Rundresa

Under min resa har jag uteslutande använt mej av internetsajten hostelworld. Man går in på land och stad, talar om när man kommer och hur länge man skall stanna, sen får man förslag. Man väljer något som passar, man kan nu kolla vilket omdöme tidigare gäster har givit och vad som ingår i priset som frukost, linne, toa, dusch, internet, wi-fi. I flerbäddsrum delar man toa. Man betalar tio procent i bokningsavgift via sitt kreditkort. Resten vid ankomst. När man betalt in bokningsavgiften får man mejladressen och kan bekräfta att allt är ok med bokningen. Nästan alltid hälsas man välkommen med färdbeskrivning och annat nyttigt att veta. Dom billigaste ställena har ofta varit dom trevligaste, lite drygt hundralappen per dygn men då i flerbäddsrum. Har man tur blir man ensam i rummet beroende på hur man ser på saken. Ofta finns också privata rum med egen toa men då måste man vara ute i god tid med sin bokning.

Man umgås och träffar många ungdomar men utomlands har man ofta en annan syn på oss till åren komna. Man känner sej mer som en person som uppskattas för sin erfarenhet och orädsla för att ge sej ut i världen. Tänk om jag kunde få mina föräldrar att göra något liknande! Jag har haft härliga politiska diskussioner med främst yngre män från totalt olika delar av världen. Man får så oändligt många nya infallsvinklar på de stora problemen runt om i världen. Det svenska synsätten är inte alltid alenarådande. Fredspriset till Obama verkar dock uppskattas från alla håll.

Dagen efter man checkat ut ger man sitt eget omdöme om boendet. Ett tiotal rubriken man betygsätter på en skala ett till fem. Det handlar om bemötande, städning, renhet, frukoststandard, säkerhet, belägenhet, närhet till centrum, metro och bussar. För min del har det fungerat alldeles utmärkt. En miss i Salta men det har jag nästan glömt. Tror det var ägarinnan som inte var så hemma på internet.

Hör upp ni femtio- sextio- och sjuttioplusare med hyfsad hälsa i behåll! Ge er ut i världen, glöm farligheten, släpp på prestigen, rör på fläsket, bo enkelt, ät gott och billigt, upplev något annorlunda och träffa andra människor än det gamla vanliga umgänget! Dom finns alltid kvar. Världen bjuder på nya, vänliga, glada och livsbejakande vänner. Men en liten enkel dator öppnar sej nästan hela vårt klot. Det är en ny tid, ett nytt sätt att leva med internet.

Jag lovar utdelningen är både häftig och riklig. Det finns annat att kolla in än gamla knastertorra börslistor.

Hostel Okupe, São Paulo, Brasilien

Så här rörigt är det allt som oftast, också beroende av hur sängkompisen bredvid håller sin ordning




En rörig bild till för att komma ihåg hur livet kan gestalta sej inför kommande resor





Vill man höra mina slutord ifrån São Paulo strax innan hemresan till Sverige


Klicka här


São Paulo den 13 oktober 2009

Hans Hammarström

Den här löksoppan höll aldrig på att ta slut, den var i varje fall mycket god och närande med ost och bröd i




Här kommer videoklipp från byn som heter San Pedro de Atacama


Klicka här


Klicka här





Saltöken




Mer saltöken




Ett mycket speciellt landskap

Avslutar med denna bild från Atacama

San Pedro de Atacama i oktober 2009

Hans Hammarström

Om att resa ensam, och några reflektioner efter att snart ha avverkat min rundresa i mellersta Sydamerika. Jag tror aldrig tidigre jag gjort något så intensivt. Att få bo ett par dagar på samma plats, att hinna ikapp sej själv, få sköta hygienen, tvätten borde ha planerats in bättre. Ett par veckor till för dessa ändamål ha varit mer lagom.Att ständigt vistas på hög höjd sätter de gängse kroppsfunktionerna ur spel. Det är ansträngande att ständigt vara på topp, såväl psykiskt som fysiskt. I mitt fall dålig sömn och mage som strejkar. En ständig känsla av svag yrsel, ramla inte omkull för Guds skull! Man längtar till sängen redan vid åttatiden. En ovanlig form av trötthet, man hänger inte ihop av utmattning ändå sover man bara som i dvala. Sover aldrig riktigt ordentligt. Ett plötsligt näsblod, som jag aldrig drabbas av normalt sett. Ständiga lock för öronen är ju något man gärna lever utan. Jag har riktigt svårt att andas när jag kommer på höga höjder, orkar inget, och kippar ofta efter andan, det är inte behagligt men uthärdligt. Tillbaka under tvåtusen meter försvinner ofta syntomen. Locken kan sitta i, i timmar.(två i, i rad ser konstigt ut, sätter dit ett komma)

