Agusta från Antofagasta
Me gusta Agusta de Antofagasta, jag gillar Agusta från Antofagasta, egentligen mej behagar. Hon heter något annat, men så länge hon inte säger sitt förnamn får det bli Agusta. När jag kallar henne Señora rättar hon mej - Señorita, porfa! så slänger hon med det blonderade håret. Man säger inte por favor här. Agusta är frånskild med den yngste sonen bara femton, så hon lär väl inte vara i min ålder. Jag talar om hotellägarinnan här där jag bor i Antofagasta, trestjärnigt, hotellet allså.
Jag sitter fast, bussen till Argentina går bara tre gånger i veckan, och den som avgår idag fredag är fullbokad. Jag får vänta till på söndag morgon. Bussen avgår tidigt redan klockan sex och jag är inte framme i Salta förrän sent söndag kväll. Det här rubbar mitt program. Jag tror jag struntar i Cordobá och Buenos Aires och sticker direkt till Brasilien, där var häftigare. Närmaste till ligger Porto Alegre, glädjehamnen, den vill jag också pröva!
Jag är inte orolig. Det finns nog en hel del att företa sej här i Antofagasta, om inte annat gå runt i hamnen som lär vara rätt så stor. Den norra kustremsan i Chile där jag befinner mej, är gamla bolivianska domäner, kustområdet man förlorade i La guerra de Pacifico, Stillahavskriget. Hoppas det finns att läsa om kriget på svenska. Ser att det finns ett museum i hamnen. Sen skall jag passa på att besöka saltfält i San Pedro de Atacama. Det blir på lördag.
Jag har ju alltid Agusta att retas med, förresten har hon lovat mej ett bättre rum där den trådlösa anslutningen har starkare signaler! Igår kväll kom hon och satt sej nära mej i ITsoffan och påtalade hur kall och ruggig hon kände sej. Hon drog sin tjocka kofta tätare om sej. Stäng porten om det drar! sa jag.
En tanta från Antofagasta
sina blickar på mej börjar kasta
men där går hon bet
hon drog och slet
den guben går ej att antasta
Vad sägs om Agusta?
Inte flickan i Havanna precis, men hon har glimten i ögat
Nåväl, det blev en spännande dag som började så tokigt med den felställda klockan, bussresan från Iquique till Antofagasta. Jag hade tänkt mej en tjusig resa efter stillahavskusten med spännande turistorer, hotell, krogar och playor. Så blev det inte, kolla bilderna.
Öken, öken, öken, mil efter mil, massa taggtrådsstängsel också
Flygplatsen i Iquique ligger mitt ute i öknen. Här landade jag när jag kom från Peru och hade tänkt mej turistinformation och valutaväxling. Det fanns ingenting, inga butiker, bara bussar och taxis som väntade. Jag fick tag på en chaufför som körde mej till en bankomat, jag hade ju inga chilepesos. 
Det börjar klarna upp
Inte en enda tjusig turistort efter vägen, bara baracker
Vackra vyer avlöser varandra under de sex timmar bussresan varar
Det är tyst i bussen, alla gardiner fördragna, vi är bara ett femtontal passagerare men alla verkar sova. Jag har öppnat gardinen längst fram för att se ut. Jag verkar vara den enda turisten. Vill man ha lite busskänsla
Klicka här
Nu är det riktigt klart och solen skiner
En stad på hela kuststräckan, Tocopilla
Nu räcker det med kustbilder, vi närmar oss Antofagasta
Antofagasta. En riktigt liten spännande stad där jag nu fastnat i tre dagar. Den har ett spännande förflutet också. Tidigare Bolivias andningshål mot havet. Numer har ju Bolivia ingen kust alls.
Det är en känslig fråga än i dag, numer är bolivianerna billig arbetskraft här, chilenarna verkar mycket mer välmående.
Gullig familj på torget
Fiskehamnen
Vicka´ firrar!
Fler sorter från Stilla havet
Även här finns vilda sjölejon, man får hålla sej på avstånd annars ryter dom och gruffar
Avslutar med en havsbild
Antofagasta i oktober 2009
Hans Hammarström
