Bakom lås och bom
Bokstavligt talat. Klarblå himmel, solvärme som dallrar, en tropisk hetta, fuktiga kroppar, individer som långsamt rör sej, samlas i grupper. Vilka välansade trädgårdar runt omkring. Men också galler, galler med stora springor, med små springor, galler ovanför, jättestora hänglås. Interner så långt ögat når. Det heter internos på spanska, inmates på engelska, måste använda ord i enlighet med Costa Rica konventionen, man får passa sej för att använda diskriminerande ordval som fånge eller brottsling. Vilka vidunderliga vägar har fört mej hit.Tanken svindlar, känslan saknar ord. Här står jag, en gammal svensk gubbe, mitt på en argentinsk fängelsegård omgiven av unga män som kommer fram, hälsar artigt, frågar varifrån jag kommer. Atmosfären andas en lugn vänlighet, också ett slags värdighet. Gluggar i tandrader. Här lagas inga tänder, dom dras ut vid värk. Ser inga fotbojor. Förvånas över att det också finns ett flertal unga kvinnor bland små enheter av lågmumlande män. På min fråga får jag besked om att det inte är fråga om kvinnor. Det är män. Jag frågar inte mer.
Min korta tid i häktet i Figueres gör sej starkt påmind, en känsla som trollbinder.
För att nå ända hit har kontrollerna varit minutiösa, det har rasslats, otaliga grindar med stora lås har öppnats och låsts efter oss, anstaltschefer av olika rang har tagits i hand. Flertalet ser så hårda och bistra ut men det rinner liksom av när dom står öga mot öga med Adriana och hennes volontär, ett sällsamt par, långt ifrån allt som kan
tyda på fientlig inställning. Man kan också le med värme. Utan henne har jag aldrig kommit så här långt in. Adriana är respekterad av alla som vistas här, såväl anställda som intagna. Det upptäcker man omgående. Fängelsernas Maria gör verkligen skäl för namnet. Tänk att hon bara finns på två fängelser i detta jättelika land. Andra får klara sej utan. Vi befinner oss en och en halv timmes bilfärd söderut från Buenos Aires.
Mobiler, nycklar och annan personlig utrustning har lämnats in vid första passagen. Det lär inte bli några bilder här inifrån, vågar ju liksom inte smuggla in kameran och riskera få stanna kvar. Törs inte ens ta ett kort utifrån. Jag får måla med orden. På vägen hit gick vi igenom en lång gång, kanske en motsvarighet till suckarnas i Stockholm. Där finns fantastiska målningar på väggar och tak, hela Argentinas historia växer fram. Den tränger sej på. Till dags dato har man kommit fram till frigörelsen från Spanien. Nutidshistorien är framtidsjobb. Målningarna tar också greppet om tiden långt innan Colombus ankomst till kontinenten. Vilket konstverk, där olika interner hållit i penseln under överinseende av anstaltens hantverksavdening. Nästa vecka måste jag ge det långa verket mer tid.
Vi besöker Marias de las Cárceles båda anstalter där man fått tillstånd att verka, dom ligger nästgårds, på promenadavstånd. Nummer trettiotvå med ett tusental intagna och tjugofyran med mindre än hälften. På båda har Maria fått sej tilldelade rum för reparationer av donerade datorer, där ett tiotal utvalda interner får jobba. Vissa får större ansvar och får en typ av ansvarig ställning, ofta lärarens. Särskilda rum är avsedda för Educación Informática, datorutbildning. Uppkoppling mot internet är absolut uteslutet. Adriana får stora problem eftersom en av hennes skyddslingar, ett chefsämne, har slagits och blivit förflyttad till mer hårdbevakad avdelning med hot om överföring till en helt annan anstalt. Den unge mannen ser så olycklig ut, det är inte långt till tårarna, tuffheten är som bortblåst, han berättar om sina barn. Besöken skulle inte bli så ofta. Adriana har ett bekymrat ansiktsuttryck men lovar att gör allt hon kan för att han skall få ett mildare straff, få honom stanna kvar. Påverka fängelseledningen. Hennes ord har tidigare vägt tungt i olika sammanhang. Det märks att hon har många favoriter, unga män som ser så vanliga och så oskyldiga ut. Jag förstår att det är lätt att engagera sej. Jag gråter inombords, tanken ligger nära, är detta verkligen rätt sätt att komma till rätta med brottsligheten. Hot, droger, galler, grindar och hänglås
KRIS och Maria de las Cárceles försöker se sakernas tillstånd på ett nytt sätt, jag också.
Den här dagen har för alltid etsats sej fram i mitt minne, men vägen har varit lång. Vad blir mitt uppdrag, kan jag göra en insats, på något liknande sätt som för mina kompisar i Córdoba.
Som avslutning, lyssna gärna på Jailbird Singers som sjunger om Jungman Jansson. Efter vad jag fått höra dog en av deltagarna i gruppen strax efter inspelningen i cancer, de två övriga återföll i brottslighet.
http://www.youtube.com/watch?v=jYxA2sdSB70
Tankar på en fängelsegård söder om Buenos Aires i februari 2010.
