Argentina

Just nu hände något märkligt när jag höll på att köpa min bussbiljett och visa upp mitt pass. Det är obligatorisk i Argentina att så fort man skall förflytta sej även inom landet så skall passet fram. En yngre man frågar om jag möjligen är från Sverige, jag har så stark skandinavisk brytning i min spanska. Hit kommer ju många svenskar på jakt efter Fritiof och Carmencita. Han misstänker därför svenskt ursprung. Mannen heter Wim, är från Belgien men bosatt och gift i Castelli sedan flera år. Jag berättar att jag helt riktigt är svensk men bosatt i Frankrike. Frankrike, hur kan man bo där, med sitt knöliga språk och sina högfärdiga invånare. Ha säger på direkten, flytta hit i stället. Allt funkar så bra här med sjukvården som är gratis och allt annat som gör livet behagligt, vänliga och ärliga människor, massor av service, en frihet man inte hittar i Europa, billiga skatter och bra bostäder etc etc. Lovorden vill aldrig ta slut. Wim vill att vi skall hålla kontakten via nätet om jag har frågor. Vi utväxlade visitkort.

Wim från Castelli

Är det på tiden att lämna Frankrike efter snart femton år?

Wim berättar också att det där med att det skulle vara farligt att åka tåg bara är nys. Det är som dom som säger att det är farligt att ta tunnelbanan en lördagskväll i Stockholm, man kan bli rånad!   Jag får nog pröva tåget i alla fall. Wim hann också berätta att han har en god vän som skriver på en bok om Carmencita och att han vill ha den översatt till svenska. Den som känner sej manad kan ju höra av sej. Evert Taube och hans Carmencita har alltså satt Castelli och trakterna runt omkring på kartan, många här känner till historien. Nu också mina bloggläsare.

Övervägande delen av  alla turister i Argentina som jag möter är spansktalande, från Spanien eller latinamerikanska länder med spanska som förstaspråk. Jag är som regel den enda personen som behöver guidning på engelska. Därför gör jag ganska ofta upp med guiden, tala långsam och tydlig kastiljanska så slipper du öda tid på översättning till engelska. Alla får ju mer information på det sättet. Tänk att det funkar så pass bra och jag är glad att kunna förstå det allra viktigaste, vad det handlar om i stort.

Efter så många år i Frankrike känns faktiskt franskan mindre komfortabel än spanskan idag, och det efter bara fem års praktik.

Dags att byta språk?

Efter en månad här i Argentina kan jag förstå något av det Wim framförde i början av min vistelse. Jag har ju också en del erfarenhet från Ecuador och Mexico med i bagaget. Det är något mycket speciellt med spansktalande länder. En känsla jag inte kan klä i ord.

Några reflektioner efter en månads vistelse i Buenos Aires. Jag vill beröra sådana företeelser här som gör livet lättare och mer angenämt. Till exempel. Här finns alltid en portvakt, ytterdörren mot gatan är alltid låst, så man måste alltid ha nyckeln med sej. Det är tre personer som delar på sysslan, tror dom sitter i sextimmarspass. På natten obemannat. Portvakten finns alltid till hands, om inte för annat så för utbyte av vänliga ord. Annars sköter man postutdelningen i huset, här finns inga brevlådor, man skjuter in posten genom dörrspringan nertill. Hoppas dom fått lära sej hur man böjer i knävecken, inte i ryggen.

En morgon när jag lämnat skräppåsen i soprummet på mitt etage låste jag mej ute. Där stod jag i farstun utan mobil och pengar. Då var portvakten bra att ha, som en räddande ängel. Portvakten sköter också sophanteringen. Det är alltid snyggt och prydligt i portuppgångar, trapphus och i hissar.

Jag gillar portvakten!

Idag har jag simmat i samband med gymträningen. Vid simbassängen finns det tre badvakter, ungdomar, som kollar och hjälper till. Dom assisterar alltid äldre som skall ner i bassängen, en del vattengympa och simträning. I omklädningsrummet finns en vakt som tar hand om alla kläder man inte vill packa in i trånga klådskåp. Här är också alltid snyggt och rent. Det finns också en läkare som kollar om man har fotsvamp, vårtor eller andra obehagligheter som kan smitta. Man kontrolleras var fjortonde dag. Läkaren finns också till hands om något skulle inträffa på gym eller i bassäng. Sysslor som saknas i Sverige. Badmössa är obligatoriskt, det behövs verkligen om man vill undvika långa hårstrån som flyter omkring i drivor.

Alldeles utanför på gatan Ayacocho, finns en tvättinrättning, man lämnar in på morgonen, hämtar ut på kvällen. Min veckotvätt, en tjugutal persedlar, kostar fjorton pesos, trettio kronor.

På gatan bredvid finns kroppsvårdsinrättning. Man klipps, får fotvård och manikyr, tidsåtgång en och en halv timme. Kostnad 90 pesos eller hundraåttio kronor. I Sverige är sådana hantverk så dyra att man tvingas göra jobben själv.

Dessa företeelser är bara ett axplock av sådant som gör livet lättare och angenämare för min del. Varför har vi i Sverige inte råd med sådan lyx längre? Låter vi hellre människor vara arbetslösa eller gå i beredskapsjobb. Här finns tilt exempel en skomakare som kan laga min trasiga tofflor för ett par tior. I Täby var det alldeles omöjligt. Det är bättre du köper nya var svaret.

Jag har svårt att förstå dessa små sammanhang i det stora perspektivet, men intressant att tänka på och att jämföra.
 

För övrigt tycker jag att vi européer i Europa skall lämna tillbaka Falklandsöarna till våra europeiska systrar och bröder här i syd. För argentinarna är det en hjärtefråga, som vi borde ha råd att lösa. De som följt mina inlägg på bloggen är kanske benägna hålla med.

BÄDDSOFFAN

Vilket jätterum jag fått här på hotellet, jag som bara betalt för ett enkelrum. I fonden tyllgardiner som döljer altan och trädgård utanför, vilken grönska på terrassen. En stor soffgrupp i skinn, ett glasbord med vacker vas på, snygg matta under. Flottheten bara väller mot mej. Det står en flaska vatten på glasbordet, den kostar tjugu pesos att öppna visar en lapp. Fyrtio spänn är för mycket, då kör jag hellre med kranvatten.

Konstigt, här finns ingens säng, jag som skulle vilja vila en stund. Den stora tjusiga soffgruppen kanske rymmer en bäddsoffa som skall bäddas upp senare? Jag kollar i den längsta soffan, jodå, en bäddsoffa med plats för två. Först måste jag flytta isär gruppen och det tunga glasbordet med vasen. Mattan trasslar till hela operationen. Jag bäddar upp bägge sängarna så kan jag ligga tvärs över om jag så vill.  Också konstigt, dom har glömt lägga i sängkläder, men jag kan ligga på madrassen så länge, är inte så kinkig. Kan gå ut och meddela receptionen senare att sängkläder saknas på 202an.

Vilken urtjusig toa, och där bakom finns badrum med dusch, allt i det senaste utförande. Här känner man sej lyxig i överkant. Av en tillfällighet öppnar jag en annan dörr här inne, vad finns där bakom?

Skulle gärna sett min egen förvånade min. Ett sovrum! Vilken pampig dubbelsäng, vilket överkast och trädgården bakom, storbildsTV, barskåp, snygga golvlampor. Har jag kommit fel, in i någon annans rum. Kanske delar vi baño? Har dom möjligen glömt att låsa från sin sida? Inte, allt tycks ingå i 202an för där finns ju ingen utgång till korridoren. Nu förstår jag, snabbt tillbaka, jag måste få ihop bäddsoffan till sitt ursprungliga skick. Vilken krånglig anordning, det går inte. Jag får packa ihop det hela så gott det går och lägga alla skinnpölar i högar ovanpå. Tillbaka med matta, fåtöljer och glasbord. Svetten lackar. Undrar just vad servicepersonalen tror jag haft för mej, man kan ju inte sitta i soffan längre. Tur jag inte hann larma receptionen om glömda sängkläder.

