var verkligen en provning av stora matt. Tio timmar i ett fullsatt tag med massor av gamla skraltiga vagnar. Alderdomen pataglig och underhallet obefintligt. Allt ombord trasigt, aven ACn. Varmt ock klibbigt. Kolsvart ute under hela trippen. Skakigt skulle man kunna kalla hela projektet. En gang och aldrig mer. Normalt ar gamla tag for mej nagot charmigt fyllt av nostalgi. Har vacker det bara avsky for systemet att lata allt forfalla. Vi kor efter parollen sa lange det gar och nagon vill aka. Vart tag heter Frances och avgar precis 8,17 PM fran Santiago de Cuba, destination Habana efter 80-90 mil. Jag skall dock stiga av efter halva strackan i Santa Clara. Varfor just Frankrike, totalt orattvist, skall lana ut sitt namn till detta skralle skall jag klara ut vid ett senare tillfalle. Pa passagerarsidan nastan bara kubaner av alla de slag, som alltid glada och spontana. Det finns dock nagra turister. En ung dam, en riktig globetrotter visar det sej senare, sitter snett emot mej. Jag hor hon samtalar pa franska med sin pojkvan. Varlden ar liten. Tjejen ar fran Ceret!! Nagra mil fran Saint Cyprien. Hon har dock inget med tagets namn att gora.
Jag har svart att befria mej fran tanken hur flickor pa var jord har sa olika livsbetingelser. Tank att vara ekonomiska system skapar sa olika forutsattningar for manniskan. Den ena tvingas salja sin kropp, den andra far resa land och rike kring.
Halsningar fran Trinidad pa karibiska sidan av Kuba.
GRINOLLE I GRISBUKTEN
Jag befinner mej i Playa Giron som ligger vid Grisbukten. En gang i tiden var platsen varldsberomd, det var har som Fidel Castros trupper slog USAs 1961.Som svar fran Forenade Staterna, president Kennedy inforde en bojkott, ett embargo som an i dag slar hart mot Kuba. Speciellt sedan understodet fran Sovjet forsvann for nagra decennier sedan.
Har finns ett museum som i detalj beskriver handelseforloppen, anfall och forsvar med massor av bilder och autentiska vapen. Dessutom sida upp och sida ner med foton pa stupade soldater. Samtliga i min aldersgrupp, manga fodda 1940. Vapen gevar, kulsprutor, klader och annan utrustning paminner om min egen samtida militarutbildning pa A7 och A8. De unga kubanerna slogs for socialismen, jag pa Gotland skulle forsvara oss mot den och hoten fran Sovjet, alla vapen riktade osterut. Vi vara alla lika unga man i tjuguarsaldern, visste knappt vad vi skulle slass for.Jag grater inte bara inombords, jag far ta fram nasduken ocksa. Jag fick overleva.
Flera veteraner fran krigets dagar besoker museet samtidigt som jag, man berattar for mej. Var av hjartat ar fullt talar munnen. De flesta kanner till Sverige, Olof Palme och hans vanskap med Fidel Castro.
Museet gor ett djupt intryck pa mej, jag far sansa mej en bra stund for att komma ur alla de kanslor, tankar och minnen som plotsligt och ovantat kom i dagen.
Utanfor museet finns ett stort hotell dar forbereder man for kvallen en konsert. Det ar den 26 juli, helgdag pa Kuba, det var den dagen 1953 som Fidel gjorde sitt forsta forsok att inta on.Ur hogtalarna dundrar for fullt The Swedish house Maffia och deras bit Dont you worry child! Pa denna lilla avkrok, langt bort fran allfartsvagar, musik fran Sverige! Da far jag ta fram nasduken an en gang.
I min blogg senare ar det ett maste att lanka till den melodi som nu gor sitt segertag over varlden.
Namnet Giron kommer fran en fransk sjorovare som harjade i dessa trakter pa sjuttonhundratalet.
LAMNAR LANDET
Jag har precis checkat in pa Havanna flygplats efter minutsios (har inget stavningsprogram) kontroll och betalning av ett par extra hundralappar i flygplatsskatt for att komma ur landet. Jag hade kunnat betala vad som helst. Har vill jag inte stanna.
