http://hanshammarstrom.blogg.se

I inkaland, händer ibland,

att man får se vid Anders Salta strand.................

Äntligen på plats i långfärdsbussens övervåning. Jag ber en medpassagerare ta en bild av mej i en av dessa sköna och härliga stol som bussarna är utrustade med, busstyper som finns här i Argentina i ett rikt överflöd. Man mår som en prins. När man upptäcker att det står VOLVO på en skylt, så mår man som en gud!





Det ser väl inbjudande ut, dessutom finns kaffe i automaten hela tiden, kostar inget extra




Det är en viss nervspänning i trängseln, innan man hittat rätt buss med destination SALTA. Det är ett gytter av människor, väskor, ryggsäckar och fordon, det är lätt att irra bort sej. Ändå är Córdoba busstation bara en baggis mot den i Buenos Aires. Framför mej i stolen finns information om hur man bäddar upp stolen till en säng i helt vertikal ställning. Det blir spännande att se hur man klarar det hela till sänggåendet.

Klockan är halv nio på kvällen och vi lämnar en molnig stad bakom oss. Det börjar skymma allt tidigare på kvällen eftersom vi här på södra halvklotet går mot mörkare tider. Vi passerar något som liknar en nedlagd järnvägsstation. Bussarna har nog helt tagit över idag. Förorterna vi passerar ser skraltiga ut, slitna och nergångna, inte som min närmiljö i centrum. Belysningar har inte hunnit tändas än vilket gör bilden ändå dystrare. Vi passerar en stor Shell-station, priset på super noteras till 3,051 pesos dvs. 7,50 i svenska pengar. YPF är annars den mest vanligt förkommande bensinstationen här, undrar just vad dessa bokstäver står för? Nu visas en amerikansk Fox-film på bussens video. Den går på engelska med spansk text så jag borde hänga med i dialogen, men inte! 3-D språk är inget för min del, det rör bara till det i hjärnan.

Strax serveras vi en kvällsmåltid, typ flygplansbricka man fick förr. Bussvärden är i min ålder, trevligt. Det blir kallskuret kött, grönsaker och bröd, vin för den som önskar. Inget för mitt vidkommande. I morgon fyller jag nämligen sju år som nykter! Tjuguförsta februari är alltså min stora dag. Femårsdagen firade jag med AA-folk i Quito, Ecuador och fick då en sedvanlig medalj. Minnesvärd kväll bland bubbelvattendrickare. Det skall vi fira!

Natthimlen lyses upp av blixtrar då och då, ljusskenen kommer oftare och snart börjar det regna, ösregna. Inne i bussen 26 grader varmt. Nu får alla en grå filt, dags att bädda. Lätt som en plätt, fäll upp en skiva för benen i höjd med sitsen, vik ner ryggstödet, vips en skön säng. Hade jag inte sneglat åt grannens håll att det nog gått snett. Dra för skynket och man har sitt eget lilla krypin för nattens avslappning, kanske kryddad med en gnutta sömn. Regnet smattrar nu mot tak och fönsterrutor. Filten känns övermaga i värmen.

På morgonkulan när man vaknat och tittar ut möts man av ett böljande landskap som tornar upp sej utanför bussfönstret. Skymningsljuset öppnar landskapet mer och mer, växer johannesörten möjligen i dessa trakter? Gråvädret vill inte släppa sitt grepp. Det blixtrar i fjärran, inget muller hörs, det dämpas av däckens monotoniska ljud mot slaskigt väglag.

Undrar om det vankas frukost snart?

Tänk att den anteckningsbok i form av spiralblock jag inköpt i Córdoba för konceptskrivande till bloggen har en Europabild på framsidan.

Kolla bilden, känns siluetten igen? Under bilden står det EUROPA, Bahia Riddarfjarden, Estocolmo, Suecia. Kunde inte motstå boken även om texten är något missvisande. Bilden är ju från Skeppsbron! Hemlandstoner, och en av anledningarna till att jag sitter här in utkanterna av Anderna, inkafolken rike, på vägen norrut som inte ändar i Argentina förrän den når den bolivianska gränsen.

