Carceles

Det var en gång en ung man, 14 år tror jag visst att han var. Han gick i en samrealskola. Det var på den tiden det fortfarande fanns skolor för enbart pojkar eller enbart flickor. Han gick alltså i en skola för båda könen. Snart träffade han en tjej som gick i samma klass. Hon var från Ljusterö och bodde därför inneboende i stan. Hon var något äldre. Båda ungdomarna rökte, ville imponera på kompisarna. Speciellt då studieresultaten hade mycket mer att önska. Ungdomarna ville ha mer spänning i tillvaron, cigaretter, bio och fik var inte tillräckligt. Man smidde planer, det skulle bli en snattarrunda på försök. Det var inte så att prylarna saknades, det var pirret att göra något otillåtet som var själva drivkraften. Man vågade, och valde de stora varuhusen som NK och PUB för sin verksamhet. Allt gick ovanligt lätt, högen av stöldgods blev dock av det oansenliga slaget.

En dag åkte dom fast efter att plötsligt känt sej iakttagna. Man beslöt sej då för att snabbt lämna varuhuset. Det gick inte, svängdörrarna var spärrade, högtalarna uppmanade ungdomarna vid utgång C att stå stilla. NK-detektiverna slog till. Så snöpligt slutade turnén, instängda i en svängdörr.

Ingen polis kopplades in, men föräldrar och skola informerades och olika åtgärder vidtogs. Alla ansträngningar sattes in för att bryta den inledda banan. Historien blev en engångshändelse, ungdomarna hade tur, båda hade ett socialt nätverk som till fullo ställde upp.

Den unge mannen var jag. Händelsen finns för alltid inpräntad i mitt medvetande. Vad hade hänt om historien fått ett mindre lyckligt slut? Kanske inledningen till större brott. Jag tror att allt hänger på en skör tråd, vilken väg man hamnar på när pirret slår till. De allra flesta använder sin kraft för något samhällsnyttigt, andra kommer av olyckliga omständigheter på fel sida av lagens råmärken och kommer att använda sin kraft för ett destruktivt beteende. Hela livet är ju en tillfällighet.

På söndag fyller gossen sjuttio år. Han befinner sej i Buenos Aires, Argentina och firar i en självvald ensamhet i oändlig tacksamhet. Här i landet har han fått förmånen att jobba med dom som inte hade samma tur som han, dom som kom att hamna bakom lås och bom, kanke hade dom inga som brydde sej. Han har alltid närt en tanke om att någon i framtiden kunna återgälda något för den chans han fick den gången det begav sej. Tiden är inne. Nu jobbar han som volontär för María de las Cárceles, Fängelsernas Maria i Argentina och idén om en Segunda posibilidad, en andra möjlighet, efter att under en månad fått förmånen att titta in i KRIS verksamhet, kriminellas revansch i samhället i Sverige.

Han tänker tillbaka, med stor tacksamhet, på allt fint livet givit, en god hälsa, fin familj, släkt, vänner, bra jobb och många resor. Då önskas inga uppvaktningar eller presenter, själva livet har redan delat med sej av allt önskvärt.

Den gamle vid Rio de la Plata kommer säkert ha mycket att blogga om.

Buenos Aires i februari 2010/HH