Ett trasigt land som helt haller pa att falla sonder. Inte undra pa att ingen vet var ledarna bor. Det skulle inte jag heller ha berattat om jag stallt till san oreda for de flesta medborgare. Att inte fa utvecklas med ovriga varlden. Att inget fa veta.
Pekfingret for munnen, schhhhh..........
Jag hoppas aterkomma val landad i Europa
Saint Cyprien i september 2012
Hans Hammarström
.
Mina vägmärken
Jag är alltså tillbaka på europeisk mark efter tiden på Kuba. Har hunnit smälta intrycken som varit av blandad art. På den negativa sidan. Där fanns inga hostel med gruppboende där man träffar spännande människor på resande fot. Folk med språkkunskaper fyllda av entusiasm inför nya upplevelser. Alla klarar sej på egen hand. Tankeutbyten flödar, ofta vid frukosten.Tänk att kunna laga sin egen mat!
Att bo på traditionellt hotell saknar nerv. Där kan man träffa människor som oftast reser i grupp och saknar den insikt om landets invånare och levnadsvillkor som ger en resa mervärde. Allt är givetvis också mer bekvämt och tillrättalagt på en charterresa.
Casa particular, enskilt privat boende i familj, är en bra boendeform. Billigt, rent, snyggt och trivsamt med vänligt bemötande. Man bjuder verkligen till. Men känslan av att tassa omkring hemma hos andra är påtaglig. Friheten är beskuren på något oförklarligt sätt.
På Kuba finns alltså ingen bra boendeform som egentligen passar in i mitt resmönster och i detta ligger en viss del av besvikelsen.
Den stora besvikelsen ligger dock på det tekniska planet. Jag har saknat nätet, att ständigt vara uppkopplad. Wifi är segt som tjära om man överhuvudtaget hittar något. Det är bara de internationella hotellen som kan erbjuda servicen. Dyrt som attan, man blir lätt av med en hundring. Den för mej så viktiga bokningen av boende dag för dag är helt uteslutet, likaså att boka resor i förväg.
Jag är van att använda nätet som språklexikon, att stava rätt, utföra bankärenden, läsa dagstidningar, lyssna på svensk radio. Allt sådant kan man glömma. Visakortet har dock funkat perfekt men bara i bankomater och på stora hotell, inte i vanliga affärer och på restauranger. Även mobilen har funkat utan anmärkning även på avlägsna orter. Med sms har jag kunnat hålla kontakt med familjen, en ventil mot livet och omvärlden.
På den positiva sidan. Kubanerna och deras grönskande landskap och blånande hav!
Här kommer en bildkavalkad från alla mina spännande möten och upplevelser - min egna vägmärken!
Råsopar
Jag har rest världen runt en hel del, speciellt i Europa och Latinamerika. Jag har under decennier vid olika tillfällen upplevt ett flertal politiska system omsatta i verkligheten, bland vanligt folk. Kuba har trots sin rika natur lyckats skapa ett instängt och trasigt samhälle ur många synvinklar. Varför man överhuvudtaget satsat på frihet genom revolutioner kan man fråga. Det var dåtidens unga idealister som lyckades samla folk för sina drömmar och idéer om ett rättvisare samhälle. Feltänk, feltänk. Hade Gotland månne varit ett eget rike med bättre levnadsvillkor utan Sverige kan man bara filosofera om. Kan Kuba någonsin stå på egna ben och försörja sin befolkning är något att fundera över.
Här följer några rader av känslor och intryck förmedlade efter hand under min treveckors långa vistelse på Kuba. Kanske förändras inställningen under resans gång, kanske blir det ett blogginlägg när jag åter befinner mej på europeisk mark i säkerhet och frihet. Vågar ta bladet från munnen.
Denna bild från kustgatan Malecón i centrala Havanna får stå som min egen symbol för skillnaden mellan socialism och kommunism. Till vänster ett hus ägt av folket, av staten, konfiskerat under revolutionen, till höger ett numer privatägt. I år firar Kuba hela 54 år av friheten åt folket, inte undra på att kåkarna här ser ut som dom gör. Risiga, fallfärdiga.