Den som läst Christinas bok om hur det var på trekvartsstrumpornas tid kan lättare förstå hur det är att vara uppväxt med bäddsoffor, den mest naturliga sak i världen, en del av tillvaron.

Gamla takter tycks sitta i!

Jag befinner mej i Iguazú, finns på kartan för sina enorma vattenfall, i klass med Niagara. Jag har läst mycket om dom och sett bilder. Här i krokarna, alldeles inpå, går en gräns mellan Argentina, Paraguay och Brasilien. Idag gäller Argentinasidan, imorgon skall fallen upplevas från Brasilien. Spännande dagar väntar. Det finns ett rikt utbud av olika sätt att se fallen på. Jag väljer en äventyrsvariant som inleds med en djungelfärd i jeep. Den avslutas vid båten som seglar uppflods på Rio Iguazú, fram till fallen så man får bekanta sej med dom underifrån Bredden på fallen med sina hundratals utflöden måste räknas i kilometer.

När vi närmar oss de första förstår man brusets omfattning, det kommer dånliknande, näst intill öronbedövande. Det här är nog det mäktigaste jag varit med om. Imponerande är bara förnamnet. Nedanför fallen forsar vattnet strömliknande fram i vågor och virvlar. Helt plötslig får jag syn på en båt som i full fart kör uppför forsarna, hur är detta möjligt?  Det sitter minst ett tjugutal passagerare i båten, iklädda sina orangea flytvästar, lika många som i vår båt. Vilken fart dom har, men herregud nu kör dom in i fallen, hur skall detta sluta, hela båten försvann in i vattendimmorna, vattenmolnen.
Vi håller oss lugnt nedanför forsarna, det passar mej bättre, vi cirklar runt och tittar på allt det underbara, lyss till dånet runt omkring, jag fotar, solen skiner, det är bara så perfekt. Nu kommer den andra båten ut ur dimmor och moln, alla dyblöta men skrattar, ler, en del chockade miner mindre glada. Vilken flax att man inte tog en sån´ tur! Jag som inte heller satt på mej regnkläder eller badbyxor som vissa andra. Jag tycker inte man behöver vara så kinkig, lite stänk skall man väl tåla.
Så pang, bom, utan förvarning drar vår skeppare igång motorerna för fullt, vad skall det vara bra för, här som var så fridfullt i solgasset. Han gör en kraftig gir så man är färdig att ramla ur, jag som inte gillar att luta i båt. Men va´nu vi bara studsar upp för forsarna, jag hinner liksom inte riktigt uppfatta vad som händer, men just nu är vi precis under ett jättefall. Jag har aldrig varit med om någonting så gastkramande. Men, men nu åker vi också in i fallet, det forsar vatten, försöker hålla min mobil i fickan med handen som skydd. I den andra fickan måste jag rädda min sedelbunt. Min guldklocka, är den vattentät? Och glasögonen sitter på snedden och vill glida av näsan. Det här hade jag aldrig räknat med, det är bara för mycket  för gubben.
Men nu styr hann äntligen ut så man får andas riktigt. Aldrig mer, det får vara måtta på äventyren. Vi avvaktar några sekunder, gör en ny gir, drar upp motorerna på högvarv och så in i infernot igen. Nu får jag ge mej, orkar inte skydda både mobil och pengar, glasögonen är viktigast, så måste jag hålla i mej själv för att inte ramla ur, det skulle se ut de´! Detta blir ett minne för livet, varför lyssnade jag inte bättre på informationen innan resan? Min mobil la av, som det verkar för gott. Kanske torkar den upp vad det lider, men nu är den heldöd trots alla uppladdningsförsök. Inga mer bilder på bloggen.

När jag på kvällskvisten summer dagens händelser och nedtecknar dessa rader sitter jag i en tangobar i den lilla staden Iguazús centrum. Vilket fint ställe i all sin enkelhet, här finns internet,  jag har bett om råd för mobilen, här finns jättegott kött, och vilka grönsaker, och det allra bästa, proffs dansar tango i baren. Vilket par på golvet just nu, allt är så folkligt argentinskt, en tangobar utan massa dyrbar inredning. Jag bara njuter och börjar glömma min mobil, som jag verkligen saknat under hela dagen. Inga fotominnen till bloggen, jag som fått se så mycket nytt, åkt minitåg och promenerat runt fallen och träffat så spännande människor från olika delar av världen.
Nu kan jag se att de tangosteg jag lärt på kursen faktiskt passar in, min utgångsposition, salida atrás, utsteg tillbaka, när det inte är för trångt bakanför, skulle gå att använda här. Men som sagt det här är ett dansgolv för proffs, inga andra försöker heller. Jag gillar tango helt klart och kan sitta här och bara ta för mej, njuta av det stiliga paret, den suggestiva stämningen, rytmen, musiken, det goda maten. Nu kommer den kända tangon, Cumparcita, skall köpa en egen om någon vill pröva att dansa tango med mej när jag är tillbaka i Sverige om en vecka.

I Sverige har vi något som kallas Treriksröset, en plats där Sverige, Norge och Finland

möts, högt uppe i höga norr. Idag skulle min taxichaufför visa mej Argentinas, Paraguays och Brasiliens motsvarighet, bara några hundra meter från mitt hotell. Jaha, ligger gränsen så nära, men här finns ju inga gränsstationer. Det behövs inte på den verkliga gränsen förklara Silvio. Låter konstigt, men Treriksröset har ju inga, så det är väl riktigt?
Vi hade tidigare idag varit på den brasilianska sidan och kollat in fallen från det hållet. Mycket pampigare eftersom där får man ett bättre panorama, en bättre överblick. Så får jag se en skylt som visar mot en plats där de tre länderna möts i Brasilien också. Men det är väl inte möjligt? Jodå, på tre ställen är det möjligt förklarar Silvio. Som jag räknar ut saker och ting kan tre länder bara mötas på ett ställe. Men jag som räknat fel på både sol och måne får ge mej. Dessutom diskutera komplicerade saker på spanska, jag låter mej nöjas, enklast så.

Nu har jag fått saken utrett, vi skulle besöka platsen där man kan se var dom tre länderna möts, nämligen mitt i flodfåran där två floder Rio Parana och Rio Iguazú flyter samman.

Jag står nu i Argentina ovanför floderna och ser ut över Paraguay och Brasilien, för övrigt från en underbar exotisk park med överväldigande grönska och blomsterprakt. Luften fylld av djungeldoft och den precisa värmen. Trist att mobilen med inbyggd kamera lagt av.
Men frågan hänger i luften ovanför den plats jag befinner mej på, kan tre länder mötas på mer än ett ställe?

Mitt möte med Iguazú - vilken underbar tango jag fick avnjuta!

Aj, aj det kunde ha slutat riktigt illa. Precis när jag hämtat kaffe i automaten och gick förbi hålet ner till undervåningen i dubbeldäckaren, krängde det plötsligt till rejält och jag ramlade handlöst ner för trappan, ner till de förvånade medpassagerarna. Kaffemuggen med brännhett innehåll som tidigare funnits i mitt handgrepp fanns nu över mej och mina medresenärer. Alla fick torka sej efter bästa förmåga, själv fick jag också assistans. Kunde dock resa mej upp för egen maskin, tacka för hjälpen och snabbt förpassa mej upp tillbaka till övervåningen. Min bänkkompis såg bestört ut, undrade hur det gick, och tog fram sin handduk för att snygga till mej efter incidenten. Tidigare under resan hade han underhållit mej med bilder och axplock ur sitt liv, han kunde vara i trettiofemårsåldern. Han ägnade sej åt fågeljakt med amerikanska turister, dessutom var han boxningschampion i Córdoba och kallade sej El Bomba. Att han kunde slåss rådde det inget tvivel om av bilderna att döma, men också den egna fysiken gav besked om sakernas tillstånd. Jättesnäll och omtänksam.

