Mansbilder

Som bekant har man numer i bussar och på tunnelbanor här i Brasilien infört regeln att man också bör resa sej för överviktiga. Kolla damen till höger på skylten. Det finns inga riktmärken beträffande vikten man kan stödja sej på.






Beth som städar här på hotellet är en av initiativtagarna till föreningen Associação Matronas Resistência a Placa, översatt ungefär Tanter som gör Motstånd mot Skylten. Det har nämligen visat sej att vissa män också reser sej för lätt överviktiga, bara fem, tio kilo sådär. Det anser man oförskämt och djupt sårande. Det finns dessutom damer som reser sej för andra, bara för att retas. Man vill alltså ha bort skylten så fort som möjligt.


Beth (uttalas betch, inte bitch) står längst till höger i mitten, tvåa från vänster. Hon skulle så gärna vilja veta vad svenska kvinnor tycker om skylten. Ju fler som klickar, desto säkrare resultat.


Klicka HÄR om du är för


Klicka DÄRom du är emot


Oklickade röster räknas också.


Obrigado pela sua participação, tack för er medverkan!


Jag återkommer med resultatet av enkäten när jag kommit fram till Florianopolis, dit jag snart är på väg med nattbussen söderut. Resan tar runt tio timmar, men jag har bokat en stol som nästan går att fälla i horisontalläge.



Hans Hammarström, São Paulo i april 2011

Andra akten,


Ett,tu tre, på den fjärde gäller de´
på den femte smäller de´
på den sjätte..........................





En lycklig man. Doktorn säger att har man kört GI-kost en längre tid och plötsligt ändrar intaget kan det få jobbiga konsekvenser, blandar man sedan, till följd av språkproblem, upp det hela med medicin med motsatt verkan blir det katastrofala följder.






Han som tog bilden är också en lycklig man, men av helt andra orsaker, om jag förstod det hela rätt






Jag hann precis till den här lilla baren på Rua Franca Pinta. Heja Frankrike!






Nu när jag vet att magen funkar kan jag börja planera för nästa resa, jag vet vad som finns på andra sidan Ibirapuera Parque......................


























Den här skylten får mej att tänka på Alberts halvbror Herbert, hans som figurerar i boken Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.  Snart är man jämnårig med Allan, bokens huvudperson. Tänk att få bli som den farbrorn. Läs och fundera, det blir många glada skratt.






Här på andra sidan parken, ett par stenkast upp ligger Venezuelas Konsulat. Det egentliga ärendet. Jag skall fråga om man tillåter en gammal svensk man att söderifrån via djungelvägen från Amazonas ta sej in i landet. Skall också fråga om det finns någon överlevande gerilla som behöver förstärkning av en volontär, en man i sina bästa år, med gedigen militärutbildning i bagaget från både A7 Visby och A8 Boden.


Se upp Hugo Chavez, here I come!


Hans Hammarström, São Paulo i mars 2011

Doktorns ord är hårda. Ni har precis samma typ av mage som president Barak Obama, konstant besvärlig. Då är det extra viktigt att alltid tänka på vad man stoppar i sej. Det skall vara mycket fibrer, mörkt bröd, frukt och grönsaker annars vägrar tarmen att samarbeta med ägaren. Som hos mej just nu, sedan tre veckor tillbaka, storstrejk, värkmästarn i magen vill inte vara med längre. Vid presidentens besök här i landet för någon vecka sedan gick han som vanligt på just denna diet. För min del viss tröst, att den egna magen funkar som magen på världens viktigaste person. Bör man kanske glädjas åt sin presidentliknande tjocktarm. Jag har inte berättat för mina närstående att mina magproblem börjat utvecklas till en Ecuadorliknande situation, den som slutade med akut operation för tarmvred.

Nu sitter jag mitt emot Doktor Luis Chehter, Clinica Médica, Gastroenterologia, Hospital Albert Einstein, Sociedade Beneficente Israelita Brasileira. Sjukhuset ligger inte långt från Malins Place i välbärgade områden. Det är mina kompisar på Okupe Hostel som sagt att gå till det bästa sjukhuset här i São Paulo om det ändå är försäkringen som betalar. Det bästa är gott nog. Nu har jag fått kläm på att hit kommer allsköns kändisar från hela världen, politiker, filmstjärnor, idrottsmän, kungligheter, även om dessa celebriteter har bra sjukvård i sitt hemland. Sydamerikas högst rankade sjukhus om man från tro guiden som hjälpte mej till rätta i det stora huset.