Allt måste stämma, inget får gå snett. Utan hälsan i gott skick skulle det absolut inte funka. Här kommer ett axplock av allt jag ständigt har i mina tankar.

Kreditkort och pengar. Olika länder har olika system. Man måste förstå bankomaterna och hur man skall hantera sitt kort. Det har hänt att jag stått utan pengar och trott att kortet slutat fungera. Inte visste jag att man skulle dra kortet snabbt ut och in.

Att ständigt växla valutor och hålla de ungefärliga värdet i huvudet. Många nollor kan ställa till ett elände. När får latinamerika sina euro eller dollar?

Vad är klockan? De ständiga tidbytena ställer till problem. Vilken klocka går rätt? I våras hamnade jag mitt i sommartidsomställning och då blev det riktigt rörigt. Här har man inget enhetligt datum för tidsbytet sommar/vinter

Väggkontakter passar inte, kärvar eller glappar. Svårt att ladda sin tekniska prylar som är så viktigt. Det finns adapters men kan vara svåra att hitta.

Min mobil funkar utmärkt till och från Europa men inte inom länderna här. Kanske använder jag fel nummerkombinationer. Ingen kan ge ett klart besked. Så här skall du göra! Har köpt en billig reservmobil i Argentina, men den funkar ju bara där. Skulle kunna användas i hela Sydamerika sa man vid inköpstillfället, men så lagom heller.

Jag har två kolli, en kabinväska och en ryggsäck. Vad händer om jag glömmer en eller blir bestulen på den. Det måste finnas det allra viktigaste i båda.

Mitt svenska kreditkort sitter fast i kedja i bältet mitt franska dolt i bältets spänne, där finns också reservaluta för det aktuella landet. Att stå utan kontanter vore det värrsta som skulle kunna hända. Mobilen är också säkrad med kedja.Det franska innehåller dessutom alla upppgifter om mina sjuk- och reseförsäkringar.

Jag måste vara vattentät, har redan bytt ryggsäck, den blå visade sig inte hålla måttet, den läckte rejält och höll på att förstöra viktiga funktioner, bl. a blodtrycksmedicinen.

Packningen är urviktig. Jag får inte glömma minsta pryl, varje sak är lika viktig, jag kommer ju aldrig tillbaka till samma plats. Det måste vara välorganiserat så man hittar även i mörker, alltid veta var ligger ficklampan. Packningen måste vara minimal, inget onödigt utifallatt. Alla tuber och flaskor stängda, förödande om något skulle läcka.

Det tar emot att slänga strumpor och kallingar som man inte kunnat tvätta, man får köpa nytt.

Datorn känns för mej som en livlina. Där finns kontakten med omvärlden, uppslagsverk och lexikon. Jag letar ständigt efter hotell med Wi-Fi-skyltar, men det går ju också via kabel. I min dator finns alla kontakter, det är där jag kan jobba med bloggen, överföra bilder och videos. Det är där jag skall boka hotell. I nödfall funkar internetcaféer men dom är ofta skitiga, trånga med gammal utrustning och med suspekta typer som grannar. Man tvekar, speciellt att ansluta sin egen lilla juvel till dator på ett sånt ställe. Datorn har sin egen kedja som går att fästa vid kroppen. Risken är att man glömmer sej, reser sej plötsligt och man drar datorn med.

Att turista med datorn och Wi-Fi ger ett helt nytt perspektiv på resandet, man känner sej hemma fast lång bort.

Jag saknar inte ressällskap, har så nog med att administrera sej själv. Bara tanken att administrera två personer samtidigt med olika behov och förutsättningar känns främmande i dagsläget. Vad jag kan sakna är tryggheten i att inget får mankera, jag måste tänka på allt själv, också ligga före ett par dagar i resandet. Dock skönt att veta, spricker allt har jag möjlighet att ta mej hyfsat snabbt till São Paolo och flyget hem.

