Argentina

Jag är glad att det var min son Fredrik som tänkt till, eftersom hans far gjort en riktig blunder. Konstigt att ingen annan reagerat, man kan ju alltid skylla på att man inte läst bloggen så ingående, bara skummat innehållet. Jag har nämligen påstått att solen här minsann går upp i väster, vandrar baklänges norrut över himlapällen och slutligen går till vila i öster. Fel, fel, fel.

Det enda som är riktigt är att solen går motsols när man tittar norrut, men vädersträcken är lika var på jorden man än befinner sej. Solen går alltså upp i öster, ner i väster precis som i Sverige. I hela mitt liv har jag haft svårt att snabbt skilja på höger och vänster. Nu klarar jag inte heller av åt vilket håll jag har öster och väster. Ett handicap som går att leva med. Vill helst glömma den här fadäsen och vi njuter i stället av solnedgången i väster över kanal 15 i Cerro de la Gloria.

Och soluppgången i öster över Ushuaia

Smart tillrättalägg av eget ättelägg!

  

  

I min resebroschyr står att Ushuaia är vårt jordklots sydligast belägna stad av någon storleksordning. Argentina delar Eldslandet, som är en ö, med Chile och där finns sydligare orter men som man inte räknar som städer. Ushuaias trista och mörka nutidshistoria, som sträcker sej något sekel tillbaka lämnar jag därhän tillsvidare.

Européerna kom hit i början av artonhundratalet, då bodde fortfarande ursprungsbefolkningen kvar, the yamanas som också namngett staden. Man var mer eller mindre nakna, kroppen krävde därför mycket värme och eldarna brann av den anledningen dygnet runt. Den spanske upptäckaren på femtonhundratalet såg eldarna och namngav området till Tierra del fuego/Landet av eld.

Det känns som man befinner sej nära sydpolen eftersom Kap Horn som numer tillhör Chile inte verkar så avlägset, men man misstar sej. Breddgraden motsvarar Malmös på norra halvklotet. Vi i Stockholm bor alltså närmare nordpolen.

Jag sitter på ett fullsatt flygplan av inrikesmodell tillhörande Aerolineas Argentinas. Resan tar runt tre och en halv timme från Buenos Aires. När jag bokade min resa berättade Eugenia på resebyrån att utlänningar betalar nästan dubbelt så mycket för sin biljett som argentinarna.

Eugenia i bokningstagen

Hur skulle det funka i Sverige, där skulle vi väl ha det omvända, vi som har rättvisa som patos, också vet hur det skall tolkas. Eugenia berättar också att det är mycket folk på flyget i dessa dagar, då säsongen snabbt går mot sitt slut och vintern snart tar vid. Många flygbolag ställer in under off-season, ingen lönsamhet.

Att landa i Ushuaia är en upplevelse i sej. Plötsligt kommer vi in över ett till synes oändligt alplandskap med snöhöljda spetsiga toppar i solskenet. Där någonstans skall vi ner, det rister i flygplanskroppen och nu ser man tydligt fjällsjöar och slingrande småvägar. Vi landar som på en ö, det går vita gäss på sjöarna, på båda sidor. Det blåser starkt och temperaturen håller sej på plus sju grader meddelar styrmannen. 



Jag befinner på det område där Anderna störtar ut i Sydatlanten. För drygt ett år sedan besökte jag Andernas nordligaste delar i Ecuador. Nu återstår att utforska det som finns där emellan. Temperaturmässigt känns det alltså som hemma i gamla Svedala.

Nya skinnpajen sitter perfekt

Det är första utflyktsdagen och nu känner jag mej verkligen som hemma, det är gråmulet, snålblåst och det regnar intensivt, stundtals bara lätt dugg. Skyarna hänger grådaskiga och blöta ner över fjällsidorna. Tur jag fick se det storslagna i solsken igår så man kan fantisera om det som finns runt omkring. Turistbussen vi färdas i är av det mindre slaget med plats för ett tjugutal resenärer. Bra att den inte var större, det räcker så gott med ett dussin mer eller mindre stapplande pensionärer som skall fösas in, det är dom som skall bli mina kompisar under dagen. Vill bara ha sagt att jag platsar bra men rullatorn verkar ännu inte uppfunnen här. Landskapet här strax utanför Ushuaia är som att ha massor av Tolpagorniar runt omkring sej. Tolpagornis spetsiga formation utgör själva entrén till Kebnekajsemassivet. Folk tycker det är jättekallt, muy frio, men jag tycker det är ganska skönt jag som har vanan inne.