Doktorn talar hyfsad engelska men bättre tyska. Han vet mycket om svenska kungahuset men på frågan om Silvia brukar gästa sjukhuset svarar han undvikande. Albert Einstein är i alla fall känd för att ha en i särklass välrenommerad estetikkirurgi berättar han. Doktorn är påfallande lik vår gode vän Jean-Louis Bremond, förmodligen något yngre, både utseende och sätt känns så välbekant. Jag tar ingen bild, vill inte få en stämpel på mej som misstänkt skattefogde. För sitt feta konultationsarvode om motsvarande 2.600 kronor skrivs ett kvitto som har mycket mer att önska. En redovisningsnörd skulle gråta. Enligt uppgift dock tillräckligt för att försäkringsbolaget skall blir nöjd. Där lär man nog få hicka ändå.

Konsultationen varar över en timme, han tar gott om tid på sej, han frågar massor om min person, jag känner mej trygg hos honom. Vi har kul ihop. Efter noggrann undersökning av alla vitalare delar sammanfattar doktorn. Alla mina värden perfekta, inget fel på tarmen. Slarva inte med maten, och med den medicin Movinlax jag skriver ut kommer magen att vara i bästa trim inom högst fem dagar. Givetvis vill jag tro på hans ord men efter två dagars medicinering och kostrådsätande avges inga som helst signaler om att något stort är på färde.





På väg till bussen ungefär tre timmar före beräknad mötestid






Buss 477U-10 kommer, jag räknar minst en timmes resa innan bussbyte, vi gamlingar stiger på där fram





Här i hörnan Rua Floriano/ Rua Bandeira Paulista skall jag byta buss






I den halvtimmeslånga väntan på bussen, detta foto, kolla planet som kom precis!






Skyskraporna liksom växer upp ur grönskan






Äntligen kommer bussen, ytterligare en timmes resa väntar






Här i São Paulo skall man också resa sej för överviktiga, kolla damen på skylten! Undrar just vad svenska kvinnosaksrörelsen skulle tycka. Något att ta efter? Vad säger månne de som känner sej träffade?






Framme i god tid, hela resan tog en bra bit över två timmar






Snyggt sjukhus, Albert Einstein



 


Djärv design






Det finns en nyare och en äldre del med broar emellan






Här står svärmödrarna på rad i rabatten






Entrén, misstänker att de flesta besökarna kommer per privatbil eller taxi. Långt att trava från bussen och jag var ensam i värmen, i backen, med lackande resultat






Stilig entré, bilden dock alldeles för mörk för att ge den rättvisa. Allt är så flott här.








Spenderar tid i Alberts cafeteria, läser Folha de S Paulo, begriper inte mycket men det handlar om samma världsnyheter som i Sverige, oroligheterna i arabvärlden tar stor plats liksom Japan





I denna reception tas utlänningar emot, man talar engelska här







Här får man en egen guide som lotsar genom sjukhuset till rätt avdelning. Min guide längst till höger.
Hans syster var i Stockholm förra året och träffade en svensk ung man som hon fortfarande håller kontakt med. Kanske sa det klick som för Silvia!


Bildkavalkaden äntligen slut, ingen bild på doktorn av förklarliga skäl.




Jag begriper inte hur kroppen funkar, när man efter tre veckor bara som hastigast besökt toan en gång, och ändå känner sej i perfekt form. Alla kroppens funktioner på topp!! För all framtid kommer jag att se President Barak Obama som om han liksom jag går och väntar på ett riktigt rejält brak.

Brak Obama, å hej, nu tar vi í för kung och fosterland!


Hans Hammarström, São Paulo i mars 2011

Jag har hittat ett spännande och samtidigt roligt sätt att ett lära nytt språk. Lagom mycket för att stappla sej fram och sedan, undan för undan lite lätt vingla omkring. Att gå, lär man sej aldrig. Jag befinner mej på stappelstadiet, men så kul. Tänk att brassar ibland förstår mej här i Säo Paulo. Självkänslan stärks med flera snäpp, dag för dag.