De minimala prylar jag haft med har funkat bra. Jag är främst nöjd med min nya fjällrävenbyxor som är utmärkta i både kyla, värme och blåst. Regn har jag inte prövat fullt ut. Likaså jackan av liknande material som går i alla väder, dessutom kan förvandlas till ett litet lätt paket. Sportskorna har också hållit måttet. Jag saknar gymet, inte ett besök under hela resan, onödiga persedlar jag släpat runt.

Salar de Atacama i oktober 2009

Hans Hammarström

Så heter bussar med stolar som går att fälla till halvt liggande. Nu när jag är på väg till Salta i Argentina på chilenska vägar genom ett torrt och soligt ökenlandskap känns det som resan är slut, jag är på väg hem. Så fort det gick. Visserligen har jag resan till Rio som ligger framför mej, men jag har blivit så bortskämd, bortskämd på livet som gett mej så mycket. Min gamla kropp som ställer upp i tid och otid. Hur många runtom i världen eller där hemma jag mött får uppleva något liknande, inte många har den förmånen. Åtskilliga positiva faktorer måste samverka för att inget av livets goda skall saknas.

En viss bitterhet kan spridas i kroppen, blandat med sött. Något sötsurt. Stundtals kan jag uppleva att jag tar mej fram över kontinenten på ett alltför lättvindigt, billigt sätt. Hade jag bott, ätit och rest i Europa hade det gått till helt andra kostnader. Kanske fyrdubblats. Varför? Jo, man utnyttjar att människor här tvingas leva på en helt annan standard. Man tar för sej av situationen. Man bufflar sej fram med ett egoistiskt tänk, men hoppas de kosing man spenderar ändå kan bidra till något gott. Ett har jag lärt mej, jag prutar inte, känner glädje i att kunna betala vad man vill ha för sin vara. De tior vi skulle kunna diskutera vad gäller priset behöver den där stackars försäljaren så oändligt mycket mer än jag. På vilket bättre sätt kan jag sprida lite av mitt så kallade överflöd. Vilken glädje känner han inte efter att ha kört upp mej. Hade jag känt lika mycket glädje för att ha haft ett par tjugor mer i plånboken kan man fråga sej. Det hör till saken att jag känner mej obekväm i rollen som prutare.

Lyssna på Bitter Sweet Symphony och upplev killen som bufflar sej fram

Klicka här

Jag gillar melodin, men vill samtidigt inte vara mannen med total brist på empati.

Jag har under åren haft en hel del kontakt med kyrkan, både den protestantiska och den katolska, det började med söndagsskolan i förskoleåldern. Vissa böner sitter som berg än idag, Gud som haver........I Jesus namn till bords vi gå...............Tack gode Gud..........m.fl.

Ändockhar jag nog aldrig riktigt trott på bibelns berättelser där Gud alltid funnits med som något abstrakt.

När jag på äldre dagar har kommit i kontakt med AA har jag dock börjat fundera över en kraft större än jag själv, och den tror jag på. Jag kallar den gärna Gud men den är befriad från alla fantasieggande sagor.

Som en morgon när jag skulle upp till frukost redan vid femtiden på morgonen, en lång utflykt står på dagsprogrammet. Allt var nersläckt och jag letade i mörkret efter hotellet frukostmatsal. Inte en varelse på plats. Plötsligt faller jag handlöst ner i ett hålrum, jag tyckte mej äntra en blank matta, jag slog mej hårt men kunde resa mej. Jag hade hamnat i ett nedsänk mysutrymme, säkert en meter djupt och med ett glasbord i mitten omgärdat av mjuka soffor i en cirkel. Det kunde ha slutat riktigt illa. Nu ligger det nära att i första hand tänka på den högre makten som kanske ändå vakar.

