Smolk i bägaren
Jag promenerar ofta och mycket när jag kommer till nya städer, ett bra sätt att uppleva orten på nära håll, vardagen, atmosfären, lukten och invånarna. Karta och kompass är ett måste men också en källa till irritation eftersom verkligheten som regel inte stämmer med det tryckta eller så tänker man uppåner. Här liksom överallt i sydamerika kommer man också fattigdom och elände in på livet när man går omkring och ofta tvingas fråga. Helst vill man blunda. Innan man sluter ögonen helt eller vänder bort sitt ansikte, hinner man dock se ett och annat. Jag har valt att inte fota vid sådana tillfällen, det tar emot. Gatans folk, trashankarna, de tandlösa, de barfota, de smutsiga, de sopletande i alla åldrar finns nära in på lyxen som breder ut sej i dessa växande turiststäder. Alla tittar bort liksom jag.
Det finns välfärdsprogram, president Lula har genomfört många lovvärda försök att lyfta landet i detta avseende, han har ju själv ett liknande ursprung. Dilma (djioma) som kan bli ny presidentska inom de närmaste veckornas andra valomgång skall fullfölja och utveckla Lulas idéer.
Det är svårt att förmedla hjälpen dit den bäst behövs. Ett exempel. Jag har i tidigare inlägg berättat om de unga mammorna, tonåringarna. Deras situation bottnar inte i bristande sexualupplysning. Tvärtom. Flickornas mammor beräknar när chans till graviditet är som störst och utser lämpliga offer att förföra. Då slår man till och hoppas på utdelning i form av understöd från pappan med utfyllnad ur statens välfärdsprogram. Ett sätt att försörja sej, men det skapar också gatans barn. Exemplen är många hur hjälpprogrammen förfelas, dom uppnår inte sitt syfte. Systemen skapar i sej själva sina bidragstagare. Hellre mobil än snyggare mun och mätt mage! Ett till synes hopplöst projekt som måste ta generationer att få bukt med. Det gjorde ont när jag såg tonårsmammorna, det gör ändå ondare när jag vet att deras mammor ofta ligger bakom.
Silvia och Madeleine som presiderar i en egen hjälpfond för utsatta och handikappade barn och Daniel som satsar kraft på lyxinvesteringar i dessa trakter, vet dom egentligen om hur motsägelsefullt deras insatser kan verka. Ventilerar man sakernas tillstånd på tu man hand tro. Eller är det bara ett spel för gallerierna. Upprop till Silvia, bjud in Dilma snarast efter presidentinstallationen, ni snackar ju samma språk och du borde väl veta en del om rättvisa och jämställdhet, eller...........??
En sång om vemod kanske passar in. Lyssna gärna till Ulla Billquist, Flickan i Marseille från 1944
http://www.youtube.com/watch?v=GRPq4ssC7Bw
I mina inlägg väljer jag ofta att se Brasilien utifrån ett turistperspektiv, man måste dock alltid hålla i minnet att det finns smolk i bägaren, ofta i rejäla doser.
Jag berättar gärna om hur fantastiskt det är att få resa på det sätt jag valt. Lättviktigt och billigt. Min budget ser nu ut att spricka, fast åt fel håll. Jag kommer att ligga en hundralapp billigare per dag än som planerats. Resväskan lättar också för varje dag som går, det finns grejor jag kan göra mej av med. Eventuella presenter och souvenirer får jag köpa vid ett tillfälle och skicka hem per post.
Här i det personliga planet finns också en baksida. Det är mycket man måste ge avkall på, hygien och fräschhet, bekvämlighet, täta klädbyten, paltorna får duga en da´ till, att alltid lukta gott, att sova ostörd, att ha en egen toa. Man kan inte kladda med krämer för att skydda hyn, hålla fukten borta på ett ställe eller bevara den på ett annat, torrt så det prasslar här, vått så det dryper där. Inga förskönande medel, naturen får ha sin gång. Om senaste tvätten gav solkigt resultat, gilla läget. Man får lära sej vara stolt över sina skavanker, valkar, daller, plufsigheten, blåsor, bristningar, skavsårens och självsprickornas utbredning. Magen som inte alltid vill vara tyst och fin, läckorna som gör sej gällande i hettan. Fläckar och blaffor får bli en del av vardagen. Man måste våga visa sej precis så man egentligen ser ut. Skönheten och attraktionskraften får komma inifrån. Den eventuella intelligens man besitter får bli som grädde på moset. Klarar man sen av att lära hur allmänna kommunikationer sträcker sej, läsa kartor och turlistor kommer livet att funka förträffligt, taxi är tabu.
Det finns som sagts även här på det personliga planet en del smolk i glädjebägaren.
Här kommer några bilder från Fortaleza
Iracema, indianskan som spänner sin båge för att mota de portugisiska erövrarna. Hon fick senare en son med en av dem
Här ur ett annat perspektiv
Dessa ståtliga byggnader utefter praiorna står för mej som gigantiska monument över en misslyckad förmögenhetsfördelning via skattsedeln, när man vet att ett stenkast bakom fasaderna staplas de utslagna. Lever andan möjligen kvar från den tiden man staplade slavar likt packade sillar från västra Afrika.
När förmögenhetsbildningen tillåts växa ohejdat får man samhällsklyftor som här. Hopplösheten bakom fasaderna finns inte med på bild. Hoppas jag har fel i mina tankegångar.
Vilken lunch det blev. Tre jätteräkor för 40 spänn. Eller är det möjligen kräftor.
Det räcker med att pressa lemoner över härligheten
Mycket populär öl i hela Brasilien
Namnet måste ju ha sitt ursprung i vårt Skål, ingen vet när man frågar. Dessutom, o här uttalas å. Ett l i slutet blir dock o, så här säger man alltså skåo
Mera svenskt, vem känner igen kvinnan? En hel husfasad fyller bilden från filmen Casablanca.
Äter ofta på syltor som finns överallt, gott och varierande, man betalar efter vikt. För trettio kronor blir man mätt och belåten. Titta så söta och lyckliga kokerskorna ser ut
Vilken blomsterprakt man är omgiven av
Underbara blommor
Vilka praior
Här bildas små bassänger när tidvattnet drar sej undan.
Slutbild från Fortaleza.
Inom en vecka har jag nått Amazonas men först väntar Belém.
Fortaleza i oktober 2010
Hans Hammarström
10-10-09
