Råsopar
Jag har rest världen runt en hel del, speciellt i Europa och Latinamerika. Jag har under decennier vid olika tillfällen upplevt ett flertal politiska system omsatta i verkligheten, bland vanligt folk. Kuba har trots sin rika natur lyckats skapa ett instängt och trasigt samhälle ur många synvinklar. Varför man överhuvudtaget satsat på frihet genom revolutioner kan man fråga. Det var dåtidens unga idealister som lyckades samla folk för sina drömmar och idéer om ett rättvisare samhälle. Feltänk, feltänk. Hade Gotland månne varit ett eget rike med bättre levnadsvillkor utan Sverige kan man bara filosofera om. Kan Kuba någonsin stå på egna ben och försörja sin befolkning är något att fundera över.
Här följer några rader av känslor och intryck förmedlade efter hand under min treveckors långa vistelse på Kuba. Kanske förändras inställningen under resans gång, kanske blir det ett blogginlägg när jag åter befinner mej på europeisk mark i säkerhet och frihet. Vågar ta bladet från munnen.
Denna bild från kustgatan Malecón i centrala Havanna får stå som min egen symbol för skillnaden mellan socialism och kommunism. Till vänster ett hus ägt av folket, av staten, konfiskerat under revolutionen, till höger ett numer privatägt. I år firar Kuba hela 54 år av friheten åt folket, inte undra på att kåkarna här ser ut som dom gör. Risiga, fallfärdiga.
Gossarna som var de drivande bakom revolutionen, utbildade och kapabla unga män, fyllda av idéer, entusiasm och framtidstro, genomförde en bragd av gigantiska mått. Man störtade en diktator som var påhejad och understödd av USA. Han flydde dit med 300 miljoner dollar på fickan. Tänk om rebellerna efter den lyckade operationen lämnat över makten till bättre rustade för uppgiften att bygga upp ett land med utrymme för ett gott och rättvist liv åt alla medborgare. Min egen teori är att president Kennedy, en humanismens förkämpe, lät kubanerna vinna kriget för att undvika en masslakt på civila. Han tänkte nog att Fidel och hans idéer inte kommer att kunna överleva. Gå under av sej själv. Där bet hans sej i tummen. Sovjet, Sverige och andra västländer satte in stödåtgärder till den nya regimens försvar och fromma. Undrar just om delar av vårt utlandsbistånd fortfarande hamnar på ön.
Det socialistiska experimentet på Kuba ser jag som ett system som hamnat så långt bort från succé man kan komma. Applådåskorna kan bara komma från den egna överlevande regimen med numer gamla gubbar i spetsen. Fiasko är kanske att ta till, men tankarna far gärna i den riktningen när man ser resultatet från gatunivå, ur enkla människors vardag. Systemhaveri är ett annat ord jag funderar över.Tanken var nog vacker en gång men resultatet bedrövligt. Påvert. Undrar just om ordet infrastruktur existerar i detta land, i alla fall inte företeelsen. Allt som finns här är skapat före revolutionen, sen dess ingen tillstymmelse till underhåll. Ett land i fritt fall. Mänskligt att döma står tronen snart tom, vilka krafter skall då ange färdriktningen frågar den undrande. Går förfallet att hejda.
Ursprungligt vackra sekelgamla hus från kolonialtiden håller på att vittra sönder. Bristen på underhåll är påtaglig. Kan man skylla allt på bojkotten, embargot från USA eller är det så enkelt som att när man äger något gemensamt försvinner det privata initiativet av att bevara och vara rädd om prylarna. De privata extra ansträngningarna existerar inte längre, sådana som är själva grunden till ett välfärdsbygge.
Havanna speciellt men hela ön är överfylld av amerikanska fyrtio- och femtiotalsbilar. Det spyr ut avgaser. Måste vara en mardröm för miljökämpar och enegisparare. Fordon som blev kvar när många hastigt tvingades lämna ön vid revolutionen. De gamla dollargrinen vittnar om totalbrist på förnyelse av fordonsbeståndet. Här har också gamla trabanter och lador funnit en fristat, ett levande museum. Vissa fordon hyfsat nyrenoverade men man kan inte bara måla över, ålderdomen går inte att dölja, rost och sprickor lyser igenom. Det förekommer modernare inslag, dock få. Fina bilar hittar man i lyxkvarteren. Överhuvudtaget känns Kuba liksom Mexiko som en avstjälpningsplats för gammal smörja från öst och väst. Var skulle annars överflödet därifrån kunna skrotas, möjligen i rymden. Bäst att bidra till att bevara låg levnadsstandard i dessa och liknande länder där folk inte förstår sina livsbetingelser.