Gossarna som var de drivande bakom revolutionen, utbildade och kapabla unga män, fyllda av idéer, entusiasm och framtidstro, genomförde en bragd av gigantiska mått. Man störtade en diktator som var påhejad och understödd av USA. Han flydde dit med 300 miljoner dollar på fickan. Tänk om rebellerna efter den lyckade operationen lämnat över makten till bättre rustade för uppgiften att bygga upp ett land med utrymme för ett gott och rättvist liv åt alla medborgare. Min egen teori är att president Kennedy, en humanismens förkämpe, lät kubanerna vinna kriget för att undvika en masslakt på civila. Han tänkte nog att Fidel och hans idéer inte kommer att kunna överleva. Gå under av sej själv. Där bet hans sej i tummen. Sovjet, Sverige och andra västländer satte in stödåtgärder till den nya regimens försvar och fromma. Undrar just om delar av vårt utlandsbistånd fortfarande hamnar på ön.
Det socialistiska experimentet på Kuba ser jag som ett system som hamnat så långt bort från succé man kan komma. Applådåskorna kan bara komma från den egna överlevande regimen med numer gamla gubbar i spetsen. Fiasko är kanske att ta till, men tankarna far gärna i den riktningen när man ser resultatet från gatunivå, ur enkla människors vardag. Systemhaveri är ett annat ord jag funderar över.Tanken var nog vacker en gång men resultatet bedrövligt. Påvert. Undrar just om ordet infrastruktur existerar i detta land, i alla fall inte företeelsen. Allt som finns här är skapat före revolutionen, sen dess ingen tillstymmelse till underhåll. Ett land i fritt fall. Mänskligt att döma står tronen snart tom, vilka krafter skall då ange färdriktningen frågar den undrande. Går förfallet att hejda.
Ursprungligt vackra sekelgamla hus från kolonialtiden håller på att vittra sönder. Bristen på underhåll är påtaglig. Kan man skylla allt på bojkotten, embargot från USA eller är det så enkelt som att när man äger något gemensamt försvinner det privata initiativet av att bevara och vara rädd om prylarna. De privata extra ansträngningarna existerar inte längre, sådana som är själva grunden till ett välfärdsbygge.
Havanna speciellt men hela ön är överfylld av amerikanska fyrtio- och femtiotalsbilar. Det spyr ut avgaser. Måste vara en mardröm för miljökämpar och enegisparare. Fordon som blev kvar när många hastigt tvingades lämna ön vid revolutionen. De gamla dollargrinen vittnar om totalbrist på förnyelse av fordonsbeståndet. Här har också gamla trabanter och lador funnit en fristat, ett levande museum. Vissa fordon hyfsat nyrenoverade men man kan inte bara måla över, ålderdomen går inte att dölja, rost och sprickor lyser igenom. Det förekommer modernare inslag, dock få. Fina bilar hittar man i lyxkvarteren. Överhuvudtaget känns Kuba liksom Mexiko som en avstjälpningsplats för gammal smörja från öst och väst. Var skulle annars överflödet därifrån kunna skrotas, möjligen i rymden. Bäst att bidra till att bevara låg levnadsstandard i dessa och liknande länder där folk inte förstår sina livsbetingelser.
Här finns inga tidningsstånd, jag har bara mött eländiga gamla tanter och farbror, mina jämnåriga, möjligen överlevare från revolutionens dagar som säljer fyrsidiga totalt färglösa tidningar. Jag köpte ett exemplar av Granma, órgano oficial del comité central del partido comunista de Cuba. Någon av de gråaste och tristaste blaskor som jag bläddrat i. För övrigt kan nämnas att Granma är namnet på den farkost Fidel med kompisar använde under den tidigare inledningen av revolutionen vid överfarten från Mexiko. Båten, påfallande modern, finns att beskåda på Revolutionsmuseet i Havanna. Man känner tydligt nutidshistoriens vingslag här. Tänk att jag var med på den tiden, det var då som jag gjorde lumpen och Ingo slog Floyd på Yankee Stadium. Jag minns också alla tokstollar som hejade på när Kuba bytte regim vänsterut! Man har lyckats utrota analfabetismen, men till vad nytta när man bara kan läsa partipropaganda.