Natalia berättar och ser så här glad ut då

Vilken lycka, jag har fått vår guide Natalia alldeles för mej själv, upp till en hel kvart. Hon har nu rett ut de komplicerade gränsdragningarna i dessa områden. En del tillhör Chile andra Argentina. Inte visste jag att det varit krig mellan länderna i dessa frågor, inte längre tillbaks än kriget med britterna om Falklandsöarna och Sydgeorgien. Tidigare var Kap Horn en del av Argentina tillika med många områden och öar söderut som idag är chilenska. Folket här nere i söder applåderar dock inte gränsdragningarna, men vad göra när regeringarna norrut bestämmer. När spanjorerna lämnade områdena för flera hundra år sedan löste man inte gränsfrågorna i dessa glest befolkade områden.

Eldslandet i närfigur, fritt från de omöjliga gränsdragningarna

Jag skulle vilja ha Natalia  för mej själv ytterligare i flera timmar till, hon verkar så påläst och dessutom så duktig i engelska. Nu berättar hon att här kan man aldrig bada, det är jättekallt även mitt på sommaren. Vi får tacka Golfströmmen för våra möjligheter. Senast för en vecka sedan mullrade det i marken under oss berättar Natalia. Här möts nämligen två av jordens stora plattor som ligger och skaver mot varandra. En jordbävning kan alltså inträffa när som helst, senaste större skedde på fyrtiotalet.

Nästa dag. Hotellet jag bor på har normalt frukost vid halvnio. Eftersom dagens utfärd innebär hämtning vid hotellet redan klockan åtta måste rutinerna ändras. Frukost utlovad till halvåtta istället. När jag kommer ner till frukostmatsalen fem minuter innan utsatt tid är det fortfarande mörkt. Kolmörkt, ingen personal, inte en levande själ. Alla ytterdörrar igenbommade. Utan frukost kan jag leva,  men jag måste ju ut ur hotellet. Lätt panik inombords. Vad göra? I mörkret i receptionen ligger en liten textad lapp. Si problema toca 15. Aha, jag skall knacka på en dörr. Men att hitta just femton är inte det lättaste, far runt som en skottspole. Ägaren vaknar, vi har en kvart till hämtningen. Nu blir det ruschigt värre för hans del, orolig väntan för min. Först på bordet kommer ut sockerkaka, skinka och ost, vad börjar man med?

Svårt att välja

Kaffet hann jag aldrig med

Aj, aj fem i åtta, nu börjar det tuta på gatan. Hämtningen redan här. Inget kaffe på bordet ännu. Jag ber om en bolsa de plastico, en plastpåse, stoppar ner kakor, skinka och ost i en salig blandning och avnjuter nu min frukoströra ombord på bussen under hotellplockuppen. Idag är medelsnittsåldern betydligt lägre, blott jag tycks förhöja den. Klockan halv nio har vi nästan fullt dagsljus men det är mulet idag också, och gråkallt.  

  

  

Tåget till världens ände.

  

Vilken kul resa, främst för alla mexikanskor som jag delar kupé med. Jag berätta om allt jag varit med om i Mexiko, alla platser jag känner till som Popocatepetl, Chimalhuacan, Nezahualcoyotl, Chihuahua, Creel, dessutom med perfekt uttal. Applådåskorna avlöser varandra. Den här gubben blir riktigt gångbar i Latinamerika, alla vill ha foton med mej som centralfigur. Mina mexikanska boots gör också succé. Att vara sueco, svensk, i dessa trakter är lite exotiskt, mystiskt, så långt bort ifrån och så bor han ju så nära nordpolen.

Jag skrev upp namn och allt men tappade lappen!



Stiligt tåg med många vagnar



Tåget gör uppehåll för fotografering






Bäverdammar i nationalparken. Djuren inplanterade från Kanada och är idag stort problem



Den här byggnaden var en gång i tiden Ushuaias stolthet. Importerat från Sverige i moduler som monterats ihop på plats. Kanske var det här som Ingvar Kamprad fick sin idé?



Känner sej kanske som en redare, i alla fall en föredetting.

Jag kan inte missa tillfället att något beröra Ushuaias historia i modern tid dvs något sekel tillbaka. Efter det att ursprungsbefolkningen oförklarligt försvann eller starkt decimerades kunde argentinarna, läs européerna, ta området i besittning. Här i obygden långt bort från civilisationen skulle anläggas ett stort fängelse, avsett för de värsta förbrytarna, även av politiskt slag.  Runt fängelset som skulle vara självförsörjande byggdes långsamt upp en hantverksindustri, en livsmedelsproduktion, allt som behövs för att överleva. En tågbana anlades för att transportera sten och virke från närliggande skogar och berg. Hela ruljangsen sköttes av fångarna själva. Det var ett hårt och ofta mycket grymt liv som väntade här i kylan, nästan omöjligt att fly ifrån. Otaliga är berättelserna om de fångar som levde här.

Hit kom efter hand också nybyggare och sjöfarten söderut hade här en finfin utgångspunkt.

Det är på den grunden som dagen Ushuaia vilar. Man kan bara njuta av dagen om man förtränger allt som utspelats här under decennierna gång.



Även svenskar har varit här, eller var det norrmän? Frimärket finns på Marinmuseet.