Carceles

Återigen en del av det väldiga pampas breder ut sej, änglamark och himlajord i flera hundra gröna mil. Bussfönstret bildar ramen till tavlan med soldränkta fält som aldrig vill ta slut. Tycks fortsätta bakom horisonten, dit man bara kan ana sej. Kosan är ställd norrut från Rio de la Plata, stryker den östra östra gränsen av Uruguay bara några stenkast bort, på andra sidan den stora floden till bredden fylld efter senaste hällregn. Framåt midnatt byter den strandkant från argentinsk till brasiliansk, just där bussen skall passera. Ännu fattas några timmar. Här och var femtiotvååriga agaveplantor som sträcker upp sina talliknande kronor ett tiotal meter mot skyn. Snart skall dom dö. Vägen skall breddas, vägarbeten i rad, man ser hur den bördiga rödbruna jorden vältras, ältas och vältas. Hur många har inte under evinnerliga tider livnärts i dessa trakter. Långt innan vi européer satt våra tydliga fotavtryck i jorden och stakade ut gränser där soldater stod öga vid öga och en jämvikt drog linjen. Orden vägde då lätt från alla de som bott här från början, dom var inte så många och hade inget att sätta emot Majoriteten överlevde inte de sjukdomar vi bar med oss. Historiens vingslag föder fantasier vid blickar ut över dessa väldiga slätter.

Vi i Sverige har också något att komma med i minst samma klass. Lyssna till Helen Sjöholm när hon sjunger om änglamarken.


http://www.youtube.com/watch?v=WTzDDhiFtTo

Igår markerade Argentina trettiofyraårsdagen av militärkuppen som kastade ut presidenten Isabel Perón ur landet. Juans änka. Hon lever än idag, i Madrid som en mycket gammal dam. Hon är inte välkommen tillbaka till sitt hemland, får leva som en slags fånge. Året var 1976, samma år som vi senast hade ett kungabröllop i Sverige.

Resans mål är Porto Alegre, huvudstad i Rio Grande Do Sul, Brasiliens sydligaste provins. Selma timmar enkel resa. Tänk att kungen och Silvia besöker landet samtidigt som jag, dom är just nu i São Paulo där drottningen växt upp. Inofficiellt skall dom senare besöka Amazonas. Undrar just om paret skriver reserapport eller kanske rentav bloggar om sina upplevelser. Våra fångar i successionsordningen.

Min insats för Maria de las Carceles tycks avslutad, ingen hör av sej. Jag gick nog för hårt fram i mina kritiska synpunkter, man ville hellre höra lovsånger om det man uppnått. Att komma med nya idéer kräver också att utvärdera den gamla grunden. Tala är silver, tiga är guld. Ordspråket talar ännu, speciellt vid Rio de la Plata. Ett misslyckande inom volontärkarriären är ett faktum. Därför denna resa norrut, behöver omväxling och nya tänk. Känner mej en aning instängd, insnärjd i en slags självgod duktighet. Åldern tar ut sin rätt, dags att packa ihop. En god vän liknande situationen med fången på fyren. Minns ni gossen som påvisade grund som avsiktligt inte fanns utsatta på sjökortet. Stämmer på pricken! Jag gjorde i alla fall mitt bästa och sämsta på samma gång.

Dags att släppa fångarna loss! Lyssna till Tage Danielsson och Lena Nyman!


http://www.youtube.com/watch?v=2WKoEzxd9zQ





Tänk att det blev ett betyg,  trots mager insats. Att spanskan förbättrats är ren lögn.
Med största sannolikhet mitt sista betyg.


Här följer ett bildsvep från Porto Alegre




Gatubild från centrum





Variant av husvagn för den med mindre tur i livet, tyvärr finns många här. Ägaren slapp vara med på bild.





En av många miljösmarta sopåkare





Minnesmärke över de sjöfarande azorer som för drygt ett kvartsmillennium sedan, först upptäckte platsen för Porto Alegre idag.





Just den här veckan firade man 238-årsdagen av stadens grundande. År 1772 känns bekant, vad mer hände då? 





Man kan bara hoppas att Porto Alegres hamn sett bättre dagar





Räkna antalet anställda, därefter kundtillströmningen. Hos oss tvärtom.