Historien om Kejsarens nya kläder finns nu i en modern version. Fidel Castro på Kuba och hans skapelse. Hela statsbygget efter revolutionen måste vara ett fiasko av gigantiska mått, tiden verkar ha stått still eller värre upp, gått rejält tillbaka. Jag kan bara förstå meningen med revolutionen på Kuba om det var för att stoppa tiden och att långsamt vrida tillbaka den till stenåldern. I så fall ett storslaget och lyckat resultat. Jag tror snarare att den del av befolkningen som inte ville eller kunde fly landet dragit en nitlott. Blåsta på konfekten. Är det möjligen så här som myter och legender skapas. Pekfingret för munnen, schhh. För mej ter sej situationen som sextio år åt helskotta!
Hur kan man mer eller mindre kultförklara Fidel Castro och hans bror Raúl. Dessa gamla gubbar som fortfarande styr samhällsutvecklingen. Man har dock tvingats öppna samhället de senaste åren. Det går inte längre att hålla befolkningen helt nedtryckt. Nu i dagarna pågår karnevaler av stora mått till ledarnas ära. Det var den 26 juli 1953 då blott en 26-årig Fidel gjorde sitt första försök att inta ön och störta den sittande diktatorn Batista. Det misslyckades då men han kom igen med bravur sex år senare och framstod då som landets räddare, en hjälte av sällan skådat mått. 26 är ett heligt datum på Kuba. Fidels tanke var nog god. Han ville utrota orättvisorna i samhällsstrukturen. Istället lyckades han att sprida armod och misär rättvist över hela landet. Detta trots konfiskeringen av allt utländsk kapital och ägande. Var tog kosingen vägen kan man undra.
En slags bussar dragna av hästar och åsnor, minitaxi som är fottrampade är en mycket vanlig syn här på ön, speciellt på landsbygden och i mindre städer. För oss västerlänningar ligger det en charm i att för några korvören i nöjessyfte få utnyttja detta uråldriga kommunikationsmedel. Det är dock ett högt pris som kubanerna betalar för att leva i denna forntid där fattigdom och underutveckling råder. Detta till priset av att ha fri sjukvård! Men var tog tandvården vägen? Eftersom kubanerna inget får veta om det liv som pågår runtom i världen är dom kanske lyckliga i sin okunskap, så länge sanningen med olika medel går att dölja, sanningen om att systemet lidit skeppsbrott. Columbus klarade biffen bättre! Vad händer om internet skulle bli var mans egendom. Att de fyra statligt styrda TVkanalerna plus en från Venezuela ersattes av vår världsTV.
Här finns inget för oss västerlänningar att köpa, vissa dagligvaror måste vi dock leva med. Trist bröd av endast en sort, degigt och som växer i munnen. Papper av urdålig kvalité, går sönder när man torkar sej med ty åtföljande trist resultat. Vattnet skall man inte dricka. Papper och penna är en lyxvara. Listan på massa smörja kan göras hur lång som helst. Tandstatusen sämre än i övriga latinamerika. Här är det som i Sovjet på sjuttio- och åttiotalen, allt man har med sej av västerländska varor är högvaluta. Allt går att byta, gamla kalsonger, strumpor, uttrampade sandaler, jeans, pennor. Här blir listan ännu längre. Det är sorgligt att se hur en enkel produkt som en skrivbok inte kan tillverkas här. Fabricado en China, Panama etc. Att vi i väst importerar från dessa låglöneländer har helt andra orsaker som grund.