Mysigt i dagsljus, inte i mörker




Fallet var som synes ganska högt


För ett par veckor sedan hade jag också någon som assisterade mej i en jobbig situation. Plötsligt på motorvägen alldeles innan La Paz var vägen blockerad. Det var en demonstration. Ingen visste hur länge och alla fick stiga av bussen som måste återvända till Oruro. Där stod jag mitt på motorvägen avslängd i hettan. Visste varken ut eller in. Ingen information. Övriga medpassagerare, de flesta bolivianer, skingrades snabbt åt olika håll, dom visste ju vad vi var och vad som var på gång. Nu kände jag mej verkligen ensam och utlämnad. På avstånd såg jag någon som kunde vara en polis. Fort dit. Den vänlige polisen tog min väska och ryggsäck och med hans hjälp fick jag så småningom tag på en taxi som ville köra mej till mitt hotell. För mej själv tänkte jag tyst. Tack gode Gud!



Här fick vi kliva av, man ser stan långt där nere erfor jag senare

Salar de Atacama i oktober 2009

Hans Hammarström

Januarifloden är en direktöversättning av Rio de Janeiro. Det är där jag nu befinner mej i ösregn, så oktoberfloden vore en bättre benämning just nu. Det formligen vräker ner.
Det här skall bli ett inlägg som skall växa fram och jag inleder med två videofilmer som visar mitt häftiga arthostel, såväl exteriört som interiört. Mycket kul människor bor här. Min erfarenhet är att de billiga hotellen är mycket mer spännande, familjära och ofta lite udda. En mycket välkomponerad frukost serverades i morse. Att bo på ett modernt hotell med alla sina bekvämligheter saknar all den charm som man finner här i rikliga doser.
Även i Rio är metron gratis för oss över sextiofem, mycket sympatiskt. Vi slipper stå i biljettköer, vi som stundtals har det svårt att hänga med. Många reser sej också och ebjuder sin sittplats!




Vänlig personal i receptionen, alla talar engelska. Tur det,  för portugisiskan är hopplös, låter inte som ett språk, bara massa konstiga ljud och ändå går det att läsa hyfsat eftersom spanskan ligger nära.




Arvin i receptionen med sitt häftiga tremånadersskägg. Det var genom honom och nätsajten Hostelword jag bokade just här. Han avslutade sitt mejl med Vi ses! på ren svenska. Avslöjar inte hur han klarade det!


Videoklipp utifrån gatan

Klicka här



Videoklipp inifrån hotellet

Klicka här 

Här kommer en bildkavalkad från Rio




Nu skall jag lära mej Metrosystemet - toppmodern tunnelbana
Skall ta mej ut till Copacabana




Träffar precis på en kvinna som förvisar det nya sopsorteringssystemet i Metron, verkar som Rio vill ligga före i det här sammanhanget. Något för Sverige att ta efter.




Snyggt och prydligt också när man kommer ner till plattformen




Min vagn kommer in, efter en femsex stationer skall jag byta till metrobus för att ta mej till Copacabana




Måste bara ha med en interiörbild också




Den här bilden från Copacabana är man ju inte van vid, det regnar inte måttligt och jag är rädd om min mobil med kameran inbyggd.




Är det inte Leif Noaksson som sitter där? Men han rör ju inte på sej!





Man känner ju inte för att surfa idag

Klassisk bild, fast i fel väder, att det vräker ner syns inte så bra på bilden

Ett står klart, jag skall tillbaka till Rio och uppleva den är stranden i solsken




Själva gatan ligger ett hundratal meter upp från stranden




Det finns knappast någon känsla av karneval i den här bilden


 


Vill man känna pulsen här på Copacabana utan karnevalsyra



Klicka här




Mina nya skor jag köpt på Naturmagasinet. Någon sa, men sådana där skor har på forsränningar! Dom passar utmärkt här i ösregnen, vattnet rinner lätt in men också snabbt ur. Torkar snabbt. Någon hade nog rätt


Idag väntar nya regniga äventyr, det öser ner, nu på tredje dagen i rad

Det är den här statyn över Jesus Kristus som blickar ner över Rio som jag vill se.

Ger mej iväg dit trots varningar om att du kommer inte att se ett skvatt





Första motgången, tåget dit upp till Corcovado står still. Det har blåst ner träd över spåren.
Enda chansen att komma upp är med taxi. Den tar jag.




Så här lång och slingrig är vägen upp.