En del av köttberget






Bättre med fiskberget






Turistbussen smart ställer in vid regn så snart. Efter halva åkturen tvingades vi tillbaka och fick i selma minuter stå som packade sillar på undervåningen. Pengarna åter. Vilken tur!






Utsikt från ett fönster, mitt hostelrum






Hostel Porto do Sol. Att bo på hostel, ett slags vandrarhem är en del av reseupplevelsen. En livsstil. Man träffar, bor och äter frukost tillsammans med ett flertal spännande människor. Ofta yngre, men vi äldre är på G. Enstaka sköna exemplar upptäcks allt eftersom. Hundralappen plus ett par tior brukar räcka för säng, linne och ett värdeskåp. Komfort står inte på agendan. Toa och dusch för man dela. Toan som gett upp är bättre än den som aldrig satts upp. Fyra till sexbäddsrum är den vanligaste varianten. Man får inte vara kräsen, i så fall får man tiodubbla insatsen eller avstå. Att livnära sej på sydliga breddgrader är förhållandevis billigt, dessutom nyttigt och gott. Allt vad lyx heter får man spara till andra tillfällen. Den lokala enkla kosten blir också en del av upplevelsen. Frukt, bröd, en enstaka kött eller fiskbit står man sej bra på. Tuggor som växer i munnen får man lära sej att uppskatta. 





Thaigo som driver stället, häftig ung man.






Äggkorgar i  karnevalsfärger. Glad påsk - Felices Pascuas!



Jag tackar för uppmärksamheten och ser fram emot att möta våren i Amazonas. Då höstar och röstar Sverige.


Buenos Aires i april 2010                                                                                             Hans Hammarström

Det har helt nyligen varit jordbävning i Chile med förödande konsekvenser. Vi märkte ingenting i Buenos Aires men har efteråt fått rapporter om att staden flyttat sej uppåt tio centimeter. Moderna mätmetoder ligger bakom upptäkten. Mina teorier om den farliga arbetsmiljön hos Maria de las Cárceles får härigenom ny näring. Jag har påtalat detta för Adriana von Kaull och hennes nära medarbetare men ingenting händer, här travas dagligen in nya datorer i allt högre travar. Man hänvisar till att kuststräckan åt Atlanten utanför Argentina inte ligger i någon farozon. Här har aldrig varit någon jordbävning, jag oroar mej i onödan säger man.

Den volontärorganisation jag jobbar för heter Coined International. Jag har nu beslutat att rapportera om mina farhågor till dem. Det är min skyldighet. Vad detta kan få för konsekvenser för min egen del kan jag bara ana mej till. Som ansvarig för Maria de las Cárceles skulle jag helt enkelt lägga ner hela verksamheten tillfälligt och börja om på ny kula. Som verksamheten nu drivs är den för farlig enligt mitt förmenande. Men vi är i Argentina och här tänker man inte som vi i Europa vad gäller arbetsmiljö, säkerhet och hygien. Detta är vad jag fått mej till livs från ansvarigt håll.

Skulle den här verksamheten tillfälligt läggas ner tar man också bort löner och luncher och därmed förmågan att försörja sej, flera anställda skulle drabbas. Jag skulle på kort sikt inte vara särskilt populär bland personalen. Här finns heller ingen fackförening som skyddar de anställda. Killarna får lön per dag, varje dag man kommer hit. Är man sjuk eller frånvarande av annan anledning blir man utan ersättning. Jag vet ingenting om peronismen, men tror mej förstå att den politiken fortfarande är härskande här i Argentina. Juan och Eva Peron stod på de svagares sida har jag läst mej till men hur det ligger till med fackets makt har jag inga idéer om.

Nu har jag satt stenen i rullning, det kommer kanske att darra under mina fötter. Har jag satt i gång jordbävningen hos Maria kan man undra. Här kommer mejlet jag skrivit till Coined International och min tutor där. Till detta har jag fogat mina tankar om hur verksamheten borde bedrivas, de flesta idéer tagna från Kris arbetsmodell. Jag förstår att jag lägger mej i saker jag inte har att göra med men det finns ju också något som heter mänskliga rättigheter. Det känns som jag gör något för att stjälpa, inte hjälpa, som är min huvuduppgift.