I höstas hade SVT ett inslag i Packat och Klart som berättade om Salta med omgivningar. Jag tar mej friheten att planka texten som berättar om programmet.

En tvådagars bilresa tar Packat & Klarts reporter Jorun Collin från Argentinas huvudstad Buenos Aires till provinsen Salta och dess centralort med samma namn. Salta är en av Argentinas nordligaste provinser. Här möter Jorun inkaindianerna och får ta del av kulturen och traditionerna som lever kvar högt upp bland molnen. Resan till det gamla inkariket går på vägar som är små, ganska risiga och ofta krokiga. Man får ta det lite lugnt. Det bär upp och ner- fyrhjulsdrift är det som gäller. Jorun kör mot det lilla samhället San Antonio de Los Cobres med sina 4.000 invånare. Sedan urminnes tider har man tillbett Pacha Mama (Moder Jord) här och nu drar det ihop sej till den årliga offerfesten.

Om inkariket skriver man med källa NE

På 1400-talet erövrade inkafolket ett område längs Sydamerikas västkust från Ecuador till Chile, och inkaimperiet omfattade som mest ca 10 miljoner invånare. Cuzco i sydöstra Peru var förutom huvudstad, kulturellt och religiöst centrum. Man tillbad bl.a. solen, och i Cuzco låg också den viktigaste byggnaden, Solens tempel (Inti-Huasi). Inkafolket var tekniskt mycket skickliga och blev det förcolumbiska Amerikas mest väladministrerade stat. Inkaimperiet föll vid den spanska erövringen 1532.

Till Salta skall man komma i september. Så här i februari regnar det som idag, och det riktigt ordentligt. Kanske bättre tur i morgon. Regnguden tittar fram bland gråvädersskyarna, ler i mjugg åt mina förehavanden. Låter mej inte nedslås. Här gäller till att börja med hitta en restaurang med andisk afton på programmet. Finns massor att välja bland, mitt hotell föreslår La Panaderia del Chuña. Så får det bli, kvällen räddad åt ett sjuårsfirande som ännu en gång får gå i inkarikets tecken.

Inga utflykter går att fixa, det regnar för mycket, eller så passar utflyktsbussens tider inte ihop med min hemresa till Córdoba. Helgen får ägnas åt museer, katedraler och turistfällor i Salta City.

Tack regnguden, som nu jobbar på heltid utan rast. Plötsligt tvingas jag bli en flitig museibesökare. Alla de datum och namn som finns på gator och avenidor överallt här i Argentina får plötsligt liv i museivärlden. Jasså är det en gammal president från tjugutalet som heter Hipólito Yrigoyen, och den gubben General Manuel Belgrano var det en hjälte under frigörelsekriget från Spanien och skaparen av den argentinska flaggan, och den 9 julio är det Argentinas befrielsedag från Spanien 1816. Jaha är det Richard Fontaine Maury som är pappa till järnvägen upp till molnen. Många frågetecken rätas ut. Man påminns alltså dagligen om Argentina historia, och jag misstänker starkt att argentinare är ett stolt folk.

På Museo de Arqueologia de alta montaña /högt berg/ får man en fantastisk överblick av de områden man befinner sej så nära, bland höga berg, vulkaner, öken, salthav, kaktusar etc. Bara att ta för sej när regnguden blidkats.

Känner redan för en återkomst hit till Salta men då måste man ha minst ha en vecka till förfogande. Här finns bussutflykter till de mest spektakulära platserna, det är lätt och ganska billigt att ta sej fram. På busstationen finns dagliga förbindelser med dessa fantastiska långfärdsbussar till både Chile och Bolivia.

Äventyrslustan gör sej starkt påmind, men mest är det nog tåget till molnen som drar. Jag har dessutom hittat en omfattande färdbeskrivning som berättar att inget är omöjligt.

Nästa gång skall jag träffa solguden! (foto: okänd fotograf med darr på handen)

Salta i februari 2009

Min medverkan som volontär på Fundación Lorenzo Milano här i Córdoba börjar långsamt forma sej som en tilldragelse av dimensioner jag aldrig upplevt tidigare. Den kommer utan vidare att kunna jämföras med min roll som engelsklärare bland vissa utsatta i Mexico.