Jag är på väg från Córdoba, åttio mil nordväst ut från Buenos Aires. Hemvägen kommer att ta minst tio timmar så vi är inte framme förrän sent i kväll. Det flacka argentinska landskapet flyter monotont förbi mil efter mil, solen gassar från en molnfri himmel. Man förvånas över alla kossor som är ute på bete överallt. Men så äter argentinarna massor med nötkött. Här blir man tilldelad köttstycken av en kaliber jag aldrig tidigare varit med om, dessutom mört och med massor av riktig köttsmak, något jag minns från barndomen. Igår kväll var jag ute och åt och då kom det välgrillade köttet in på särskild skärbräda. I fatet bredvid tomater och riven morot. En höjdarmiddag med dricka för  trettio pesos, dvs runt sextio spänn. Fisk verkar ingen större gäst på middagsborden men det finns alltid någon sort på menyn. Nötköttet är det allt dominerande, men på många håll också lamm.

Avbrott i resan. Bussen parkeras framför en restaurang. Måltidsuppehåll tjugu minuter. Ett sympatiskt matställe, man plockar för sej av alla rätter, där finns kött, grönsaker, frukt, potatismos och spagetti, det mesta man kan önska sej. Trettiotvå pesos kilot tycker jag är ett rimligt pris för allt det goda. Mitt tillplockade vägs och går på nitton pesos. Det smakar alldeles utmärkt men ser ju trist ut på bilden.

Maten här i Argentina verkar i varje fall främja ett mycket god sömn, tarmen tyckes också nöjd med tilldelningen.

I dessa dagar har vi fullmåne här. Jag frågar folk om dom vet hur det förhåller sej på norra halvklotet. Dom som över huvud taget svarar tror på omvänt förhållande. Jag smsar sonen för att få besked. Jodå, även fullmåne i Sverige.  Han tycker det borde man kunna räkna ut själv. Men jag får tillstå att där brister det i inlevelseförmågan om himlakropparnas läge och deras inbördes förhållanden vid olika tidpunkter. Sammanfattningsvis samma fullmåne över hela klotet. Eller? Helt klarlagt numer, vi färdas söderut och har solen i nacken. Jag kan också se månen oupplyst på himlen i dagsljuset. Det intresserar mej mycket hur saker och ting förhåller sej på södra resp. norra halvklotet. Också intressant hur lite folk vet om dessa fenomen.

I morse på nyheterna berättade man om svårigheterna som följer i spåren av alla bränder utanför Buenos Aires. Röken förorsakar stora trafikstörningar ofta med svåra olyckor som följd. Problemen synnerligen svåra på rutt nio, den vi färdas på. Jag frågade innan avresa, var orolig för inställda turer, förseningar och liknande men fick lugnande besked, vi kör men blir det för rökigt tar vi en annan rutt. Det här kan kanske bli en riktigt spännande tur, men än så länge inga orosmoln, ingen orosrök alltså. Vi körde just förbi en transport av kossor, dom såg så nöjda ut och hade gott om utrymme. Jag behöver alltså inte ringa Margareta Winberg, Marit Pålsen eller Brigitte Bardot.

Det är tur man har med en bra bok från Sverige, Stieg Larssons Luftslottet som sprängdes. Jag har alltså sällskap av Lisbeth Salander, en tjej jag har särskilt gott öga till. Har masar sej tiden fram. Det har nu gått över sex timmar sedan vi lämnade Córdoba och vi är framme i Rosario, måste vara en stor stad att döma av bussterminalens storlek.

Det finns inte en passagerare kvar från i morse, även La Bomba har stigit av, alla har bytts ut varefter resans gång. Många stationer och mycket folk hela tiden. Jag noterar att inslaget icke européer förflerats drastiskt, det är kanske här på landsbygden uppblandningen varit mer omfattande. Eller så är det dom som får åka buss, dom andra flyger.

Faktum är att man börjar se något i fjärran som liknar rökutveckling. Men det är ju nästan trettio mil kvar till Buenos Aires. Jodå, något har hänt, det är tvärstopp på vägen. En del bilister tar sej över grässlänten mellan körbanorna, vänder tillbaka helt enkelt. Tur man inte har bråttom, jag kan ju sitta här hela natten om så skulle vara. Men efter åtta timmar så är man rätt mör. Stackars kossor som står i djurtransporten snett framför oss, dom fattar ju nada. Det är verkligen tvärstopp. Trafiken i motsatt riktning fungerar normalt, nya fordon dyker hela tiden upp ur röken eller dimman. Kanske vi har en trafikolycka framför oss. Om det vore brand och rök som drabbat oss borde ju bägge körbanorna vara involverade är min teori. Vi börjar nu långsamt röra på oss, framåt en bit i taget. Poliser dirigerar förbi ett fordon lastat med massa fat där en grå sörja rasar och rinner ur. Äntligen, nu får vi åka, polisen vinkar fritt fram. Körbanan framför är tom, härligt. Men tydligt ser man att vi kör genom rökridåer, men den finns ingen röklukt, kanske är det bara kvällsdimmorna från pampas som smyger på oss.

Fullmånen framträder allt mer i ett rosaskimrande sken. Så här i skymningslandet när kvällningen kryper på och jag är fylld av tankar, har svårt att läsa också att slumra till är det som att hela livet spelas upp. Då fylls jag av en känsla av att vara mycket privilegierad där jag färdas fram över pampas utkanter och den argentinska landsbygden. Att närma sej de sjuttio och fortfarande orka planera för framtiden som årsmässigt verkar kort, men i tanken oändligt långt. Vad skall man hinna med.

Det var av den anledningen jag besökt Cordoba och hälsat på hos en av de organisationer som kan ordna volontärjobb. Under mina besök i latinamerika har jag lärt att här finns ett oändligt behov bland barnen att lära sej engelska. Ibland ser jag det som en mission att sprida kunskap bland alla fattiga. Tanken svindlar, tänk att just jag som var så knackig i engelska i skolan idag funderar över att vara lärare i ämnet, visserligen på låg nivå, men i ett spansktalande land.

Ibland får man nypa sej i skinnet, är det bara en dröm?

Jag gillar snygga, fina och moderna hotell, men inte heltomma, dvs jag är enda gästen. Nu upprepar det sej i El Calafate. Inte en själ mer än jag och personalen. Dessutom långt bort  från centrum. Fördelen är att hotellplockuppen startar längst bort, så jag får alltid bästa plats i bussen. Idag under frukostseansen har jag fått en föreläsning i hur man tillagar och dricker máte, ett slags te och något av en nationaldryck här. Många går omkring med en rund tingest innehållande en grå sörja som man för ner ett slags sugrör i, man mojar runt med röret, suger andaktsfullt och bara njuter. Det runda är en kalebass, den grå sörjan heter yerba, uttalas kärva med betoningen på ä. Utvinnes ur en buske eller ett buskliknande träd, fattade inte så noga. Min nya kalebass för máte, turistvarianten, är iklädd ett snyggt läder. Redan första natten sprack lädret när jag enligt instruktionen och konstens alla regler för första gången skulle förpreparera hela härligheten under ett dygn. Det var ett evigt kladdande med máten, så för min del gäller tepåsevarianten som hotellägarinnan också föredrar, då kan man dryga ut med sött, för med lite socker i botten så går medicinen ner.



Soluppgången från hotellet 

Hotellet  Glaciares de la Patagonía i dagsljus.              Patrona: Cristina Trillo, Socio Gerente

Här på hotellet är det hon i familjen som styr, en riktig matrona. Hon för också talan på skaplig engelska, hon vet alltid vad skåpet skall stå. Hans roll är den veke, evigt smilande som verkar reducerad till den barnalstrandes. Men kladda med máte, det kan han också, därtill på det traditionella viset.



