Dä, dä, dä
Jag är på banan igen, åtminstone den som handlar om resebloggande. Denna gång är det Kuba som är målet, jag kör med svensk stavning av landet. I de flesta andra språk gäller C. När jag tar del av svenska ambassadens resetips kan jag läsa om elnätet som är på 110 V och 60 hz. Hoppas mina elprylar på 220 V och 50 hz ställer om sej med automatik. Vidare påpekar man vad gäller internetservice att räkna med höga priser och långsam uppkoppling. Man kan också fråga sej om det möjligen finns politiska spärrar. Dessa utmaningar kan resultera i att hela bloggprojektet inte är genomförbart. Hela Kuba utmanar dock. Hur länge kommer det socialistiska experimentet överhuvudtaget att hänga med i dagens elektroniska och tekniska verklighet? Jag vill dock hinna uppleva systemet innan det går i graven. Så hände när vi besökte Östberlin i slutet av åttiotalet, muren föll strax därefter. Vill också se vistelsen som en sondering av möjligheten att i framtiden (modell snar) ta sej Karibien runt. Vissa delar har jag hunnit besöka, Venezuela, Colombia, Panama och Mexico så viss erfarenhet finns redan i bagaget. Dock, karibiska övärlden liksom en stor del av mellanamerika fattas.
Just nu läser jag om Kuba för fulla muggar. Tar det efter förmåga på spanska, då slår jag två flugor i en smäll. Ett spännande land väntar förstår jag. Har också träffat en del kubaner Vänlighet och tillmötesgående är slående, precis den öppenhet och positivism som de flesta latinos visat mej. Efter vad jag förstår och läst mej till är det inga problem att ta sej runt i landet, luffa med tåg, buss och om det verkligen gäller utnyttja inrikesflyget. Min resplan ser ut som följer. Landar i Havanna på norra sidan av ön på kvällskvisten efter att ha lämnat Barcelona via Paris på morgonen. Tidsskillnaden gör att man hinner allt på samma dag. Stannar i huvudstaden ett par dagar i acklimatiseringssyfte också få känna pulsen av det koloniala arvet. Därefter lång tågresa söderut av det omoderna slaget, ner till den näst största staden, Santiago de Cuba. Man har då nått provinsen Guantánamo och befinner sej på bussreseavstånd till Baracoa, spanjorernas första bosättning som också blev huvudstad på ön vid den allra första tiden. Det är i dessa trakter som den amerikanska militärbasen är förlagd, den med sitt omtalade fångläger. Efter turnén i södra delen skall jag långsamt ta mej tillbaka norrut, övernatta och besöka de intressanta platser som guideboken rekommenderar. Den som besökt Kuba får gärna komma med tips. Efter tre veckors vistelse i Castros domäner gäller återresa från Havanna.
Bra att veta. Med visst stöd av USA blev Kuba självständigt 1898, spanjorerna tvingades då efter 400 år lämna sitt sista stora fäste i den nya världen. Nu inleddes i stället en period av stort inflytande från nordamerika som fick till följd att ett hat mot deras utmanande livsstil långsamt växte fram hos ett flertal öbor. Det är nu unga modiga män som Fidel och Raúl Castro med Che Guevara och Camilo Cienfuegos träder fram i världshistorien. Den kubanska revolutionen är efter ett tidigare misslyckande nu ett faktum. Man vill för första gången kunna skapa en egen identitet efter Columbus upptäckter och den påföljande spanska koloniseringen. Snart får jag uppleva resultatet och kan kanske via bloggen rapportera om intrycken.
För den som haft tid, som orkat med att läsa ända hit, vill jag berätta en liten historia saxad ur radions program, tankar för dagen. En ung pappa är ute på promenad med sin lilla dotter i barnvagn, hon kan vara i treårsåldern. Han är iförd tuffa solglasögon med mobilen i hand och proppar i öronen. Den lilla tösen vill uppmärksamma sin pappa på någon företeelse i närheten, ser upp på honom och pekar med sitt lilla knubbiga finger och ropar, dä, dä, dä. Ingen reaktion så hon försöker igen, pappa, pappa, dä, dä, dä. Efter tredje försöket ger hon upp. Hennes pappa bryr sej inte, han har fullt upp med mobilen, kanske måste han kolla in sin gamla klasskompis som han inte sett på åratal, om hans förehavanden på gymet. Facebook, twitter är viktigare än dotterns dä, dä, dä. Vad kommer den lilla tösen att ta med sej i livet. Vad får hon för verklighetsuppfattning. Ingen bryr sej, det jag har att säga har ingen tid att lyssna på. Det är ointressant. Kanske bättre hålla tyst. Tyvärr kan en sjuttiotreåring stundtals känna något i den stilen, vart är vi på väg?
Jag är i varje fall snart på väg till Kuba och har för avsikt att göra mej hörd för den som känner lust och har tid över.
När jag rest runt i sydamerika har jag ofta försökt hitta visor med anknytning till Evert Taubes vistelser därstädes. På Kuba blir det naturliga valet visan om flickan i Havanna. Evert lär inte ha inspirerats av någon egen upplevelse i Havanna utan av en bild av en dam på en cigarrlåda. Lyssna gärna till Sven-Bertils finstämda tolkning som kommer här. Klicka på länken!
I nästa klipp kan man se honom också, fast i på spåret, tänk att få vara i den formen och närma sej de 80. Klicka på länken!
Hans Hammarström, Saint Cyprien i juli 2013