För min del står det nu helt klart att de varor en socialistisk stat kan producera är av så låg standard att vi kallar det massa skit, går ej att använda rationellt, går fort sönder. Detta inser också folket vartefter gränserna öppnas och vi kommer in med våra fina prylar. Vad fattiga stater dock producerar högkvalitativt är droger och prostitution. Det finns ju inget annat att försörja sej på när staten inte kan tillvarata arbetskraften på ett vettigt sätt. Det drösar av människor som bara sitter sysslolösa dagarna igenom. I Mexico fanns alla sorter av droger att köpa öppet överallt. Här i Kuba är det prostitution som gäller. En flicka plus viagara, allt i ett paket! Till priset av några tior. För en ensam man som jag haglar anbuden. Dessutom här på Kuba finns många snygga välväxta ungdomar som lider av ständig kassabrist. Man vill inget hellre än att kunna leva upp till vår standard, att få tillgång till vårt överflöd, att kunna kommunicera via nätet. Vem utnyttjar vem? Tyvärr har jag inte kunnat pröva det kubanerna är bra på, rom och cigarrer. Produkter som skapades under kolonialtiden och kapitalisternas framfart.
I landets socialistiska system existerar numer två valutor, framtvingade av dagens lite öppnare verklighet. Båda heter pesos, den ena med tillägget CU som står för konvertibel och har ett tjugufem gånger högre värde än nationalpesosen. Hårdvalutan är till för oss utlänningar och den bättre bemedlade delen av befolkningen, de tio procent som lever gott, förmodligen makteliten med närstående. De fattiga nittio procenten får köra med nacionalpesos, en skräpvaluta som berättigar mej att köpa en massa strunt där jag kan räkna priset i ören. Det finns inget jag vill ha. Är detta socialistisk rättvisa? Hur kan det i vårt rika land som Sverige finnas radikala vänstertänkare överhuvudtaget. Hur resoner herrar Myrdal, Wolter och deras kompisar, hur försvarar man detta system. Hur kan man ställa sej bakom Fidel Castros idéer? Jag är säker på dessa välmående, lätt överviktiga gossar inte skulle vilja leva här utan att först tillförskansa sej särskilda privilegier. Så här blir det när vänstersnubbar med sina ledare får chansen omsätta sina idéer i verkligheten. Vilken tur att vår svenska skara som tänker i den riktningen är i minoritet. Vilken mardröm om rödvinsvänstern sextioåtta fått ange färdriktningen för vårt land. Kan stor okunskap möjligen härja i dessa kretsar.
Ett ödets ironi att så många kubaner i min generation känner till Olof Palme och hans vänskap och entusiasm för Fidel och hans tankebanor. Vet ej om jag skall skratta eller gråta. Att bo på ett casa particular, komma människor nära, dessutom tala lite spanska öppnar en port till folks innersta, varav hjärtat är fullt talar munnen. Synd att jag varken har tid eller förmåga att återberätta allt jag lärt av vanligt folks levnadsvillkor. Så här kan det se ut. När jag ta ut motsvarande en tusenlapp ur en bankomat för närmaste veckans resor och upphälle handlar det om en årslön för kubanen i gemen. Den som vill tjäna lite extra riskerar bestraffning om inte tilltaget anmäls innan. Att betala 20 spänn för en fottrampad taxi ger kubakillen möjlighet att köpa femton pizzor. Man förstår då lättare att killen kan vänta i timmar för att få just min trampning. När jag betalar en hundring för mitt boende förstår man bättre vilka resurser jag tillför huset. Att resa runt på ön för en kuban kostar skjortan, dessutom får dom vänta i månader på en biljett om man hade turen komma över någon. Efter en treveckorstur på ön har jag sett mer än vad kubanen klarar av på en livstid.
Trots allt, folk tycks älska Fidel Castro, han är som en kung. Hans bror Raúl står inte alls lika högt i kurs. Jag får gång på gång höra att Fidel nästan aldrig har tid resa utomlands, han har aldrig haft semester, han jobbar på heltid för folkets bästa. Har mannen möjligen trampat vatten i ett halv sekel kan man fråga. När en totalt tandlös man med givetvis insjunkna kinder på sämsta tänkbara engelska förklarar att vi har världens bästa hälsovård och utbildningsväsen blir jag mållös medan flosklerna staplas. Fidel är ingen diktator, han är vår ledare.