Hur kan just jag som den värsta lyxlirare från den rika västvärldens högborg, utan sjukdom och elände inpå knutarna, kunna förstå de ofantliga problem som ryms inom de sektorer jag fått chansen medverka och fått en liten inblick i. Får man över huvud taget uttala sej när man saknar formell utbildning i dessa stora frågor?

Ett av de svåraste problemen att smälta här på skolan gäller de intagnas sinsemellan avgrundslika förutsättningar och behov av stöd. I samma miljö lever Alejandro, en till synes helt normal, charmig 18-åring, helt utan språkproblem tillsammans med Paula som verkar helt borta, kan knappt gå utan stöd, dräglar på heltid, enda ljud som kommer från henne är ett gapskratt då och då. Vilken spännvidd mellan individerna här.

Man kan grovt säga att skolan är indelad i tre grupper:

- de som deltar i undervisningen och är nåbara i stor eller viss utsträckning

- de som deltar i undervisningen med till synes små möjligheter att tillgodose sej av de aktiviteter som erbjuds, springer mest omkring utan koncentration

- de som aldrig deltar utan får helt individuellt stöd och mest vistas enskilt, en grupp jag har lite kontakt med, dom äter för övrigt innan oss övriga

Gränserna mellan grupperna är mycket varierande. Många flyter bara omkring utan att kunna hänföras till en viss grupp. Här tycker jag skolan skulle vara mycket striktare, men det hänger också ihop med vilka lärare som tjänstgör, vilka som är sjuka. Man måste tydligen vara flexibel och variera sej dag för dag, också vara uppmärksam på humörsvängningarna bland framförallt hos de riktigt unga, de som inte hunnit präglas av sitt institutboende.

Jag har sällan känt mej så omtyckt och uppskattad som här på skolan. Tänk att varje morgon mötas ett trettiotal personer där de allra flesta blir så glada av att se´en, bli varmt omkramad, man tar mej i handen och vill promenera runt. Det är här jag får energi i rikliga mått.

Ett något skrämmande perspektiv har dock infunnit sej efter snart tre veckor på plats. Vissa av de intagna får mer utrymme hos mej utan att jag kan påpeka ett egentligt skäl, det har inget med vår förmåga att kommunicera muntligt för den är lika med noll, mer på en själslig nivå, en slags tankeöverföring, för mej helt obekant. Jag har skaffat mej favoriter och det tror jag är inget man hejar på i sådana här kretsar bland psykologer. Favoriterna vill man nämligen ge små favörer.

På morgonen när jag kommer hälsar jag tex alltid först på Christina, sitter hon bra till blir det med kindpuss. Hon är i 50-årsåldern och bor här med sin bror Gustavo som hon är så mån om. Hon är så ledsen för att min pappa inte lever längre och att mamma måste vara ensam utan honom. Det frågar hon om nästan varje dag. När det är jag som delar ut maten serverar jag Christina och Gustavo först av alla. Jag tror hon förstår mina små tecken och kommer gärna och ger mej en teckning hon åstadkommit. Hon oroar sej för att jag inte skall komma tillbaka på måndagen och frågar alltid inför veckoslut. Sen ser hon så nöjd ut när jag säger. Hasta lunes!.Vi ses på måndag!

Det är kökspersonalen som lägger upp på tallrikarna, sedan servera vi lärare och volontärer.  När jag får en tallrik att dela ut som råkat få en extra stor portion vet jag alltid vilken favorit som skall få den, man behöver nämligen inte dela ut i någon speciell ordning. Det väljer jag.

När vi promenerar, ibland utanför området, vet jag direkt vilka jag skall ta i hand och bilda en minigrupp med. Ofta njuter jag av tystnaden i mångas närvaro, det kan också gälla i vanliga livet. När tystnaden inte är pinsam utan en del av att gå ner i varv, fylla på energi i batterierna. En upptäckt på gamla dar!