Här finns inga tidningsstånd, jag har bara mött eländiga gamla tanter och farbror, mina jämnåriga, möjligen överlevare från revolutionens dagar som säljer fyrsidiga totalt färglösa tidningar. Jag köpte ett exemplar av Granma, órgano oficial del comité central del partido comunista de Cuba. Någon av de gråaste och tristaste blaskor som jag bläddrat i. För övrigt kan nämnas att Granma är namnet på den farkost Fidel med kompisar använde under den tidigare inledningen av revolutionen vid överfarten från Mexiko. Båten, påfallande modern, finns att beskåda på Revolutionsmuseet i Havanna. Man känner tydligt nutidshistoriens vingslag här. Tänk att jag var med på den tiden, det var då som jag gjorde lumpen och Ingo slog Floyd på Yankee Stadium. Jag minns också alla tokstollar som hejade på när Kuba bytte regim vänsterut! Man har lyckats utrota analfabetismen, men till vad nytta när man bara kan läsa partipropaganda.
Historien om Kejsarens nya kläder finns nu i en modern version. Fidel Castro på Kuba och hans skapelse. Hela statsbygget efter revolutionen måste vara ett fiasko av gigantiska mått, tiden verkar ha stått still eller värre upp, gått rejält tillbaka. Jag kan bara förstå meningen med revolutionen på Kuba om det var för att stoppa tiden och att långsamt vrida tillbaka den till stenåldern. I så fall ett storslaget och lyckat resultat. Jag tror snarare att den del av befolkningen som inte ville eller kunde fly landet dragit en nitlott. Blåsta på konfekten. Är det möjligen så här som myter och legender skapas. Pekfingret för munnen, schhh. För mej ter sej situationen som sextio år åt helskotta!
Hur kan man mer eller mindre kultförklara Fidel Castro och hans bror Raúl. Dessa gamla gubbar som fortfarande styr samhällsutvecklingen. Man har dock tvingats öppna samhället de senaste åren. Det går inte längre att hålla befolkningen helt nedtryckt. Nu i dagarna pågår karnevaler av stora mått till ledarnas ära. Det var den 26 juli 1953 då blott en 26-årig Fidel gjorde sitt första försök att inta ön och störta den sittande diktatorn Batista. Det misslyckades då men han kom igen med bravur sex år senare och framstod då som landets räddare, en hjälte av sällan skådat mått. 26 är ett heligt datum på Kuba. Fidels tanke var nog god. Han ville utrota orättvisorna i samhällsstrukturen. Istället lyckades han att sprida armod och misär rättvist över hela landet. Detta trots konfiskeringen av allt utländsk kapital och ägande. Var tog kosingen vägen kan man undra.
En slags bussar dragna av hästar och åsnor, minitaxi som är fottrampade är en mycket vanlig syn här på ön, speciellt på landsbygden och i mindre städer. För oss västerlänningar ligger det en charm i att för några korvören i nöjessyfte få utnyttja detta uråldriga kommunikationsmedel. Det är dock ett högt pris som kubanerna betalar för att leva i denna forntid där fattigdom och underutveckling råder. Detta till priset av att ha fri sjukvård! Men var tog tandvården vägen? Eftersom kubanerna inget får veta om det liv som pågår runtom i världen är dom kanske lyckliga i sin okunskap, så länge sanningen med olika medel går att dölja, sanningen om att systemet lidit skeppsbrott. Columbus klarade biffen bättre! Vad händer om internet skulle bli var mans egendom. Att de fyra statligt styrda TVkanalerna plus en från Venezuela ersattes av vår världsTV.