Min metod är enkel. Man sätter upp ett anslag på det hostel man bor och erbjuder betalning mot att man får lära sej ett bra uttal av någon som kan ta sej tid. Man behöver alltså ingen riktigt utbildad lärare. Sedan räcker de egna grunderna i den svenska grammatiken långt, med verb, presens, dåtid och framtid, plus lite annat smått och gott. Rena råpluggandet, att banka in formerna, det fixar man på egen hand, på egen tid. Alltid nappar någon brasiliansk ungdom som lider av kassabrist, många verkar panka här. Tänk att jag nu har hittat Saulo, vilken pärla, vilken kille! Han jobbar i receptionen nattetid och vi kör mellan halv sex och sju på mornarna. Morgonstund har ju guld i mun sägs det. Det är som lugnast då.

Sedan ger jag sej ut i verkligheten försedd med en anteckningsbok och noterar noggrant alla svårigheter jag råkar ut för under dagen, ett viktigt moment i min metod. När sedan Saulo i ottan förklarar noteringarna från anteckningsboken står hjärnans vindlingar beredda att fyllas på. Att man lär sej av misstagen stämmer hundraprocentigt. De ord och uttryck jag tagit in på detta sätt sitter som hugget i sten, som runor. Jag tar alla tillfällen som bjuds att snacka portugisiska. Det känns som jag med varje ny kunskap kvittrar som en fågel, nästan flyger omkring, svävar på lätta vingar. I sammanhanget måste jag erkänna att de grundkunskaper jag besitter i spanska hjälper till på traven, en klar fördel. Misstänker att situationen är som när en invandrare lärt lite svenska, raskt ger sej på danska med alla dess märkliga ljud. Min filosofi, jag håller demensen stången ett tag till, den åkomma mamma drabbats av i hög ålder. Hjärnan får gympa. Ett extraplus, Saulos självkänskla stärks i förhållande till mina framgångar! Hans mamma som är språklärare gillar säkert sonens ansträngningar i hennes gebit. Jag har nu fått Saulos gamla gramática som present. Någon som vill låna den när jag är klar?

De största svårigheterna med portugisiskan är ljuden och språkmelodin. Just nu tränar jag på ett speciellt q-ljud. Det är bara att vika tungan som ett dragspel, samtidigt pressa tungspetsen mot baksidan av framtänderna som skall hållas särade högst två millimeter. Pröva själv. Lätt som en plätt! Då först har man hittat det rätta ljudet. R-ljuden klarar man hyfsat mitt i ett ord, om man tänker på hur smålänningar misshandlar bokstaven långt ner i halsen, knappt hörbart. När det är dags för dubbla rr-ljud tar man bara till en harkling, sådan klarar jag bra, i alla fall på morgonen. Christina och barnen förfasas över oljudet, här får det verka i naturlig omfattning. Tje-ljuden låter olika i olika delar av Brasilien. Bara mellan Rio och SP är skillnaden stor. Just nu gäller SP-varianten för min del, om några veckor skall Riouttalet testas igen. Förresten Rio uttalas ungefär som Hio. Kung heter Rei och uttalas Hej, sätter man till bestämda artikeln O dvs kungen, blir det O Rei, det låter Å hej! I många språk jag känner till står ordet no för något negativt, här betyder det i, vilket försvårar livet. Så fort man hör nå, tänker man nej eller inte, det sitter liksom i ryggraden. På franska heter gata rue, uttalas ry, här heter det rua, uttalas hoa, precis som i Hoa-Hoa Dahlgren, jag tänker alltid på honom då jag skall till. Här heter siffran sex, seis, men till vardags används meia dvs uttycket för halv på klockan, märkligt, med många missförstånd i släptåg tills man lärt sej.

Mitt första intryck av portugisiskan åtminstone som den används här i Brasilien, det låter som ett fågelläte, inte som ett språk. Myntet real uttalas heao, som en uggla hoar. Ordet vilken, översätts till qual, uttalas kwawo, kanske ugglans kusin. Det finns fler fågelläten med kvitter, hoanden och kurranden. Numer gillar jag mitt nya språk. Man kan också fråga sej var den riktiga portugisiskan talas, i Portugal med sina tiotal miljoner invånare eller i Brasilien med sina närmare tvåhundra miljoner! Brassar som ofta vill göra det lätt för sej, se livet från den ljusa sidan, har också förenklat grammatiken påtagligt, massa verbformer och andra krångligheter har man helt enkelt spolat. Till froma för mej.

Å hej, å hå!