Jag undrar just om ledningen på Kuba är medvetna om vilka risker man tar när man öppnar för mer liberalism. Våra turistpengar strömmar in i privata händar. Så fort dessa strävsamma, företagssamma personer tjänar lite extra kosing vill man tex bygga en privat pool, köpa moped, skaffa sej prylar av västerländskt snitt, få ett bekvämare och skönare liv. Genast har man skapat klasskillnader som uppfattas som orättvist för den mindre företagssamma och med sämre utbildning. Kapitalismen är ett faktum. Vem minns inte hur glasnost och perestrojkan banade väg för Sovjets kollaps. Jag hoppas för kubanerna att man är på väg i samma riktning, bort från sin socialism, från förtryck och medeltid, ett liv i fattigdom och utanförskap. Jag har också fått lära att Fidel Castro och hans polare inte tillhör de barskrapades skara. Dom kan sticka iväg med mer än Batista på sin tid. Ingen vet var dom bor, det är en hemlis. Det skulle inte jag heller berätta om jag ställt till med sån oreda.
Vad systemet tycks skapa. En rik flora av varma, glada, tillmötesgående, omtänksamma människor. Kan man tala lite spanska flödar konversationer och tankeutbyten. Jag bara njuter av att gå omkring och prata lite med folk och samtidigt lyssna till massa spontanmusik med kubanska rytmer, helt underbart i de ljumma karibiska vindarna med dofter som bara Evert Taube kan beskriva.
Här segrar Kuba!
Flickan i Havanna ser jag dock med mer sorgsna ögon en tidigare. En illusion har brustit.
Jag har en radikal vänstertanke för EU. Kubaismen. Vi lurar in norrmän och schweizare i vår slagkraftiga union så vi blir stadda i kassa. Sen köper vi upp hela Kubaklabbet och låter befolkningen där få en hyfsad slant. Spanien får tillbaka sin koloni, fransmännen får lära folket att baka bröd, svenskar att tillverka papper, etc. etc. vi européer sitter inne med massor av olika kompetenser. Vi sänder över ett par containerfartyg fyllda med muslimer. Av bara farten skulle burkorna åka av i värmen, kubarytmerna skulle också göra susen. Vi pensionerar Angela Merkel, hon får bli presidenta på ön. Hon sitter ju inne med massor av specialkunskap om att gå över från socialism till kapitalism. På köpet, ordnung muss sein! Europa får ett paradis som semesterort, jag lovar, det finns inte en underbarare plats än denna sagolika ö, dignande av exotiska frukter och härliga grönsaker. Fidel Castro och hans följe kan få varva ett fint äldreboende i någon kurort i österrikiska alperna och på Kanarieöarna. Förklara för den gamle mannen på ett varligt sätt att hela hans projekt sprack men att han gjorde så gott han kunde. Alla blir happy!
Men vad säger Barak Obama om vi samtidigt tar tillbaka Guantánamo? Då slipper han i alla fall den huvudvärken och vi är ju vana vid att handskas med talibaner genom FNs fredstyrkor.
Hans Hammarström tillbaka i Europa i augusti 2013
PS Det är nog tur att ingen lyssnar till den här gamla gubbens förvirrade tankar. Till hans försvar, han var ju själv med på den tiden det hela begav sej. Han vågar dock komma med följande slagdänga. Befria vår jord från socialismens och islamismens illgärningar och vi får alla en bättre värld att leva i. Fram för Kubaismen! DS
Guantanamera
Flickan I Havanna
Hon finns i verkligheten och jag har träffat henne, jag kallar henne Carmen men hon heter något annat.Läs om vårt möte.
För att hitta henne i centrala Havanna får jag ta en bici-taxi, en cykeltaxi. En videosnutt visar hur färden gestaltar sej från en av huvudgatorna i gamla stan. Klicka bara på länken.
(Internethastigheten just nu gör att det inte går att ladda upp)
Hola Carmen, me llamo Hans, soy sueco y llevo recuerdos y besos de su hijo Marco viviendo en Barcelona. Kanske kan man förstå men översatt. Hej Carmen, jag heter Hans, är svensk och kommer med hälsningar och pussar från din son Marco som bor i Barcelona. Carmen ser förvånad ut när jag knackat på men lyser snabbt upp i ett leende när hon förstår mitt budskap och hon fått sina kindpussar från Europa. Jag har också med en flaska parfym från sonen, av mej får hon en enklare sjal som jag köpt i Rio i höstas.