Brian som kan vara i tioårsåldern är en av mina verkliga favoriter, jag tycker personalen är alldeles för brysk mot honom. Visst gör han dumma saker, brusar upp då och då, slåss, men jag vet att tar man honom i famnen i en hårt grepp blir han lugn. Majoriteten här har inga anhöriga, föräldrarna har lämnat in sina telningar redan som barn, man har inte orkat med. Jag tror Brian tillhör den gruppen. När vi skall promenera kommer han alltid stickande med sin lilla hand i min. Det värmer mej. Han har så välformade händer och fina fingrar. Han ser alltid till att det finns en plats för mej bredvid honom när vi skall pausa. Han säger inte ett ord, det kommer bara hummanden. Igår kissade han på sej och såg så bedrövad ut. Han uppmärksammade mej genom att peka på det blöta stället. Jag tillkallade personalen. I sådana här lägen gillar jag inte hur personalen behandlar honom. Han fick inte vara med på lunchen förrän vi övriga ätit färdigt. I smyg hjälpte jag honom att få i sej pastan, såg hur svårt han hade att hinna med när alla andra var klara.

Det finns också intagna man absolut inte gillar, typ Gustavo (den yngre), också i tioårsåldern. Han försöker hela tiden ta av mej glasögonen, få tag i mina nycklar, rycka fram mobilen, trampa på foten etc. Man måste vara på sin vakt när han är med i den grupp jag för tillfället jobbar med. Gustavo har inga fysiska problem men han talar inte och verkar inte fatta vad man vill. Irritera mej rejält kan han dock.

En märklig sak i sammanhanget, nästan alla tycks lystra till sitt namn, säger man fel blir man tillrättavisad av de övriga. De flesta tycks veta vad man får och vad man inte får göra. Klappa händerna kan man också, dessutom förse sej när det är brödutdelning på förmiddagen. 

Jag reagerar på direkten när någon slår till eller uppför sej illa mot någon av mina favoriter, då griper jag in. Blir Gustavo (den yngre) attackerad bryr jag mej knappt, det får någon annan ta hand om. Har pågår ständiga skärmsyttringar, vilket härligt ord att felstava! (datorn reagerar och det finns ingen av mina varianter som blir godkänd)

Så här pågår mina inre strider, dagligen och stundligen. Vad är rätt, vad är fel? Har psykologer alltid det korrekta svaret? Kan mitt mänskliga tänkande få utrymme också? Varje minut här på skolan är fylld av nya intryck, överväganden och slutligen snabba ställningstagande.

Nu sitter jag på baren och gör ett första utkast till dessa rader, på baren där jag alltid tar min morgonfika innan skolan. Klockan är bara kvart i nio, så jag kan sitta kvar en liten stund till och skriva klart. Jag börjar dock se fram emot att få träffa mina favoriter och de andra nya kompisarna så jag sticker iväg lite tidigare. Jag vet också att Brian tillhör den lilla grupp som  aldrig hälsar när jag kommer på morgonen. Han ser inte ens glad ut fast jag vet att han kan. Det gör ont.

Fundación Lorenzo Milani i februari 2009

Min buss heter N3 och passar med sin linjesträckning mej ganska bra. Man tar den till skolan varje morgon. När man skall till gymmet direkt efter skolan passar den också bra. Man tar den därefter hem efter gymmet. Det märkliga med denna busslinje är att alltid får vänta exakt tjugu minuter på den, såväl i rusningstid som i lågtrafik. Jag prövar att gå hemifrån vid olika femminutersintervaller, likaså från skolan och gymmet. Alltid väntetid tjugu minuter. Det har heller aldrig hänt att den precis går ifrån mej eller att man hunnit se den bakifrån. Hur förklarar man detta fenomen?

Det hör till bilden. I Córdoba finns massor av busslinjer men inga busskartor eller turlistor. I detta hänseende verkar man leva i ett vakuum. Frågar man om en linjekarta ser den tillfrågade ut som ett frågetecken? Frågar man efter turlista ser man ut som två?? Nästa gång skall jag fråga om alla väntar i tjugu minuter???

Buss N3 tillhör inte mina favoriter, speciellt inte i trettifem graders värme!  

Slut för idag - tack för idag.

Det här inlägget skulle egentligen varit musik till, då har jag tänkt mej Lalla Hansons Anna och mej. Melodin hittar man på http://www.youtube.com/ om man ändå vill ha musik medan man läser.