Vägen in mot centrum



Inne i centrum med mitt favorithak

Calafate är själva inkörsporten till den glaciärvärld vi idag skall få en inblick i. Den mest uppmärksammade glaciären heter Upsala, man kan ju undra varför. Guiden förklarar att de första personer som ägnade glaciären sin uppmärksamhet för länge sedan var studenter och vetenskapsmän från just universitetet i Uppsala, därav namnet. Det där med ett eller två p vet jag inget om. Nu får hela sällskapet i bussen veta att Uppsala är en svensk stad och att jag är svensk. Jag stiger i graderna och blir mer uppmärksammad. Upsalaglaciären får vi inte se idag den är för otillgänglig för oss bussande. Vi skall istället bekanta oss med Perito Moreno, inte illa det heller.

Calafate ligger mitt ute på på stäppen omgiven av höga berg, men i själva i tätorten finns inplanterad grönska. Ju närmare fjällvärlden vi kommer övergår stäppen till en vegetation inte alls olik vår svenska. En reflektion, skulle vi motorisera våra nationalparker skulle denna utfärd i glaciärvärlden i Patagonien också kunna ske i Sverige. Landskapsbild och väderlek stämmer åtminstone på ytan väl in med vår svenska fjällvärld. I vårt land är många fjäll mer otillgängliga, man får använda apostlahästarna, båt eller helikopter. Jag föredrar vårt svenska sätt att närma oss naturupplevelser av detta slag.

Just nu berättar vår guide Natalia, det hette väl vår förra också? att vi skall få se Perito Moreno för första gången på den här utfärden. Hon berättar också att denna glaciär är den enda i Argentina man kan besöka per buss. Det finns alltså restriktioner för nationalparker även i detta land. Vägen har enkom anlagts för vår skull. Så bra, lättare än att fotvandra.

Jag kan inte frångå tanken på Tarfalasjön i Kebnekajsemassivet och mitt besök där med Fredrik och Lovisa för några år sedan. Men då fick vi trava och gå, med ryggsäcken på!

Nu får jag se på kartan att nedanför glaciären Upsala finns en estancia som heter Helsingfors. Vad i all sin dar? Den skall vara mycket vacker men Natalia har ingen aning om varför den heter så och varför det finns två svenska namn på så nära håll. Det sätter i alla fall min fantasi i rörelse.

Efter en stund vet jag svaret. Personalen på katamaranen som visar glaciärkanten berättar om en norskfinsk familj som kom hit som nybyggare och slog ner sina bopålar här i ödemarken. När området blev nationalpark fick man maka på sej och efterkommande släkt bor fortfarande kvar i närliggande områden. Namnet låter som Ramström när det uttalas med spansk accent. Natalia är jättenöjd med att få lära sej korrekt uttal av såväl Uppsala som Helsingfors. När vi tränade uttalet av Helsingfors upptäckte vi att det sj-ljud som ligger i slutet av Helsingfors dvs vårt snabba uttal av rs liksom slutet på ordet dusch ger det sj-ljud som här används för y och ll. Då passar varken sj-ljuden i stjärna eller kärna. Det är inte lätt med uttal. Jag tänker i varje fall på Finland och vad landet betytt för min del och det i stora mått.


.

Mycket närmare glaciärkanten än denna bild visar kom vi inte, risk för stora ras hela tiden




Kallt och kyligt, det syns



Risken för ras från kanten är alltid stor




Beviset, jag har varit här, hoppas fler får chansen

Jag har i tidigare inlägg berättat att jag tycker Argentina, men speciellt Buenos Aires är mer europeiskt än Europa själv med alla sina exotiska inslag i de flest storstäders förorter. Jag tänker på bosättningar som i Rosengård och Rinkeby, Tensta. Utanför Paris inte att förglömma.

Efter några veckor här i Argentina börjar det långsamt gå upp varför. Här finns exempelvis knappt några mörkhyade, trots tidigare sån mångfald slavar som européerna importerade från Afrika. En del påstår att alla rycktes med i en omfattande epidemi av gula febern, andra påstår att européerna gjort rent hus. Här finns ju heller inte många mestiser som i andra latinamerikanska länder. Mestiser är en uppblandning av européer och indianer, dvs ursprungsbefolkningen. I Ecuador är denna population i stor majoritet. Nu har jag också fått klart för mej som här i Calafate lämnade man ingen av ursprungsbefolkningen kvar. Alla försvann, oförklarligt och outrätt, och detta inte mycket mer än för hundra år sedan när spanjorer, britter, fransmän, tyskar och italienare men även nordbor kom hit och sökte lyckan i ödemarken. Man tog det säkra före det osäkra. Bäst att kanske vända historiebladet, lossas att det regnar, och inte fundera över vad många av våra förfäder haft för sej ute i vida världen.

Idag lever El Calafate nästan uteslutande på turism och alla dom som i starkt stigande antal söker sej in i stäpp- och glaciärvärlden i Patagonien mot gränsen till Chile. Hit söker sej idag därför  också många hotellnybyggare inte sällan från Buenos Aires.

Calafate har fått sitt namn efter en  buske som växer här i rikt antal, den kan också anta formen av ett mindre träd. Den är försedd med kraftiga taggar.

Argentina president är en kvinna, hon heter Cristina Fernandez de Kirchner, hennes man var tidigare president, dom bytte i julas. Bland vanligt folk sägs att dom är korrupta, inte bara lite grann utan en klädsam rodnad skulle nog sprida sej om man frågade rakt på sak. I varje fall har paret ett sommarhus här i Calafate, någon av dem har anknytning till trakten, kanske också något som skulle föranleda en klädsam rodnad med tanke på namnet. Hoppas Cristina, vad det lider, fixar till att man får bättre internetuppkoppling, som det nu är går det trögt som i tjära. Kanske har hon ingen laptop.

Kolla alla vackra bilder i solsken från utfärden i bergen ovanför Calafate, vi färdades i en 4x4 terrängbil och vår guide var Augustin som varit i Creel, Chihuahua, Mexico. Ingen av oss hade någonsin träffat andra som kände till Creel, där som jag bott en månad tillsammans med Hannes för att lära tarahumaraindianer lite engelska. Augustin skall i sommar jobba som cykelguide i  Katalonien, i Empuria utanför Figueres. Ibland är världen liten. 



Det är hit upp till bergen ovanför Calafate vi skall iväg, vilket väder



Så synd att calefatebusken hamnade i skuggan, men man kan se något av den.



Det är så sörjigt framöver att Augustin måste sätta kedjor runt däcken



Kolla sörjan, men uppåt kommer vi



Mitt gäng från bilen. Catlina från Taiwan kom inte med. Paret är från Rio de Janeiro.



Miljömedvetet. Man kör på en blandning av diesel och matoljeresterna  från restaurangerna



Vilken värld



Dags för lunch, Augustin grillar rejäla argentinska biffar



Lunchrasten, man kan se bilar och tält om man tittar noga framför stenblocken



Vilka biffar, här märks minsann ingenting av pågående köttstrejk



Min favoritmacka, bröd, tomat och biff ute i det fria. 



Rävarna, los zorros, var med hela tiden, det vankades ju köttrester för deras del




Imponerande bild över El Calafate med Lago Argentino, för övrigt den största i landet



En vidunderlig utsikt över fjällvärlden möter här
 



Fina hästar, caballos, får avsluta bildkavalkaden från Calafate  

Jag är glad att det var min son Fredrik som tänkt till, eftersom hans far gjort en riktig blunder. Konstigt att ingen annan reagerat, man kan ju alltid skylla på att man inte läst bloggen så ingående, bara skummat innehållet. Jag har nämligen påstått att solen här minsann går upp i väster, vandrar baklänges norrut över himlapällen och slutligen går till vila i öster. Fel, fel, fel.