Det här är Saulo, 25 år







Saulo med sin nya Barcelonakeps som jag haft med






Lärare och elev






Amanda jobbar i receptionen från morgon till eftermiddag






Maíra jobbar från eftermiddag till sena kväll, sen avlöser Saulo till natten


Mitt råd till alla sextioplusare, sätt igång och lär ett nytt språk! Hjärnan behöver också motion.


Hans Hammarström, São Paulo i mars 2011

Jag har blivit rekommenderad att ta turisttåget sydost ut från São Paulo till Paranapíacaba. Sex an, Haparanda har bara fyra! Tåget går bara på söndagar, då är snabbanan som går parallellt med kollektivtrafiken ledig från lasttågen. Det finns ingen ledig plats på turisttåget förrän i maj upplyser man mej om, så jag bestämmer mej snabbt för att ta mej ut på egen hand med metro, pendel och buss. Då finns möjligheter varje dag, dessutom gratis för oss överåriga.

Paranapíacaba är känd för sin gamla numer nerlagda järnvägsstation, dessutom odlar man här i stor omfattning frukten Cambuci som kan användas till många olika produkter, bl.a jos, vin och andra alkoholhaltiga drycker.
Det hela låter som ett spännande utflyktsmål och kommer att ta hela dagen i anspråk.





I väntan på metron






Tjusig station med lika tjusig vakt






Pendeln kommer om några minuter






Den här lilla tösen och jag fann varandra direkt, hon fick se bilderna på mina barnbarn, sedan ritade vi solar, blommor och djur och visade vad vi kunde






Busstationen i Rio Grande da Serra, får vänta i fyrtio minuter, bussföraren syns till höger i bild, han skall avlösa






Bar i anslutning till hållplatsen






Slitsamt jobb






Bussen kommer






Den glade chauffören har tagit plats, tid för avgång
Han verkligen visar hur fort han kan köra!





Dimmigt när vi kommer fram






Byn verkar vara en riktig favela (fattig kåkstad)






Den gamla stationen nerlagd, men järnvägen fungerar fortfarande bitvis






Spöktåget






Klart för avgång, tag plats!






Hittar en bar






Här serveras bland annat hamburgare tillsammans med ortens dryck cambuci






Här får jag pröva frukten in natura, också i form av en dessert, jättegott med en mycket speciell smak, frisk, minimal sötma






I konserverad form






Nyfödda hundvalpar






Sover sött






Bygatan






Det drar ihop sej till regn






Det ösregnar, då rycker stationssoparna ut snabbt, tycker det vore bättre om man lutat plattformarna en aning så regnet runnit av automatiskt. Å andra sidan blir arbetslöshetsstatistiken fördelaktigare på detta sätt.






Ösregnet över en förort till São Paulo, höghus finns miltals runt staden






En metrostation upplyst i grönt, vackert och stilfullt






Rusningstrafik i Bela Vista, alldeles vid metrostationen Vergueiro där jag bor tillfälligtvis på Hostel Lime Time



En spännande dag är till ända



Hans Hammarström, São Paulo i mars 2011

MALIN´S PLACE

Min dotter Malin jobbar på ett företag inom ITsektorn mobiloperatörer i Stockholm. Man har, bland många andra städer, också kontor i São Paulo. Ett måste för mej att få syna i sömmarna, bara få se kontoret eller företaget utifrån. Malin pratar gärna om sina jobbarkompisar i Brasilien eftersom jag så ofta besöker landet. Jag hittar adressen på internet och ber Amanda i receptionen om tips att ta mej dit. Det fixar hon snabbt via nätet. Buss 677A-10, en resa som tar inemot en timme. Man kan ju fundera över hur bussnummersystemet är uppbyggt. Jag åker som regel med metron som går så snabbt att man inte får någon egentlig uppfattning om stans enorma utbredning. Per buss förstår man lättare att São Paulo är en av världens absolut största städer med nästan tjugu miljoner invånare om man räknar med förorterna. Allt verkar dock funka bra, trafik, bussar, metro och pendeltåg. Infratrukturen är mycket väl utvecklad.

Väl framme har man plötsligt hamnat i en annan värld, högstaklassmiljö, finanskvarter med ytterst välklädda unga män och kvinnor som regel välfriserade. Vilka palatsliknande byggnader, bevakade av lika välklädda uniformerade vakter. Annat än mina kvarter i Vila Mariana ett stenkast söderut från downtown SP. Förstår snabbt att här är förbjudet att ta bilder, så fort jag tar fram mobilen för att fota kommer en vakt springande med förtvivlad uppsyn och hänvisar till administrativa regler. Stopp och belägg!