Här finns inget för oss västerlänningar att köpa, vissa dagligvaror måste vi dock leva med. Trist bröd av endast en sort, degigt och som växer i munnen. Papper av urdålig kvalité, går sönder när man torkar sej med ty åtföljande trist resultat. Vattnet skall man inte dricka. Papper och penna är en lyxvara. Listan på massa smörja kan göras hur lång som helst. Tandstatusen sämre än i övriga latinamerika. Här är det som i Sovjet på sjuttio- och åttiotalen, allt man har med sej av västerländska varor är högvaluta. Allt går att byta, gamla kalsonger, strumpor, uttrampade sandaler, jeans, pennor. Här blir listan ännu längre. Det är sorgligt att se hur en enkel produkt som en skrivbok inte kan tillverkas här. Fabricado en China, Panama etc. Att vi i väst importerar från dessa låglöneländer har helt andra orsaker som grund.
För min del står det nu helt klart att de varor en socialistisk stat kan producera är av så låg standard att vi kallar det massa skit, går ej att använda rationellt, går fort sönder. Detta inser också folket vartefter gränserna öppnas och vi kommer in med våra fina prylar. Vad fattiga stater dock producerar högkvalitativt är droger och prostitution. Det finns ju inget annat att försörja sej på när staten inte kan tillvarata arbetskraften på ett vettigt sätt. Det drösar av människor som bara sitter sysslolösa dagarna igenom. I Mexico fanns alla sorter av droger att köpa öppet överallt. Här i Kuba är det prostitution som gäller. En flicka plus viagara, allt i ett paket! Till priset av några tior. För en ensam man som jag haglar anbuden. Dessutom här på Kuba finns många snygga välväxta ungdomar som lider av ständig kassabrist. Man vill inget hellre än att kunna leva upp till vår standard, att få tillgång till vårt överflöd, att kunna kommunicera via nätet. Vem utnyttjar vem? Tyvärr har jag inte kunnat pröva det kubanerna är bra på, rom och cigarrer. Produkter som skapades under kolonialtiden och kapitalisternas framfart.
I landets socialistiska system existerar numer två valutor, framtvingade av dagens lite öppnare verklighet. Båda heter pesos, den ena med tillägget CU som står för konvertibel och har ett tjugufem gånger högre värde än nationalpesosen. Hårdvalutan är till för oss utlänningar och den bättre bemedlade delen av befolkningen, de tio procent som lever gott, förmodligen makteliten med närstående. De fattiga nittio procenten får köra med nacionalpesos, en skräpvaluta som berättigar mej att köpa en massa strunt där jag kan räkna priset i ören. Det finns inget jag vill ha. Är detta socialistisk rättvisa? Hur kan det i vårt rika land som Sverige finnas radikala vänstertänkare överhuvudtaget. Hur resoner herrar Myrdal, Wolter och deras kompisar, hur försvarar man detta system. Hur kan man ställa sej bakom Fidel Castros idéer? Jag är säker på dessa välmående, lätt överviktiga gossar inte skulle vilja leva här utan att först tillförskansa sej särskilda privilegier. Så här blir det när vänstersnubbar med sina ledare får chansen omsätta sina idéer i verkligheten. Vilken tur att vår svenska skara som tänker i den riktningen är i minoritet. Vilken mardröm om rödvinsvänstern sextioåtta fått ange färdriktningen för vårt land. Kan stor okunskap möjligen härja i dessa kretsar.
Ett ödets ironi att så många kubaner i min generation känner till Olof Palme och hans vänskap och entusiasm för Fidel och hans tankebanor. Vet ej om jag skall skratta eller gråta. Att bo på ett casa particular, komma människor nära, dessutom tala lite spanska öppnar en port till folks innersta, varav hjärtat är fullt talar munnen. Synd att jag varken har tid eller förmåga att återberätta allt jag lärt av vanligt folks levnadsvillkor. Så här kan det se ut. När jag ta ut motsvarande en tusenlapp ur en bankomat för närmaste veckans resor och upphälle handlar det om en årslön för kubanen i gemen. Den som vill tjäna lite extra riskerar bestraffning om inte tilltaget anmäls innan. Att betala 20 spänn för en fottrampad taxi ger kubakillen möjlighet att köpa femton pizzor. Man förstår då lättare att killen kan vänta i timmar för att få just min trampning. När jag betalar en hundring för mitt boende förstår man bättre vilka resurser jag tillför huset. Att resa runt på ön för en kuban kostar skjortan, dessutom får dom vänta i månader på en biljett om man hade turen komma över någon. Efter en treveckorstur på ön har jag sett mer än vad kubanen klarar av på en livstid.