Maria de las Cárceles är en organisation som behöver hjälpa sig själv innan man hjälper andra. Det är mitt omdöme efter att ha varit verksam som volontär där i snart sex veckor. Varför man över huvud taget anlitat mig som volontär är en berättigad fråga, en gåta. Att långa stunder, ibland dagar, känna sig onyttig, overksam, utanför, är nog något av det värsta man som volontär kan råka ut för. Det är så trångt om utrymmet att var man än sitter, är man i vägen. Stämningen känns irriterad, speciellt när man sitter på fel plats utan att ha något att göra. Jag känner mej ofta obekväm.

Just nu har man satt igång ett stort renoveringsprojekt på ett av sina fängelser. Att man själv till stor står för reparationskostnaderna tror jag mig förstå. I stället borde man reparera och upprusta sina egna lokaler som i mitt land skulle vara helt utdömda ur aspekten arbetsmiljö. Jag vet ej hur argentinska lagar om arbetsmiljö ser på saken. Någon i Adriana von Kaulls nära omgivning har sagt att verksamheten, som egentligen inte existerar, har mer att önska vad gäller att följa olika lagar.(rent kriminell säger en nära vän till Adriana, min anmärkning) Här finns massor av gamla datorer och annan elektronisk utrustning staplade i jättelika travar, upp till fem, sex meter höga. Det finns en liten smal utgång, ingen nödutgång. Vad skulle hända om jorden skälver? En eldsvåda? Om inte dödad av nerfallande datorer, instängd som en råtta i en bur. Jag betecknar situationen som livsfarlig, även om ingenting ännu har hänt. Här finns inga hjälpmedel om olyckan skulle vara framme. Det finnas inga försäkringar. Jag tycker man saknar allt ansvar för sin personal, speciellt med tanke på jordbävningen i Chile helt nyligen. Enligt senaste rapporter har även Buenos Aires drabbats genom att flyttat sig minst tio centimeter enligt olika moderna metoder att mäta.

Jag sitter ofta och plockar ur koppartråd och andra metaller ur gamla datorer. Kan detta framkalla allergier eller sjukdomar, finns någon utredning om riskerna? Kan man komma i beröring med bly eller kemikalier som kan vara skadliga? Behövs skydd? Finns argentinsk lagstiftning inom arbetsmiljön?

Ventilationen är ett annat bekymmer. Det är stundtals varmt som i en bastu, svetten dryper. Man sitter omgiven av smuts och gamla prylar, det är som att ha placerats mitt inne i en stor sophög. Något jag aldrig tidigare upplevt i mitt liv. Det regnar in, är regnet för kraftigt, får man lämna lokalerna och gå hem. Här finns inget vatten, inga toaletter, man är hänvisad till ett gammalt skjul där allt läcker, det saknas toalettpapper och handdukar. Inget ställe man vill använda om man inte har vanan inne.

Verksamheten grundades för mer än femton år sedan. Varför har man inte kommit längre vad gäller lokaler, säkerhet och hygien? Byggnaden har brunnit och man kan undra över stabiliteten på väggar och tak. Misstänker att ingen kontrollerat lokalens tillstånd.

Jag har presenterat idéer, planer ock skisser för hur verksamheten skulle kunna bedrivas, delvis efter mönster från KRIS i Sverige, men anpassade för Maria de las Cárceles. Jag inser samtidigt att det finns ingen i förtagets ledning som har förmågan att leda denna verksamhet, som skulle ha en helt annan struktur än dagens. Dessutom kräva helt andra intäkter via medlemsavgifter, fondmedel och statliga subventioner. Jag har besökt Svenska Ambassaden för att få impulser, personalen har varit beredd besöka kontoret. Jag har avrått med hänvisning till lokalens bristfälliga standard. Det känns som Adriana och hennes medarbetare tycker idéerna är bra men ogenomförbara i dagens Argentina. Det är meningslöst att skriva ner dem, speciellt på spanska som jag inte behärskar i den utsträckning som min utredning kräver. Jag gör ändock ett försök. Kan bara hoppas att jag sått ett frö.

Jag skulle försöka genomföra engelska lektioner för killarna på kontoret, väl förberedd med skriv- och kursmateriel som jag själv införskaffat. Första lektionen dök aldrig någon upp, kanske av rädsla inför uppgiften. Dessutom blev det tilltänkta utrymmet för kursen snabbt fyllt av datorer och annat skräp. Kurserna känns helt meningslösa att försöka genomföra i dessa trånga lokaler. Man behöver lugn och ro i ostörd miljö för att nå bra studieresultat. Bra utrymme saknas här. Kurserna får anstå.

