Fernandos chans
Plötsligt är jag ensam i fängelsets verkstad, inte helt ensam, jag är tillsammans med Mario och Fernando, båda interner under Adrianas beskydd. (För den som glömt. Adriana von Kaull är eldsjälen bakom Maria de las Cárceles som jag jobbar volontärt för). Det känns ändå övergivet, Adriana skulle i väg på några inköp för kommande reparation i verkstaden. Hon har lämnat fängelset som har nummer 32. Ifall jag skulle bli kvar. Gamla datorer av de klumpiga slaget präglar miljön här, en del sönderplockade andra intakta, många dammiga och slitna. Trist med så mycket ettrigt surrande flugor. Adriana vill att jag skall sitta ner och samtala med killarna, anordna en sammankomst som närmast skall kunna liknas vid ett AA-möte. Jag är förberedd till viss del, har lärt in alla svåra spanska ord som kan förekomma i sammanhanget. Ord för ångest, nykterhet, beroende, högre makt, sinnesro, gäng, brott, straff, cell, fångvaktare, mord, misshandel, överfall, rymma, frigivning, ämne, avslöja, avbryta, dela mm.
Vi pratar om Jungfru Maria, Gud, en högre makt, alkolhol, droger, våra familjer, livet i fängelset, livet i frihet. Mötet får ingen riktig struktur, inte det lugn som erfordras, för mycket som händer runt omkring hela tiden. Nu vill Mario spela sin favoritlåt just nu, Donde estan mis amigos. Var är mina vänner, han har just berättat att han inte har några vänner här på anstalten. Jag hittar den inte på Youtube, gruppen Granizo Rojo är inblandad.
Fernando väljer, Me voy, Jag far iväg, med Julieta Venegas, född i Mexico. Den som vill kan klicka på länken.
http://www.youtube.com/watch?v=0v92OsaD40w
Själv väljer jag Color Esperanza, Hoppets färg, med argentinaren Diego Torres. Den sången han sjöng på Sankt Petersplatsen i Rom vid millennieskiftet och i närvaro av påven. Klicka gärna på länken.
http://www.youtube.com/watch?v=c72Ca-5nYrA
Killarna och jag får några fina timmar tillsammans. Det bästa, Fernando får stanna kvar här på verkstaden, mina påtryckningar har gett resultat. Ge honom en andra chans! Ditt program heter ju Segunda posibilidad, andra möjligheten. Fernando har trots rykten om att han säljer knark på fängelset fått en andra chans av Adriana. Han skall dock stå under specialobservation. Själv tycker jag han är en frisk fläkt, alltid så glad och positiv. Vad vet jag?
Det är lätt att engagera sej i enskilda människoöden här på anstalten. Jag lever ett slags dubbelliv. Ett inom fängelsets murar en dag i veckan. Känslan av instängdhet är grymt påtaglig samtidigt är man så handlingsförlamad inför alla problem som finns runt omkring. Det andra livet i frihet, en självklarht för det flesta. När man efter ett besök slussas ut efter sista grinden känns skillnaden i hela kroppen. Jag är fri, men min inställning till fängelsstraff är rejält förändrad. Hoppet är att KRIS och Maria de las Cárceles tankar kan få ett verkligt genombrott med insatser från oss alla utanför murarna,
Det känns som jag trampar vatten här i Buenos Aires. I bassängen har jag också med hela organisationen Maria de las Cárceles, alla bara trampar på. Är det vettigt att satsa all sin energi på reparation av gamla datorer? Tanken är nog god, men det saknas strukturer. Majoriteten inkomster kommer från försäljning av gamla uppfräschade apparater som prånglats ut av en ung försäljare på deltid.
Kolla alla dessa travar av gamla datorer och annat skräp.
Kontorsentrén
Man bävar för ett jordskalv
Dessutom tycker jag att arbetsmiljön är rent livsfarlig, tänk om jorden under dessa travar skulle börja skälva. Tankarna går ofta till jordbävningen i Chile helt nyligen. Vissa datorer går att fixa till, andra inte. Man säger att dessa rester har ett värde, Kanske finns en marknad här i Sydamerika. Att plocka ur koppar förstår jag kan vara värdefullt och inbringa en del slantar. Jag tycker dock att det är småpengar i sammanhanget. Hur hanterar vi uttjänade datorer i Sverige.
Jag har ägnat mycket tid åt funderingar kring en vettig affärsidé för Maria de las Cárceles, och en organisation uppbyggd kring denna. Modellen stämmer till stora delar med KRIS arbetssätt i Sverige. Kanske har jag sått ett frö till nya tankar hos Adriana, men i dagsläget tycks hon föredra de gamla hjulspåren, det rasar in gamla datorer. Man behöver pengar och de reparerade ger ju alltid en slant. Men här behövs större intäkter för att få till en vettig administration. En struktur värd namnet.
ag har haft ett möte på Svenska Ambassaden i avsikt att hitta möjligheter.Man kan inget göra i dagsläget eftersom det behövs tydligare arbetsformer för Maria de las Cárceles. Viss ambassadpersonal var till och med beredd att besöka oss, men jag har avrått tillsvidare med hänvisning till den osäkra arbetsmiljön. Man bjuder ju inte in fräsigt folk anställa av UD till denna minst sagt trista miljö. Det känns fel, Ambassadens konferensrum passade bättre. Här finns dock idéer för framtida behov.
Fler bilder att kika på
Poliserna som skall köra Adriana och mej ut till fängelserna 24 och 32
Adiana med sin volontär
Inköp av gott bröd till våra interner
Framtidskonferens hemma hos mej, Adriana med sin kompis som också råkar heta Fernando.
Ett fint hantverk jag placerat mitt i bråten, en symbolhandling
Jag trampar dock vidare...............
Buenos Aires i mars 2010/hh