Det enda som är riktigt är att solen går motsols när man tittar norrut, men vädersträcken är lika var på jorden man än befinner sej. Solen går alltså upp i öster, ner i väster precis som i Sverige. I hela mitt liv har jag haft svårt att snabbt skilja på höger och vänster. Nu klarar jag inte heller av åt vilket håll jag har öster och väster. Ett handicap som går att leva med. Vill helst glömma den här fadäsen och vi njuter i stället av solnedgången i väster över kanal 15 i Cerro de la Gloria.

Och soluppgången i öster över Ushuaia

Smart tillrättalägg av eget ättelägg!

I min resebroschyr står att Ushuaia är vårt jordklots sydligast belägna stad av någon storleksordning. Argentina delar Eldslandet, som är en ö, med Chile och där finns sydligare orter men som man inte räknar som städer. Ushuaias trista och mörka nutidshistoria, som sträcker sej något sekel tillbaka lämnar jag därhän tillsvidare.

Européerna kom hit i början av artonhundratalet, då bodde fortfarande ursprungsbefolkningen kvar, the yamanas som också namngett staden. Man var mer eller mindre nakna, kroppen krävde därför mycket värme och eldarna brann av den anledningen dygnet runt. Den spanske upptäckaren på femtonhundratalet såg eldarna och namngav området till Tierra del fuego/Landet av eld.

Det känns som man befinner sej nära sydpolen eftersom Kap Horn som numer tillhör Chile inte verkar så avlägset, men man misstar sej. Breddgraden motsvarar Malmös på norra halvklotet. Vi i Stockholm bor alltså närmare nordpolen.

Jag sitter på ett fullsatt flygplan av inrikesmodell tillhörande Aerolineas Argentinas. Resan tar runt tre och en halv timme från Buenos Aires. När jag bokade min resa berättade Eugenia på resebyrån att utlänningar betalar nästan dubbelt så mycket för sin biljett som argentinarna.

Hur skulle det funka i Sverige, där skulle vi väl ha det omvända, vi som har rättvisa som patos, också vet hur det skall tolkas. Eugenia berättar också att det är mycket folk på flyget i dessa dagar, då säsongen snabbt går mot sitt slut och vintern snart tar vid. Många flygbolag ställer in under off-season, ingen lönsamhet.

Att landa i Ushuaia är en upplevelse i sej. Plötsligt kommer vi in över ett till synes oändligt alplandskap med snöhöljda spetsiga toppar i solskenet. Där någonstans skall vi ner, det rister i flygplanskroppen och nu ser man tydligt fjällsjöar och slingrande småvägar. Vi landar som på en ö, det går vita gäss på sjöarna, på båda sidor. Det blåser starkt och temperaturen håller sej på plus sju grader meddelar styrmannen. 



Jag befinner på det område där Anderna störtar ut i Sydatlanten. För drygt ett år sedan besökte jag Andernas nordligaste delar i Ecuador. Nu återstår att utforska det som finns där emellan. Temperaturmässigt känns det alltså som hemma i gamla Svedala.

Nya skinnpajen sitter perfekt

Det är första utflyktsdagen och nu känner jag mej verkligen som hemma, det är gråmulet, snålblåst och det regnar intensivt, stundtals bara lätt dugg. Skyarna hänger grådaskiga och blöta ner över fjällsidorna. Tur jag fick se det storslagna i solsken igår så man kan fantisera om det som finns runt omkring. Turistbussen vi färdas i är av det mindre slaget med plats för ett tjugutal resenärer. Bra att den inte var större, det räcker så gott med ett dussin mer eller mindre stapplande pensionärer som skall fösas in, det är dom som skall bli mina kompisar under dagen. Vill bara ha sagt att jag platsar bra men rullatorn verkar ännu inte uppfunnen här. Landskapet här strax utanför Ushuaia är som att ha massor av Tolpagorniar runt omkring sej. Tolpagornis spetsiga formation utgör själva entrén till Kebnekajsemassivet. Folk tycker det är jättekallt, muy frio, men jag tycker det är ganska skönt jag som har vanan inne.

Vilken lycka, jag har fått vår guide Natalia alldeles för mej själv, upp till en hel kvart. Hon har nu rett ut de komplicerade gränsdragningarna i dessa områden. En del tillhör Chile andra Argentina. Inte visste jag att det varit krig mellan länderna i dessa frågor, inte längre tillbaks än kriget med britterna om Falklandsöarna och Sydgeorgien. Tidigare var Kap Horn en del av Argentina tillika med många områden och öar söderut som idag är chilenska. Folket här nere i söder applåderar dock inte gränsdragningarna, men vad göra när regeringarna norrut bestämmer. När spanjorerna lämnade områdena för flera hundra år sedan löste man inte gränsfrågorna i dessa glest befolkade områden.

Jag skulle vilja ha Natalia  för mej själv ytterligare i flera timmar till, hon verkar så påläst och dessutom så duktig i engelska. Nu berättar hon att här kan man aldrig bada, det är jättekallt även mitt på sommaren. Vi får tacka Golfströmmen för våra möjligheter. Senast för en vecka sedan mullrade det i marken under oss berättar Natalia. Här möts nämligen två av jordens stora plattor som ligger och skaver mot varandra. En jordbävning kan alltså inträffa när som helst, senaste större skedde på fyrtiotalet.

Nästa dag. Hotellet jag bor på har normalt frukost vid halvnio. Eftersom dagens utfärd innebär hämtning vid hotellet redan klockan åtta måste rutinerna ändras. Frukost utlovad till halvåtta istället. När jag kommer ner till frukostmatsalen fem minuter innan utsatt tid är det fortfarande mörkt. Kolmörkt, ingen personal, inte en levande själ. Alla ytterdörrar igenbommade. Utan frukost kan jag leva,  men jag måste ju ut ur hotellet. Lätt panik inombords. Vad göra? I mörkret i receptionen ligger en liten textad lapp. Si problema toca 15. Aha, jag skall knacka på en dörr. Men att hitta just femton är inte det lättaste, far runt som en skottspole. Ägaren vaknar, vi har en kvart till hämtningen. Nu blir det ruschigt värre för hans del, orolig väntan för min. Först på bordet kommer ut sockerkaka, skinka och ost, vad börjar man med?

Svårt att välja

Kaffet hann jag aldrig med

Aj, aj fem i åtta, nu börjar det tuta på gatan. Hämtningen redan här. Inget kaffe på bordet ännu. Jag ber om en bolsa de plastico, en plastpåse, stoppar ner kakor, skinka och ost i en salig blandning och avnjuter nu min frukoströra ombord på bussen under hotellplockuppen. Idag är medelsnittsåldern betydligt lägre, blott jag tycks förhöja den. Klockan halv nio har vi nästan fullt dagsljus men det är mulet idag också, och gråkallt.  

Tåget till världens ände.

Vilken kul resa, främst för alla mexikanskor som jag delar kupé med. Jag berätta om allt jag varit med om i Mexiko, alla platser jag känner till som Popocatepetl, Chimalhuacan, Nezahualcoyotl, Chihuahua, Creel, dessutom med perfekt uttal. Applådåskorna avlöser varandra. Den här gubben blir riktigt gångbar i Latinamerika, alla vill ha foton med mej som centralfigur. Mina mexikanska boots gör också succé. Att vara sueco, svensk, i dessa trakter är lite exotiskt, mystiskt, så långt bort ifrån och så bor han ju så nära nordpolen.