På fängelserna tror Adriana att jag skall kunna genomföra möten, liknande som de inom AA, Det är helt omöjligt med hänvisning till kort tid, ointresse från internerna, dessutom saknas lokal där man kan sitta ner i lugn och ro, något helt ofrånkomligt för att nå resultat.

När man jobbar som volontär vill man känna att man verkligen gör en insats. Här inom Maria de las Cárceles känns det tvärtom. Det är ett dilemma. Jag vill hjälpa, inte stjälpa (ord som rimmar på svenska). Jag vill alltså hjälpa och hoppas verkligen inte dessa rader får motsatt verkan. Jag har också varit tveksam till att sätta dem på pränt, men vill heller inte ljuga, när COINED gör sin utvärdering. Jag har skrivit på svenska och låtit Google Translate översätta till engelska och spanska. Den är långt ifrån en bra översättning vet jag av erfarenhet, men jag har ingen annan möjlighet. Vill inte betala för att få översättningen perfekt. Hoppas inga missförstånd uppstår till följd av denna enkla form av översättning och att mitt budskap ändock går fram. Jag vill ej heller att detta meddelande når Adriana innan vi diskuterat saken. Jag tycker det i första hand är en ensak mellan volontären och COINED, med hänvisning till vårt avtal. Jag vill heller inte uppfattas som obekväm för Adriana även om hon skulle tycka att jag lägger mig i saker som inte är mitt ansvar. Jag måste dock ansvara för min egen säkerhet. Vilket ansvar har Ariana personligen och vilket ansvar har COINED?

Tanken bakom Maria de las Cárceles är storslagen, att ge interner en andra chans. Först måste man dock se om sitt eget hus, sina egna anställda och de volontärer man rekryterar, dessa behöver också en chans. En annan mycket viktig fråga. Vilka risker löper internerna när man plockar med inredningen i gamla datorer?

Buenos Aires i mars 2010,

Hans Hammarström

Plötsligt är jag ensam i fängelsets verkstad, inte helt ensam, jag är tillsammans med Mario och Fernando, båda interner under Adrianas beskydd. (För den som glömt. Adriana von Kaull är eldsjälen bakom Maria de las Cárceles som jag jobbar volontärt för). Det känns ändå övergivet, Adriana skulle i väg på några inköp för kommande reparation i verkstaden. Hon har lämnat fängelset som har nummer 32. Ifall jag skulle bli kvar. Gamla datorer av de klumpiga slaget präglar miljön här, en del sönderplockade andra intakta, många dammiga och slitna. Trist med så mycket ettrigt surrande flugor. Adriana vill att jag skall sitta ner och samtala med killarna, anordna en sammankomst som närmast skall kunna liknas vid ett AA-möte. Jag är förberedd till viss del, har lärt in alla svåra spanska ord som kan förekomma i sammanhanget. Ord för ångest, nykterhet, beroende, högre makt, sinnesro, gäng, brott, straff, cell, fångvaktare, mord, misshandel, överfall, rymma, frigivning, ämne, avslöja, avbryta, dela mm.

Vi pratar om Jungfru Maria, Gud, en högre makt, alkolhol, droger, våra familjer, livet i fängelset, livet i frihet. Mötet får ingen riktig struktur, inte det lugn som erfordras, för mycket som händer runt omkring hela tiden. Nu vill Mario spela sin favoritlåt just nu, Donde estan mis amigos. Var är mina vänner, han har just berättat att han inte har några vänner här på anstalten. Jag hittar den inte på Youtube, gruppen Granizo Rojo är inblandad.

Fernando väljer, Me voy, Jag far iväg, med Julieta Venegas, född i Mexico. Den som vill kan klicka på länken.

http://www.youtube.com/watch?v=0v92OsaD40w

Själv väljer jag Color Esperanza, Hoppets färg, med argentinaren Diego Torres. Den sången han sjöng på Sankt Petersplatsen i Rom vid millennieskiftet och i närvaro av påven. Klicka gärna på länken.


http://www.youtube.com/watch?v=c72Ca-5nYrA




Killarna och jag får några fina timmar tillsammans. Det bästa, Fernando får stanna kvar här på verkstaden, mina påtryckningar har gett resultat. Ge honom en andra chans! Ditt program heter ju Segunda posibilidad, andra möjligheten. Fernando har trots rykten om att han säljer knark på fängelset fått en andra chans av Adriana. Han skall dock stå under specialobservation. Själv tycker jag han är en frisk fläkt, alltid så glad och positiv. Vad vet jag?


