Rundresa

Vi européer har gjort det ganska lätt för oss. Nästan samma tid överallt, euron får allt starkare fästen och vi har slopat gränskontrollerna inom unionen. Vi bugar och bockar för Schengen.

Hur är det här? Stackars latinos. Gränskontrollerna kan ta timmar, pass skall stämplas, papper fyllas i och bagage gås igenom. Argentina är värst i klassen, man drar gärna benen efter sej och visar att här är jag boss, ni väntar. Överallt finns dessutom stationära poliskontroller utefter vägarna.Vilken sysselsättning systemen skapar.

Ett annat poblem är de olika valutorna, dom med massa nollor är värst. Ta bara Paraguay där vår hundralapp är värd runt 70.000 guaranies eller Chile där den är värd inemot 8.000 Chilepesos. Dom övriga valutorna som jag använder håller sej i alla fall inom överskådlig storlek.

1 real i Brasilien kostar 4 kronor, 1 pesos i Argetina kostar 2 kronor. Dom sistnämnda är lättare att bolla i huvudet. Eftersom tusen heter mil på spanska är det lätt att man tänker i miljoner och missar ett par viktiga nollor. Bäst är Bolivia där våra kronor och deras bolivianos stämmer precis.

Valutaväxlarna vid gränsövergångarna måste göra rejäla extraslantar på att ingen hinner räkna. Hur många tusen eller miljoner guaranies skall jag få för mina hundra pesos? Jag som räknat med valutor hela mitt vuxna liv går bet. Heder åt min nya valutaomvandlare 29 L, den har hjälpt mej många gånger, men den klarar inte de sydamerikanska slantarna eftersom man måste räkna om i två steg via dollar eller euro.

Man får hoppas att växlarnas fräckhet håller sig inom rimlighetens gränser, men möjligheterna är stora. Dock, en valutaknutte ser ofta inte allt för välmående ut, om nu det är en tröst. Värre om han kom i en RR, men kanske den väntar en om hörnet? Växelpengar får man ofta i karameller. Hur kan ett land ha konstant brist på småmynt. Vilka krafter ligger bakom? Vem trycker på småslantarna? Sakernas tillstånd övergår mitt förstånd. I Ecuador var det än värre men där var det lättare att förstå situationen eftersom man gått över till UD-dollar och använder småslantar i större omfattning, med hänvisning till sin svagare ekonomi. Tillgången på amerikanska småpengar är säkerts begränsad liksom i Sverige, snart har vi bara en-och tiokronan som mynt.

Till yttermera visso skall man hålla reda på tiden när man färdas i östvästlig riktning. Här som solen går i omvänd riktning över himlavalet är det lätt att tänka fel tidsmässigt. Åt vilket håll åker vi? Skall klockan ställas fram eller tillbaka? Här finns lömska fallgropar. Det bästa är att göra tvärtom mot det man räknat ut i förväg. Då kan det bli rätt. Ofta gäller det tyvärr valutorna också, men då skall man alltid lägga till sju, ett heligt tal!

Jag tror att även den som av naturen utrustats med ett glasklart intellekt fått det rejält tillskrynklat efter gränspassager i dessa trakter. Möjligen att ett orakel klarar sej heskinnad igenom. Nu skall den glasklare få sej en ytterligare törn i Salta. Som alltid byter gatorna namn någonstans i centrum och nummerserierna börjar om. Ibland flera gånger. En gata kan heta Gl. en massa förnamn, sist Güames, den korsande gatan heter Dr.en massa liknande förnamn, sist Güames. Ser man inte noga efter precis i korsningen är det lätt komma fel. Långa krångliga gatunamn verkar populärt, gärna höga militärers. Gl eller Gral för general. Här kan en buss heta 2B1, en annan 3B1 eller 1B3. Till slut vet man inte vilken buss som gäller.

Jag lämnar Salta och bussarna där. Idag strulade det till sig riktigt illa när jag kom en timme försent till bussen från Iquique, den hade redan gått. Tur i oturen att jag som vanligt var ute i god tid. Jag visste inte att tidsskillnaden här är sex timmar mot sju i Peru som ligger längre österut. Solen går ju upp i öster här också, fast den går åt motsatt håll, hänger nån med? Jag hade tydligen missat att kolla klockan när jag kom till Chile.

Nåväl, har du pengar till en taxi frågar Pullmanbuss representant. Ja, vadå, det är klart jag har pengar. Sen kommer långa utläggningar på snabb spanska. jag fattar nada. Plötsligt blir jag inslängd i en taxi där chauffören också har mycket att säga, hinner uppfatta sex tusen. Vad händer? bagaget är i alla fall med. Så småning om börjar det klarna, vi skall åka ikapp bussen! Först måste han tanka men har inga pengar, han måste ha förskott och får en tiotusing, jag har inte mindre. Nu börjar biljakten, som i en värsta hollywoodproduktion.

Efter en halvtimme sker undret, en Pullmanbuss står och väntar efter motorvägen. Min buss! Jag blev av med hundratrettio spänn och en chaufför som för övrigt jobbat i Sverige för mer än trettio år sedan, gjorde sej en hacka, han hade ingen växel på tiotusingen nu! Det skulle inte jag heller haft i det läget. Alla nöjda och glada, slutet gott.

Ser på vägskyltarna att det är fyrtio mil till Antofagasta. Öken, öken, öken så långt ögat kan se. Pacifico ett hundratal meter till höger, höga berg eller sanddyner till vänster. Synd att det är så disigt. Tänk att det i sydamerikanska länder är bagagekontroller inom länderna, inte bara vid gränser till grannarna. Man skall riva igenom allt bagage på jakt efter droger. Sist fick min lilla mascot sej en rejäl törn och ser så tilltufsad ut nu. Vilken tid och vilken administration. Ändock tycks drogerna finnas överallt, lätt att få tag på sägs det. Min drog är mate cola, ett slags the på cokablad, riktigt gott. Inka cola tillhör också favoriterna men finns inte att få tag på i Chile. Det heter nog bara något annat här.

Bagagekontroll


Inte ett inlägg utan en video, den här gången måste jag vara tyst för de flesta sover ombord, det blir en tunnelvariant.

Klicka här


Nu klarnar det upp, den här bussresan artar sej till en höjdare och passar inte längre in under rubriken medaljens baksida. Den här resan skall få ett eget inlägg på bloggen, så jag bryter här.

Tocopilla, Chile i oktober 2009

Hans Hammarström