Tänk i en semi-cama
Så heter bussar med stolar som går att fälla till halvt liggande. Nu när jag är på väg till Salta i Argentina på chilenska vägar genom ett torrt och soligt ökenlandskap känns det som resan är slut, jag är på väg hem. Så fort det gick. Visserligen har jag resan till Rio som ligger framför mej, men jag har blivit så bortskämd, bortskämd på livet som gett mej så mycket. Min gamla kropp som ställer upp i tid och otid. Hur många runtom i världen eller där hemma jag mött får uppleva något liknande, inte många har den förmånen. Åtskilliga positiva faktorer måste samverka för att inget av livets goda skall saknas.
En viss bitterhet kan spridas i kroppen, blandat med sött. Något sötsurt. Stundtals kan jag uppleva att jag tar mej fram över kontinenten på ett alltför lättvindigt, billigt sätt. Hade jag bott, ätit och rest i Europa hade det gått till helt andra kostnader. Kanske fyrdubblats. Varför? Jo, man utnyttjar att människor här tvingas leva på en helt annan standard. Man tar för sej av situationen. Man bufflar sej fram med ett egoistiskt tänk, men hoppas de kosing man spenderar ändå kan bidra till något gott. Ett har jag lärt mej, jag prutar inte, känner glädje i att kunna betala vad man vill ha för sin vara. De tior vi skulle kunna diskutera vad gäller priset behöver den där stackars försäljaren så oändligt mycket mer än jag. På vilket bättre sätt kan jag sprida lite av mitt så kallade överflöd. Vilken glädje känner han inte efter att ha kört upp mej. Hade jag känt lika mycket glädje för att ha haft ett par tjugor mer i plånboken kan man fråga sej. Det hör till saken att jag känner mej obekväm i rollen som prutare.
Lyssna på Bitter Sweet Symphony och upplev killen som bufflar sej fram
Jag gillar melodin, men vill samtidigt inte vara mannen med total brist på empati.
Jag har under åren haft en hel del kontakt med kyrkan, både den protestantiska och den katolska, det började med söndagsskolan i förskoleåldern. Vissa böner sitter som berg än idag, Gud som haver........I Jesus namn till bords vi gå...............Tack gode Gud..........m.fl.
Ändockhar jag nog aldrig riktigt trott på bibelns berättelser där Gud alltid funnits med som något abstrakt.
När jag på äldre dagar har kommit i kontakt med AA har jag dock börjat fundera över en kraft större än jag själv, och den tror jag på. Jag kallar den gärna Gud men den är befriad från alla fantasieggande sagor.
Som en morgon när jag skulle upp till frukost redan vid femtiden på morgonen, en lång utflykt står på dagsprogrammet. Allt var nersläckt och jag letade i mörkret efter hotellet frukostmatsal. Inte en varelse på plats. Plötsligt faller jag handlöst ner i ett hålrum, jag tyckte mej äntra en blank matta, jag slog mej hårt men kunde resa mej. Jag hade hamnat i ett nedsänk mysutrymme, säkert en meter djupt och med ett glasbord i mitten omgärdat av mjuka soffor i en cirkel. Det kunde ha slutat riktigt illa. Nu ligger det nära att i första hand tänka på den högre makten som kanske ändå vakar.
Mysigt i dagsljus, inte i mörker
Fallet var som synes ganska högt
För ett par veckor sedan hade jag också någon som assisterade mej i en jobbig situation. Plötsligt på motorvägen alldeles innan La Paz var vägen blockerad. Det var en demonstration. Ingen visste hur länge och alla fick stiga av bussen som måste återvända till Oruro. Där stod jag mitt på motorvägen avslängd i hettan. Visste varken ut eller in. Ingen information. Övriga medpassagerare, de flesta bolivianer, skingrades snabbt åt olika håll, dom visste ju vad vi var och vad som var på gång. Nu kände jag mej verkligen ensam och utlämnad. På avstånd såg jag någon som kunde vara en polis. Fort dit. Den vänlige polisen tog min väska och ryggsäck och med hans hjälp fick jag så småningom tag på en taxi som ville köra mej till mitt hotell. För mej själv tänkte jag tyst. Tack gode Gud!
Här fick vi kliva av, man ser stan långt där nere erfor jag senare
Salar de Atacama i oktober 2009
Hans Hammarström