Jag förklarar dock på en totalt brusten portugisiska att min dotter minsann jobbar på huvudkontoret i Suezia (Sverige). Filialkontor smäller inte lika högt. Här uppstår alltid ett missförstånd, man tror det gäller Suiza (Schweiz), det låter nästan likadant i brasseöron. Man kontrar alltid med, aha landet med de fina klockorna och den goda chokladen. Jag låter dom tro så, det slår nog bättre i finanskretsar. När jag dessutom berättar att min dotter så gärna vill ha bilder härifrån så smälterna de tuffa vakterna och får något drömskt i blicken. Ser han på mej kan han ju räkna ut i vilken ålder hon befinner sej, dom kan ju också se de unga damer som i jämn ström passerar in och ut ur denna jättebyggnad. Jag får behålla bilderna och visar mina foton i en kavalkad här nedan.

Jag tog inga bilder på vakterna denna gång.





Man kliver på bussen vid Domingos de Morais 1116 och kliver av vid Avenida Eng. Luiz Carlos Berrini 828. Lätt som en plätt!






På linjen gäller treledsbussar, något vi skulle behöva i stockholmstafiken






Avenidan Nationernas Förbund med Malin´s Place i bakgrunden






Adresskylten vid entrén






Entrén, man ser fotografen i spegeln, ingen vakt ser mej






Flickan i receptionen vill helst ducka, men hon hann inte hon





Här kan man se namnskyltarna på företagen som finns i kåken, jag fick hålla mej på behörigt avstånd och kunde inte se några namn, enligt uppgift gäller tionde våningen, office 20/21






Vakten närmar sej hotfullt när jag vill föreviga det snygga vattenfallet på muren






Entrén med lite perspektiv






En ståtlig byggnad






Man har ju sett vackrare skapelser, eller?






Framifrån






Närmaste grannar






En annan granne jag gillar bättre






Vacker buske alldeles i närheten av Malin´s Place






Det finns också färsk frukt till försäljning






Små stånd på torget






Vilka jättelika träd med sina luftrötter






Här syns rötterna tydligare






I parken hittar jag ett litet lunchställe mitt i grönskan






Man serverar Yakisoba, en spagettirätt med kött och grönsaker, lagas på plats






Här rörs för fulla muggar






Fru Kock






Min portion med en mugg mangojos, kostnad fyrtio spänn totalt






Det smakar riktigt gott






Tar pendeln hem från Malin´s Place, stationen heter Berrini






Tåget kommer in på stationen efter några minuters väntan






Inte mycket folk mitt på dagen






Gott om sittplats






Hej då Malin´s Place


För att komma hem ingick också att åka ett helt förarlöst tåg, linje 4, den gula linjen (Amarela). Mer därom i ett senare avsnitt.


Varje ny dag i São Paulo erbjuder ett stort spännande äventyr. Metro, bussar och pendeltåg erbjuder fantastiska möjligheter, dessutom gratis för oss gamlingar. Det är bara att säga Sou aposentado, jag är pensionär, så blir jag bemött med största aktning. Inget man är van vid precis.


Hans Hammarström i mars 2011

Jag är återigen på resa söderut. Till Brasilien för tredje eller fjärde gången på några få år, jag kan icke räkna dem alla. Denna gång skall jag bo i São Paulo och Rio de Janeiro, lära känna dessa storstäder lite mer, uppleva pulsen, också förkovra mej i språket portugisiska, inte helt olikt spanskan som jag tycker mej klara hyfsat. Jag har inte för avsikt att göra en traditionell reseskildring, däremot vill jag försöka se resan ur ett nytt perspektiv, jag vill bitvis belysa och lägga tyngpunkten på mannen i oilka situationer. Vet ej om jag går iland med uppgiften, det är i alla fall min intention, läsaren får avgöra huruvida man kan hitta några guldkorn i inläggen. Att i det läget befinna sej i Brasilien inbillar jag mej skall ge spännande inspiration, brassarna tycker jag mej veta är mer mångfacetterade än vi européer. Här finns massor av intressant saker att ösa ur. Själva reseskildringen får bli en biprodukt.

