Las Islas Malvinas
Det är allmän helgdag i Argentina idag. Man firar den 2 april 1982, den dag då den argentinska ljusblå/vita fanan åter vajade på Las Islas Malvinas eller som vi europeér säger Falklandsöarna, The Falklands. Argentinarna tog engelsmännen på sängen och helt enkelt invaderade och återtog de som dom kallar sina öar. Tittar man på kartan är det lätt att förstå varför. Men den dåvarande brittiska premiärministern Margret Thatcher ville ha tillbaks dem, så hon beordrade dit sin militär och visade snart vem som skulle bestämma över öarna också i fortsättningen. Många argentinare stupade och idag hyllar man dem som sina hjältar här.
Det finns numer ett monument, inte olikt vårt för Estoniaoffren, över de som offrade sina liv för Argentina, jag besökte platsen och kunde deltaga i ceremonin. På monumentets vägg fanns ingraverat namnen på de cirka 650 militärer, soldater och några civila som dog i kriget. Man sjöng sin nationalsång med stort deltagande, knöt näven mot himlen, man hade en tyst minut, det hela var mycket stämningsfullt, det var hedersvakt och blomster i fanans färger. Över alla namn finns ingraverat "A LOS CAIDOS EN LA GESTA DE LAS ISLAS MALVINAS Y ATLANTICO SUR"
Det finns säkert historiska skäl som talar för att britterna skall behålla överhöghet över öarna, men man frågar sej varför i herrans namn vi européer skall var där. Har vi inte så vi klarar oss ändå, när skall kolonisationen runt om i världen ta slut, frågar man sej. Jag ställde frågan efteråt till en av talarna om man tagit upp frågan med Europaparlamentet, han visste inte. Men idag när vi i Europa skall vara så eniga i utrikespolitiken kan man fråga sej vad vi andra tjugufem länder tycker om "ockupationen", vi som inte är britter. Hur skulle vi rösta om frågan kom upp, men den är nog tabubelagd. Här i Buenos Aires väntar man i alla fall på den dag när Argentinas flagga åter skall vaja på Malvinas. Man får aldrig nämna ordet Falklands.
Vilken stad Buenos Aires är. Jag stortrivs redan. Stora delar, de centrala, påminner mycket om Europa, främst då Barcelona. Det finns ett undantag, här finns nästan bara européer, det saknas indianska anleten och allt annat internationellt. I vårat Europa idag är mångfalden av exotiska inslag mycket mer påfallande. Det här är som Europa på femtiotalet. En speciell atmosfär. Vilket myller av människor, vilken härlig värme, också den mänskliga. Apropå värme, solens sken så skönt idag, jag skulle ta ett foto men ville vänta en stund så solen skulle komma i bra vinkel, den skuggades av ett hus. Men solen kom aldrig rätt, vadå, går den åt fel håll?? Jag fick faktiskt fråga ett par. Jodå, på södra halvklotet går solen motsols. Borde man ha kunnat detta?? Kollade hur vattnet rann ur senare när jag kom hem, det rinner medsols här. Hur det rann ut i Ecuador mitt på ekvatorn har jag glömt bort.
Jag har gjort en riktigt lång fotvandring genom de centrala delarna ner till Plaza De Mayo (y uttalas här med ch-ljud) där ligger också, Casa Rosada. Tror det är regeringsbyggnaden eller så bor presidenten där, frågan skall redas ut vad det lider. Passerade på vandringen en av världens bredaste boulevarder, Avenida 9 de julio. Imponerande. Här finns mycket stora parker där folk ligger på gräsmattor och vilar i solen. Man verkligen deltar i allt som erbjuds.
Härligt att veta att jag har 28 dagar kvar i detta stora land.