Jag kan inte missa tillfället att något beröra Ushuaias historia i modern tid dvs något sekel tillbaka. Efter det att ursprungsbefolkningen oförklarligt försvann eller starkt decimerades kunde argentinarna, läs européerna, ta området i besittning. Här i obygden långt bort från civilisationen skulle anläggas ett stort fängelse, avsett för de värsta förbrytarna, även av politiskt slag.  Runt fängelset som skulle vara självförsörjande byggdes långsamt upp en hantverksindustri, en livsmedelsproduktion, allt som behövs för att överleva. En tågbana anlades för att transportera sten och virke från närliggande skogar och berg. Hela ruljangsen sköttes av fångarna själva. Det var ett hårt och ofta mycket grymt liv som väntade här i kylan, nästan omöjligt att fly ifrån. Otaliga är berättelserna om de fångar som levde här.

Hit kom efter hand också nybyggare och sjöfarten söderut hade här en finfin utgångspunkt.

Det är på den grunden som dagen Ushuaia vilar. Man kan bara njuta av dagen om man förtränger allt som utspelats här under decennierna gång.



Även svenskar har varit här, eller var det norrmän? Frimärket finns på Marinmuseet.

Många här i trakterna har baskiskt ursprung som man är mycket stolt över. Så också familjen Cortejarena. Martín har också galiciskt påbrå och känner sej därför mycket spansk, fast han aldrig varit är. Det är hans dröm att få komma dit en gång i tiden. Det är hans mormor Cecilia som i form av Carmencita fört honom och hans fru till Sverige, det enda europeiska land han känner till. Martín har mycket svårt med svenska namn och dess uttal, vi tränar och tränar men i slutänden blir det så tokigt. Ordet Vinga blir alltid Binja hur man än försöker och med det uttalet har vi svenskar svårt förstå vad han talar om. Hur han får till ordet Taubesällskapet är en annan historia, innan han har kommit fram till slutet har han snubblat på uttalen minst tre gånger. Nåväl, nu spårar jag visste själv ur också, det var ju baskiska ursprunget jag skulle berätta om.

Baskern är därför ett måste här i dessa trakter, alla gauchos bär basker, en svart variant. Därtill har man ett par vida byxor som knäpps runt vristen, inget får fladdra. Kolla sista bilden av Evert Taube, undrar om det inte är just en sådan basker han har på sej där.

Det här är klädespersedlar som inte tilltalar mej, då gillade jag mycket bättre mexikanska breda hattar och spetsiga skinnstövlar.

Glömde visst säga det viktigaste, en argentinsk gaucho är Argentinas svar på Nordamerikas cowboy.

Så här inleds boken om Don Digeo Karlsson de la Rosas roman.

Det är Evert Taubes första verk i genren på mer än fyrtio år (1962). Sättet att berätta är  oefterhärmligt, ledigt och underhållande, fyllt av blixtrande infall och friska naturbilder. Det äventyrets Argentina som här skildras är det som Evert Taube själv upplevde i seklets början - den romantiska frihetens, passionsdramernas och de stora slätternas musikaliska och färgstarka värld. Vad Taube ger är ett sätt att leva, den fria artistens och gauchons stolta livsstil. Berättelsen har ett rikt mönster med många förgreningar, och Taube hanterar romanformen på ett mycket personligt sätt.

Don Diego Karlssons de la Rosa är en ung gaucho, cirkusryttare, sjöman och äventyrare, en frisk romantiker och älskare av unga kvinnors skönhet. Hans far var den svenska sjökaptenen Karl Karlsson, också kalla Lejonmorr, och hans mor en aristokratisk kreolska med indianblod i ådrorna. Don Diegos liv är brokigt. När vi först möter honom sitter han i ett argentinsk fängelse i Chascomus, några mil från Castelli, häktad för mord på en cirkusdirektör.

Det är ungefär så långt jag har hunnit i boken. Här kommer nu lite bilder på dagens gachos, de som jag kommit i kontakt med.

Klockan är snart fem på eftermiddagen och jag sitter på en bänk under ett träd i eftermiddagsbrisen från havet, östersolen skiner ner i lövverket mellan grenarna, temperaturen är behaglig, då mår man bra. Vilken grönska som omger mej. Framför mej har jag hela huvudbyggnaden på estancian San Martín. Någon kilometer österut har vi Bahia Samborombón. Jag sitter och memorerar, summerar dagen som lider mot sitt slut. Det är en afton i april, ute på pampas. Vilken dag! Jag har i alla fall kommit ridande hit. Klockan var visserligen före tolv mitt på dagen. La tarde, eftermiddag och kväll börjar efter tolv. Man får inte vara så kinkig i dessa stora sammanhang.

Det låter som en fantasi, men jag har nu faktiskt varit ute och ridit på pampas, dessutom i flera timmar, tillsammans med riktiga gauchos. Det var med Albert Bianchi och hans son Fernando och så jag, alla tre under överinseende av Martin också till häst, inalles fyra gubbar som red ut i lugnt och stilla mak. En sådan känsla som den idag, på en hästrygg, var länge sedan jag upplevt, kanske aldrig någonsin tidigare. Stolthet blandad med tillfredställelse, lugn och ro, ingen stress, inga störande tankar. Kände bara en djup kontakt med min toto, en tjuguåring som lysstrade till namnet Mariposa. Vi trivdes ihop där hon bar mej fram över den bördiga slätten, över vattendrag och diken, det var bara hon och jag. Om jag låter lyrisk så är det bara förnamnet. Det fanns inte en strimla av rädsla i min kropp. Jag bara red, red på pampas. Jag litade helt på Mariposa. Vi avslutade inte färden förrän vi var framme vid estancian, jag kom alltså ridande dit precis så som jag önskat och haft i mina fantasier.

Timmarna innan hade jag deltagit i en kalvskiljning. Av ett hundratal kalvar som skiljts från sin mamma, skulle de allra minsta, ett trettiotal, få specialbehandling. Dom skulle få näringstillskott för att kunna växa ikapp sina kompisar. Jag bara njöt av att få deltaga i periferin, men framför allt att få uppleva hur kärleksfullt dessa gaucher behandlade sin boskap.

Kolla morgondimman över pampas, en fuktig värme sveper kring oss

Om man kommer kustvägen norr ifrån Buenos Aires når man bukten/bahia Samborombón, där långt inne i viken ligger den oansenliga lilla byn Cerro de la Gloria, inte många kåkar man ser. Kanal 15 börjar här sin sträckning inemot landet, här ligger också estancian San Martin med sina ägor och det var alltså här som Evert Taube kom i kontakt med familjen Cortejarena. Cecilias pappa kom från Baskien i norra Spanien och namnet stavades då med X i inledningen. Det var här på gården Cecila föddes och växte upp med sina många syskon.

Kanalerna byggdes av utdikningsskäl eftersom landskapet ligger i havsnivå och ofta kom att ligga under vatten.  Idag används gården som ett sommarresidens men också som ett centrum för arbetet här bland hästar och kor, gårdens boskap.

Martin bläddar bland sina papper




Jag på inspektionsrond inne i huvudbyggnaden, vilken atmosfär, helt orört

Det är hit som svenskar vallfärdar för att få uppleva Samborombón. Gästboken talar sitt tydliga språk. Också alla svenska tidningsartiklar, det har skrivits spaltmetrar om sverigebesöken och familjen Taubes besök här. Bland litteraturen hittade jag också en stor bok utgiven av ett argentinskt bokförlag på uppdrag av den svensk-argentinska föreningen här. Där hittade jag översättningen av Fritiof och Carmencita till spanska och utgår från att deras version är helt korrekt. Den översättningen kommer jag därför att lägga in i min blogg. Min version sparar jag efteråt som kuriosa. För den som kan lite spanska kan det vara intressant att gå tillbaka och kolla in de olika varianterna och se hur en nybörjare misshandlat språket.

Det finns en liten krog här i Cerro de la Gloria men den byggdes först 1934 och Evert Taube har besökt den vid sina återkommande besök här. Det finns bilder av honom därifrån men dom är alltså av senare datum. Där satt alltså varken Carmencita eller mamman, bara i fantasi och drömmar.