Det är lätt att engagera sej i enskilda människoöden här på anstalten. Jag lever ett slags dubbelliv. Ett inom fängelsets murar en dag i veckan. Känslan av instängdhet är grymt påtaglig samtidigt är man så handlingsförlamad inför alla problem som finns runt omkring. Det andra livet i frihet, en självklarht för det flesta. När man efter ett besök slussas ut efter sista grinden känns skillnaden i hela kroppen. Jag är fri, men min inställning till fängelsstraff är rejält förändrad. Hoppet är att KRIS och Maria de las Cárceles tankar kan få ett verkligt genombrott med insatser från oss alla utanför murarna,

Det känns som jag trampar vatten här i Buenos Aires. I bassängen har jag också med hela organisationen Maria de las Cárceles, alla bara trampar på. Är det vettigt att satsa all sin energi på reparation av gamla datorer? Tanken är nog god, men det saknas strukturer. Majoriteten inkomster kommer från försäljning av gamla uppfräschade apparater som prånglats ut av en ung försäljare på deltid.

Kolla alla dessa travar av gamla datorer och annat skräp.

Kontorsentrén




Man bävar för ett jordskalv


　

Dessutom tycker jag att arbetsmiljön är rent livsfarlig, tänk om jorden under dessa travar skulle börja skälva. Tankarna går ofta till jordbävningen i Chile helt nyligen. Vissa datorer går att fixa till, andra inte. Man säger att dessa rester har ett värde, Kanske finns en marknad här i Sydamerika. Att plocka ur koppar förstår jag kan vara värdefullt och inbringa en del slantar. Jag tycker dock att det är småpengar i sammanhanget. Hur hanterar vi uttjänade datorer i Sverige.

Jag har ägnat mycket tid åt funderingar kring en vettig affärsidé för Maria de las Cárceles, och en organisation uppbyggd kring denna. Modellen stämmer till stora delar med KRIS arbetssätt i Sverige. Kanske har jag sått ett frö till nya tankar hos Adriana, men i dagsläget tycks hon föredra de gamla hjulspåren, det rasar in gamla datorer. Man behöver pengar och de reparerade ger ju alltid en slant. Men här behövs större intäkter för att få till en vettig administration. En struktur värd namnet.

ag har haft ett möte på Svenska Ambassaden i avsikt att hitta möjligheter.Man kan inget göra i dagsläget eftersom det behövs tydligare arbetsformer för Maria de las Cárceles. Viss ambassadpersonal var till och med beredd att besöka oss, men jag har avrått tillsvidare med hänvisning till den osäkra arbetsmiljön. Man bjuder ju inte in fräsigt folk anställa av UD till denna minst sagt trista miljö. Det känns fel, Ambassadens konferensrum passade bättre. Här finns dock idéer för framtida behov.



Fler bilder att kika på




Poliserna som skall köra Adriana och mej ut till fängelserna 24 och 32




Adiana med sin volontär




Inköp av gott bröd till våra interner




Framtidskonferens hemma hos mej, Adriana med sin kompis som också råkar heta Fernando.





Ett fint hantverk jag placerat mitt i bråten, en symbolhandling

Jag trampar dock vidare...............

Buenos Aires i mars 2010/hh

Bokstavligt talat. Klarblå himmel, solvärme som dallrar, en tropisk hetta, fuktiga kroppar, individer som långsamt rör sej, samlas i grupper. Vilka välansade trädgårdar runt omkring. Men också galler, galler med stora springor, med små springor, galler ovanför, jättestora hänglås. Interner så långt ögat når. Det heter internos på spanska, inmates på engelska, måste använda ord i enlighet med Costa Rica konventionen, man får passa sej för att använda diskriminerande ordval som fånge eller brottsling. Vilka vidunderliga vägar har fört mej hit.Tanken svindlar, känslan saknar ord. Här står jag, en gammal svensk gubbe, mitt på en argentinsk fängelsegård omgiven av unga män som kommer fram, hälsar artigt, frågar varifrån jag kommer. Atmosfären andas en lugn vänlighet, också ett slags värdighet. Gluggar i tandrader. Här lagas inga tänder, dom dras ut vid värk. Ser inga fotbojor. Förvånas över att det också finns ett flertal unga kvinnor bland små enheter av lågmumlande män. På min fråga får jag besked om att det inte är fråga om kvinnor. Det är män. Jag frågar inte mer.