Den strålande utsikten bland molnen högst upp vid foten av statyn




Nu har också Frälsaren gått in i dimmorna




Statyn är jättelik så här på nära håll, den liksom ramlar över´en
Glad att jag tog mej upp





Men titta, även här sitter Leif Noaksson på en bänk. Men han rör inte på sej.




Jag lämnar höjderna och tar en spårvagn i stället, man kan se vagnen mellan stolparna längst bort i bild




Helbild på skönheten




Förarhytten väcker nog många minnen till livs för många av oss


Vill man ta en tur


Klicka här


En tur till


Klicka här


Extrabonus för spårvagnsintresserade, om man vill vara med från starten


Klicka här





Eftersom det regnar så mycket är det ingen idé att försöka fota vyer, jag plåtar det lilla istället. Kolla allt grönt som påminner om regnskogarna




Mer grönsaker




Avslutar bildkavalkaden med denna bild från Rio, här skall jag surfa nästa gång det blir aktuellt. På nätet alltså!


Rio i oktober 2009
Hans Hammarström

Me gusta Agusta de Antofagasta, jag gillar Agusta från Antofagasta, egentligen mej behagar.  Hon heter något annat, men så länge hon inte säger sitt förnamn får det bli Agusta. När jag kallar henne Señora rättar hon mej - Señorita, porfa! så slänger hon med det blonderade håret. Man säger inte por favor här. Agusta är frånskild med den yngste sonen bara femton, så hon lär väl inte vara i min ålder. Jag talar om hotellägarinnan här där jag bor i Antofagasta, trestjärnigt, hotellet allså.

Jag sitter fast, bussen till Argentina går bara tre gånger i veckan, och den som avgår idag fredag är fullbokad. Jag får vänta till på söndag morgon. Bussen avgår tidigt redan klockan sex och jag är inte framme i Salta förrän sent söndag kväll. Det här rubbar mitt program. Jag tror jag struntar i Cordobá och Buenos Aires och sticker direkt till Brasilien, där var häftigare. Närmaste till ligger Porto Alegre, glädjehamnen, den vill jag också pröva!

Jag är inte orolig. Det finns nog en hel del att företa sej här i Antofagasta, om inte annat gå runt i hamnen som lär vara rätt så stor. Den norra kustremsan i Chile där jag befinner mej, är gamla bolivianska domäner, kustområdet man förlorade i La guerra de Pacifico, Stillahavskriget. Hoppas det finns att läsa om kriget på svenska. Ser att det finns ett museum i hamnen. Sen skall jag passa på att besöka saltfält i San Pedro de Atacama. Det blir på lördag.

Jag har ju alltid Agusta att retas med, förresten har hon lovat mej ett bättre rum där den trådlösa anslutningen har starkare signaler! Igår kväll kom hon och satt sej nära mej i ITsoffan och påtalade hur kall och ruggig hon kände sej. Hon drog sin tjocka kofta tätare om sej. Stäng porten om det drar! sa jag.

En tanta från Antofagasta
sina blickar på mej börjar kasta
men där går hon bet
hon drog och slet
den guben går ej att antasta




Vad sägs om Agusta?




Inte flickan i Havanna precis, men hon har glimten i ögat

Nåväl, det blev en spännande dag som började så tokigt med den felställda klockan, bussresan från Iquique till Antofagasta. Jag hade tänkt mej en tjusig resa efter stillahavskusten med spännande turistorer, hotell, krogar och playor. Så blev det inte, kolla bilderna.




Öken, öken, öken, mil efter mil, massa taggtrådsstängsel också




Flygplatsen i Iquique ligger mitt ute i öknen. Här landade jag när jag kom från Peru och hade tänkt mej turistinformation och valutaväxling. Det fanns ingenting, inga butiker, bara bussar och taxis som väntade. Jag fick tag på en chaufför som körde mej till en bankomat, jag hade ju inga chilepesos.