Det senaste året har jag som volontär ägnat en hel del tid i Mansjouren. Det har gett mej helt nya infallsvinklar över det fascinerade ämne som mannen utgör. Mannen ur olika synvinklar. Det är också därför jag vågat kalla min nya blogg för Mansbilder. Det absolut viktigaste jag lärt mej från Mansjouren och från AA är att samvarogrupper där man kan vara mer eller mindre anonym ger en speciell positiv energi till deltagarna. Något som aldrig kan jämföras med samspråk inom sin närmaste krets, familj, släkt och vänner. Där finns för mycket gamla låsningar om vad och hur man får uttrycka sej, absolut öppenhet är mer eller mindre tabu. På Mansjouren blir alltså läget helt annorlunda. Att med pennan nedteckna sina funderingar ger också en stor dos positiv energi, ingen som hela tiden avbryter och kommer med sina egna inlägg så man helt tappar tråden. Oerhört viktigt att var och en får komma till punkt.

Här kommer första funderingen, mannens komplexa förhållande till sin mor.

　

Hon snart 96, han 71.

Trots alltmer tilltagande demens kommer hon ihåg att säga, Sköt om dej väl och var rädd om dej. Är det en omtanke om sonen eller hennes egen oro? Jag har i åratal bett om att slippa omtanken. Det är faktiskt först nu som jag till viss del känner mej befriad från de bojor mamma beslagtagit mej med i sju decennier. Ändå är jag fortfarande starkt bunden till henne och besöker henne flera gånger i veckan när jag vistas i Sverige. Hon har behandlat mej som jag fortfarande var tio år. Det borde vara förbjudet i lag liksom barnaga. Ändå är jag glad åt mamma. Härom dagen frågade hon mej om jag visste vad killen hette hon varit gift med. Hon var gift med min pappa i sextio år och det enda hon minns idag, en slags sammanfattning, är att han var så elak. Jag är beredd att hålla med, jag kände aldrig min pappa, vi hade aldrig något att samspråka om, mer än det praktiska, vi hade ingen egentlig relation. Måste man bara skriva om hur mycket en person betytt i positiva ordalag. För min del känns det idag hårt att sätta ord på dessa tankar som då och då rör sej i mitt huvud. Det har varit ett tabu. Självfallet hade pappa jättemånga goda sidor men är det bara dessa som skall belysas när man talar mansfrågor kan man undra över.

Tycker hon ser gladare ut här






Här ser hon riktigt förälskad ut



　

Bilder på de fantastiska män som tar hand om mamma, dom hjälper till med allt från att föra in födan, som att göra rent efteråt. Man visar ett tålamod som en anhörig aldrig skulle klara av. En av gossarna är arkitekt från Kabul, Afganistan, en är svensk och han är unik. Heder åt dessa män!




Det finns fantastiska kvinnor också.


Heder åt alla invandrare! Svenskar är få i denna värld av dementa gamlingar, i synnerhet män, dom finns som regel bara på topposition. Gubbar däruppe har ofta helt lämnat verkligheten, en mansvärd så präglad av fördomar, fobier och gamla strukturer. De verkligt djupa samtalen existerar inte. Dessa är tabu. Hur viktiga är dessa samspråk man och man emellan?

　

Jag har haft för avsikt att under denna vistelse hitta en skola i brasiliansk portugisiska, det har varit svårt och dyrt. Istället har jag nu kontaktat en ung man, Saulo, som jobbar här på hotellet nattetid, han har lovat att ställa upp som lärare på mornarna. Jag har god erfarenhet från Adriano förra året som också jobbade på natten. En bra skola och nyttig erfarenhet.

Här skall snackas portugisiska på brassarnas snarlika vilda tungomål!! Morgonstund har guld i mund, sägs det. Gammal man gör så gott han kan.

　

Avslutar min tankar med en annan gamling, still going strong. Lyssna på Sven-Bertil Taube och Augustifamiljen!

http://www.youtube.com/watch?v=GWFZZMZ_iMg　

Inslaget är hämtat från På spåret. Jag är nu på jakt efter en ny uppgift till nästa programomgång. I samband med att jag skall besöka Curitiba och Florianopolis söder om São Paulo gäller också att åka en gammal järnväg, numer turistattraktion. Tyvärr har det regnat så kraftigt i dessa trakter den senaste tiden att slutstation Morretes ligger helt under vatten. Måtte spåren uppe i bergen inte har underminerats. Jag avvaktar torrare tider om någon vecka.

　

Hans Hammarström, São Paulo i mars 2011