Så här på kvällskvisten sitter jag här alldeles ensam, inte en själ syns, bara några hundar som kommer fram och nosar, undrar säkert vad det är för en figur som sitter där under trädet med sin skrivbok. Martin skulle iväg på några ärenden och blir borta någon timme.

I en sådan här stund går mina tankar till alla dom som jag sjungit och spelat Evert Taube med. Jag tänker på pappa, Janne, farbror Verner, farbror Teodor, morbror Tore, morbror Nisse, Roger, Bosse Peo, Christina och Malin. Tänk att jag blev den som fick komma hit och uppleva detta paradis. Kanske någon av mina barnbarn kommer hit en gång i tiden och kan berätta att här har min farfar och morfar också varit och han red då på pampas med Carmencita barnbarn.

Broschyren som beskriver området och historien, synd att den blir så otydlig.

Jag skulle också kunna sätta rubriken Datordisciplin-behövs den?

Vad menar jag med det? Jo, mycket enkelt, jag vill helst inte ha bilder, bilagor, artiklar, och allt annat vad som idag finns på nätet från vänner och bekanta, utan att ha blivit tillfrågad först. Av välvilja får man idag motta mängder av info som kanske inte ens datorn klarar av att ta emot, alla har ju inte sista skriket av varan, och många kör fortfarande med sitt gamla tröskverk. Det är som om man gillar apelsiner, plötsligt av någon vänlig själ får motta ett helt ton av varan, till sin lilla lya! Jag är i den situationen.

Just nu bor jag i en studio i Buenos Aires och är helt beroende av datortekniken och alla dess möjligheter. Man sitter helt utlämnad i en annan del av världen där solen till och med går baklänges. Så stoppas allt utav att man skall sitta och vänta på att ta emot grejor som man kanske inte vill ha, framför allt inte har tid eller lust att läsa och titta på just då.

I morse inför min resa ut på Pampas, La Pampa, var min laptop helt blockerad av ett inkommande mejl, och en massa viktiga meddelande som skulle sändas och tas emot gick om intet. Förödande för min del som är så beroende av att datorn fungerar.

Jag skulle vilja införa den enkla datordisciplinen. Sänd ett kort mejl och fråga, vill du ha de bilder och den info jag har att erbjuda, eller ändå bättre, skaffa en blogg eller liknande och lägg in där allt man vill visa för sina nätkontakter. Hänvisa så till den, då kan vederbörande själv gå in och välja och vraka bland det som finns inlagt där.

Så snälla, snälla, vänner, bekanta och alla andra. Sänd gärna bilder och bilagor men fråga när det är lämpligt eller fixa till en blogg.

Gruppmejl är en annan disciplin man bör tänka på, då man får en massa onödiga svar från andra i gruppen som i sin tur sänder bilder och bilagor. Sånt man inte vill veta eller vill ha!!

Hur är det med SMS och MMS i dessa frågor, kanske också något man bör tänka på.

Betr. Skype, en sak jag vill varna för och vad som hände mej igår. Jag talade med Christina på hennes hemtelefon via datorn, det blir bättre ljud men kostar ett par öre i minuten. När samtalet var avklarat avslutade jag bara programmet utan att dessförinnan ha tryck på den röda luren. Sedan lät jag datorn stå på, då jag vill vara snabbt online. Under eftermiddagen och kvällskvisten hade jag tömt mitt skypekonto eftersom jag aldrig på riktigt hade avslutat samtalet som jag förstod det hela. Tur jag ännu inte hade infört 20-kronorsregeln med automatisk påfyllning av skypekontot. Då hade jag kanske blivit av med mer än den hundralapp som nu gick upp i rök. När jag sent om sider skulle fylla på skypekontot tog det timmar innan min nya hundralapp kunde användas.

Jag är en stordiggare av den nya tekniken bara man kan använda den med en stor dos förnuft, det är inte alltid det hjälper men jag försöker efter bästa förmåga.

Här i Argentina pågår en köttstrejk där man bland annat stoppar stora tillfartsvägar till Buenos Aires. Busstrafiken blir då indragen genom att vägarna är blockerade. Extra viktigt då att datorn inte också är blockerad.

Min morgonbuss ut på Pampas blev inställd och jag får nu vänta till på eftermiddagen.

Men klarade Evert Taube av dessa trakter för precis hundra år sedan, så borde väl jag klara av de moderna vedermödorna.

Lunch med värden.

Christian, Gabriel, jag och ankorna,


Åka tunnelbana.

Nu har jag prövat metron här i stan, inte av det modernaste slaget, men mycket bra skyltning och snabba tåg. Ofta stor trängsel. Jag har hunnit lära mej åka både kors och tvärs. Fick snart nys på att man kunde köpa rabattkort på tio resor med övergång till priset av 9 pesos, dvs cirka 18 kronor. Prisvärt. Något dyrare än i Quito och Mexico City.

Vilken fotvård

Det har blivit mycket gående i stan för min del, det har satt sina spår på fötterna. Aj, aj! Gabriel rekommenderade att Tatjana skulle fixa till det hela. Sagt och  gjort, en hel timme tog hon sej tid med de trötta tingestarna. En hundralapp var det verkligen värt. Tatjana kommer från Ukraina men har bott här ett tiotal år. Hon ville se mina fötter om tre veckor, det behöver dom, förklarade Tatjana sakligt. Då skall jag ta ett kort på henne, för tillbaka vill jag. Tatjana tycker livet i sitt hemland är bättre än här.

Mycket maskiner och gosse med Barcamössa. Kolla in minen, min mormors!






Så här blev resultatet efter trettio års träning. Ett gott skratt förlänger livet...................................
Kanske träningen också!

Att få simma var inte lätt

Eftersom simning ingår måste det ju också prövas på. Bassängen belägen högst upp. Jag kom dit i nya snygga badbyxor och badskor. Det satt vakter vid ingången som stoppade mej, har du inget läkarintyg? Vadå? Vet du inte att du måste gå till läkaren som skall utfärda ett friskintyg. Han sitter i omklädningsrummet, såg du inte honom? Verkligen inte. Men jo, han satt faktiskt där, bakom en dörr. Han kollade armhålor, ljumskar, mellan fingrar och tår. Friskintyget klart, men det skall förnyas var annan vecka. Jag blev inte insläppt med friskintyget heller. Nu frågade man om min badmössa. Obligatoriskt stod på en stor skylt. Ingen mössa med så klart, den nya skulle inköpas längst ner i lokalen. Oj vilken tid det tog innan jag äntligen fick börja simma. Jag tog den allra långsammaste banan. Lento står det skrivet för den.

Badvakterna i förgrunden

Tangon i Buenos Aires

Dit kom han ridande en afton i april, för han ville dansa tango...............................

Tänk att den bokhandel Leif Noaksson rekommenderade mej att besöka råkade vara just den som ligger runt hörnan, den jag går förbi varje dag.  Latinamerikas största och ligger i ett gammalt biografpalats. 

Avslutar bildkavalkaden med en hälsning från portvakten på Ayacocho 1034


Mycket trevligt att alltid bli välkomnad hem!

FRITIOF OCH CARMENCITA PÅ SPANSKA

Tango Argentino

Tango Samborombón

Samborombón, un pueblito sin calle,

lo no está lejos de Rio de la Plata,

Casi al borde del Atlántico azul y con Pampa

detrás por muchos cientos mil verdes,

Adónde vine montando la caballo una noche en abril,

porque yo quise bailar tango.

Acordeón, violín y mandolín,

Oí del cabaré y yo entré en la sala

Allí en el banco con mantilla

y con una rosa en su pecho/seno

sentía la pequeña, fascinanta Carmencita.

La madre, la anfitriona, sentía en el rincón,

Ella tomó mi fusta, mi pistola y mi mantón

Yo saqué a bailar y Carmencita dijo

gracias Señor, vámos á bailar este tango.