Min korta tid i häktet i Figueres gör sej starkt påmind, en känsla som trollbinder.

För att nå ända hit har kontrollerna varit minutiösa, det har rasslats, otaliga grindar med stora lås har öppnats och låsts efter oss, anstaltschefer av olika rang har tagits i hand. Flertalet ser så hårda och bistra ut men det rinner liksom av när dom står öga mot öga med Adriana och hennes volontär, ett sällsamt par, långt ifrån allt som kan

tyda på fientlig inställning. Man kan också le med värme. Utan henne har jag aldrig kommit så här långt in. Adriana är respekterad av alla som vistas här, såväl anställda som intagna. Det upptäcker man omgående. Fängelsernas Maria gör verkligen skäl för namnet. Tänk att hon bara finns på två fängelser i detta jättelika land. Andra får klara sej utan. Vi befinner oss en och en halv timmes bilfärd söderut från Buenos Aires.

Mobiler, nycklar och annan personlig utrustning har lämnats in vid första passagen. Det lär inte bli några bilder här inifrån, vågar ju liksom inte smuggla in kameran och riskera få stanna kvar. Törs inte ens ta ett kort utifrån. Jag får måla med orden. På vägen hit gick vi igenom en lång gång, kanske en motsvarighet till suckarnas i Stockholm. Där finns fantastiska målningar på väggar och tak, hela Argentinas historia växer fram. Den tränger sej på. Till dags dato har man kommit fram till frigörelsen från Spanien. Nutidshistorien är framtidsjobb. Målningarna tar också greppet om tiden långt innan Colombus ankomst till kontinenten. Vilket konstverk, där olika interner hållit i penseln under överinseende av anstaltens hantverksavdening. Nästa vecka måste jag ge det långa verket mer tid.

Vi besöker Marias de las Cárceles båda anstalter där man fått tillstånd att verka, dom ligger nästgårds, på promenadavstånd. Nummer trettiotvå med ett tusental intagna och tjugofyran med mindre än hälften. På båda har Maria fått sej tilldelade rum för reparationer av donerade datorer, där ett tiotal utvalda interner får jobba. Vissa får större ansvar och får en typ av ansvarig ställning, ofta lärarens. Särskilda rum är avsedda för Educación Informática, datorutbildning. Uppkoppling mot internet är absolut uteslutet. Adriana får stora problem eftersom en av hennes skyddslingar, ett chefsämne, har slagits och blivit förflyttad till mer hårdbevakad avdelning med hot om överföring till en helt annan anstalt. Den unge mannen ser så olycklig ut, det är inte långt till tårarna, tuffheten är som bortblåst, han berättar om sina barn. Besöken skulle inte bli så ofta. Adriana har ett bekymrat ansiktsuttryck men lovar att gör allt hon kan för att han skall få ett mildare straff, få honom stanna kvar. Påverka fängelseledningen. Hennes ord har tidigare vägt tungt i olika sammanhang. Det märks att hon har många favoriter, unga män som ser så vanliga och så oskyldiga ut. Jag förstår att det är lätt att engagera sej. Jag gråter inombords, tanken ligger nära, är detta verkligen rätt sätt att komma till rätta med brottsligheten. Hot, droger, galler, grindar och hänglås

KRIS och Maria de las Cárceles försöker se sakernas tillstånd på ett nytt sätt, jag också.

Den här dagen har för alltid etsats sej fram i mitt minne, men vägen har varit lång. Vad blir mitt uppdrag, kan jag göra en insats, på något liknande sätt som för mina kompisar i Córdoba.

Som avslutning, lyssna gärna på Jailbird Singers som sjunger om Jungman Jansson. Efter vad jag fått höra dog en av deltagarna i gruppen strax efter inspelningen i cancer, de två övriga återföll i brottslighet.

http://www.youtube.com/watch?v=jYxA2sdSB70

Tankar på en fängelsegård söder om Buenos Aires i februari 2010.

