Tänk i San Pablo
Så heter stan i spansktalande länder, annars säger man São Paulo. Brasilien största stad, även den mäktigaste i hela sydamerika. Hur den ligger till i världsligan vet jag inte, men tredje- eller fjärdeplats kan vara en god gissning. Jag är här på kortsemester över helgen samt måndag, tisdag ledig från jobbet. Flygresan hit från Buenos Aires tar närmare tre timmar. Behöver tänka över situationen vad gäller volontärjobbet. Mina tankar kretsar mycket kring Maria de las Cárceles och de intagna på anstalten nr 32 som jag besökte i förrgår.
Jag promenerar längs den stora affärs- och shoppinggatan, Avenida Paulista, som inte ligger långt från det hostel jag tagit in på. Vi är bara fyra som delar rum. Killarna sover på dagarna efter hårt nattliv. Jag stör på dagen, dom på nattkröken och på morgonkulan.
Hela Avenida Paulista är kantad av skyskrapor. Paulistas är folk med rötter i staden, vår drottning tillhör alltså kategorin. Silvia och kungen väntas hit till Brasilien på officiellt besök nästa vecka. Många här vet faktiskt att en paulista är drottning någonstans i Europa. Kolla bilderna och läs hur mina tankar går under promenaden.
Att inte använda sitt eget språk när det rör svåra spörsmål är ett stort handikap. Även när man använder engelska uppstår missförstånd. Ord har olika laddningar i olika kulturer. När jag använder ord som inte är av de allra lättaste slaget vet jag inte hur mottagaren tolkar det jag vill ha sagt. Sen har vi det motsatta förhållandet. När vi kommer till spanskan växer problemen lavinartat. Jag börjar förstå att även om folk säger att du pratar hyfsat bra, vill man inte säga något sårande. Häri ligger ett jätteproblem, man talar helt enkelt förbi varandra.
Varav hjärtat är fullt talar munnen säger ordspråket. Problemet i mitt fall är att allt det jag vill ha sagt ofta hamnar mellan stolarna utan att jag uppfattar situationen rätt. Reaktionerna däremot är ofta obehagligt tydliga, som när någon ser djupt besviken eller förolämpad ut fast man menat något positivt. Mycket svårt att korrigera när man inte har sitt eget språk att ta till. Det motsatta är nästan värre, när någon ser jätteglad ut fast menar något som borde mana till eftertanke eller ge ett ansiktsuttrycke mindre glatt och förväntasfullt. Dessa tillfällen upplever jag allt som oftast i Frankrike också, så jag har vanan inne. Just nu drabbar jag de stackars brasilianarna som ofta ser lidande ut när jag öppnat munnen, fast man gör sitt allra bästa för att dölja det.
Tänk, jag som planerar att till hösten gästspela i landet med en rundtur efter kusten från syd till norr upp mot Amazonas. Sedan flyga tillbaka via Manaus och huvudstaden Brasilia. I den här parken under promenaden påminns jag om Amazonas. Kolla bilden och lyssna till killen som sjunger, smäktande sa man på min tid. Det blir kanske min nästa mission att stoppa exploateringen i Amazonas regnskogar. Har Greenpeace möjligen något volontärjobb att erbjuda. Bäst att fråga.
Så här låtet killen, jag varnar den sämsta videoupptagning jag gjort. Den tar dessutom två minuter och jag kan inte redigera ännu.
http://www.youtube.com/watch?v=GVnknu1wAPc
I fredags när vi besökte anstalten 32 blev jag återigen lämnad ensam med flera interner, Adriana skulle som vanligt inhandla materiel för ombyggnaden i verkstan. jag hann med ett långt samtal med Pablo och Luis som verkar vara stabila och lugna killar med mycket tankar kring sina och kompisarnas situation och vistelse på anstalten. Jag vet inte hur mycket som gick fram med min bristfälliga spanska. Jag försökte verkligen förklara för dem om Kris idéer och program. Av deras reaktion och engagemang tror jag dom båda förstod det väsentliga i budskapet. Efter någon drygt timme blir vi avbrutna av Adrianas återtåg med massor av prylar. Här finns inget som helst säkerhetstänkande, man hugger bort golv och väggar och kan hur lätt som helst störta ner och skada sej för resten av livet.
Tänker på Fernando i Chimálhuacan, Mexico City som låg totalförlamad efter en fallolycka, utan vare sej hjälp från myndigheter, sjukvård eller arbetsgivare. Här skall jag inte lägga mej i av Adrianas ansiktsuttryck att döma. Jag skall bara tala om verksamheten i Maria de las Cárceles med sina gamla datorer. Dessutom är min spanska alldeles för dålig för att uttrycka mej i frågor som inte till någon del är mitt ansvar. Adriana har tyvärr helt rätt. Samtidigt vill hon höra om idéer om hur verksamheten skall bedrivas men dom bör i så fall vara föjdsamma inte obstinata förstår jag nu. Jag tänder inte på hennes idéer om att skeppa gamla avlagda datorer från Europa, mer än ur en miljöaspekt. Blir det mer kosing av att mångdubbla en redan använd företagsidé, som inte verkar ge behövliga kassaklirr?
Det är onsdagmorgon. Mina ansträngningar har gett resultat. Kolla bilderna! Äntligen har Adriana tagit itu med alla sophögar och livsfarliga travar.
Jag och Ramon jobbar med sophögarna
Här tillsammans med Julio Cesar
Sopcontainrar får bli slutvinjetten på mitt äventyr i den här byggnaden, Maria de las Cárceles huvudkontor. Hoppas det är mina ansträngningar och snack om skräp och säkerhet som gett resultat. Enligt uppgift hade de skett ändå. Jag tror inte på sånt snack.
Vi har bestämt att i fortsättning skall jag ägna mej åt översättningar av ideeér för verksamheten. Jag skall jobba hemifrån. Hennes god vän Fernando som är journalist hjälper med översättningar. Misstänker starkt att Adriana vill ha mej på avstånd, inte störa på plats. Det lär inte bli några mer fängelsebesök.
San Pablo och Buenos Aires i mars 2010/hh