Häromdagen hade jag ett videosamtal med Elvira, Fredriks och Pernillas tös som nu hunnit bli åtta år, jämnårig med seklet alltså. Dessförinnan hade hon instruerat mej om förfaringssättet för att få igång ett videosamtal via msn, windows live messenger. Vilka knappar man skulle trycka på. Hon lyckades få sin farfar att haja hur det hela skulle gå till. När samtalet började ebba ut, det fanns inte mycket mer att tillägga förslog jag att vi skulle lägga på. Vadå, lägga på?? Elvira ställde sej mycket frågande. Hur gör man då? Nu var det min tur (lur) att instruera! Under hela mitt liv har jag lagt på (luren) när ett samtal avslutats. De flesta åttaåringar har säkert aldrig lagt på en lur. Omodernt i det nya seklet. Tänk vad tiderna förändras. Till min generation vill jag gärna framföra, smaka på ordet lur. Försök att rita en! Hur ser den egentligen ut? Som en tratt? Luren är kanske helt ute idag?

Jag skall hitta på ett bättre uttryck för att lägga på, bäst att lägga på........................ett kol!



Så här ser vårt videosamtal ut, ser ni mej längst ner till höger?




Här har Elvira ändrat bilden. Tänk att detta samtalssätt funkar mellan Argentina och Sverige, kostar inget extra heller.
Att jag i mitt liv fick uppleva detta teknikens underverk.




Fredrik känner igen pappas röst, kommer in  och hälsar med glada tillrop. Tyvärr blev hans ögon för svarta.




Bättre bild på Elvira från i höstas.




Elvira undrade tidigare om det var läskigt att titta rakt ner från min tjugonde våning. Nu har jag vågat ta bilden.




Här från sidan är det ännu läskigare att titta rakt ner.




Det är den här bron som syns i förgrunden på nästa bild




Min "skyskrapa" ur ett annat perspektiv




Idag har jag varit hos mobiloperatören Claró här i Argentina och fixat till ett inhemskt abonnemang med nummer
+54 351 3104853 som också verkar funka i Chile och Bolivia, kanske något mer land i krokarna. Det tog lång tid 
att få till ett kontrakt med mej. Många frågetecken på vägen.



Jag kommer dock att ha mitt svenska chip inlagt till vardags. Tar fram det inhemska vid behov.
Om jag ringer från datorn funkar det om jag lägger in +54 9 351 3104853. Det här övergår mitt förstånd.
Behöver jag över huvud taget ha ett inhemskt abonnemang?


Ibland blir jag alldeles yr i huvudet av all teknik, nu sätter jag på Anna och mej, en av mina absoluta favoriter än idag.

Córdoba i februari 2009.

 

Centern har i dagarna bytt fot i energifrågan, här kommer mitt bidrag. Det är fredag middag. Jag sitter i matsalen med mina nya kompisar sedan två veckor och tänker tillbaka. Vi äter en god köttstuvning med potatischips, till efterrätt blir det röd gelatina som dallrar i sin bunke. Det är tämligen lugnt nu när vi äter tillsammans. Stillheten bryts av att kökspersonalen får applåder för sin insats. Efter vad jag förstår ingår applåder som en del av terapin här på skolan. Så fort någon gjort bra ifrån sej så kan alla klappa i händerna, om man så inte kan något annat.

De flesta här kan inte prata, andra kan bara ge ljud ifrån sej, en minoritet samtalar mycket begränsat och osammanhängande.  Trots detta är det normalt mycket ljudligt på skolan. Det är aldrig tyst, det låter hela tiden. Många bara tjuter rakt ut, som det verkar utan anledning.

Det är vi från personalen som delar ut maten, vissa skall ha mer andra mindre. Nu när alla fått sin portion lägger sej en märklig ro över församlingen. Här kan alla mer eller mindre äta själva. Det fåtal som inte kan äta av egen maskin tillhör en speciell grupp som redan matats. Måltiden skänker sinnesro även till begåvningssvaga, en benämning vi använder i Sverige numer. Här heter det discapacitados, dvs handikappade. Många namn och uttryck har passerat under mitt liv, inget man vågar skriva eller som lämpar sej för tryck idag. Var och en har säkert sitt ordförråd intakt insides och förstår var jag menar, men ordet förståndshandikappad var väl inte så tokigt, men duger inte längre. Det påminner om den gamla krokodilsången ur sångboken Nu skall vi sjunga, I niggerland, händer ibland................Visan är borttagen ur nyutgåvan! Det verkar dock inte som de utsatta får det bättre för att man byter namn på dem, kanske ett sätt att döva dåliga samveten, som kosmetika på sådant man vill dölja. Har jag fel? 