Det börjar klarna upp




Inte en enda tjusig turistort efter vägen, bara baracker




Vackra vyer avlöser varandra under de sex timmar bussresan varar


Det är tyst i bussen, alla gardiner fördragna, vi är bara ett femtontal passagerare men alla verkar sova. Jag har öppnat gardinen längst fram för att se ut. Jag verkar vara den enda turisten. Vill man ha lite busskänsla

Klicka här





Nu är det riktigt klart och solen skiner




En stad på hela kuststräckan, Tocopilla





Nu räcker det med kustbilder, vi närmar oss Antofagasta




Antofagasta. En riktigt liten spännande stad där jag nu fastnat i tre dagar. Den har ett spännande förflutet också. Tidigare Bolivias andningshål mot havet. Numer har ju Bolivia ingen kust alls.
Det är en känslig fråga än i dag,  numer är bolivianerna billig arbetskraft här, chilenarna verkar mycket mer välmående.




Gullig familj på torget

Fiskehamnen

Vicka´ firrar!

Fler sorter från Stilla havet

Även här finns vilda sjölejon, man får hålla sej på avstånd annars ryter dom och gruffar




Avslutar med en havsbild



Antofagasta i oktober 2009

Hans Hammarström

Vi européer har gjort det ganska lätt för oss. Nästan samma tid överallt, euron får allt starkare fästen och vi har slopat gränskontrollerna inom unionen. Vi bugar och bockar för Schengen.

Hur är det här? Stackars latinos. Gränskontrollerna kan ta timmar, pass skall stämplas, papper fyllas i och bagage gås igenom. Argentina är värst i klassen, man drar gärna benen efter sej och visar att här är jag boss, ni väntar. Överallt finns dessutom stationära poliskontroller utefter vägarna.Vilken sysselsättning systemen skapar.

Ett annat poblem är de olika valutorna, dom med massa nollor är värst. Ta bara Paraguay där vår hundralapp är värd runt 70.000 guaranies eller Chile där den är värd inemot 8.000 Chilepesos. Dom övriga valutorna som jag använder håller sej i alla fall inom överskådlig storlek.

1 real i Brasilien kostar 4 kronor, 1 pesos i Argetina kostar 2 kronor. Dom sistnämnda är lättare att bolla i huvudet. Eftersom tusen heter mil på spanska är det lätt att man tänker i miljoner och missar ett par viktiga nollor. Bäst är Bolivia där våra kronor och deras bolivianos stämmer precis.

Valutaväxlarna vid gränsövergångarna måste göra rejäla extraslantar på att ingen hinner räkna. Hur många tusen eller miljoner guaranies skall jag få för mina hundra pesos? Jag som räknat med valutor hela mitt vuxna liv går bet. Heder åt min nya valutaomvandlare 29 L, den har hjälpt mej många gånger, men den klarar inte de sydamerikanska slantarna eftersom man måste räkna om i två steg via dollar eller euro.

Man får hoppas att växlarnas fräckhet håller sig inom rimlighetens gränser, men möjligheterna är stora. Dock, en valutaknutte ser ofta inte allt för välmående ut, om nu det är en tröst. Värre om han kom i en RR, men kanske den väntar en om hörnet? Växelpengar får man ofta i karameller. Hur kan ett land ha konstant brist på småmynt. Vilka krafter ligger bakom? Vem trycker på småslantarna? Sakernas tillstånd övergår mitt förstånd. I Ecuador var det än värre men där var det lättare att förstå situationen eftersom man gått över till UD-dollar och använder småslantar i större omfattning, med hänvisning till sin svagare ekonomi. Tillgången på amerikanska småpengar är säkerts begränsad liksom i Sverige, snart har vi bara en-och tiokronan som mynt.

Till yttermera visso skall man hålla reda på tiden när man färdas i östvästlig riktning. Här som solen går i omvänd riktning över himlavalet är det lätt att tänka fel tidsmässigt. Åt vilket håll åker vi? Skall klockan ställas fram eller tillbaka? Här finns lömska fallgropar. Det bästa är att göra tvärtom mot det man räknat ut i förväg. Då kan det bli rätt. Ofta gäller det tyvärr valutorna också, men då skall man alltid lägga till sju, ett heligt tal!