Carmen bor inte särskilt långt från mitt hotell. Det är Marco som rekommenderat detta, kanske med baktanken att då kan jag ta med en present till hans mor. Marco känner jag lite lätt sen åratal, han jobbar på baren i det hostel som jag ofta frekventerar när jag övernattar i Barcelona. Kanske är det hans ord om sitt hemland som fått mej att resa hit. På liknande sätt väcktes mitt intresse för Brasilien, killar därifrån som tagit sej till Europa och som berättat så gott och spännande om sitt hemland. Åk dit, det är inte farligare där än här och enkelt att ta sej fram. På köpet, kul och vänliga människor.
Carmen är så nätt och välklädd, fräschheten lyser, vi är ungefär lika gamla, hon något år yngre. Trots min knaggliga spanska finner vi varandra på direkten. Hon bjuder på kaffe och visar mej runt i lägenheten, enkelt men hemtrevligt. Tänk om man kunnat lite mer av hennes språk när tankeutbytet flöder om barn och barnbarn och om våra olika länders sociala situation. Det finns vissa saker man inte talar om här, då sätter hon pekfingret för munnen, schhhh. Mina bilder spar jag att lägga ut i offentligheten. Hon hade inget fönster att vinka från men väl en port med järngaller. Hon stängde ingen dörr av cederträ när jag väl kommit in och hon vinkade inte heller av med en ring av rubiner, dock med sjalen som hon genast fick och som prydde hennes hals när vi sa farväl. Visserligen är jag ingen sjöman men väl en man som haft sitt levebröd från samma näring. Evert Taubes textrader stämmer med lite fantasi till vissa delar, dock inte alla.
Jag berättade om min återkomst till Havanna vid slutet av mitt Kubabesök, då skulle hon bjuda in sin kusin som spelar gitarr till kubanska sånger. Ring mej eller knacka bara på. Kanske fortsättning följer..........
Bra att veta. Det finns i princip fyra officiella språk i Spanien. Kastiljanska, katalanska, galiciska och baskiska. När någon talar spanska menar man uteslutande kastiljanska. Till skillnad från många latinamerikanska länder låter kastiljanska här i Havanna precis som i Spanien, det hänger säkert samman med att Kuba lämnades så sent som för bara ett sekel sedan. Det finns dock många dialektala skillnader precis som i svenskan.
Internethastigheten här och nu är så svag att det inte går att ladda ner bilder, trist.
Hans Hammarström i Havanna juli 2013
Dä, dä, dä
Jag är på banan igen, åtminstone den som handlar om resebloggande. Denna gång är det Kuba som är målet, jag kör med svensk stavning av landet. I de flesta andra språk gäller C. När jag tar del av svenska ambassadens resetips kan jag läsa om elnätet som är på 110 V och 60 hz. Hoppas mina elprylar på 220 V och 50 hz ställer om sej med automatik. Vidare påpekar man vad gäller internetservice att räkna med höga priser och långsam uppkoppling. Man kan också fråga sej om det möjligen finns politiska spärrar. Dessa utmaningar kan resultera i att hela bloggprojektet inte är genomförbart. Hela Kuba utmanar dock. Hur länge kommer det socialistiska experimentet överhuvudtaget att hänga med i dagens elektroniska och tekniska verklighet? Jag vill dock hinna uppleva systemet innan det går i graven. Så hände när vi besökte Östberlin i slutet av åttiotalet, muren föll strax därefter. Vill också se vistelsen som en sondering av möjligheten att i framtiden (modell snar) ta sej Karibien runt. Vissa delar har jag hunnit besöka, Venezuela, Colombia, Panama och Mexico så viss erfarenhet finns redan i bagaget. Dock, karibiska övärlden liksom en stor del av mellanamerika fattas.