Jag har de senaste åren rest i stora delar av latinamerika och då kunnat bilda mej en egen uppfattning av denna världsdel som är så präglad av fattigdom, också rikedom, men så till den milda grad orättvist fördelad. Den fattiga delen utgör den stora majoriteten av den latinamerikanska befolkningen. I Brasilien, Chile och Argentina upplever man levnadsstandarden generellt sett mycket högre. Skrapar man på fasaden så ligger nog även dessa länder långt, långt efter oss i Europa på det sociala området. Jag börjar förstå att Argentina har många välfärdshål att täppa till, men det är svårt när de styrande i toppen helst skor sej själva och kanske blundar för verkligheten, man fernissar på ytan eller sopar under mattan. Jag hör hela tiden negativa omdömen om presidentfamiljen här. Nu styrs landet av Presidenta Cristina Fernández de Kirchner, tidigare period var det maken Nestor Fernández som höll i spakarna. En ren familjeangelägenhet alltså, där man köper sina röster enligt samma källor. Cristina försöker nå samma helgonstatus som Eva Perón på sin tid. Idag verkar loppet kört för hennes del. Argentinas historia är ett kapitel för sej själv, den får vi lämna därhän.

I julas fick jag en pocketbok av min svärson Anders, boken handlar om latinamerikas historia, allt i ett nötskal. Där har givetvis Argentina sin viktiga del sett i ett större sammanhang. Rekommenderas till den som vill förkovra sej i ämnet eller kanske rent av planerar att resa hit. Passar mej perfekt eftersom jag aldrig kommer att hinna mer än att skumma på ytan i den halvtusenåriga historien. Allt som hänt sedan Columbus dagar.

Under januari i år fick jag förmånen att kunna blicka in i Kris verksamhet i Sverige. Kriminellas revansch i samhället, en organisation som jobbar hårt för att frigivna skall få en ny chans i livet. En drivande kraft och en av initiativtagarna är Christer Karlsson, det var han som lät mej blicka in i verksamheten inför min ankomst till Buenos Aires. Jag fick också tillfälle besöka Jana Gröhn på Kriskontoret i Sollentuna som också jobbar för City. Vilka spännande människor, fyllda av energi, och själva produkter av sina egna ansträngningar inom Kris. Ett stort tack till er båda, också till övriga inom Kris och Unga Kris jag fick träffa, Jocke, Åsa, Mia, Lena mfl.

Nu jobbar jag för Christers och Janas motsvarighet i Buenos Aires, Adriana von Kaull, namnet med rötter i tsartidens Riga. Man kan googla om Adriana och de krafter som driver henne, om hur hon vill få till stånd en andra chans för interner, Segunda posibilidad. Verksamheten som hon startade i mitten av nittiotalet heter María de las Cárceles. översatt Fängelsernas Maria Redan efter ett par dagar förstår jag vilken motvind Adriana jobbar i eftersom myndigheterna har så många fattigdomsproblem att bekämpa innan interners väl och ve står på agendan över omsorgsbehövande. Adrianas idé är att själv kunna finansiera sina aktiviteter. Mitt första jobb har varit att plocka ut koppartråd ur kasserade mojänger som sitter i olika mackapärar. Mina tekniska kunskaper räcker inte till för närmare analys. Nåväl, tråden säljs för en spottstyver och medel rinner in i verksamheten, men det behövs oändligt mycket mer. Mycket här handlar om datorer med tillbehör som användarna donerar, inte längre har bruk av, det kommer modernare prylar varje år. Vad gör vi i Europa med dessa grejor, kastas var? Vem plockar ur alla inreden och tar till vara det som går att sälja? Kanske gör jag insats även för den globala miljön.

På fredagar besöker vi fängelser och vad min uppgift kan bestå i blir säkert ett spännande ämne för bloggen.

Adrianas dröm är att ha en stor organisation som kan utbilda interner inne på anstalterna och efter frigivningen kunna erbjuda jobb inom sin egen förvaltning innan man är mogen för det riktiga civila livet. Allt skall vara självfinansierat utan inblandning av Cristina, Nestor och deras korrupta kompisar, dom kan ha sina kosing för sej själva, dom tänker i alla fall inte på några andra än sej själva säger en uppgiven Adriana.

Fasen vet om inte Adriana ändock behöver myndigheternas stöd de inledande åren. Vad säger Christer och Jana?