Trots allt, folk tycks älska Fidel Castro, han är som en kung. Hans bror Raúl står inte alls lika högt i kurs. Jag får gång på gång höra att Fidel nästan aldrig har tid resa utomlands, han har aldrig haft semester, han jobbar på heltid för folkets bästa. Har mannen möjligen trampat vatten i ett halv sekel kan man fråga. När en totalt tandlös man med givetvis insjunkna kinder på sämsta tänkbara engelska förklarar att vi har världens bästa hälsovård och utbildningsväsen blir jag mållös medan flosklerna staplas. Fidel är ingen diktator, han är vår ledare.
Jag undrar just om ledningen på Kuba är medvetna om vilka risker man tar när man öppnar för mer liberalism. Våra turistpengar strömmar in i privata händar. Så fort dessa strävsamma, företagssamma personer tjänar lite extra kosing vill man tex bygga en privat pool, köpa moped, skaffa sej prylar av västerländskt snitt, få ett bekvämare och skönare liv. Genast har man skapat klasskillnader som uppfattas som orättvist för den mindre företagssamma och med sämre utbildning. Kapitalismen är ett faktum. Vem minns inte hur glasnost och perestrojkan banade väg för Sovjets kollaps. Jag hoppas för kubanerna att man är på väg i samma riktning, bort från sin socialism, från förtryck och medeltid, ett liv i fattigdom och utanförskap. Jag har också fått lära att Fidel Castro och hans polare inte tillhör de barskrapades skara. Dom kan sticka iväg med mer än Batista på sin tid. Ingen vet var dom bor, det är en hemlis. Det skulle inte jag heller berätta om jag ställt till med sån oreda.
Vad systemet tycks skapa. En rik flora av varma, glada, tillmötesgående, omtänksamma människor. Kan man tala lite spanska flödar konversationer och tankeutbyten. Jag bara njuter av att gå omkring och prata lite med folk och samtidigt lyssna till massa spontanmusik med kubanska rytmer, helt underbart i de ljumma karibiska vindarna med dofter som bara Evert Taube kan beskriva.
Här segrar Kuba!
Flickan i Havanna ser jag dock med mer sorgsna ögon en tidigare. En illusion har brustit.
Jag har en radikal vänstertanke för EU. Kubaismen. Vi lurar in norrmän och schweizare i vår slagkraftiga union så vi blir stadda i kassa. Sen köper vi upp hela Kubaklabbet och låter befolkningen där få en hyfsad slant. Spanien får tillbaka sin koloni, fransmännen får lära folket att baka bröd, svenskar att tillverka papper, etc. etc. vi européer sitter inne med massor av olika kompetenser. Vi sänder över ett par containerfartyg fyllda med muslimer. Av bara farten skulle burkorna åka av i värmen, kubarytmerna skulle också göra susen. Vi pensionerar Angela Merkel, hon får bli presidenta på ön. Hon sitter ju inne med massor av specialkunskap om att gå över från socialism till kapitalism. På köpet, ordnung muss sein! Europa får ett paradis som semesterort, jag lovar, det finns inte en underbarare plats än denna sagolika ö, dignande av exotiska frukter och härliga grönsaker. Fidel Castro och hans följe kan få varva ett fint äldreboende i någon kurort i österrikiska alperna och på Kanarieöarna. Förklara för den gamle mannen på ett varligt sätt att hela hans projekt sprack men att han gjorde så gott han kunde. Alla blir happy!
Men vad säger Barak Obama om vi samtidigt tar tillbaka Guantánamo? Då slipper han i alla fall den huvudvärken och vi är ju vana vid att handskas med talibaner genom FNs fredstyrkor.
Hans Hammarström tillbaka i Europa i augusti 2013
PS Det är nog tur att ingen lyssnar till den här gamla gubbens förvirrade tankar. Till hans försvar, han var ju själv med på den tiden det hela begav sej. Han vågar dock komma med följande slagdänga. Befria vår jord från socialismens och islamismens illgärningar och vi får alla en bättre värld att leva i. Fram för Kubaismen! DS