Just nu läser jag om Kuba för fulla muggar. Tar det efter förmåga på spanska, då slår jag två flugor i en smäll. Ett spännande land väntar förstår jag. Har också träffat en del kubaner Vänlighet och tillmötesgående är slående, precis den öppenhet och positivism som de flesta latinos visat mej. Efter vad jag förstår och läst mej till är det inga problem att ta sej runt i landet, luffa med tåg, buss och om det verkligen gäller utnyttja inrikesflyget. Min resplan ser ut som följer. Landar i Havanna på norra sidan av ön på kvällskvisten efter att ha lämnat Barcelona via Paris på morgonen. Tidsskillnaden gör att man hinner allt på samma dag. Stannar i huvudstaden ett par dagar i acklimatiseringssyfte också få känna pulsen av det koloniala arvet. Därefter lång tågresa söderut av det omoderna slaget, ner till den näst största staden, Santiago de Cuba. Man har då nått provinsen Guantánamo och befinner sej på bussreseavstånd till Baracoa, spanjorernas första bosättning som också blev huvudstad på ön vid den allra första tiden. Det är i dessa trakter som den amerikanska militärbasen är förlagd, den med sitt omtalade fångläger. Efter turnén i södra delen skall jag långsamt ta mej tillbaka norrut, övernatta och besöka de intressanta platser som guideboken rekommenderar. Den som besökt Kuba får gärna komma med tips. Efter tre veckors vistelse i Castros domäner gäller återresa från Havanna.
Bra att veta. Med visst stöd av USA blev Kuba självständigt 1898, spanjorerna tvingades då efter 400 år lämna sitt sista stora fäste i den nya världen. Nu inleddes i stället en period av stort inflytande från nordamerika som fick till följd att ett hat mot deras utmanande livsstil långsamt växte fram hos ett flertal öbor. Det är nu unga modiga män som Fidel och Raúl Castro med Che Guevara och Camilo Cienfuegos träder fram i världshistorien. Den kubanska revolutionen är efter ett tidigare misslyckande nu ett faktum. Man vill för första gången kunna skapa en egen identitet efter Columbus upptäckter och den påföljande spanska koloniseringen. Snart får jag uppleva resultatet och kan kanske via bloggen rapportera om intrycken.
För den som haft tid, som orkat med att läsa ända hit, vill jag berätta en liten historia saxad ur radions program, tankar för dagen. En ung pappa är ute på promenad med sin lilla dotter i barnvagn, hon kan vara i treårsåldern. Han är iförd tuffa solglasögon med mobilen i hand och proppar i öronen. Den lilla tösen vill uppmärksamma sin pappa på någon företeelse i närheten, ser upp på honom och pekar med sitt lilla knubbiga finger och ropar, dä, dä, dä. Ingen reaktion så hon försöker igen, pappa, pappa, dä, dä, dä. Efter tredje försöket ger hon upp. Hennes pappa bryr sej inte, han har fullt upp med mobilen, kanske måste han kolla in sin gamla klasskompis som han inte sett på åratal, om hans förehavanden på gymet. Facebook, twitter är viktigare än dotterns dä, dä, dä. Vad kommer den lilla tösen att ta med sej i livet. Vad får hon för verklighetsuppfattning. Ingen bryr sej, det jag har att säga har ingen tid att lyssna på. Det är ointressant. Kanske bättre hålla tyst. Tyvärr kan en sjuttiotreåring stundtals känna något i den stilen, vart är vi på väg?
Jag är i varje fall snart på väg till Kuba och har för avsikt att göra mej hörd för den som känner lust och har tid över.
När jag rest runt i sydamerika har jag ofta försökt hitta visor med anknytning till Evert Taubes vistelser därstädes. På Kuba blir det naturliga valet visan om flickan i Havanna. Evert lär inte ha inspirerats av någon egen upplevelse i Havanna utan av en bild av en dam på en cigarrlåda. Lyssna gärna till Sven-Bertils finstämda tolkning som kommer här. Klicka på länken!
I nästa klipp kan man se honom också, fast i på spåret, tänk att få vara i den formen och närma sej de 80. Klicka på länken!
Hans Hammarström, Saint Cyprien i juli 2013
Välkommen till min nya blogg!
Mitt första inlägg.