Vilka storslagna tankar och vilka resurser samhället kan tillgodoräkna sej om dessa organisationer får verka fullt ut.

Här gör jag en videovandring fram till éntren till María de las Cárceles

Klicka här om du vill se

http://www.youtube.com/watch?v=QbWV2G0LHqM　

Här kommer bilder från kontoret och mina nya kompisar.




Till vänster min tutor Jaqueline Vines, till höger Adriana




Adriana vid sitt skrivbord, kontorsinredningen skänkt av Skanska




Jobbarkompisarna Ramón och Gabriel




Bland prylar och mojänger, kan någon säga vad det är?




Upprullade koppartrådar, klara för leverans





I den här mackapären hittar man koppartråden




Ramón och Julio Cecar som just anslutit




Lagerbilder




Adrianas skrivplats, något fräsigare hade väl Skanska orkat med?


 

Jag har förslagit Adriana att vi kan starta nya Jailbird Singers för att få in mer stålar.


Lyssna och njut, gör en nostalgitripp

http://www.youtube.com/watch?v=gsymKyHi-Io




Avenida del Liberador, Buenos Aires i februari 2010/HH

Det var en gång en ung man, 14 år tror jag visst att han var. Han gick i en samrealskola. Det var på den tiden det fortfarande fanns skolor för enbart pojkar eller enbart flickor. Han gick alltså i en skola för båda könen. Snart träffade han en tjej som gick i samma klass. Hon var från Ljusterö och bodde därför inneboende i stan. Hon var något äldre. Båda ungdomarna rökte, ville imponera på kompisarna. Speciellt då studieresultaten hade mycket mer att önska. Ungdomarna ville ha mer spänning i tillvaron, cigaretter, bio och fik var inte tillräckligt. Man smidde planer, det skulle bli en snattarrunda på försök. Det var inte så att prylarna saknades, det var pirret att göra något otillåtet som var själva drivkraften. Man vågade, och valde de stora varuhusen som NK och PUB för sin verksamhet. Allt gick ovanligt lätt, högen av stöldgods blev dock av det oansenliga slaget.

En dag åkte dom fast efter att plötsligt känt sej iakttagna. Man beslöt sej då för att snabbt lämna varuhuset. Det gick inte, svängdörrarna var spärrade, högtalarna uppmanade ungdomarna vid utgång C att stå stilla. NK-detektiverna slog till. Så snöpligt slutade turnén, instängda i en svängdörr.

Ingen polis kopplades in, men föräldrar och skola informerades och olika åtgärder vidtogs. Alla ansträngningar sattes in för att bryta den inledda banan. Historien blev en engångshändelse, ungdomarna hade tur, båda hade ett socialt nätverk som till fullo ställde upp.

Den unge mannen var jag. Händelsen finns för alltid inpräntad i mitt medvetande. Vad hade hänt om historien fått ett mindre lyckligt slut? Kanske inledningen till större brott. Jag tror att allt hänger på en skör tråd, vilken väg man hamnar på när pirret slår till. De allra flesta använder sin kraft för något samhällsnyttigt, andra kommer av olyckliga omständigheter på fel sida av lagens råmärken och kommer att använda sin kraft för ett destruktivt beteende. Hela livet är ju en tillfällighet.

På söndag fyller gossen sjuttio år. Han befinner sej i Buenos Aires, Argentina och firar i en självvald ensamhet i oändlig tacksamhet. Här i landet har han fått förmånen att jobba med dom som inte hade samma tur som han, dom som kom att hamna bakom lås och bom, kanke hade dom inga som brydde sej. Han har alltid närt en tanke om att någon i framtiden kunna återgälda något för den chans han fick den gången det begav sej. Tiden är inne. Nu jobbar han som volontär för María de las Cárceles, Fängelsernas Maria i Argentina och idén om en Segunda posibilidad, en andra möjlighet, efter att under en månad fått förmånen att titta in i KRIS verksamhet, kriminellas revansch i samhället i Sverige.

Han tänker tillbaka, med stor tacksamhet, på allt fint livet givit, en god hälsa, fin familj, släkt, vänner, bra jobb och många resor. Då önskas inga uppvaktningar eller presenter, själva livet har redan delat med sej av allt önskvärt.

Den gamle vid Rio de la Plata kommer säkert ha mycket att blogga om.

Buenos Aires i februari 2010/HH