Snälla gossar
MALIN´S PLACE
Min dotter Malin jobbar på ett företag inom ITsektorn mobiloperatörer i Stockholm. Man har, bland många andra städer, också kontor i São Paulo. Ett måste för mej att få syna i sömmarna, bara få se kontoret eller företaget utifrån. Malin pratar gärna om sina jobbarkompisar i Brasilien eftersom jag så ofta besöker landet. Jag hittar adressen på internet och ber Amanda i receptionen om tips att ta mej dit. Det fixar hon snabbt via nätet. Buss 677A-10, en resa som tar inemot en timme. Man kan ju fundera över hur bussnummersystemet är uppbyggt. Jag åker som regel med metron som går så snabbt att man inte får någon egentlig uppfattning om stans enorma utbredning. Per buss förstår man lättare att São Paulo är en av världens absolut största städer med nästan tjugu miljoner invånare om man räknar med förorterna. Allt verkar dock funka bra, trafik, bussar, metro och pendeltåg. Infratrukturen är mycket väl utvecklad.
Väl framme har man plötsligt hamnat i en annan värld, högstaklassmiljö, finanskvarter med ytterst välklädda unga män och kvinnor som regel välfriserade. Vilka palatsliknande byggnader, bevakade av lika välklädda uniformerade vakter. Annat än mina kvarter i Vila Mariana ett stenkast söderut från downtown SP. Förstår snabbt att här är förbjudet att ta bilder, så fort jag tar fram mobilen för att fota kommer en vakt springande med förtvivlad uppsyn och hänvisar till administrativa regler. Stopp och belägg!
Jag förklarar dock på en totalt brusten portugisiska att min dotter minsann jobbar på huvudkontoret i Suezia (Sverige). Filialkontor smäller inte lika högt. Här uppstår alltid ett missförstånd, man tror det gäller Suiza (Schweiz), det låter nästan likadant i brasseöron. Man kontrar alltid med, aha landet med de fina klockorna och den goda chokladen. Jag låter dom tro så, det slår nog bättre i finanskretsar. När jag dessutom berättar att min dotter så gärna vill ha bilder härifrån så smälterna de tuffa vakterna och får något drömskt i blicken. Ser han på mej kan han ju räkna ut i vilken ålder hon befinner sej, dom kan ju också se de unga damer som i jämn ström passerar in och ut ur denna jättebyggnad. Jag får behålla bilderna och visar mina foton i en kavalkad här nedan.
Jag tog inga bilder på vakterna denna gång.
Man kliver på bussen vid Domingos de Morais 1116 och kliver av vid Avenida Eng. Luiz Carlos Berrini 828. Lätt som en plätt!
På linjen gäller treledsbussar, något vi skulle behöva i stockholmstafiken 
Avenidan Nationernas Förbund med Malin´s Place i bakgrunden
Adresskylten vid entrén
Entrén, man ser fotografen i spegeln, ingen vakt ser mej
Flickan i receptionen vill helst ducka, men hon hann inte hon
Här kan man se namnskyltarna på företagen som finns i kåken, jag fick hålla mej på behörigt avstånd och kunde inte se några namn, enligt uppgift gäller tionde våningen, office 20/21
Vakten närmar sej hotfullt när jag vill föreviga det snygga vattenfallet på muren
Entrén med lite perspektiv
En ståtlig byggnad
Man har ju sett vackrare skapelser, eller?
Framifrån
Närmaste grannar
En annan granne jag gillar bättre
Vacker buske alldeles i närheten av Malin´s Place
Det finns också färsk frukt till försäljning
Små stånd på torget
Vilka jättelika träd med sina luftrötter
Här syns rötterna tydligare
I parken hittar jag ett litet lunchställe mitt i grönskan
Man serverar Yakisoba, en spagettirätt med kött och grönsaker, lagas på plats
Här rörs för fulla muggar
Fru Kock
Min portion med en mugg mangojos, kostnad fyrtio spänn totalt
Det smakar riktigt gott
Tar pendeln hem från Malin´s Place, stationen heter Berrini
Tåget kommer in på stationen efter några minuters väntan
Inte mycket folk mitt på dagen
Gott om sittplats
Hej då Malin´s Place
För att komma hem ingick också att åka ett helt förarlöst tåg, linje 4, den gula linjen (Amarela). Mer därom i ett senare avsnitt.
Varje ny dag i São Paulo erbjuder ett stort spännande äventyr. Metro, bussar och pendeltåg erbjuder fantastiska möjligheter, dessutom gratis för oss gamlingar. Det är bara att säga Sou aposentado, jag är pensionär, så blir jag bemött med största aktning. Inget man är van vid precis.
Hans Hammarström i mars 2011