Jag tror att även den som av naturen utrustats med ett glasklart intellekt fått det rejält tillskrynklat efter gränspassager i dessa trakter. Möjligen att ett orakel klarar sej heskinnad igenom. Nu skall den glasklare få sej en ytterligare törn i Salta. Som alltid byter gatorna namn någonstans i centrum och nummerserierna börjar om. Ibland flera gånger. En gata kan heta Gl. en massa förnamn, sist Güames, den korsande gatan heter Dr.en massa liknande förnamn, sist Güames. Ser man inte noga efter precis i korsningen är det lätt komma fel. Långa krångliga gatunamn verkar populärt, gärna höga militärers. Gl eller Gral för general. Här kan en buss heta 2B1, en annan 3B1 eller 1B3. Till slut vet man inte vilken buss som gäller.

Jag lämnar Salta och bussarna där. Idag strulade det till sig riktigt illa när jag kom en timme försent till bussen från Iquique, den hade redan gått. Tur i oturen att jag som vanligt var ute i god tid. Jag visste inte att tidsskillnaden här är sex timmar mot sju i Peru som ligger längre österut. Solen går ju upp i öster här också, fast den går åt motsatt håll, hänger nån med? Jag hade tydligen missat att kolla klockan när jag kom till Chile.

Nåväl, har du pengar till en taxi frågar Pullmanbuss representant. Ja, vadå, det är klart jag har pengar. Sen kommer långa utläggningar på snabb spanska. jag fattar nada. Plötsligt blir jag inslängd i en taxi där chauffören också har mycket att säga, hinner uppfatta sex tusen. Vad händer? bagaget är i alla fall med. Så småning om börjar det klarna, vi skall åka ikapp bussen! Först måste han tanka men har inga pengar, han måste ha förskott och får en tiotusing, jag har inte mindre. Nu börjar biljakten, som i en värsta hollywoodproduktion.

Efter en halvtimme sker undret, en Pullmanbuss står och väntar efter motorvägen. Min buss! Jag blev av med hundratrettio spänn och en chaufför som för övrigt jobbat i Sverige för mer än trettio år sedan, gjorde sej en hacka, han hade ingen växel på tiotusingen nu! Det skulle inte jag heller haft i det läget. Alla nöjda och glada, slutet gott.

Ser på vägskyltarna att det är fyrtio mil till Antofagasta. Öken, öken, öken så långt ögat kan se. Pacifico ett hundratal meter till höger, höga berg eller sanddyner till vänster. Synd att det är så disigt. Tänk att det i sydamerikanska länder är bagagekontroller inom länderna, inte bara vid gränser till grannarna. Man skall riva igenom allt bagage på jakt efter droger. Sist fick min lilla mascot sej en rejäl törn och ser så tilltufsad ut nu. Vilken tid och vilken administration. Ändock tycks drogerna finnas överallt, lätt att få tag på sägs det. Min drog är mate cola, ett slags the på cokablad, riktigt gott. Inka cola tillhör också favoriterna men finns inte att få tag på i Chile. Det heter nog bara något annat här.

Bagagekontroll


Inte ett inlägg utan en video, den här gången måste jag vara tyst för de flesta sover ombord, det blir en tunnelvariant.

Klicka här


Nu klarnar det upp, den här bussresan artar sej till en höjdare och passar inte längre in under rubriken medaljens baksida. Den här resan skall få ett eget inlägg på bloggen, så jag bryter här.

Tocopilla, Chile i oktober 2009

Hans Hammarström

Jag befinner mej i norra Chile området Tarapaca, sitter nere i Iquiques fiskebåtshamn och tar fram min anteckningsbok. Här är lungt och fridfullt, skyddat från havets ständiga brusande. Det är disigt. De höga bergen här bakom kan bara förnimmas, ändå så nära. En lätt havsbris krusar vattenytan inne i hamnen. Här verkar chilenarens vardag fylld av kroppsarbete, dock med den mänskliga värmen ständigt närvarande. Jag känner mej som en respekterad äldre man, inte den gubbdjävel man stundom betraktas som hemmavid.

De finns tre dimensioner i mitt resande:

- själva reseupplevelsen med ständigt nya intryck

- sökandet efter ett vettigt volontärjobb, ännu inget klart med fängelset i Buenos Aires

- uppleva de platser som finns i Evert Taubes sånger och texter, de flesta kan jag utantill

Jag har mycket lättare att förstå hans poesi när jag själv på nära håll fått uppleva de platser han så målande beskriver. Just nu vill jag länka till den här, lyssna till melodin och texten, kom i stämning