Jag har svårt att förhålla mej till mitt nya jobb. Tankarna pendlar från total meningslöshet till den mest värdefulla insats jag någonsin gjort. Efter fyra timmars dos är jag dock trött långt in i själen, det känns absolut lagom att få bussa hem nu till min luftkonditionerade lya, min oas i ett trettiogradigt Argentina. Värmen har ju sin del i tröttheten, orkar dock märkligt nog hela tiden komma igen. Jag förstår nu varför.

Jag har nämligen kommit till en klar insikt. Dessa ständigt hjälpbehövande individer ger mej ett utbyte och en energi i så rikliga mått att jag inte kan jämföra med något tidigare. Det får mej att tänka på vanliga förnuftiga människor som berättar om vad som hänt dom själva och andra, i all oändlighet, med nonsensliknande utvikningar såväl till höger som till vänster, också upp och ner. Av detta snack minns jag nada och får inte en minsta gnutta energi eller utbyte från det utdragna berättandet. Här kan faktiskt en begåvningssvag som heller inte har talets gåva uträtta underverk utan att själv förstår hur det hela hänger ihop. Livet kan vara märkligt när man tar och ger varandra energi på olika sätt. Något att minnas och tänka på.

Jag tycker inte om att ta bilder på människor i utsatta positioner, speciellt inte på mina kompisar som inget förstår. Det finns dock andra här som fotar utan begränsning eller censur så därför har jag också tagit med min mobil med inbyggd kamera idag. Har försökt begränsa mej till det vardagliga och har valt att inte plåta det liv som hela tiden pågår vid sidan om i form av slagsmål och mänsklig förnedring. Det finns barn som självskadar sej och ständigt är såriga och uppsvullna i ansiktet. Inget som lämpar sej att fota. Det finns också företeelser man inte ens vill skriva om.

Här kommer ett axplock ur min fredag, såsom den gestaltat sej.




Morgonsamling efter frukost




Antonella delar ut tandborstar, Matias  till höger

De festa klarar tandborstningen själva, en del behöver assistans

Idag skall vi göra masker med lejon och andra djur




Det är svårt för Lucas, han till vänster, att hänga med, men vi försöker tillsammans




Första lejonet klart!

Paula i förgrunden klarar inget på egen hand, bara förstör, så det gäller att placera henne en bit ifrån




Miguel vill inte vara med så han väntar ute i solskenet




Paus för dricka av mate. Lärarna Ximena och Flavia lagar till




Här är det min tur att få en slurk. Jag gillar mate och har köpt en egen utrustning hemma




Antonellas tur




Flavia och Silvia 




Här vankas bröd




Sebastien, Paula och Christina




Christina bor här med sin bror Gustavo på heltid




En söt tjej som jag inte lärt  namnet på, hon kan räkna till tio på engelska. Vi skall börja tampas med fortsättningen.




Snart slut på rasten, det är Tomas som sitter i gluggen




Maskerna på




Hela gänget församlat, nu skall här jagas




Diskussioner om vem som skall vara vem 




Slut på dagens övningar. Uppställning för att göra tåget in till matsalen




I väntan på maten




Nu har Christina fått sällskap av sin bror Gustavo, hon är alltid så mån om honom och dom skall alltid ha samma plats vid lunchen.




Friden råder vid matbordet, sedan skall alla gå och lägga sej för en två timmars siesta.
Mediciner har delats ut innan.



Arbetsdagen är slut för min del, också min andra vecka.  Önskar återkomma med fler intryck vad det lider. Hoppas också att jag lyckats  fånga något av den positiva stämning som oftast råder här på Fundación Lorenzo Milani.

Córdoba den 6 februari 2009.