Carmencita, amiga pequeña

Todavía tu me quieres/ yo te gusta

yo podría hablar con tu padre y tu madre,

yo querría casarme/me casado contigo, Carmencita!

No, Don Fritiof Andersson, no venga a Samboromón,

si abriga otras esperanzas en cuanto a mí,

que de bailar tango    

Ah, Carmencita no me haga desengañado

Yo pensé precurarme un curre aqui en la tienda

Cuidarme esmerado, sólo quardar y bregar

no jugar ni brindar

no, únicamente querréte

Dime Carmencita estuviera sólo conmigo

quieres bailar tango.

No, Fritiof usted entiende la música

Pero yo no pienso usted podría estar de dependiente,

y por cierto dijo mi padre justo esta noche

que el sabía, quien que en breve

pediría la mano de su hija.

Un que tiene veintemil vacas,

y una estancia que es grande espantosa

El tiene toros premiados,

el  bueyes, ovejas y chanchos,

y el baila tango maravilloso

Carmencita, amiga pequeña/amigita

Ciudado de hombres ricos!

La dicha nunca vive en toros o vacas

y la no puede comprar con dinero,

Pero mi amor te hace rico

Precureme un en su tienda

Y cuando estamos casados,

tendremos niños guapos

que pueden bailar tango

Evert Taube/ Fritt översatt Hans H med assistans av Kerstin E och Hannes L      

Vänta på mej, Argentina!

Södra delen av Sydamerika har länge funnits i mina tankar som något spännande, något ouppnåeligt, kanske inte precis landet Argentina, för jag visste inte tidigare ländernas inbördes placering på den latinamerikanska kartan. Namn som Patagonien, Eldslandet, Kap Horn har jag dock haft någon hum om, platser inte långt från Sydpolen, på andra sidan jordklotet, långt, långt bort.

Ännu idag svindlar tanken eller kittlar om man så vill, när jag nu vet så mycket mer och står inför mitt livs resa. Till Argentina! Don't cry, vänta på mej istället! Mina förväntningar är stora.

Men jag tar det från början. Min dotter Malins svärmor Kerstin Engqvist gav mej för ett antal år sedan en impuls, jag tror du skulle kunna lära dej spanska sa hon, det är mycket roligare än franskan. Jag kan introducera dej. Sagt och gjort , dan därpå for jag hem till Kerstin i Vallentuna. Hon tände då gnistan till den eld som präglat de senaste åren för mitt vidkommande. Allt spanskt kom sedan den dagen att ta en stor del i mitt liv, språket, kulturen, livet i moderlandet och till sist det som förde mej till Latinamerika och det kolonialvälde som spanjorerna lämnade efter sej efter erövringen för snart ett halvmillennium sedan. Barcelona hade jag lärt känna tidigare genom mitt boende i Katalonien, nu inne på sitt femtonde år.

Jag har nu hunnit avverka både Ecuador och Mexico. Latinamerika har blivit den drog som kom att ersätta alkoholen. Det hör också till bilden att min gode vän i Gävle, Ingvar Henricson och jag för flera år sedan planerade att tillsammans göra en lång resa, från söder, upp genom Sydamerika med en avstickare till Centralamerika. Planerna är för närvarande lagda på is. Jag har dock under min egen resas gång också hunnit inse att denna väldiga, oändligt stora landmassa helst bör avnjutas i små portioner, bit för bit. Inte i ett sammanhang.

Varför just Argentina? Enkelt. För att skaffa mej ett volontärjobb där. Jag har inte funnit någon organisation i Sverige som ordnar detta, såsom det fungerade med Ecuador och Mexico. Däremot finns det förmedlingsföretag i Argentina som eventuellt kan fixa ett jobb åt mej. Också det är en utmaning att på plats försöka klara av den här uppgiften. Det är alltså den egentliga anledningen till att jag under april, i Buenos Aires och på andra orter runtomkring, skall undersöka möjligheterna till arbete som volontär senare i höst, då det blir vår på södra sidan av ekvatorn.

En gång i min ungdom, med impulser från släkten fattade jag, såsom många andra, tycke för Evert Taube och hans visskatt. Vi sjöng och spelade hans visor, många av dem kan jag utantill än idag. Här fanns också anknytningen till Argentina och Pampas, massor av namn som Samborombón, Rio de la Plata, Paseo Colón, Carmencita, Ernst George Johansson, krogen  Ultra Mar började åter göra sej gällande. Kan man kanske besöka platserna i samma veva?

Ingvar i Gävle har nu via nätet hjälpt mej att inhämta mer kunskaper om Evert Taube och hans ungdomsvistelse i Argentina. Bland annat har jag blivit medlem i Taubesällskapet och därifrån också inhämtat nya insikter. Har härigenom upptäckt att Evert inte bara var en visdiktare, det finns massor av prosa om hans spännande resor och äventyr. Hur många vet idag att Carmencita, hon som satt på bänken i mantilj och med en ros vid sin barm, har barnbarn som fortfarande lever och verkar i visans estancia i Samborombón.

Carmencita hette egentligen Cecilia de Cortejaréna. Jag har nu fått kontakt med hennes dotterson Martin Cespedes , El Cerro de la Gloria, platsen där allt utspelade sej ett sekel tillbaka. Har också fått tips om att flera av Everts visor finns översatta till spanska och hon som framför den heter Katia Cardenal, med rötter i Nicaragua. En underbar platta inspelad på Cuba! Själv har jag med assistans av Kerstin och Hannes försökt mej på en översättning av Fritiof och Carmencita, den om tangon i Samborombón. Mitt försök till tolkning finns som egen sida här i min blogg. Har nu kontakt med en svensk/argentinska i Buenos Aires som skall hjälpa mej med en korrekt översättning, sedan återstår jobbet med att få den mer sjungvänlig. Rimmandet får man nog lämna därhän. Någon som kan hjälpa mej?

Eftersom jag skall vara i Argentina i april kanske jag själv kan få uppleva visans text: .....dit kom jag ridande en afton i april för jag ville dansa tango.  Har lovat mej själv att den gång jag red i Saint Cyprien var den första och den sista, men jag kan göra undantag, tror jag.

Jag har satt upp några mål för min resa.

- lära känna Buenos Aires

- besöka Eldslandet

- besöka några stora vattenfall i norr, Iguazú Falls på gränsen till Brasilien och Paraguay

- besöka Uruguay och Montevideo, bara tvärs över Rio de la Plata

- lära mej dansa basic tango

- hitta volontärarbete till hösten

- besök på Pampas, Samborombón - Cerro de la Gloria

- översättningsjobb, visan Fritiof y Carmencita

- är det rätt tillfälle att investera i en lägenhet? Trivdes Evert Taube så!

- köpa kåk i Frankrike var ju inte helt fel då, 1997.

Klarar man av detta på fyra veckor?

Har hyrt lägenhet i centrala Buenos Aires, i krokarna Recoleta/Barrio Norte

Kolla mitt nya spännande visitkort:

 HANS HAMMARSTRÖM               

Ayacucho 1034 P.8 "J"          

CP C1111AAF

BUENOS AIRES                        Argentina

Tel: (54-11) 4821-1755   Mobil: +46737168364  Msn: il.com

Mail: [email protected]            Skype: hans.hammarstrom1

     Blogg: hanshammarstrom.blogg.se/argentina

För några veckor sedan var Christina och jag på skidsemester i Orsa Grönklitt med våra barnbarn Lovisa och Elvira, en helt underbar upplevelse. Nästa år skall våra andra barnbarn Sofia och Ludde också vara med. Kolla bilderna!!

Tänk att livet varit så generöst mot mej att jag fått uppleva allt detta och det som väntar.

Vad kan man ge igen mer, än att jobba som volontär för de som inte haft samma tur i livet.



Elvira, Lovisa och jag i Orsa Grönklitt, mars 2008




Tillsammans med Sofia och Ludde inför deras skidresa till Sälen, mars 2008