Gamlingar
Jag är återigen på resa söderut. Till Brasilien för tredje eller fjärde gången på några få år, jag kan icke räkna dem alla. Denna gång skall jag bo i São Paulo och Rio de Janeiro, lära känna dessa storstäder lite mer, uppleva pulsen, också förkovra mej i språket portugisiska, inte helt olikt spanskan som jag tycker mej klara hyfsat. Jag har inte för avsikt att göra en traditionell reseskildring, däremot vill jag försöka se resan ur ett nytt perspektiv, jag vill bitvis belysa och lägga tyngpunkten på mannen i oilka situationer. Vet ej om jag går iland med uppgiften, det är i alla fall min intention, läsaren får avgöra huruvida man kan hitta några guldkorn i inläggen. Att i det läget befinna sej i Brasilien inbillar jag mej skall ge spännande inspiration, brassarna tycker jag mej veta är mer mångfacetterade än vi européer. Här finns massor av intressant saker att ösa ur. Själva reseskildringen får bli en biprodukt.
Det senaste året har jag som volontär ägnat en hel del tid i Mansjouren. Det har gett mej helt nya infallsvinklar över det fascinerade ämne som mannen utgör. Mannen ur olika synvinklar. Det är också därför jag vågat kalla min nya blogg för Mansbilder. Det absolut viktigaste jag lärt mej från Mansjouren och från AA är att samvarogrupper där man kan vara mer eller mindre anonym ger en speciell positiv energi till deltagarna. Något som aldrig kan jämföras med samspråk inom sin närmaste krets, familj, släkt och vänner. Där finns för mycket gamla låsningar om vad och hur man får uttrycka sej, absolut öppenhet är mer eller mindre tabu. På Mansjouren blir alltså läget helt annorlunda. Att med pennan nedteckna sina funderingar ger också en stor dos positiv energi, ingen som hela tiden avbryter och kommer med sina egna inlägg så man helt tappar tråden. Oerhört viktigt att var och en får komma till punkt.
Här kommer första funderingen, mannens komplexa förhållande till sin mor.
Hon snart 96, han 71.
Trots alltmer tilltagande demens kommer hon ihåg att säga, Sköt om dej väl och var rädd om dej. Är det en omtanke om sonen eller hennes egen oro? Jag har i åratal bett om att slippa omtanken. Det är faktiskt först nu som jag till viss del känner mej befriad från de bojor mamma beslagtagit mej med i sju decennier. Ändå är jag fortfarande starkt bunden till henne och besöker henne flera gånger i veckan när jag vistas i Sverige. Hon har behandlat mej som jag fortfarande var tio år. Det borde vara förbjudet i lag liksom barnaga. Ändå är jag glad åt mamma. Härom dagen frågade hon mej om jag visste vad killen hette hon varit gift med. Hon var gift med min pappa i sextio år och det enda hon minns idag, en slags sammanfattning, är att han var så elak. Jag är beredd att hålla med, jag kände aldrig min pappa, vi hade aldrig något att samspråka om, mer än det praktiska, vi hade ingen egentlig relation. Måste man bara skriva om hur mycket en person betytt i positiva ordalag. För min del känns det idag hårt att sätta ord på dessa tankar som då och då rör sej i mitt huvud. Det har varit ett tabu. Självfallet hade pappa jättemånga goda sidor men är det bara dessa som skall belysas när man talar mansfrågor kan man undra över.
Tycker hon ser gladare ut här
Här ser hon riktigt förälskad ut
Bilder på de fantastiska män som tar hand om mamma, dom hjälper till med allt från att föra in födan, som att göra rent efteråt. Man visar ett tålamod som en anhörig aldrig skulle klara av. En av gossarna är arkitekt från Kabul, Afganistan, en är svensk och han är unik. Heder åt dessa män! 
Det finns fantastiska kvinnor också.
Heder åt alla invandrare! Svenskar är få i denna värld av dementa gamlingar, i synnerhet män, dom finns som regel bara på topposition. Gubbar däruppe har ofta helt lämnat verkligheten, en mansvärd så präglad av fördomar, fobier och gamla strukturer. De verkligt djupa samtalen existerar inte. Dessa är tabu. Hur viktiga är dessa samspråk man och man emellan?
Jag har haft för avsikt att under denna vistelse hitta en skola i brasiliansk portugisiska, det har varit svårt och dyrt. Istället har jag nu kontaktat en ung man, Saulo, som jobbar här på hotellet nattetid, han har lovat att ställa upp som lärare på mornarna. Jag har god erfarenhet från Adriano förra året som också jobbade på natten. En bra skola och nyttig erfarenhet.
Här skall snackas portugisiska på brassarnas snarlika vilda tungomål!! Morgonstund har guld i mund, sägs det. Gammal man gör så gott han kan.
Avslutar min tankar med en annan gamling, still going strong. Lyssna på Sven-Bertil Taube och Augustifamiljen!
http://www.youtube.com/watch?v=GWFZZMZ_iMg
Inslaget är hämtat från På spåret. Jag är nu på jakt efter en ny uppgift till nästa programomgång. I samband med att jag skall besöka Curitiba och Florianopolis söder om São Paulo gäller också att åka en gammal järnväg, numer turistattraktion. Tyvärr har det regnat så kraftigt i dessa trakter den senaste tiden att slutstation Morretes ligger helt under vatten. Måtte spåren uppe i bergen inte har underminerats. Jag avvaktar torrare tider om någon vecka.
Hans Hammarström, São Paulo i mars 2011
